Tid för glädje
Av Arne Lägre
Översättning Marie Lundquist
Regi och scenografi Stéphane Braunschweig
Biträdande scenograf Alexande de Dardel
Kostym Thibault Vancraenenbroeck
Ljus Marion Hewlett
Ljud Xavier Jacquot
Peruk och mask Mimmi Lindell
Dramaturg Irena Kraus
I rollerna Lena Endre, Hannes Fohlin, Maja Hansson Bergqvist, Carla Sehn, Ellen Jelinek, Philip Lithner, Mattias Malmros, Marall Naziri, Shanti Roney
Sverigepremiär på Dramaten, Lilla scenen 17 november 2022
En överraskande rolig föreställning om våra livslögner och hur vi lurar oss själva för att klara av förluster, för att slippa känna sorg och ångest när vi förlorar något.
Redan för första repliken är det tydligt att det är meningen att vi ska se föreställningen som något som spelas upp. Vi ska inte för ett ögonblick se det som realism utan mer som en studie i människors sätt att hantera motgångar och svåra utmaningar i dagens samhälle där vi genom sociala medier lärt oss att alltid hålla upp en yta av att allt är bra och vi har hur kul som helst.
Lena Endre har första repliken och hon börjar med att säga: ”En mor säger” och ”En mor tänker” före varje uttryck några gånger. Varje gång en ny karaktär kommer tar plats på scen upprepas proceduren med att skådespelaren säger något liknande som: ”En dotter säger”, ”En dotter tänker”, ”En son säger”, ”En son tänker”, ”En änkeman säger”. Genom att karaktärerna presenteras på detta sätt i några repliker upprättas ett tydligt förhållningssätt mellan scen och publik. Foten sätts ned. Vi vet att det är spel. Det fungerar perfekt, skådespelarna hanterar detta sätt att spela väl. Emellanåt blir det komiskt men det går aldrig över till billig buskis.
Handlingen börjar med att en mor träffar sin dotter på en avskild plats nära en kyrkogård. Modern har bestämt sig för att när hon en gång ska begravas är det där. Nu vill hon visa den för sina vuxna barn. Men bara dottern dyker upp. Dottern är hemma på besök, hon bor utomlands. De samtalar och det verkar som att de har en ganska nära relation, de är i alla fall väldigt noga med att upprepande påpeka det. Efter ett tag dyker det upp fler personen på kyrkogården, till moderns förtret. Hon hade ju tänkt vara ensam med sina två vuxna barn.
I beskrivningen av föreställningen står:
Tid för glädje är en pjäs om nya och gamla relationer, om sorg och saknad, om att få barn eller inte, om att kämpa eller försvinna. Den hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner.
Nja. Jag skriver inte helt under på den beskrivningen. Eftersom modern och dottern skulle träffas på en tänkt begravningsplats hade jag förväntningar på att existentiella frågor kring liv och död och sorg skulle tas upp. För att vara ärlig så görs det bara flyktigt. Huvudtemat är livslögner, att lura sig själv och att det tycks vara förbjudet att känna ångest eller sorg. Hur nutidsmänniskor flyr känslor av sorg och saknad. Som änkemannen spelas av Shanti Roney som flytt in i en ny kärleksrelation, för övrigt med en kvinna han mötte på sin frus begravning.
Det känns naturligt att dra paralleller med vad människor postar i dagens sociala medier där det för många handlar om att alltid hålla upp en yta om att man är glad, att allt är perfekt. Även om livet håller på att rasa ihop. Ett exempel på denna tendens är också hälsningsfrasen som är vanligt: ”Är allt bra?” säger folk till grannar och till och med till människor de knappt känner. Vad händer om man svarar ärligt på det? Ingen förväntar sig något annat svar än: ”Ja, allt är bra”. Även om man precis begravt ett barn eller precis blivit arbetslös förväntas vi svara att allt är bra.
På ett sätt vill jag beskriva föreställningen som en form av ett Norén-drama med i en lättsammare tappning, med mindre svärta. Om det är positivt eller negativt beror på varje enskild.
För övrigt vill jag säga att Lena Endre är helt fantastisk i sina två roller som två olika mödrar. Trots verfremdungs-effekten känner jag moderns oro och ångest ända in i märgen. Skickligt. Hela ensemblen får högt betyg av mig. Shanti Roney har väl aldrig gjort en dålig roll och det gör han inte här heller. Han är underbar som den nyskilde mannen och som änkemannen.
Om regissören:
Den franske regissören Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l’Europe i Paris, har i hemlandet satt upp flera av Arne Lygres pjäser med stor framgång och är en starkt bidragande faktor till Lygres internationella framgång.
