Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Spanien

Filmrecension: De ovälkomna – nagelbitare och drama om människors tjurskallighet

by

De ovälkomna
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Rodrigo Sorgoyen
I rollernaMarina Foïs, Denis Ménochet, Luis Zahero

En annorlunda film, svår att kategorisera. Den är en nagelbitare, olidligt spännande men också ett drama om människors sämre sidor som främlingsfientlighet och misstänksamhet. En väldigt realistisk men också tragisk skildring om rädsla för varandra, oförmåga att förstå andra och ovilja att kompromissa, om mindervärdeskomplex.

I centrum för berättelsen står ett Antoine och Olga, ett fransk par som börjar nära sig pensionsåldern. De har slagit sig till ro i en liten by i Spanien, på den galiciska landsbygden. De odlar grönsaker, framför tomater, och rustar upp övergivna hus ideellt. Deras dröm om en idyll förvandlas snart till en otäck plats när de kommer i konflikt med några bybor.

När ett norskt företag vill installera en vindkraftspark ser många av byborna en möjlighet att få in en stor summa pengar och kunna börja om i livet, kunna flytta och göra något annat än att sträva i den fattiga bygden med svåra förhållanden. Antoine och Olga röstar emot att vindkraftsparken ska få installeras och får med sig några till och då sätter en grym konflikt igång. Framför allt är det grannarna, två medelålders ogifta bröder, Xan och Lorenzo, som tar konflikten till nya nivåer, utan återvändo.

Xan och Lorenzo har inte utbildat sig, har ett strävsamt liv och försörjer sin gamla mamma med knappa medel. Pengarna från det norska vindkraftsföretaget skulle kunna ge dem möjlighet att flytta till en annan by, köpa en taxi och försörja sig på den. Antoine och Olga vill ju bo just i denna byn och ha sitt idylliska liv. Antoine är högutbildad och har arbetat som lärare. Han har inga drömmar om att flytta någon annanstans, han har slagit sig till ro i byn nu, tänker han.

Trots att filmen är rätt lång, två och en halv timme, och berättelsen är väldigt mörk och tragisk kunde jag inte slita mig. Den var olidligt spännande och satte igång många reaktioner, känslor och tankar inom mig. Antoine är rätt irriterande också. Han är en storväxt, kraftig man som tror sig vara mycket stark. Han vägrar vara rädd eller ens försiktig och att kompromissa om vindkraften vägrar han. De två bröderna Xan och Lorenzo är också egensinniga, men är också mer maktlösa.

Antoine vägrar flytta. Det går att dra paralleller till diskussioner kring mobbning i skolor och bland barn. Många skolor har svårt att ta itu med mobbning och det är inte ovanligt att den mobbade flyttar istället för att slippa stå ut med mobbarna. Berättelsen visar delvis på främlingsfientlighet och att den kan finnas också mellan européer som spanjorer och fransmän. Fast egentligen bottnar inte konflikten i främlingsfientligheten, den bottnar i kollisionen mellan Antoines dröm och de två spanska brödernas dröm.

Filmen har flera djup i sig. Olga står för något helt annat än Antoines envisa tjurskallighet. Det finns flera teman som porlar fram i handlingen och filmen griper tag i mig och talar till mina känslor. En film som beskriver människors oförmåga till medkänsla och bristen på lust att försöka förstå varandra. En stark film, en berörande film och mycket annorlunda. Den är som flera filmer i en, vilket skulle kunna bli väldigt rörigt, men för mig fungerar berättelsen och filmens språk och foto. Det gör ont i mig men samtidigt sätter den igång många reflektioner.

Filmrecension: En sång för min dotter – om hur småtjafs förmörkar stundens glädje

by

En sång för min dotter
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 januari 2023
Regi Alauda Ruiz de Azúa
Medverkande Laia Costa, Susi Sánchez, Ramón Barea, Mikel Bustamante

En spansk film om livet, om hur vi människor kan bry oss om varandra, tjafsa och vara grälsjuka samtidigt. Jag såg någonstans att den stora spanske filmregissören Pedro Almodovar öst beröm över denna film. Det är logiskt, filmskaparen går tydligt i Almodovars fotspår i hur karaktärerna skildras. Fast En sång för min dotter är mindre absurd än vad Almodovars filmer ibland kan vara, denna film tar inte ut svängarna lika mycket – och det är mest positivt.

