• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Spanien

Filmrecension: En sång för min dotter – om hur småtjafs förmörkar stundens glädje

5 januari, 2023 by Rosemari Södergren

En sång för min dotter
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 januari 2023
Regi Alauda Ruiz de Azúa
Medverkande Laia Costa, Susi Sánchez, Ramón Barea, Mikel Bustamante

En spansk film om livet, om hur vi människor kan bry oss om varandra, tjafsa och vara grälsjuka samtidigt. Jag såg någonstans att den stora spanske filmregissören Pedro Almodovar öst beröm över denna film. Det är logiskt, filmskaparen går tydligt i Almodovars fotspår i hur karaktärerna skildras. Fast En sång för min dotter är mindre absurd än vad Almodovars filmer ibland kan vara, denna film tar inte ut svängarna lika mycket – och det är mest positivt.

En film om det stora i det lilla livet och som skildrar hur vi blir föräldrar åt våra föräldrar samtidigt som vi blir föräldrar åt våra barn. Eller hur det kan inträffa samtidigt. För en del kan barnen förstås hinna bli tonåringar eller vuxna innan det är dags att ta hand om våra föräldrar.

Huvudpersonen Amaia är en 25-årig kvinna. Hon och hennes partner Javi har precis fått ett barn, lilla Jone. De inser först då på allvar att de nu har ansvar för ett helt nytt liv och att det ändrar mycket i deras liv. Javi är ljustekniker på teatrar och måste ta jobb i en annan stad när det erbjuds. Amaia hoppas kunnas göra en del av sina jobbuppdrag via dator hemifrån. Hon märker snabbt att det är omöjligt när hon är ensam med en baby som skriker och vill bli tröstad och vill ha bröstmjölk. Amaia bestämmer sig då för att flytta hem till sina föräldrar ett tag.

Föräldrarna bor i en mysig krustads i Baskien. De är lyckliga över barnbarnet men trots det så gnäller framför alla Amaias mamma och kommer med pikar. Fast när de promenerar på staden och möter bekanta skiner Amaias mamma och visar upp barnbarnet och skryter. Men hemma tjafsar hon och ger pikar åt Amaia. Det är som att vi ofta inte inser hur lyckliga vi är just när vi är lyckliga. Vi låter småtjafs förmörka glädjen i stunden. Det är filmens tema. Att vi glömmer att vårt liv är det vi lever just nu, precis här och nu.

Tyvärr tycker jag att filmens sista tredjedel blir lite seg och övertydlig men då de första två tredjedelarna är så bra och helt slukar mig får filmen betyg efter kvalitet på de första två tredjedelarna.

Filmen utspelas i Spanien och jag tror att vi som bor i Sverige inte helt kan identifiera oss med Amaia. Dels har vi ju en föräldraförsäkring som gör att vi kan vara hemma med nyfödda barn och första tio dagarna kan båda föräldrarna vara hemma. När det gäller vård av sina föräldrar är det inte heller lika utspritt i Sverige att flytta hem till sina äldre, sjuka föräldrar och ta hand om dem. Att vi lämnar bort barnen på dagis och de äldre till äldreboenden eller sjukvården har sina fördelar och sina nackdelar, men jag är ändå glad över att jag och min man kunde vara hemma med barnen i början och sedan kunde ha dem på dagis så vi båda kunde jobba.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Äldreboende, Filmkritik, Filmrecension, Spanien

Filmrecension: Parallella mödrar – helt fantastisk

4 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Parallella mödrar
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 februari 2022
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Milena Smit, Israel Elejalde, Aitana Sánchez-Gijón, Julieta Serrano, Rossy De Palma

En helt fantastisk film med mycket kärlek som vågar gå utanför traditionella normer och om att hitta försoning med det förflutna. Om att vara människa. En unik underbar film som överraskar, som ger hopp om mänskligheten.

Penélope Cruz är så bra i rollen som Janis, en fotograf som börjar närmar sig 40-årsåldern och oplanerat blir gravid med en gift man. Janis bestämmer sig för att behålla barnet eftersom hon vet att hon närmar sig den ålder då hon inte längre kan få barn. Barnets pappa vill att hon ska göra abort eftersom hans fru går på behandling för cancer. Penélope Cruz utsågs till bästa kvinnliga skådespelare på filmfestivalen i Venedig för sin tolkning av denna roll. Milena Smit i rollen som den unga singelmamman Ana är också imponerande. Henne hoppas jag se mer av i fler filmer.

