Shanti Roney

“Jävla karlar” sätts upp på Scalateatern – Shanti Roney i samtliga roller

10 april, 2025 by Redaktionen

Scalateatern och bokförlaget Polaris presenterar Andrev Waldens kritikerrosade och Augustprisbelönade debutroman “Jävla karlar” som teater. Den vilda och humoristiska uppväxtskildringen blir till monolog med Guldbaggebelönade Shanti Roney (“Tillsammans”, “Vägen ut”, “Tusenbröder”, “Personkrets 3:1”) i alla roller. Eva Dahlman (“Egenmäktigt förfarande”, “Kärleksbrev”, “Britt-Marie var här”) skriver manus och regisserar. Uppsättningen får urpremiär på Scalateatern 22 januari 2026.

Ett pressmeddelande berättar:
Andrev Waldens oemotståndligt bok “Jävla karlar”, om sin uppväxt i spillrorna av 68-rörelsen, är en av 2000-talets mest framgångsrika och älskade svenska romaner. Sydsvenskan kallade den “enastående litteratur”, Kulturnytt menade att Andrev Walden “skrivit en klassiker’, SvD beskrev den som “en anmärkningsvärd prestation” och Aftonbladet konstaterade att Walden fått både “trivialiteter och vidrigheter att glimra”. Hösten 2023 mottog Andrev Augustpriset för boken och den har också tilldelats Adlibrispriset för Årets debut och Stockholmspriset för Årets litteratur. Boken blev den mest sålda romanen i Sverige 2023 och även i Norge har Andrevs uppväxtskildring rönt stor framgång och blev den mest sålda översatta romanen 2024. Hösten 2025 släpps den på tyska (”Scheisskerle”) och engelska (”Bloody awful in different ways”).

Nu är det klart att berättelsen sätts upp som teater på Scalateatern i Stockholm med Shanti Roney i samtliga roller. För regi och manus står Eva Dahlman.

– Det här är ofattbart roligt, säger Andrev Walden. När jag skrev romanen dagdrömde jag väl en del om film, men aldrig teatern. Tanken slog mig inte förrän Scala slog mig med den och när Shanti Roney kom in i bilden föll allt på plats. Det är så satans hedrande att han vill göra den här monologen. Han är en underbar skådespelare. Det där pojkansiktet som rymmer något uråldrigt. Oskulden och skulden och förmågan att växla däremellan. Shanti kan verkligen balansera humor och obehag. Och med Eva Dahlman var det kärlek vid första ögonkastet. Eller första munkastet. Hon är sannerligen inte rädd för att skratta i mörkret så jag blev snabbt övertygad om att hon kan hitta rätt tonart i manus och regi.

Eva Dahlman som regisserar och bearbetar berättelsen för scen ser dess stora potential:
– Andrevs “Jävla karlar” är exakt min humor. Det fruktansvärda och svarta blir på ett märkligt sätt det roliga. Jag känner igen det från Lars Norén som jag också älskar. Det talar direkt till mig. Och så språket, det fantastiska språket på det. Romanen får mig att tro att jag är med om allt, och att jag känner karlarna, pojken, mamman, Cyklopen och Lilla Molnet. Det ska vi försöka överföra till scenen, och det kräver verkligen sin skådespelare. Och är det någon som kan bära alla karaktärer och språket och svärta och komik, så är det Shanti Roney. Jag gläder mig så himla mycket.

För Shanti Roney blir monolog en ny erfarenhet:

– Det här kommer bli ett äkta kraftprov för mig, en jätteutmaning! Det känns både läskigt och spännande, som ung hade jag aldrig vågat tacka ja. Men jag tycker verkligen att “Jävla karlar” passar för scenen. Det är en tuff berättelse skildrad med humor och krasshet och jag gillar det.

Teaterkritik: Tid för glädje – en överraskande rolig föreställning om livslögner

18 november, 2022 by Rosemari Södergren

Tid för glädje
Av Arne Lägre
Översättning Marie Lundquist
Regi och scenografi Stéphane Braunschweig
Biträdande scenograf Alexande de Dardel
Kostym Thibault Vancraenenbroeck
Ljus Marion Hewlett
Ljud Xavier Jacquot
Peruk och mask Mimmi Lindell
Dramaturg Irena Kraus
I rollerna Lena Endre, Hannes Fohlin, Maja Hansson Bergqvist, Carla Sehn, Ellen Jelinek, Philip Lithner, Mattias Malmros, Marall Naziri, Shanti Roney
Sverigepremiär på Dramaten, Lilla scenen 17 november 2022

En överraskande rolig föreställning om våra livslögner och hur vi lurar oss själva för att klara av förluster, för att slippa känna sorg och ångest när vi förlorar något.

Redan för första repliken är det tydligt att det är meningen att vi ska se föreställningen som något som spelas upp. Vi ska inte för ett ögonblick se det som realism utan mer som en studie i människors sätt att hantera motgångar och svåra utmaningar i dagens samhälle där vi genom sociala medier lärt oss att alltid hålla upp en yta av att allt är bra och vi har hur kul som helst.

Lena Endre har första repliken och hon börjar med att säga: ”En mor säger” och ”En mor tänker” före varje uttryck några gånger. Varje gång en ny karaktär kommer tar plats på scen upprepas proceduren med att skådespelaren säger något liknande som: ”En dotter säger”, ”En dotter tänker”, ”En son säger”, ”En son tänker”, ”En änkeman säger”. Genom att karaktärerna presenteras på detta sätt i några repliker upprättas ett tydligt förhållningssätt mellan scen och publik. Foten sätts ned. Vi vet att det är spel. Det fungerar perfekt, skådespelarna hanterar detta sätt att spela väl. Emellanåt blir det komiskt men det går aldrig över till billig buskis.