En film om det stora i det lilla livet och som skildrar hur vi blir föräldrar åt våra föräldrar samtidigt som vi blir föräldrar åt våra barn. Eller hur det kan inträffa samtidigt. För en del kan barnen förstås hinna bli tonåringar eller vuxna innan det är dags att ta hand om våra föräldrar.

Huvudpersonen Amaia är en 25-årig kvinna. Hon och hennes partner Javi har precis fått ett barn, lilla Jone. De inser först då på allvar att de nu har ansvar för ett helt nytt liv och att det ändrar mycket i deras liv. Javi är ljustekniker på teatrar och måste ta jobb i en annan stad när det erbjuds. Amaia hoppas kunnas göra en del av sina jobbuppdrag via dator hemifrån. Hon märker snabbt att det är omöjligt när hon är ensam med en baby som skriker och vill bli tröstad och vill ha bröstmjölk. Amaia bestämmer sig då för att flytta hem till sina föräldrar ett tag.

Föräldrarna bor i en mysig krustads i Baskien. De är lyckliga över barnbarnet men trots det så gnäller framför alla Amaias mamma och kommer med pikar. Fast när de promenerar på staden och möter bekanta skiner Amaias mamma och visar upp barnbarnet och skryter. Men hemma tjafsar hon och ger pikar åt Amaia. Det är som att vi ofta inte inser hur lyckliga vi är just när vi är lyckliga. Vi låter småtjafs förmörka glädjen i stunden. Det är filmens tema. Att vi glömmer att vårt liv är det vi lever just nu, precis här och nu.

Tyvärr tycker jag att filmens sista tredjedel blir lite seg och övertydlig men då de första två tredjedelarna är så bra och helt slukar mig får filmen betyg efter kvalitet på de första två tredjedelarna.

Filmen utspelas i Spanien och jag tror att vi som bor i Sverige inte helt kan identifiera oss med Amaia. Dels har vi ju en föräldraförsäkring som gör att vi kan vara hemma med nyfödda barn och första tio dagarna kan båda föräldrarna vara hemma. När det gäller vård av sina föräldrar är det inte heller lika utspritt i Sverige att flytta hem till sina äldre, sjuka föräldrar och ta hand om dem. Att vi lämnar bort barnen på dagis och de äldre till äldreboenden eller sjukvården har sina fördelar och sina nackdelar, men jag är ändå glad över att jag och min man kunde vara hemma med barnen i början och sedan kunde ha dem på dagis så vi båda kunde jobba.

Filmrecension: Parallella mödrar – helt fantastisk

by

Parallella mödrar
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 februari 2022
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Milena Smit, Israel Elejalde, Aitana Sánchez-Gijón, Julieta Serrano, Rossy De Palma

En helt fantastisk film med mycket kärlek som vågar gå utanför traditionella normer och om att hitta försoning med det förflutna. Om att vara människa. En unik underbar film som överraskar, som ger hopp om mänskligheten.

Penélope Cruz är så bra i rollen som Janis, en fotograf som börjar närmar sig 40-årsåldern och oplanerat blir gravid med en gift man. Janis bestämmer sig för att behålla barnet eftersom hon vet att hon närmar sig den ålder då hon inte längre kan få barn. Barnets pappa vill att hon ska göra abort eftersom hans fru går på behandling för cancer. Penélope Cruz utsågs till bästa kvinnliga skådespelare på filmfestivalen i Venedig för sin tolkning av denna roll. Milena Smit i rollen som den unga singelmamman Ana är också imponerande. Henne hoppas jag se mer av i fler filmer.

