Teaterkritik

Tankar om Ivanov på Dramaten i regi av Alexander Mørk-Eidem

28 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Ivanov
Anton Tjechov
Översättning Staffan Skott
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Linda Hyllengren
Premiär den 27 oktober 2016, Stora scenen på Dramaten

Ingen människa är enbart god, ingen är enbart ond – och förresten var är ont och vad är gott, vad är en god människa eller vad är en anständig människa? I den ryska dramatikern Anton Tjechovs dramer är ingenting målat i svart och vitt, alla karaktärer kan betraktas på olika sätt. Det är något av det som fascinerar mest med hans dramer. Alla karaktärer går att begripa sig på eller i varje fall kan vi känna igen oss själva och människor vi mött i livet.

När nu den norsk-svenske regissören Alexander Mørk-Eidem tagit itu med Tjechovs Ivanov blir denna klassiker placerat i nutid. Alexander Mørk-Eidem gör ofta så, placerar in klassiker i vår tid, för att på så sätt göra dem mer levande, mer begripliga kanske för en ny publik. För Alexander Mørk-Eidems uppsättningar lockar alltid en större andel yngre besökare än de flesta andra uppsättningar på Dramaten. Så var det på premiären. Dör vimlade av ungdomar som jag skulle gissa går på gymnasiet.

Den här versionen av Ivanov är en lång föreställning. Premiären tog tre timmar och tjugo minuter. Jag tycker en teaterföreställning liksom en film kan få vara lång om varje minut är befogad för helheten och inte blir övertydliga upprepningar. Ivanov skulle må bra av att kortas ned. En hel del blev tjatigt överbetonat. Det är väl inte helt omöjligt att det blir så också, premiärer är rätt ofta lite längre än hur föreställningen blir efter ett tag.

Regissören har valt att göra publiken mycket närvarande. Rollerna talar direkt till publiken vid flera tillfällen, nämner publiken och de flesta karaktärer får vid flera tillfällen prata direkt till publiken, förklara sin syn på sig själva, på Ivanov och livet. Det är effektfullt och fungerar bra.

Ivanov är en grubblade. I Alexander Mørk-Eidems tolkning har han blivit en man i dryga fyrtioårsåldern som bor i Norrland där han misslyckats totalt ekonomiskt med sitt projekt att driva ett miljö-vänligt jordbruk. Dessutom är hans fru dödssjuk och han kan inte ställa upp på henne, orkar inte vara vid hennes sida utan flyr till de rika grannarna på kvällarna där han blir uppvaktad av den rika dottern i huset. Situationen kompliceras också av att Ivanovs dödssjuka fru Anna egentligen kommer från en rik, välbärgad familj som försköt henne när hon valde att gift sig med Ivanov.

Frågan är då: är Ivanov en enkel lycksökare som slutade att älska sin fru när hon inte fick alla de pengar som var tänkt? Är det därför han låter sig uppvaktas av den rika grannens dotter? Ivanov själv förnekar detta, förstås. Han är djupt deprimerad, har ångest och känner skam och äckel för sig själv.

Vem är han egentligen, Ivanov? Ja det är nog upp till betraktaren själv att bestämma hur allt ska tolkas och ses. Det beror nog också en del på hur var och en ser på livet. Vi har nog alla olika karaktärer i detta drama som vi kan känner mer för och andra vi känner mindre för, precis som i verkliga livet.

Alexander Mørk-Eidem har valt att göra föreställningen väldigt komisk och i synnerhet första delen fram till paus, där vi möter en gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen och scenografen tycks fått fria tyglar och har gjort en helvild scen där till och med en riktig hoppborg finns med på scen före paus. Efter paus ändrar föreställningen karaktär och blir mer tragisk och också lite oskarp. Ivanov gnäller och gnäller – men på något sätt är det svårt att riktigt veta varför. Har han drabbats av det som idag kallar utbrändhet? Det är en rimlig förklaring, utan tvekan.

