Kära passagerare
Betyg: 2
Regi: Pedro Almodóvar
Biopremiär: 5 juli
Ulf. Så hette min spanskalärare i gymnasiet. Han hade en luftig halvflint och snäva märkesjeans. Ulf var särskilt förtjust i ikoniska personligheter; Oscar Wilde, Jack Kerouac och Greta Garbo. Han gillade egentligen inte Spanien särskilt mycket. Spanjorer är ett märkligt folk, tyckte han. Dessutom hade han vid ett tillfälle skräckslaget bevittnat hur en grupp spanska barn försökt strypa en gås. Spanska filmer gillade han dock. Särskilt Pedro Almodóvars. Ja, han älskade faktiskt Pedro Almodóvars filmer. Efter att ha sett ”Att återvända” stod han framför whiteboardtavlan med extatisk blick och klargjorde att ”Penélope Cruz es una estrella!”.
Själv är jag ganska likgiltig inför de Almodóvar-filmer jag sett. Jag är helt enkelt inte en entusiast av samma kaliber som Ulf. Efter att ha sett ”Kära Passagerare”, Almodóvars senaste film, känner jag därför att det enda rätta är att ställa mig själv frågan: ”Vad skulle Ulf ha tyckt?”.
Filmen utspelar sig, bortsett från några få scener, på ett flygplan. På grund av problem med ett av planets hjul så kan det inte landa som vanligt utan behöver nödlanda. Det finns dock ingen flygplats som har möjlighet att ta emot planet så besättningen och passagerarna får vänta, cirkulerandes ovanför Toledo.
Flygpersonalen utgörs av tre alkoholiserade, homosexuella män. I ett försök att lugna passagerarna och slippa besvärliga frågor om vad som egentligen försiggår söver de ner merparten av dem med muskelavslappnande medel. Några passagerare, bland annat en synsk oskuld och en yrkesmördare, anar emellertid oråd. Vad som sedan händer går inte riktigt att förklara på något vettigt sätt men jag kan berätta att det innefattar både fellatio utförd i sömnen och ett parodiskt dansnummer.
Almodóvar säger själv att ”Kära passagerare” är en mycket lättsam komedi, vars huvudsakliga syfte är att få folk att skratta. Det märks tydligt att han inte lägger fokus på att förmedla stora budskap eller beröra på ett djupare plan. Istället närmar det sig det farsartade. Kittlade av sex och droger förväntas publiken svara med skratt direkt från magen. Jag känner mig splittrad och misstänker att inte heller Ulf skulle ha varit helt nöjd. Å ena sidan så är filmen exakt det som den utger sig för att vara, och när det gäller Almodóvar så måste man ju vara beredd på en och annan märklighet, men å andra sidan så tycker jag att filmen till alldeles för stor del lutar sig tillbaka på billiga knep. Är det verkligen humor att ett gäng manliga flygvärdinnor är homosexuella och slänger förnärmat med luggen? Kan inte den sortens schablon kännas lätt utnött? Samtidigt vill jag säga emot mig själv helt och hållet och hävda att det finns något väldigt uppfriskande i att få se en man torka sperma ur mungipan på sin kollega.
Det blir dock inga skratt. Inte ett endaste litet fniss slipper ur mig. Men möjligheten finns att Ulf skulle ha skrattat, åtminstone lite halvhjärtat, och det är ju faktiskt det som är huvudsaken. Jag tror att han skulle lämnat salongen relativt munter men också smått besviken. Hoppet skulle han trots allt ha kvar. Några dagar senare skulle han inte tänka så mycket på filmen alls. Kanske skulle han mysa med en klase vindruvor framför ”Allt om min mamma” på dvd, och längta efter en ny film av Pedro Almodóvar.
Text: Josefina Linde