Teaterkritik

The Nether på Dramaten – kan fantasin förbjudas om den är för mörk och våldsam?

24 mars, 2017 by Rosemari Södergren

The Nether
Av Jennifer Haley
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Lena Endre
Scenografi Mats Sahlström, Lena Endre och Ann Bonander Looft
Videoscenografi Visual Relief
Kostym Ann Bonander Looft
Kompositör och ljuddesigner Magnus Grenstedt
Ljus Jens Sethzman
Premiär på Dramatens lilla scen 23 mars 2017

I tv-spel på internet, där vi möter motspelare som är uppkopplade och vi har avatarer (bilder som är vi i spelet) kan vi döda varandra. Alltså i spelet. The Nether är en föreställning av den amerikanska dramatikern Jennifer Haley som tar upp de moraliska och etiska frågor kring vad vi kan göra i en virtuell värld. The Nether är i dramat en vidareutvecklad, mer avancerad form av dagens internet. Skickliga programmerare kan förmedla dofter och utseenden och ljud ännu mer trovärdigt än idag. I denna värld finns ett ställe som heter Gömstället. Mannen som driver detta har blivit mycket rik på detta. På Gömstället kan människor komma och få utlopp för sina mest mörka sidor. Att där samlas många pedofiler och män som vill döda är väl inte förvånande. Föreställningen ställer frågor kring vad som är rätt och fel i en sådan värld.

I dagens internet finns mörka delar som där finns Dark Net där mycket kriminellt finns. Där finns tillhåll för pedofiler och där kan människor köpa vapen, droger och det mesta som är olagligt finns tillgängligt där. Men där handlar det ju om verkliga barn som blir utsatta. I samband med några föreställningar av The Nether arrangeras samtal om grooming, som innebär att någon tar kontakt med andra för att längre fram begå övergrepp. I de flesta fall handlar det om män som söker kontakt med unga flickor. Hur ser lagstiftningen ut? Vad kan och gör polisen för att förhindra att brott begås på nätet? Samtal efter föreställningen med regionpolischef Carin Götblad, regissören Lena Endre samt skådespelarna Nina Zanjani och Christoffer Svensson. Samtalsledare Jacob Hirdwall, dramaturg.

Fast frågan om övergrepp gentemot barn är inte vad The Nether handlar om. Inte enbart i alla fall. I Gömstället är de barn som blir utsatta för sexuella övergrepp och ihjälhuggna med yxa inga barn, egentligen. De är digitala produkter som det kan ligga vuxna män bakom. Bakom Iris, flickan i föreställningen, döljer sig en äldre herre, egentligen. Och dessutom är flickan ingen verklig varelse, utan en digital figur som kan uppstå på nytt och på nytt, hela tiden, om igen. Det går att jämföra med dagens tv-spel där människor kan springa runt och skjuta ihjäl varandra. Fast det är bara bilder de skjuter ihjäl.

Ska det kunna förbjudas? Ska det vi gör i fantasin kunna förbjudas?

The Nether ställer viktiga frågor kring vårt förhållande till fantasi och till virtuella världar. Är det självklart att den som får ge utlopp för sina allra mörkaste vidriga begär i en digital värld också kommer att vilja göra detta i den verkliga världen, eller är det tvärtom: genom att en person får göra detta digitalt räddas människor i verkligheten från att bli utsatta för våld och övergrepp?

Lena Endre som regisserat säger:
– The Nether är en pjäs som handlar om vilka vi blir i denna nya värld. Var går skillnaden mellan fantasi och verklighet om fantasin är verkligare än verkligheten? Mellan ont och gott? Mellan ”jag” som inloggad och ”jag” i verkligheten?
– Jag såg pjäsen på Duke of York’s Theatre för drygt ett år sedan och slogs av aktualiteten i den och hur vi egentligen inte vill veta, inte orkar ta in hur verkligheten på nätet kan se ut idag. The Nether är dels en kritik mot den avhumanisering och bortdomnade empati som en inloggning innebär för vissa, dels en samhälls- och miljökritik.

Föreställningen ger inte svaren, vi måste hitta svaren själva. Föreställningen är en mycket snygg helhet, både scenografiskt och med duktiga skådespelare. Reine Brynolfsson som Sims/Papa visar än en gång att han är en av de bästa svenska skådespelarna. Alla fem skådespelarna på scen gör utomordentliga roller och det är alltid roligt att se Nina Zanjani på scen, här som kommissarie Morris. Nina Zanjani är en av mina favoriter bland de yngre som kommit fram under senare tid. Magnus Ehrner som Doyle och Christoffer Svensson som Woodnut är som alltid också rätt i sina roller – men allra allra klarast på scen lyste den lilla flickan Iris, spelad av Sigrid Johnson. Hon var helt fantastisk.