Regissören Alexander Mørk-Eidem säger i ett pressmeddelande:
– Folk är ganska jobbiga i den här pjäsen, som alltid hos Tjechov. Jobbiga och igenkännbara. De är inte kungar eller drottningar som krigar eller dödar sina barn, de har istället hyfsat vanliga problem och futtiga konflikter som alla kan känna igen sig i. I Ivanov finns den gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen. Ingen är jätteond eller jättegod, de är bara människor som försöker få ihop det så gott det går.

En av de stora behållningarna är skådespelarna. I rollistan finns en lång rad skickliga skådespelare och flera av mina speciella favoritskådespelare: Nina Zanjani som den spröda, sjuka hustrun Anna. Det lyser kring henne. Johan Ulveson är hur bra som helst som den kuvade Janne, make till en stenrik kvinna som skrivit äktenskapsord och därmed kan styra honom med järnhand. Vi har väl alla någon gång stött på dessa fega budbärare i något sammanhang. Michael Jonsson som den rätt misslyckade Mackan som mest av alla lurar sig själv. Hamadi Khemiri är helt rätt i rollen som sjukgymnasten/läkaren, en man som vill göra rätt och vill tro på människornas inre godhet. Överhuvudtaget är varenda skådespelare utvald med omsorg, tror jag, för var och en verkar så rätt för sin karaktär.

Ivanov tillhör Tjechovs något mindre kända verk men har ändå satts upp många gånger sedan premiären 1887. Det berättas att Tjechov fick en beställning på en komedi, men efter att ha skrivit i tio dagar hade han färdigställt ett mäktigt drama i fyra akter, precis så mångfasetterat och melankoliskt som bara han kunde. Humorn finns hela tiden närvarande, även om den är svart. I Alexander Mørk-Eidem regihänder drar den en hel del åt det komiska och lätt absurda men är samtidigt en tragedi med mänskliga karaktärer. Föreställningen skulle dock vinnas på att kortas ned något. Att placera karaktärerna i vår tid har sina fördelar men också sina nackdelar. Det gör säkert innehållet lättare att ta till sig för en ny publik samtidigt som det dämpar vår egen fantasi något. Det är en smakfråga helt enkelt vad vi föredrar.

I rollerna
Ivanov Shanti Roney
Anna Nina Zanjani
Douglas Bengt CW Carlsson
Sami Hamadi Khemiri
Gunilla Gunnel Fred
Janne Johan Ulveson
Emelin Ida Engvoll
Justus Adam Pålsson
Babsan Nina Fex
Källa Hulda Lind Jóhannsdóttir
Anita Inga-Lill Andersson
Mackan Michael Jonsson

Macbeth på Maximteatern: en stilfull föreställning med komedi och tragik

19 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Macbeth
Av Shakespeare
Konstnärligt Team:
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Ljusdesign: Torben Lendorph
Kostymdesigner: Ann Bonander Looft
Maskör: Nathalie Pujol
Dramaturg: Marc Matthiesen
Premiär på Maximteatern 19 oktober 2016

Vad händer med en människa som går över gränsen och begår brott? Vad sker inne i en människas psyke när hen gör saker som strider mot hens samvete? Shakespeares Macbeth skildrar en man och hans fru som drivs av ärelystnad, maktbegär och girighet – och denna drift gör att de begår mord.

Macbeth är en av de draman som satts upp otaliga gånger världen över och den har skildrats både på scen och i film i olika versioner och tolkningar. Den japanska regissören Akira Kurosawas ”Blodets tron” som kom 1957 med Toshirō Mifune i huvudrollen som Macbeth är en av de legendariska tolkningarna.

Handlingen kretsar kring den skotske adelsmannen och krigaren Macbeth och hans vän och släkting Banquo som precis lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade striden. Macbeth spås av häxorna att ta över tronen från kung Duncan; en tanke som planteras i huvudet på Macbeth, som så småningom börjar smida planer för att verkställa spådomen, tillsammans med sin hustru. De siande häxorna säger också att Banquo inte kommer att bli kung med däremot kommer hans ättlingar att bli kungar i många, många år.