På BB lär Janis känna Ana, en ung kvinna som också väntar barn och också är ensamstående. De två blivande mödrarna är sinsemellan väldigt olika. De får barn samtidigt och kommer överens om att hålla kontakten. Janis är mitt uppe i livet, har en strålande karriär som fotograf och ångrar ingenting och ser fram mot barnets ankomst. Tonåriga Ana är rädd och osäker men vill inte behöva förlita sig på sina upptagna föräldrars hjälp.

En dag kommer Arturo och ringer på hos Janis. Arturo är babys pappa. Arturo blir konfunderad och inte tycker sig känna ingen något från vare sig själv eller sina anhöriga och han ber Janis att ta dna-test. Han tror inte att han är pappan. Janis blir rasande, hon är helt säker på att han är pappan. Under den tid de var tillsammans hade hon inte sex med någon annan. Detta sätter en oväntad händelsekedja, som jag inte ska gå in på mer för att avslöja för mycket av handlingen.

Filmen handlar om mödraskap och släktskap på flera sätt. Den unga Ana har mest erfarenhet av föräldrar som sviker. Hennes mamma Teresa ville egentligen aldrig ha något barn. Hon ville vara skådespelerska och när hon fick chansen till en stor roll samtidigt som hennes dotter fick barn – då valde hon karriären istället för att ge dottern det stöd hon skulle behöva.

– Jag berättar om mödrar som på flera sätt är ensamma, inte bara för att de är singelföräldrar. Det känns som första gången jag verkligen fokuserat på den ensamheten, har Pedro Almodóvar berättat i en intervju.

En parallell handling i filmen ihop med den spanska historien under Francos diktatur då tusentals spanska medborgare hämtades av soldater och avrättades utan att deras kroppar hittades. Janis farmorsfar försvann på det sättet och hon har länge tillsammans med andra bybor efter möjlighet att gräva upp ett fält där de misstänker att de försvunna männen begravts. Denna berättelse i berättelsen tar inte bara upp Spaniens förflutna utan berör aspekter av filmens tema om familj och samhörighet.

Parallella mödrar är kanske Pedro Almodóvar bästa film hittills. Hur som helst är den helt fantastisk, den är vacker, den är engagerande, den har oväntade vändningar, den är berörande och får mig att tänka och fundera kring frågor om mödraskap och barn och familj och tillhörighet.

Bokrecension: Abel Sánchez av Miguel de Unamuno

by

Abel Sánchez
Författare Miguel de Unamuno
Serie Marismas klassiker
Utgivningsdatum2021-05-25
Förlag Marisma Förlag AB
Översättare Ulla Ericson, Henrik Bahari
Originaltitel Abel Sánchez: Una historia de pasión
ISBN 9789198691511

En fascinerande roman som det inte går att slita sig från, trots att den är så tragisk. Den gavs ut 1917 men är i sitt skildrande av det mänskliga psyket evigt aktuell.

Romanen är skriven som om den också delvis är skriven av en dess huvudkaraktär, Joaquin. Joaquin och hans barndomsvän Abel växer upp i Spanien under 1900-talets början. De är barndomsvänner och på sätt och vis bästa vänner men ändå finns alltid en konkurrens dem emellan. Abel blir en framstående och hyllad konstnär medan Joaquin blir läkare. Joaquin är alltid avundsjuk på Abels framgångar. I skolan är Joaquin alltid duktig, intelligent och ambitiös men ändå lyckas Abel ändå alltid bli mest populär. Och ännu värre blir det när Joaquin förälskat sig i sin kusin Helena och vill gifta sig med henne, men hon istället faller för Abel.

I romanen drar Joaquin själv paralleller med Bibelns berättelse om Kain och Abel och det första bibliska brodermordet. Kain odlade och Abel skötte fåren. När båda offrade åt Gud tog Guden tacksamt emot Abels offer men såg inte åt Kains offer. Det är en metafor hur orättvist livet är. Det brottas Joaquin med hela sitt liv. Varför går det alltid bättre för Abel än för honom, varför älskar alla Abel medan ingen kan älska Joaquin? Romanen kan läsas på flera sätt. Kanske är det helt enkelt Joaquin som missförstår och dömer sig själv? Kanske lyckas inte Abel med allt och kanske finns det flera som älskar Joaquin? Kanske Joaquin fixerar sig vid fel saker. Tolkar han verkligen Abel rätt?