Medverkande
Sims/Papa Reine Brynolfsson
Morris Nina Zanjani
Doyle Magnus Ehrner
Woodnut Christoffer Svensson
Rollen “Iris” Sigrid Johnson/ Anastasia Leppist/ Marielle Malmberg

Stilla liv av Lars Norén – det finns något befriande i mörkret

19 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Stilla liv
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Mira Svanberg
Mask och peruk Mimmi Lindell
Ljud Marcus Thurfjell
Urpremiär 18 mars 2017, Elverket Dramaten

Tolv skådespelare och lika många barn och ungdomar rör sig på scen av och till. Den yngsta är sju år och den äldsta nittio år. De promenerar, de springer över scenen, sitter still, ligger ned, arbetar, vaggar barn, lägger om sår – Lars Norén är tillbaka på en svensk scen med ett nytt drama, nästan tre timmar långt och i stort sett utan någon dialog, utan att någon skådespelare säger något.

Hur berättar jag med ord om något som talat till mig utan ord? Kommunikation, att förmedla något, gör vi på många sätt. Det talade ordet är bara en liten del i våra samtal och det vi säger. Vi talar genom rörelser, positioner i rum och i förhållande till varandra, med miner, med blickar, med gester, med suckar, genom att stirra, genom att sänka blicken, genom att titta bort, hur vi håller i saker, hur vi rör oss, vilka kläder vi har, vilka färger vi har på kläder … vi talar på oändligt många fler sätt än med orden.

Stilla liv speglar en tidsrymd på över hundra år i mänsklighetens historia. Det är dock långt från en vanlig historiebeskrivning. Här finns inga nationer, inga kungar och militära segrar, här finns bara människor. Människor som är ensamma, människor som är i grupp, människor som dras till varandra, människor som flyr varandra, människor som sveper döda, människor som dör, barn som är döda, människor som sviker varandra, människor som inte ser varandra, människor som säljer varandra och framför allt människor som åldras.

Som i stort sett alltid när Lars Norén skapar något finns det mycket mörker. Det är ingen förljugen glamorös Hollywoodsaga vi får ta in. Ändå är det liksom befriande att på detta sätt närma sig något som känns äkta. I stilla liv förmedlas något av vad det är att vara människa och att åldras, i dessa bilder som talar till mig bortom orden.

Jag tror att var och en som kommer till Stilla liv kommer att känna inom sig vad som berättas på sitt sätt. Vi är var och en unika och de många olika scenerna är både självständiga och går in i varandra och speglar varandra, liksom de speglar sig i oss och våra erfarenheter, våra liv och våra känslor inför vårt liv, inför vårt eget åldrande, våra sorger och våra glädjeämnen och våra sätt att ta oss igenom livet. Vissa scener kommer att tala till oss starkare än andra, beroende på vem vi själva är. Stilla liv är en spegel av något som finns inom människan.

Det är nitton år sedan Lars Norén senast regisserade på Dramaten. Lars Norén, som är född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Han har skrivit omkring hundra pjäser, många med urpremiär på Dramaten – den första var Fursteslickaren 1973. På senare år har han återkommit som prosaförfattare och poet, bland annat med En dramatikers dagbok (2008 och 2013), Stoft (2016) och den nyss utgivna Efterlämnat.

I rollerna ser vi Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Johan Holmberg, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri samt barn och ungdomar (statister).

Tankar om Hemsöborna på Stockholms stadsteater

18 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Hemsöborna
Av August Strindberg
Dramatisering Bertil Arlmark och Ragnar Lyth
Bearbetning Åsa Lindholm
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Linus Fellbom
Mask Sara Englund
Djurmasker Wintercroft
Koreografi Moa Lichtenstein
Kompositör Pär Ulander, David Tallroth och Rickard Borggård
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, 17 mars 2017

August Strindbergs roman Hemsöborna kom 1887, ett år efter Tjänstekvinnans son. Strindberg gjorde även en dramaversion av berättelsen 1889. De inledande raderna är några av svensk mest kända inledningar på romaner:
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Denna klassiska svenska berättelse har både satts upp på teaterscen och filmatiserats ett par gånger. Min upplevelse av Hemsöborna fram tills nu har varit romanen och tv-serien 1966 med Sif Ruud som Madame Flod, Allan Edwall som Carlsson och Sven Wollter som Gusten.