Macbeth och hans fru ger efter för sin hunger efter ära och makt och mördar kung Duncan och ser till att kungens söner blir misstänkta för delaktighet. Då börjar helvetet. Macbeth plågas av samvetskval och kan inte njuta av sin makt. När han väl gått över gränsen blir han mer och mer galen och begår fler mord och överträdelser.

Mikael Persbrandt som spelar huvudrollen som Macbeth berättar om sina tankar om föreställningen:
– Om man vill berätta om det våld vi har omkring oss idag; det kaos som världen lever i – så kan man sätta upp Macbeth. För att den berättar om allt det här; Girighet, ärelystnad, skam och skuld, våld, ond bråd död, och sex. Och det är ju där vi befinner oss; det är en beskrivning av samhället idag också. Jag hoppas att denna gamla, fantastiskt vackra text, ska finna en resonansbotten i dagens samhälle.

Scenen är mycket effektfull. Bakre väggen ser ut att vara någon slags vitfärgad kartong som är fylld av blodröda ränder, som om blodet har flutit där. Alla skådespelare bär svart: en svart skotsk kilt och svart tröja. Mikael Persbrandt är Macbeth och Marie Richardson är lady Macbeth. Övriga skådespelare går ut och in i olika roller. Det fungerar mycket bra. Ellen Jelinek är i en scen den mördade kungens son Malcolm och i en annan scen en adelsman och i en annan ett litet barn. Johannes Bah Kunhke är perfekt i rollen som den rena och rättfärdiga Banquo. Vem kan på samma sätt som Bah Kunhke utstråla denna troskyldighet?

Att Mikael Persbrandt är helt rätt i rollen som Macbeth är väntat. Han är en mycket skicklig skådespelare. Han och Marie Richardson är mycket trovärdiga som ett ärelystet par som sliter sönder varandra – den ena manar på den andra och de blir båda ensamma med sin ångest.

Stefan Larsson, regissör, säger om föreställningen:
– Jag har tidigare regisserat både Rickard den tredje och Kung Lear. Två studier av maktmänniskor. Rikard den tredje är skoningslös och helt utan skrupler, på väg upp till en absoluta makten och Kung Lear är en gammal regent som faller. Macbeth är drabbad av något annat – han vet att han gör fel men kan ändå inte upphöra med sitt destruktiva uppdrag. Han är ambivalent och han har en svag inre kompass vilket gör honom lättpåverkad och möjlig att manipulera. En farlig person med andra ord. Det ska bli oerhört spännande att göra den här undersökningen tillsammans med Micke.

Jag fastnade väldigt för scenlösningarna. I inledningen är ett platskynke upphängt framför scenen. När Macbeth och Banquo dyker upp på scen gör de små hål med fingret genom plasten för att sticka sitt ansikte där igenom. En talande metaforisk bild.

Regissören har valt att låta skådespelarna vid några tillfällen tala mot publiken, låta dem dra in publiken i spelet och vid några tillfällen också låta skådespelarna driva med sig själva och sin roll. Det ger föreställningen en extra nivå av komik. I slutscenen kryddas tragiken med en hel del komedi genom att Persbrandt driver med sin egen roll. Det fungerar bra, det lockar till skratt. Frågan är om vi inte då också skrattar åt oss själva när vi av ärelystnad driver oss in i väggen?

Macbeth på Maximteatern är en stilfull föreställning där komedi och tragedi förenas.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Marie Richardson
Ellen Jelinek
Johannes Bah Kunhke
Charlotta Jonsson
Jens Hultén

Macbeth Maximteatern 2016 Regi: Stefan Larsson Scenografi: Rufus Didwiszus Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén — Macbeth Maximteatern 2016
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén

Helan och Halvan på Teater Giljotin: Holla och Röör, har ett fantastiskt samspel

11 oktober, 2016 by Lotta Altner

Helan och Halvan – Another Nice Mess
Regi Kia Berglund
Teater Giljotin premiär 10 oktober 2016