På BB lär Janis känna Ana, en ung kvinna som också väntar barn och också är ensamstående. De två blivande mödrarna är sinsemellan väldigt olika. De får barn samtidigt och kommer överens om att hålla kontakten. Janis är mitt uppe i livet, har en strålande karriär som fotograf och ångrar ingenting och ser fram mot barnets ankomst. Tonåriga Ana är rädd och osäker men vill inte behöva förlita sig på sina upptagna föräldrars hjälp.

En dag kommer Arturo och ringer på hos Janis. Arturo är babys pappa. Arturo blir konfunderad och inte tycker sig känna ingen något från vare sig själv eller sina anhöriga och han ber Janis att ta dna-test. Han tror inte att han är pappan. Janis blir rasande, hon är helt säker på att han är pappan. Under den tid de var tillsammans hade hon inte sex med någon annan. Detta sätter en oväntad händelsekedja, som jag inte ska gå in på mer för att avslöja för mycket av handlingen.

Filmen handlar om mödraskap och släktskap på flera sätt. Den unga Ana har mest erfarenhet av föräldrar som sviker. Hennes mamma Teresa ville egentligen aldrig ha något barn. Hon ville vara skådespelerska och när hon fick chansen till en stor roll samtidigt som hennes dotter fick barn – då valde hon karriären istället för att ge dottern det stöd hon skulle behöva.

– Jag berättar om mödrar som på flera sätt är ensamma, inte bara för att de är singelföräldrar. Det känns som första gången jag verkligen fokuserat på den ensamheten, har Pedro Almodóvar berättat i en intervju.

En parallell handling i filmen ihop med den spanska historien under Francos diktatur då tusentals spanska medborgare hämtades av soldater och avrättades utan att deras kroppar hittades. Janis farmorsfar försvann på det sättet och hon har länge tillsammans med andra bybor efter möjlighet att gräva upp ett fält där de misstänker att de försvunna männen begravts. Denna berättelse i berättelsen tar inte bara upp Spaniens förflutna utan berör aspekter av filmens tema om familj och samhörighet.

Parallella mödrar är kanske Pedro Almodóvar bästa film hittills. Hur som helst är den helt fantastisk, den är vacker, den är engagerande, den har oväntade vändningar, den är berörande och får mig att tänka och fundera kring frågor om mödraskap och barn och familj och tillhörighet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mödraskap, Pedro Almodóvar, Spanien

Bokrecension: Abel Sánchez av Miguel de Unamuno

6 augusti, 2021 by Rosemari Södergren

Abel Sánchez
Författare Miguel de Unamuno
Serie Marismas klassiker
Utgivningsdatum2021-05-25
Förlag Marisma Förlag AB
Översättare Ulla Ericson, Henrik Bahari
Originaltitel Abel Sánchez: Una historia de pasión
ISBN 9789198691511

En fascinerande roman som det inte går att slita sig från, trots att den är så tragisk. Den gavs ut 1917 men är i sitt skildrande av det mänskliga psyket evigt aktuell.

Romanen är skriven som om den också delvis är skriven av en dess huvudkaraktär, Joaquin. Joaquin och hans barndomsvän Abel växer upp i Spanien under 1900-talets början. De är barndomsvänner och på sätt och vis bästa vänner men ändå finns alltid en konkurrens dem emellan. Abel blir en framstående och hyllad konstnär medan Joaquin blir läkare. Joaquin är alltid avundsjuk på Abels framgångar. I skolan är Joaquin alltid duktig, intelligent och ambitiös men ändå lyckas Abel ändå alltid bli mest populär. Och ännu värre blir det när Joaquin förälskat sig i sin kusin Helena och vill gifta sig med henne, men hon istället faller för Abel.

I romanen drar Joaquin själv paralleller med Bibelns berättelse om Kain och Abel och det första bibliska brodermordet. Kain odlade och Abel skötte fåren. När båda offrade åt Gud tog Guden tacksamt emot Abels offer men såg inte åt Kains offer. Det är en metafor hur orättvist livet är. Det brottas Joaquin med hela sitt liv. Varför går det alltid bättre för Abel än för honom, varför älskar alla Abel medan ingen kan älska Joaquin? Romanen kan läsas på flera sätt. Kanske är det helt enkelt Joaquin som missförstår och dömer sig själv? Kanske lyckas inte Abel med allt och kanske finns det flera som älskar Joaquin? Kanske Joaquin fixerar sig vid fel saker. Tolkar han verkligen Abel rätt?

