The Skin I Live in
Betyg: 2
Sverigepremiär 2 december
”The Skin I Live In” är en ruskigt äcklig thriller av Pedro Almodóvar.
Pedro Almodóvar har ett tungt namn inom regiskrået. Förväntningarna var höga när hans nya film skulle visas för pressen. Att den spanske regissörern Almodóvar är skicklig råder ingen tvekan om. De fullspäckade symboliska bilderna är som konstverk. Under första halvan av filmen är den delvis spännande också.
Antonio Banderas i rollen som plastikkirurgen Robert Ledgard är förstås ett dragplåster för biopubliken. Banderas är en stor skådespelare. Ändå förlorar hans karaktär trovärdigheten i slutet. För att inte avslöja för mycket och inte förstöra spänningen för den som inte sett filmen än, kan jag inte utveckla detta.
Banderas spelar Robert Ledgard, en plastikkirurg som förlorat sin fru i en bilolycka och hans dotter tar livet av sig efter ett våldtäktsförsök. Robert Ledgard planerar en gruvlig hämnd. Han gör det på ett systematiskt sätt som är svårt att alls tro på.
Pedro Almodovar som regissör brukar vara en garanti för en film med provocerande innehåll och med något att säga. Som ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” som kom 1988, ”Allt om min mamma” som kom 1999 och för den delen också ”Tala med henne” som kom 2002.
”The Skin I live in” har däremot inget att säga. Den är rätt meningslös.
Den har inget att berätta om vad livet är, den lyfter inga existentiella frågor, den har inget att säga m samhället, inget. Den är en äcklig film, bitvis spännande men framför allt obehaglig.
Att en film är obehaglig betyder inte nödvändigtvis något negativt. Om det obehagliga har något mer syfte än att väcka obehag. Det har inte ”The Skin I Live in”.
Att den inte får betyg 1 är för att den i första halvan rent konstnärligt bjuder på snygga bilder. Ett snyggt filmhantverk men helt utan något att säga och helt meningslös att se.
Läs även andra bloggares åsikter om Pedro Almodovar, Antonio Banderas, film, filmrecension
Genus säger
Håller inte alls med när det gäller filmens meningslöshet.
Vill man inte se filmens djupgående kulturella, kulturhistoriska, etiska, estetiska och sociala frågeställningar som bjuder in till en diskussion om västvärldens inställning till estetik och moral? Finns det ingenting i filmen som för ens tankar till kulturens grunder – till grekisk mytologi, urgammal skaparproblematik, konflikt mellan frihet och ansvar? Väcker filmen inget tvivlande om vår personliga uppfattning av vad som är acceptabelt, våra värderingar och gränssättningar? Får man ingen bitterhetskänsla, ingen existentiell ångest inför sköna människor som förkroppsligar estetiska ideal, men visar sig vara onda och fula, om man bara tar den fina ”huden” ifrån dem? Kryper det inte under huden om man inser att sådana monster finns på riktigt, gömda bakom det fina skenet?
Ja, då, först då var filmen riktigt mensingslös. Eller: då, först då, kanske är man en lika ytlig och hänsynslös och vilsegången gestalt som kirurgen Ledgard?