Det är ju alltid i gränslandet mellan det som är skrattretande och det som är hårresande, som känslorna slås omkull och du vet inte riktigt åt vilket håll du ska luta dig åt. Begreppen slås ut och det är där, som upp får vara ned och ned kanske inte ens finns med. Självklarheter blir något annat när det ses på i en annan vinkel och med färgade glasögon i nyanser du aldrig tänkt på förut. Man måste vara redo att inte tänka logiskt.
Det är med viss skräckblandad förtjusning jag går på kvällens föreställning. Helan och Halvan tillhör inte min generation och jag har nog aldrig tyckt att den engelskmannen och amerikanen ger rena glädjeskratt med sina snubbel skämt och slagsmål i avundsjuka. Det är dock med härlig spänning som jag ser två kvinnliga komiker ge en nyare tolkning av 1930-talets Helan och Halvan. Att två kvinnor spelar män, är i sig själv ganska laddat även om jag inte helt delar alla skrattsalvor som publiken bjöd på i just krocken mellan det manliga och kvinnliga.

Det är två antihjältar som inleder kvällen, sittandes på varsin läderkoffert. Den ena tror sig vara början/drivkraften/ledaren i deras duo, den andre vill gärna vara som den första trots att denne sannerligen inte är någon man borde vilja följa eller vara. Ingen av dem lever i någon stjärnglans och allt är egentligen bara rädslor inför att våga se sig själv som den man är. Vem som är mest sorglig eller minst framgångsrik, är svårt att avgöra. Jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller om jag ska gråta, men berörd blir jag och det är väl det som räknas. Janus och hans dubbla ansikte ger männen alla nivåer av början och slut på verkligheten.

Holla och Röör, har ett fantastiskt samspel, trots att de använder sig av sitt andra språk och mestadels pratar engelska med varandra. Att engelskan ibland blir lite otydlig och felaktig, är bara ett skönhetsfel som under inga omständigheter spelar någon roll i det här sammanhanget. Det har en kemi och dragningskraft som gör att man lätt härmar och återspeglar dem. Det är lättsamt, men också brutalt, men fortfarande skrattar jag inte åt samma saker som stora delar av publiken. Misstänker dock att det säger mer om mig än något annat. Slapsticks och tvärtom-komik är nog inte helt min melodi.

Rädslan att bli bortglömd får en naturlig plats i föreställningen och den oron är nog något som många kan känna igen sig i. En del rädslor är helt logiska och andra inte. Många av oss ler när rädslan inför julen kommer på tal som ett exempel. Kanske mycket för att den är den tuffaste tiden för många, men också för att vi vet att den för varje dag nu i oktober, så kommer julen en dag närmare. Vi skrattar och ler plågsamt. Kanske är det så att gestalterna på scen biter sig fast i varandras symbios för att rädslan för ensamheten är större än drivkraften att vilja klara sig själv. Mer ”swell with myself” är kanske att föredra?

”Smile” är ett viktigt budskap under kvällen. Ja allt borde väl gå att sälja med mördande reklam?Ditt eget värde också misstänker jag. När du håller på att falla ihop, så le. Om du håller på att dö, så le, för det är väl alltid hur du tar det och inte hur det har det som skapar din livskvalité? Det ligger något i det, men det blir också ohållbart eftersom det finns gränser för vad en människa orkar leva med eller klarar av att dö för. Vi får det höga, vi känner av det låga och ingenstans ges det etiska och moraliska råd om hur du ska välja att leva. Frågorna ställs, men inga svar. Det gör en både förvirrad, men också befriad.

Mest spännande under kvällen är återberättandes av samma text/repliker. Först ges det en sinnesstämning av exempelvis ”Hur är moroten!?”, därefter en stund senare får vi samma repliker (som vi då redan vet om och väntar på) på ett annat sätt, med en annan livstolkning. Den ena är inte bättre än den andra. Att kunna byta känslor så snabbt från det ena till det andra och rikta fokus både på sig själv, den andre och publiken kräver mycket av skådespelarna. Det är med förtjusning jag konstaterar att de båda lever upp till mina höga förväntningar.

Det är inte varje vecka kvinnor får spela snarstuckna och något groteska män. De gör de dessutom med bravur. Barockt blir det dock när skrattets 4 olika nivåer beskrivs, eftersom min gräns för vad som är roligt redan har passerat revyn. Det ger enbart en snuskig känsla i magen av obekvämhet, trots att jag inser att de är bra på det de gör. Det groteska blir lite för mycket byfåneri för mig personligen.