Romanen bjuder verkligen in till att läsas på flera sätt. Jag som vegetarian kan till exempel inte ha respekt för den Gud som hellre tar emot ett dödat lamm som offer än saker som odlats. Att den bibliska Guden vände sig mot Kain och tog emot Abels offer är väldigt orättvist.

När jag läser romanen är jag inte alls säker på att Joaquin ser helheten. Han missförstår och tror alltid dåligt om sig själv. Jag blir väldigt nyfiken på hur hans uppväxt var. Hur fick han den usla självkänslan. Hur blev han behandlad av sina föräldrar?

Det är en fascinerande bok av en av Spaniens skickliga författare, Miguel de Unamuno (1864-1936). Han räknas som en av den spanska modernismens mest inflytelserika författare och filosofer. På bokförlagets hemsida är hans författarskap väl beskrivet: Hans djupt originella och många gånger psykologiska romaner är väsentlig läsning för den som vill ta del av den spanska litteraturen.

Ur Aftonbladet:
Unamuno, en av den moderna spanska litteraturens viktigaste författare, är anmärkningsvärt förbisedd i Sverige. Sedan tidigare finns blott två översättningar – båda från 1920-talet – däribland den mästerliga Dimma, en föregångare till senare tiders postmoderna fiktionslekar. Att det nystartade förlaget Marisma nu ger ut Abel Sánchez är därför en välgärning. Visst går det att hitta tveksamheter i Ulla Ericsons och Henrik Baharis översättning, men överlag fungerar den bra.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Böcker, Bokrecension, Litteraturkritik, Recension, Romaner, Spanien

Filmrecension: Summer 1993 på Drakenfilm – den sitter kvar länge efteråt

9 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Summer 1993
Betyg 5
Finns på Drakenfilm från juni 2018
Regi Carla Simóns

En av de mest fantastiska uppväxtskildringar jag sett på film. Vacker, stark, berörande, tankeväckande, naturalistisk, realistisk, varm, trovärdig och går inte att slita sig ifrån och den sitter kvar i mig länge efteråt.

Filmen utspelar sig en sommar 1993 då sexåriga flickan Frida måste flytta långt ut på katalanska landsbygden till sin morbror och hans fru och lilla dotter Anna. Frida har förlorat båda sina föräldrar. Det sägs aldrig rent ut med det verkar som att både hennes mamma och pappa dog i AIDS.

Frida är ett livligt barn och hon bär på en mängd motstridiga känslor och funderingar. Ibland testar hon de vuxna och hon är provocerande, ibland kan hon tillåta sig själv korta stunder av lycka. Laia Artigas som spelar Frida ör helt fantastisk och agerar som om där inte finns någon kamera.

Frida får en ny lillasyster i sin kusin Anna, som verkar vara i fyra-fem-årsåldern. Anna ser upp till Frida och är stolt över att ha fått en storasyster, som lär henne en del hyss. Det är så fint skildrat hur Frida utnyttjar situationen, hon både är glad men samtidigt svartsjuk på att Anna ändå är hennes morbrors och mosters egna barn. De vuxna är inga dåliga människor och försöker ställa upp på Frida men är ändå oförstående ibland, precis så som det ofta är i livet.

En av filmens stora styrkor är att människorna är just väldigt trovärdigt mänskliga och det är mycket som inte sägs rätt ut utan bubblar under ytan. Det är oftast så med riktigt bra filmer. Summer 1993 var Spaniens Oscarsbidrag 2018.

Filmen är Carla Simóns regidebut och är självbiografisk.