Romanen bjuder verkligen in till att läsas på flera sätt. Jag som vegetarian kan till exempel inte ha respekt för den Gud som hellre tar emot ett dödat lamm som offer än saker som odlats. Att den bibliska Guden vände sig mot Kain och tog emot Abels offer är väldigt orättvist.

När jag läser romanen är jag inte alls säker på att Joaquin ser helheten. Han missförstår och tror alltid dåligt om sig själv. Jag blir väldigt nyfiken på hur hans uppväxt var. Hur fick han den usla självkänslan. Hur blev han behandlad av sina föräldrar?

Det är en fascinerande bok av en av Spaniens skickliga författare, Miguel de Unamuno (1864-1936). Han räknas som en av den spanska modernismens mest inflytelserika författare och filosofer. På bokförlagets hemsida är hans författarskap väl beskrivet: Hans djupt originella och många gånger psykologiska romaner är väsentlig läsning för den som vill ta del av den spanska litteraturen.

Ur Aftonbladet:
Unamuno, en av den moderna spanska litteraturens viktigaste författare, är anmärkningsvärt förbisedd i Sverige. Sedan tidigare finns blott två översättningar – båda från 1920-talet – däribland den mästerliga Dimma, en föregångare till senare tiders postmoderna fiktionslekar. Att det nystartade förlaget Marisma nu ger ut Abel Sánchez är därför en välgärning. Visst går det att hitta tveksamheter i Ulla Ericsons och Henrik Baharis översättning, men överlag fungerar den bra.

Filmrecension: Summer 1993 på Drakenfilm – den sitter kvar länge efteråt

by

Summer 1993
Betyg 5
Finns på Drakenfilm från juni 2018
Regi Carla Simóns

En av de mest fantastiska uppväxtskildringar jag sett på film. Vacker, stark, berörande, tankeväckande, naturalistisk, realistisk, varm, trovärdig och går inte att slita sig ifrån och den sitter kvar i mig länge efteråt.

Filmen utspelar sig en sommar 1993 då sexåriga flickan Frida måste flytta långt ut på katalanska landsbygden till sin morbror och hans fru och lilla dotter Anna. Frida har förlorat båda sina föräldrar. Det sägs aldrig rent ut med det verkar som att både hennes mamma och pappa dog i AIDS.

Frida är ett livligt barn och hon bär på en mängd motstridiga känslor och funderingar. Ibland testar hon de vuxna och hon är provocerande, ibland kan hon tillåta sig själv korta stunder av lycka. Laia Artigas som spelar Frida ör helt fantastisk och agerar som om där inte finns någon kamera.

Frida får en ny lillasyster i sin kusin Anna, som verkar vara i fyra-fem-årsåldern. Anna ser upp till Frida och är stolt över att ha fått en storasyster, som lär henne en del hyss. Det är så fint skildrat hur Frida utnyttjar situationen, hon både är glad men samtidigt svartsjuk på att Anna ändå är hennes morbrors och mosters egna barn. De vuxna är inga dåliga människor och försöker ställa upp på Frida men är ändå oförstående ibland, precis så som det ofta är i livet.

En av filmens stora styrkor är att människorna är just väldigt trovärdigt mänskliga och det är mycket som inte sägs rätt ut utan bubblar under ytan. Det är oftast så med riktigt bra filmer. Summer 1993 var Spaniens Oscarsbidrag 2018.

Filmen är Carla Simóns regidebut och är självbiografisk.

Drakenfilm som är den streamingtjänst som visar filmen beskriver kallar den en imponerande självbiografisk regidebut och ett rörande porträtt av en ung flicka som tvingas acceptera en ny och främmande tillvaro.