Kort och gott kan jag konstatera att Helan och Halvan inte ger en manlig förebild direkt. Om jag vara man skulle jag under kvällens föreställning känna satirens vingslag slå mig hårt i ansiktet. Kanske bor det en sur liten farbror i mig, för jag tycker nästan syn om alla farbröder som nyper folk rumpan, smeker sin hoppande mage eller sparkar folk i skrevet, för att det inte får tillräckligt med uppmärksamhet.

Främling – ett stycke nutidshistoria med Bert Karlsson i centrum – föreställningen helt nedlagd

2 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Främling
Manus: Gertrud Larsson
Regi: Alexander Öberg
Scenografi: Zofi Nilsson
Kostym: Ulrika van Gelder
Mask: Linda Sandberg
Musikarrangemang: Peter Tikkanen
Ljus: Jörgen Haimanas
Pressvisning på Riksteatern, Hallunda 2 oktober 2016
(Premiär i Skövde 6 oktober)

Nu kom beskedet att föreställningen läggs ned helt. Det blir ingen premiär i Skövde och föreställningen kommer inte att turnera runt om i Sverige.
Ett pressmeddelande från Riksteatern skriver:
Uppsättningen Främling som skulle haft premiär 6 oktober och sedan turnera runtom i Sverige i höst ställs in.

– Jag måste tyvärr konstatera att föreställningen Främling inte har nått det slutresultat vi hoppats på. Vi på Riksteatern har därför, i samråd med regissören, fattat beslutet att ställa in premiären och den därpå följande turnén. Det är ett ovanligt beslut att fatta och vi har förstås jobbat in i det sista för att få föreställningen att fungera, därför har det naturligtvis varit ett både svårt och tråkigt beslut att ta.

Jag hoppas få jobba med Gertrud Larsson, Alexander Öberg, resten av det konstnärliga teamet och ensemblen framöver. Det här drabbar ju också alla de arrangörer runtom i Sverige som har bokat och sett fram emot denna föreställning under hösten vilket jag inte kan annat än beklaga, säger Måns Lagerlöf, teaterchef på Riksteatern.

Här är den recension vi skrev efter pressvisningen:

Främling är en musikal om Bert Karlsson – den är humoristisk och varm men samtidigt en skrämmande skildring av det svenska samhället. Bert Karlsson, älskad och hatad, en mycket speciell karaktär. Han lyckas tjäna pengar på det mesta och är i hetluften, angripen från flera håll för att han får in många miljoner på boenden åt asylsökanden. Samtidigt pressar han priserna och erbjuder för Migrationsverket billigare avtal än många andra. Allt är inte bara svart eller bara vitt. Bert Karlsson var en av grundarna av Ny demokrati, en populistiskt parti som lyckades ta sig in i den svenska riksdagen ett drygt halvår efter att det grundades och som red på bland annat främlingsfientlighet – å andra sidan får Bert Karlsson ta emot många hot från högerextrema för att han ordnar boenden åt asylsökanden.

Genom att skildra Bert Karlsson skildrar föreställningen det svenska samhället, som har sina fördelar och har sina nackdelar. Där finns mycket mer än svart och vitt, där finns en stor gråzon där de flesta av oss rör oss till stor del. Föreställningen är rolig och absurd emellanåt men samtidigt sätter jag skrattet i halsen emellanåt eftersom det är obehagligt att det går lika bra att göra sig en förmögenhet på asylsökanden som på att lansera schlagerartister.

Anna-Lena Efverman spelar Bert Karlsson och det gör hon med den äran. Hon putar med magen och pratar på hans typiska bonniga sätt – det kan tyckas som lyteskomik men icke – det är som han är och som många gubbar runt om i Sverige kan vara, skillnaden är väl att Bert Karlsson har en osedvanlig förmåga att göra pengar på allt. Hela ensemblen får väl godkänt, det är ingen lätt uppgift att byta skepnad så ofta och byta dräkter och masker och spela både politiker, artister och djur. Ett minus däremot får den föreställningen jag såg för att några scener blev lite för långa, speciellt andra delen efter paus. Föreställningen hade annonserats att den var två timmar och tio minuter med paus, men den drog ut över tiden en dryg halvtimme. Den halvtimmen tror jag ensemblen kommer att se till att minska till premiären i Skövde och inför turnerandet runt om i landet.