Yrvädret Carlsson, landkrabban som kommer ut till änkan Flod och hennes gård på skärgårdsön, är fylld av energi och tankar om mänsklighetens möjligheter i den nya tiden. Han får uppdraget att få fart på gården, att dra upp den ur förfallet. Änkans vuxne son Gusten tar inget ansvar för gården, han är helst ute med bössan och skjuter fåglar. Carlsson lyckas bra och får inte bara igång gården utan hittar också en ny inkomstkälla genom att hyra ut ett av husen till sommargäster. På bygden har folk börjat prata och skvallra så Carlsson och änkan Flod gifter sig. Fast Carlsson är yngre än änkan och egentligen förälskad i en yngre piga. Men chansen att få vara delägare i en egen gård drar i honom. Att aldrig mer behöva arbeta för någon annan.

Strindbergs berättelse är en fängslande roman som skildrar något evigt hos människan men det är också en bra skildring av just den tidsepoken och skärgårdsmiljön.

I regi av Stefan Metz, med Ann Petrén och Claes Malmberg som Madam Flod och Carlsson, blev det en välgjord föreställning, som i de viktiga delarna är trogen grundberättelsen. Däremot skiljer den sig i tonen från den tv-serie jag såg 1966 som jag minns mer allvarlig, mörkare. På Stockholms stadsteater, i regi av Stefan Metz, har den kryddats mer med komedi, framför allt i första delen före paus.

Föreställningen är en helhet där varje del är viktig och Alex Tarragüel Rubio som ansvarar för scenografi och kostym har gjort ett imponerande arbete. Tillsammans med ljus-ansvarige Linus Fellbom har han skapat en lösning på hur en av de sista scenerna, den berömda snöstormen, gestaltas på scen. Den lösningen är så genialiskt utförd med enkla medel att den i sig gör föreställningen värd att se.

Regissören har en rollista med skickliga svenska skådespelare och jag är minst lika imponerad av birollerna som huvudrollerna, som Shebly Niavarani som Norman, Frida Westerdahl som Clara, Anna Wallander som Lotten, Ulf Eklund som Rundqvist, Lotti Törnros som Ida och Gerhard Hoberstorfer som pastorn.

Förebild för romanens Hemsö är Kymmendö. Strindberg var väl förtrogen med skärgårdsmiljön kring Dalarö, Ornö och Kymmendö; han vistades som sommargäst på Kymmendö under åren 1871–1873 och 1880–1883 och på Dalarö 1891 och 1892. Det var på Kymmendö som Strindberg hämtade figurerna till Hemsöborna.

Romanen kritiserades för sin råa skildring av livet, enligt wikipedia: bland annat för en scen där ett par har sexuella kontakter längst inne i en kyrka mitt under pågående gudstjänst (finns inte med i scenföreställningen på Stockholms stadsteater). Hemsöbornas publicering slog hårt mot öborna som portförbjöd Strindberg som därigenom stängdes ute från sin ungdoms paradis.

Enligt Olof Lagerkrantz skrev Strindberg Hemsöborna ”för att tjäna pengar och i det uttalade syftet att återvinna sin popularitet i Sverige”. Det är intressant och värt en egen essä att analysera att en författare med välbärgad bakgrund som Olof Lagerkrantz tycks se ned på behovet att tjäna pengar. Det må vara hur som helst med detta, men Stockholms stadsteater hade förluster förra året och behöver en riktig publikdragare på Stora scenen. Om Hemsöborna blir det är svårt att sia om. Drygt halva premiärpubliken reste sig för stående ovationer. Föreställningen är absolut sevärd, den är varm, bitvis rolig, bitvis sorglig, skildrar mänskligheten utan stora åthävor och har en smart scenlösning och bra musik.