Drakenfilm som är den streamingtjänst som visar filmen beskriver kallar den en imponerande självbiografisk regidebut och ett rörande porträtt av en ung flicka som tvingas acceptera en ny och främmande tillvaro.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Drakenfilm, Filmrecension, Recension, Scen, Spanien, Uppväxtsskildring

Kära passagerare – Pedro Almodovars nya film lutar sig på billiga knep

3 juli, 2013 by Film Redaktionen

kara_passagerare

Kära passagerare
Betyg: 2
Regi: Pedro Almodóvar
Biopremiär: 5 juli

Ulf. Så hette min spanskalärare i gymnasiet. Han hade en luftig halvflint och snäva märkesjeans. Ulf var särskilt förtjust i ikoniska personligheter; Oscar Wilde, Jack Kerouac och Greta Garbo. Han gillade egentligen inte Spanien särskilt mycket. Spanjorer är ett märkligt folk, tyckte han. Dessutom hade han vid ett tillfälle skräckslaget bevittnat hur en grupp spanska barn försökt strypa en gås. Spanska filmer gillade han dock. Särskilt Pedro Almodóvars. Ja, han älskade faktiskt Pedro Almodóvars filmer. Efter att ha sett ”Att återvända” stod han framför whiteboardtavlan med extatisk blick och klargjorde att ”Penélope Cruz es una estrella!”.

kara_passagerare2Själv är jag ganska likgiltig inför de Almodóvar-filmer jag sett. Jag är helt enkelt inte en entusiast av samma kaliber som Ulf. Efter att ha sett ”Kära Passagerare”, Almodóvars senaste film, känner jag därför att det enda rätta är att ställa mig själv frågan: ”Vad skulle Ulf ha tyckt?”.

Filmen utspelar sig, bortsett från några få scener, på ett flygplan. På grund av problem med ett av planets hjul så kan det inte landa som vanligt utan behöver nödlanda. Det finns dock ingen flygplats som har möjlighet att ta emot planet så besättningen och passagerarna får vänta, cirkulerandes ovanför Toledo.

Flygpersonalen utgörs av tre alkoholiserade, homosexuella män. I ett försök att lugna passagerarna och slippa besvärliga frågor om vad som egentligen försiggår söver de ner merparten av dem med muskelavslappnande medel. Några passagerare, bland annat en synsk oskuld och en yrkesmördare, anar emellertid oråd. Vad som sedan händer går inte riktigt att förklara på något vettigt sätt men jag kan berätta att det innefattar både fellatio utförd i sömnen och ett parodiskt dansnummer.

Almodóvar säger själv att ”Kära passagerare” är en mycket lättsam komedi, vars huvudsakliga syfte är att få folk att skratta. Det märks tydligt att han inte lägger fokus på att förmedla stora budskap eller beröra på ett djupare plan. Istället närmar det sig det farsartade. Kittlade av sex och droger förväntas publiken svara med skratt direkt från magen. Jag känner mig splittrad och misstänker att inte heller Ulf skulle ha varit helt nöjd. Å ena sidan så är filmen exakt det som den utger sig för att vara, och när det gäller Almodóvar så måste man ju vara beredd på en och annan märklighet, men å andra sidan så tycker jag att filmen till alldeles för stor del lutar sig tillbaka på billiga knep. Är det verkligen humor att ett gäng manliga flygvärdinnor är homosexuella och slänger förnärmat med luggen? Kan inte den sortens schablon kännas lätt utnött? Samtidigt vill jag säga emot mig själv helt och hållet och hävda att det finns något väldigt uppfriskande i att få se en man torka sperma ur mungipan på sin kollega.

Det blir dock inga skratt. Inte ett endaste litet fniss slipper ur mig. Men möjligheten finns att Ulf skulle ha skrattat, åtminstone lite halvhjärtat, och det är ju faktiskt det som är huvudsaken. Jag tror att han skulle lämnat salongen relativt munter men också smått besviken. Hoppet skulle han trots allt ha kvar. Några dagar senare skulle han inte tänka så mycket på filmen alls. Kanske skulle han mysa med en klase vindruvor framför ”Allt om min mamma” på dvd, och längta efter en ny film av Pedro Almodóvar.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Pedro Almodovar, Scen, Spanien

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

En lockton i ödemarken: om människans … Läs mer om Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Detektiven från Beledweyne Betyg 5 Visas … Läs mer om Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Beautiful Souls Av Tana … Läs mer om Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Filmrecension: Förlorade illusioner

Förlorade illusioner Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Förlorade illusioner

Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Hösten bjuder på Europas historia på 100 … Läs mer om Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Pontus Stenshäll tar sig an Franz Kafkas … Läs mer om Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Thomas Ostermeier står för regi i … Läs mer om Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Dungeons & Dragons: Honor Among … Läs mer om Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Frölunda Kulturhus 24/3 … Läs mer om Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Körsbärsträdgården Av Anton … Läs mer om Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in