Uppsättningen ska ha ett plus för att Bert Karlsson varken svartmålas eller skönmålas. Han är som han är och rör sig i en stor gråzon och är varken perfekt eller enbart ond. Det är bra, han blir begriplig trots att det en komisk ton.

Det har kommit flera olika scenkonst-uppsättningar sista tiden som skildrar nutidshistoria. Förra veckan hade Donna Juanita premiär på Stockholms stadsteater och i helgen var det operan Nixon och Kina som gick upp på den Kungliga Operan i Stockholm. Jag gillar det, att se vår tid och det jag själv upplevt gestaltas på scen. Vi var många i publiken på pressvisningen av Främling som minns mycket av det som gestaltades, som Ny Demokratis uppgång och fall med huvudaktörerna Ian Wachtmeister, Vivianne Franzén tillsammans med Bert själv, dispyterna med Bengt Westerberg och artisterna som hade kontrakt med Bert Karlsson: Carola, bröderna Herrey, Vikingarna och Ultima Thule.

Föreställningen öppnar upp för diskussioner och samtal: den ska på turné runt om i landet med Riksteatern. Jag hoppas att många, många kommer och ser den och att samtalet fortsätter efter föreställningen. För min del tycker jag att föreställningen egentligen handlar om det svenska samhället – skildrat utifrån en mycket speciell personlighet som lyckats ställa saker på sin spets.

Medverkande
Bert Karlsson – Anna-Lena Efverman
Carola/Stefan/Löfven/Vivianne Franzén/Kommunikatören m.fl. – Frida Beckman
Ian Wachtmeister/Ullsvin/Carola/sångare i Vikningarna m.fl. – Nils Närman Svensson
Bengt Westerberg/Kungen/Morgan Johansson/Fjällko m.fl. – Martin Rosengardten
Richard Herrey/Christina Rogestam/Skånskan, Carola m.fl. – Gloria Tapia
Tomas Tobé/Jimmie Åkesson/Viking/Ullsvin m.fl. – Steve Kratz

Foto: Urban Jörén

Donna Juanita – en härligt nostalgisk resa genom Hasse & Tages sångtexter

1 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Donna Juanita
Sångtexter Hans Alfredson och Tage Danielsson
Av Erik Norberg och Johanna Garpe
Regi Johanna Garpe
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Erik Berglund
Mask Katrin Wahlberg
Koreograf Roger Lybeck
Kapellmästare Carl Bagge
Musik av bland annat Franz Schubert, Gunnar Svensson, Hoagy Carmichael

Donna Juanita är en härligt nostalgisk resa genom Hasse & Tages sångtexter, med en något så när hyggligt röd tråd i berättelsen där Gina Dirawi än en gång imponerar, denna gång i rollen som Anita som blir Donna Juanita. Gina Dirawi är en ung kvinna som verkar lyckas med allt hon tar sig för.

Don Juan-karaktären känner vi väl alla till, en man som med framgång flirtar med och har framgång hos massor av kvinnor. I Donna Juanita har regissören vänt på begreppen och låtit en ung kvinna i femtiotalet Sverige bryta mot de patriarkala reglerna för tiden och rymmer hemifrån för att leva i frihet, för att få älska med många män, få att slippa gifta sig och slippa leva sitt liv fastnaglad vid spisen.

Den som känner till Hasse & Tage får förstås ut allra mest av denna föreställning som är full med hänvisningar till deras unika och stora produktion av texter. Där finns en präst som heter pastor Jansson, där finns en man som drömt om att han fastnat med foten i en potta … Jag kan inte räkna upp dem alla, blinkningarna till Hasse & Tages verk som sker inte bara i sångerna.