I rollerna:
Carlsson Claes Malmberg
Madam Flod Ann Petrén
Gusten Leonard Terfelt
Norman Shebly Niavarani
Clara Frida Westerdahl
Lotten Anna Wallander
Rundqvist Ulf Eklund
Pastorn Gerhard Hoberstorfer
Ida Lotti Törnros
Professorn med flera. Anders Johannisson
Statister; Hanna Gustafsson, Niclas Dedorsson, Maria Kuzmin, Maria Jernström, Henning Attlin och Petter Skoglund
Musiker Pär Ulander och David Tallroth

Bernardas Hus – mer en scenkonst-installation än ett drama på Stockholms stadsteater

11 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Bernardas hus
Av: Federico García Lorca
Översättning: Jens Nordenhök
Regi och bearbetning: Anna Pettersson
Scenografi: Jan Lundberg
Kostym: Kajsa Larsson
Ljus: Max Mitle
Ljud: Michael Breschi
Mask: Susanne von Platen
Kompositör: Gustave Lund
Premiär på Klara Scenen, Stockholms stadsteater 10 mars 2017
Föreställning som recensioner bygger på: genrep 9 mars 2017

Bernardas hus är Federico García Lorcas sista pjäs – färdig endast två månader innan han blev mördad av Francoanhängare under spanska inbördeskriget. Pjäsen handlar om fem unga kvinnor, systrar, som lever som fångar i sitt barndomshem, hårt hållna av sin mor. Pjäsen skildrar hur människor som inte har frihet inte alltid ställer upp på att hjälpas åt att bli fria, utan själva blir förtryckare och passar på varandra. Dramat är en stark beskrivning av det fascistiska samhällssystemet. Som det uttrycks i ett pressmeddelande:
Det är en vass humoristisk pjäs om fascism och social kontroll – om hur en grupp agerar och reagerar i en instängd situation där alla delar ansvaret för regelverk och handlingar.

När regissören Anna Pettersson tar itu med Bernardas hus har hon valt att ta bort själva tidsperspektivet och handlingen. Alla skådespelarna går in i och ut ur samma roller. Alla är alla. Ena stunden är de tjänstefolk som tryckts ned av husmor, nästa stund är de dättrarna. Föreställningen är mer en scen-installaton är en föreställning.
Den är vacker, stilistiskt fantastisks snygg i scenografin med alla skådespelarna i svarta kläder och det som sker på scen visas samtidigt på en skärm bakom dem, filminspelade live med perspektivet uppifrån.

Jag tycker tyvärr att dramat förlorar på att själva berättelsen, handlingen, tas bort. Skådespelarna är mycket duktiga, scenbilden fantastisk och musiken som spänner mellan klassiskt, flamenco och hiphop (komponerad och bearbetad av Gustave Lund, Gurra G i JustD), är stark och tillför ett perspektiv till helheten. Trots allt detta är blir det en brist för helheten att grundhandlingen inte skildras på traditionellt teater-dramaturgiskt vis. Dramat förlorar på det. Om denna scenkonst-installation kompletteras med att det finns en traditionell föreställning också, eller när publiken kan berättelsen väl, då blir det en bra helhet tillsammans.

Fast även om jag sett Bernardas hus tidigare, i traditionell teaterkostym, är jag splittrad. Denna nya uppsättning är snygg och vacker – och burlesk, men tenderar till att i vissa scenen överdriva de komiska inslagen och det blir nästan lyteskomik ibland. Är det människor med svåra psykiska sjukdomar som skildras? Är det scener ur en låst psykiatrisk avdelning? Är det medvetet av regissören att det ska kunna tolkas så? Kanske. En bild av att fascism förstår det mänskliga.

Det är en stark föreställning som ger mig som betraktare en hel del att fundera på, men samtidigt är jag lite besviken. Jag är kluven, helt enkelt.

I rollerna: Nadia Hussein, Siri Hamari, Angelika Prick, Tove Edfeldt, Eva Rexed, Matilda Ragnerstam och Hanna Nygårds

Molnens bröder på Dramaten – ett konstverk helt enkelt

24 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Sofia Pekkari och Rasmus Luthander
Foto: Sören Vilks.

Molnens bröder
Regi och dramatisering: Lars Rudolfsson
Scenografi: John Engberg
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask: Eva Maria Holm, Peter Westerberg och Melanie Åberg
Musikalisk regi: Mats Gustafsson
Musik av och med: Fire! (Mats Gustafsson, Andreas Werliin och Johan Berthling)

Urpremiär på Dramatens stora scen 23 februari 2017

Kulturens uppgift är att ställa frågor, inte att ge svar. Den danska tv-succén ungdomsserien Skam satte igång en intensiv debatt. Det fanns de som irriterade sig på att ungdomarna inte alltid var helt politiskt korrekta. Exempelvis retade sig en del på att Noora som är så förnuftig ändå verkar ha anorektiska problem och dessutom blev hon förälskad i en av skolans mest mansgrisiga unga män. Men varför ska karaktärer i ungdomsserier vara perfekta föredömen? Är det inte en bra series uppgift, precis som en teaterföreställnings uppgift, att skildra människor och de svårigheter vi möter i livet och skildra olika sätt att agera och känna. Kulturens uppgift kan aldrig vara att vara moraliska rättesnören. Konst, film, teater och litteratur ska gestalta människor och människors villkor. Hur vi tar ställning till våra liv och vad som är rätt och fel, det är våra beslut, inte kulturens uppgift att bestämma.

