Titel: Vi måste prata om Kevin
Betyg 4
Visas på Göteborgs Filmfestival och har Sverigepremiär den 17 februari 2012
”Vi måste prata om Kevin” handlar om det svåra att ett barn begår mord. Den bygger på Lionel Shrivers roman med samma namn.
Filmen skildras utifrån mamma Evas ögon, efter att massmordet har skett och hon går igenom allt som hänt och försöker förstå.
Ja, det är en hemsk berättelse. När ett svårt våldsbrott hänt finns det många offer. De offer som ofta glöms bort är de anhöriga till den som utfört det förfärliga. Eva får stå ut med förakt och attacker från omgivningen, som mor till det monster som sköt ihjäl skolkamrater finns det ingen som accepterar henne. Hon mor så dåligt.
Eva spelas av Tilda Swinton. Rollen är som skriven åt henne, hon gör denna utsatta kvinna och skuldtyngda kvinna så äkta. Jag undrar om det finns någon annan skådespelerska som hade varit lika rätt i den rollen?
Tilda Swinton har belönats med European Film Award för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insat och Lynne Ramsay har erhållit British Independent Film Award för Bästa regi. Filmen tiofaldigt BAFTA-nominerad, bland annat för Bästa film.
Filmen växlar mellan olika tidsepoker, Eva minns olika delar ur livet med familjen och med sonen Kevin. Vi får också se scener ur det som är filmens nutid, när Eva försöker ta sig fram i vardagslivet: söka jobb, besöka Kevin på fängelset, rengöra hus och bil som hatfyllda medborgare målat med skrikig röd färg.
Fotot är så skickligt regisserat med detaljer. Små täta bilder på fötter kan berätta så mycket.
Det är en förfärlig berättelse som berör djupt. Som jag tolkar filmen måste Eva, mamman, mått psykiskt dåligt när hon födde sitt första barn, sonen Kevin. Det tycks mig som om hon drabbats av en form av graviditetspsykos. Hon har också så svårt att trösta babyn som skriker och skriker. Hennes man och Kevins pappa Franklin kan dock inte se att det är något fel på Kevin.
Under Kevins uppväxt verkar han vara full av undertryckt vrede. Fast ibland tycker jag de scener som visas upp är vanlig normal barn- och tonårstrots, men mamman verkar ha svårt att ta det på rätt sätt.
Det jag kan sakna är pappans synvinkel och skolan. Trots allt dödade Kevin flera av sina skolkamrater. Men i filmen får vi inte se något om hans liv i skolan. Jag förmodar att bokens författare och filmens regissör valt att fokusera på mammans och sonens relation.
Kevin Khatchadourian verkar vara ett alldeles vanligt barn. Han är välskapt och till synes normalbegåvad, och hans pappa Franklin är överlycklig över att ha fått en son.
Det är bara hans mamma Eva som tycker att något verkar vara fel. Varför är han så sluten, varför verkar han vara så full av undertryckt vrede? Gång på gång är Kevin inblandad i underliga ”olyckor”. Eva blir med tiden nästan rädd för sin son och känner sig främmande inför detta barn som verkar omöjligt att komma inpå livet.
Trots att hon känner att det är fult av en mor att känna så för sitt barn försöker hon diskutera sina misstankar om Kevin med sin man och andra i sin närhet, men möter bara oförstående.
Filmen skildrar så på pricken hur det måste finnas mer hjälp för familjer som får problem, det måste finnas mer hjälp när mammor får psykos när det fött barn och det måste finnas mer uppmärksamhet på barn som mår psykiskt dåligt.
Läs även andra bloggares åsikter om Tilda Swinton, film, filmrecension, Vi måste tala om Kevin
Biopremiär den 17 februari.
Om filmen
Eva lägger ambitioner och karriärtankar på hyllan när Kevin föds. Förhållandet mellan son och mor är svårt redan från första början. När Kevin är femton år begår han en fruktansvärd handling och Eva kämpar med sina egna känslor av sorg och ansvar. Har hon någonsin älskat sin son? Och i vilken utsträckning kan hon själv beskyllas för det som Kevin gjort?
Filmen baseras på romanen med samma namn av Lionel Shriver.
I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller
Regi: Lynne Ramsay
Relaterat:
Svenska Dagbladet