Scenografen och de kostym- och mask-ansvariga har gjort en bra insats i att sätta tidsepoken. Vi som var med då, för femtio år sedan känner igen kläderna, det permanentade håret, byxorna som sitter över midjan, de fula discomiljöerna. Det är nyttigt att bli påmind om hur stor skillnad förutsättningarna i livet var för pojkar och flickor för femtio-sextio år sedan i Sverige. Att flickorna förväntades att lära sig sköta hushållet och hitta en make att gifta sig med.

Anita som tar sig namnet Donna Juanita och ger sig iväg på resa ut i livet och världen för att leva i frihet och få älska många män spelas som ung av Gina Dirawi och som gammal av Claire Wikholm, som förstås som nästan alltid äger scenen.

Styrkan i musikaler ligger sällan i fördjupade karaktärsskildringar eller i psykologiskt spel, även om det finns några exempel på musikaler som har sådana dramaturgiska kvaliteter. Donna Juanita går inte på djupet i det som händer inom en människas psyke, dramatiken är inte så djuplodande och berättelsen överraskar inte heller direkt. Ganska snart inser vi vad som ska hända, med några små undantag. Scenen med Skavlan mot slutet är en sådan överraskning och riktigt rolig. Det är dock inte för föreställningens dramaturgiska djuplodande eller utforskande av människors karaktärer som jag såg och uppskattade den. Jag ser föreställningen som en hyllning till Hasse & Tages underbara sångtexter och jag skulle gärna få ännu mer av detta.

Ja det var ett sant nöje att få återuppleva många av sångerna som ”Släpp fångarne loss”, ”Spader, Madame”, ”Vad har du i fickan Jan?””, ”Bedårande sommarvals”, !Att angöra en brygga” och ”Ska vi byta grejer?” med många flera, sammanlagt 28 stycken, fast Donna Juanita tyvärr bara i instrumental version. Eftersom Hasse & Tage alltid hade fokus på samhällsfrågor och det alltid fanns vass samhällssatir bakom vad de gjorde var det helt rätt i deras anda att göra föreställningen med fokus på kvinnors rättigheter och till en hyllning till kärleken i många av dess gestalter. Även om jag inte direkt tror att kärlek och erotisk frihet alltid går hand i hand och gör människor lyckliga.

Det är imponerande att en stab av skådespelare kan bära en musikal, både med sång och dans utöver agerandet. Alla sjöng godkänt även om ingen av dem är professionell sångare och ingen av dem kan ersätta Monica Zetterlund som ju satt sin särskilda prägel på några av sångerna. Men varje föreställning måste bedömas utifrån sina förutsättningar och den publik som ser den. Monica Zetterlund lämnade tiden 2005, så att få se henne framföra dessa sånger idag ligger långt utanför det möjliga.

Jag såg förresten föreställningen tillsammans med en person som inte kommer från Sverige, inte är uppväxt med Hasse & Tage – och hon gav föreställningen högt betyg och var mycket nöjd med både sång och musik, dräkter och scenografi och skådespelarna. Så även om föreställningen innehöll en mängd minnesväckande sånger för oss som var med under Hasse & Tage-eran får också den som inte har allt detta att hänvisa till ut mycket av det som uppförs på scen.

I rollerna
Anita/Juanita som ung Gina Dirawi
Anita 22,24,25/11 Maja Rung
Juanita den äldre Claire Wikholm
Maria/hemtjänstpersonal Matilda Ragnerstam
Dan/Anitas bror Robin Keller
Mamma Kajsa Reingardt
Pappa Ole Forsberg
Janne Lindeman/brevbäraren Fredrik Lycke
Robert Lind/tunnelbaneförare Kalle Westerdahl
Lena Lind/tunnelbaneförare Ann-Sofie Rase
Fader Pius Sven Ahlström
Charlotte/student Maja Rung
Charlotta/student Stran Cetin
Charlotte/student 22,24, 25/11 Tove Edfeldt
TV-programledare Kristofer Kamiyasu
Musiker Carl Bagge, Per Ekdahl, Per ”Texas” Johansson, Nils Jansson, Joe Williamson

Foto: Petra Hellberg

Teaterkritik

Footer

Om oss