Med detta som utgångspunkt är Dramatens uppsättning av Barbro Lindgrens vuxenböcker Eldvin och Molnens bröder ett konstverk, helt enkelt. Mer än det. Människoödens gestaltas och existentiella frågor ställs, men det är många, många nivåer av berättelsen som tar tid att smälta och ta in. Mycket att tänka på. Inget som skrivs oss på näsan. Många frågor och tankar om livet och existensen växer fram ju mer jag tänker på föreställningen. Den växer också efteråt, länge efter att ridån gått ned och salongen tömts på publiken.

Molnens bröder bygger på de två vuxenböckerna Eldvin och Molnens bröder. Handlingen utspelar sig på en form av psykiatrisk anstalt i början av 1900-talet. På ytan i alla fall. Mördare och svårt utvecklingsstörda bor där tillsammans med människor med stor sorg eller svår psykos. Ibland kan någon hamna där av andra skäl också. Där finns funktionshindrade och människor som placerats där för att andra mäktigare vill komma åt deras egendomar. Dessa människor som inte passade in i samhället fick sitta på undantag och hittar sätt att fungera tillsammans. Jag ser detta på flera sätt, olika tolkningar är helt möjliga. Dels är det en skillnad mot dagens svenska samhälle där vi kategoriserat och delat in människor mycket mer, på gott och ont. De kriminella som har psykiska störningar placeras oftare på rättspsyk idag om de inte är i fängelse. Funktionshindrade kan bo hemma idag och få stöd. På ett sätt är det en metafor för mänskligheten. Vi är alla på något sätt unika, udda, utanför. Och vi lever tillsammans i denna existens, fångade inom livets ramar.

Skådespelarna är strålande. Rollistan innehåller en lång rad duktiga skådespelare, såväl från den yngre generationen som den några decennier äldre. Regissören har gjort det genialiska draget att i första akten ha de yngre i rollerna som de intagna medan de medelålders skådespelarna spelar vakter, läkare, föräldrar och andra icke-intagna. Efter paus byter de. En ny berättelse spelas upp, fast på samma plats men med andra karaktärer. De medelålders skådespelarna är nu de intagna medan de yngre är vakter och personal. Det fungerar helt underbart. Alla är vi vakter, alla är vi intagna inom livets ramar.

Samspelet i första delen mellan Rasmus Luthander som Eldvin och David Fukamachi Regnfors som Love är vackert gestaltat och både sorgligt och fint på samma gång, som livet. Sofia Pekkari som den katastrofdrabbade förvirrade Eloine är stark. I andra akten är Thomas Hanzon och Johan Ulveson helt rätt som Johan och Caleb, två tilltufsade män som båda känner att de inte riktigt passar in bland de övriga patienterna. Visserligen har jag lyft fram några av skådespelarna men det är tillsammans som de alla bildar en helhet, det är ett mästerligt samspel som är grunden.

Jazztrion Fire! (Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin) är en annan viktig pelare som detta konstverk vilar på. Musiken bär och fördjupar handlingen.

Regissören Lars Rudolfsson arbetar ofta med musikdramatiska verk – bland annat skrev han Kristina från Duvemåla tillsammans med Benny Andersson och Björn Ulvaeus (och Jan Mark), en uppsättning som han också regisserade. Björns, Bennys och Lars samarbete fortsatte med Hjälp sökes (som skrevs tillsammans med Kristina Lugn). Lars Rudolfsson har tidigare satt upp Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger? på Orionteatern.

Molnens bröder är en föreställning som växer och som jag hittar nya saker att fundera på också efteråt – det är en föreställning som jag gärna ser minst en gång till för att upptäcka ännu mer.

Medverkande:
Rasmus Luthander, David Fukamachi Regnfors, Rebecka Hemse, Michael Jonsson, Bengt CW Carlsson, Sofia Pekkari, Josefin Ljungman, Kicki Bramberg, Anna Björk, Inga-Lill Andersson, Reuben Sallmander, Rolf Skoglund, Pierre Wilkner, Johan Ulveson, Hans Klinga, Gunnel Fred, Thomas Hanzon.

Teaterkritik

Footer

Om oss