Handlingen börjar med att en mor träffar sin dotter på en avskild plats nära en kyrkogård. Modern har bestämt sig för att när hon en gång ska begravas är det där. Nu vill hon visa den för sina vuxna barn. Men bara dottern dyker upp. Dottern är hemma på besök, hon bor utomlands. De samtalar och det verkar som att de har en ganska nära relation, de är i alla fall väldigt noga med att upprepande påpeka det. Efter ett tag dyker det upp fler personen på kyrkogården, till moderns förtret. Hon hade ju tänkt vara ensam med sina två vuxna barn.

I beskrivningen av föreställningen står:
Tid för glädje är en pjäs om nya och gamla relationer, om sorg och saknad, om att få barn eller inte, om att kämpa eller försvinna. Den hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner.

Nja. Jag skriver inte helt under på den beskrivningen. Eftersom modern och dottern skulle träffas på en tänkt begravningsplats hade jag förväntningar på att existentiella frågor kring liv och död och sorg skulle tas upp. För att vara ärlig så görs det bara flyktigt. Huvudtemat är livslögner, att lura sig själv och att det tycks vara förbjudet att känna ångest eller sorg. Hur nutidsmänniskor flyr känslor av sorg och saknad. Som änkemannen spelas av Shanti Roney som flytt in i en ny kärleksrelation, för övrigt med en kvinna han mötte på sin frus begravning.

Det känns naturligt att dra paralleller med vad människor postar i dagens sociala medier där det för många handlar om att alltid hålla upp en yta om att man är glad, att allt är perfekt. Även om livet håller på att rasa ihop. Ett exempel på denna tendens är också hälsningsfrasen som är vanligt: ”Är allt bra?” säger folk till grannar och till och med till människor de knappt känner. Vad händer om man svarar ärligt på det? Ingen förväntar sig något annat svar än: ”Ja, allt är bra”. Även om man precis begravt ett barn eller precis blivit arbetslös förväntas vi svara att allt är bra.

På ett sätt vill jag beskriva föreställningen som en form av ett Norén-drama med i en lättsammare tappning, med mindre svärta. Om det är positivt eller negativt beror på varje enskild.

För övrigt vill jag säga att Lena Endre är helt fantastisk i sina två roller som två olika mödrar. Trots verfremdungs-effekten känner jag moderns oro och ångest ända in i märgen. Skickligt. Hela ensemblen får högt betyg av mig. Shanti Roney har väl aldrig gjort en dålig roll och det gör han inte här heller. Han är underbar som den nyskilde mannen och som änkemannen.

Om regissören:
Den franske regissören Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l’Europe i Paris, har i hemlandet satt upp flera av Arne Lygres pjäser med stor framgång och är en starkt bidragande faktor till Lygres internationella framgång.

Tankar om Ivanov på Dramaten i regi av Alexander Mørk-Eidem

28 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Ivanov
Anton Tjechov
Översättning Staffan Skott
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Linda Hyllengren
Premiär den 27 oktober 2016, Stora scenen på Dramaten

Ingen människa är enbart god, ingen är enbart ond – och förresten var är ont och vad är gott, vad är en god människa eller vad är en anständig människa? I den ryska dramatikern Anton Tjechovs dramer är ingenting målat i svart och vitt, alla karaktärer kan betraktas på olika sätt. Det är något av det som fascinerar mest med hans dramer. Alla karaktärer går att begripa sig på eller i varje fall kan vi känna igen oss själva och människor vi mött i livet.

När nu den norsk-svenske regissören Alexander Mørk-Eidem tagit itu med Tjechovs Ivanov blir denna klassiker placerat i nutid. Alexander Mørk-Eidem gör ofta så, placerar in klassiker i vår tid, för att på så sätt göra dem mer levande, mer begripliga kanske för en ny publik. För Alexander Mørk-Eidems uppsättningar lockar alltid en större andel yngre besökare än de flesta andra uppsättningar på Dramaten. Så var det på premiären. Dör vimlade av ungdomar som jag skulle gissa går på gymnasiet.

Den här versionen av Ivanov är en lång föreställning. Premiären tog tre timmar och tjugo minuter. Jag tycker en teaterföreställning liksom en film kan få vara lång om varje minut är befogad för helheten och inte blir övertydliga upprepningar. Ivanov skulle må bra av att kortas ned. En hel del blev tjatigt överbetonat. Det är väl inte helt omöjligt att det blir så också, premiärer är rätt ofta lite längre än hur föreställningen blir efter ett tag.

Regissören har valt att göra publiken mycket närvarande. Rollerna talar direkt till publiken vid flera tillfällen, nämner publiken och de flesta karaktärer får vid flera tillfällen prata direkt till publiken, förklara sin syn på sig själva, på Ivanov och livet. Det är effektfullt och fungerar bra.

Ivanov är en grubblade. I Alexander Mørk-Eidems tolkning har han blivit en man i dryga fyrtioårsåldern som bor i Norrland där han misslyckats totalt ekonomiskt med sitt projekt att driva ett miljö-vänligt jordbruk. Dessutom är hans fru dödssjuk och han kan inte ställa upp på henne, orkar inte vara vid hennes sida utan flyr till de rika grannarna på kvällarna där han blir uppvaktad av den rika dottern i huset. Situationen kompliceras också av att Ivanovs dödssjuka fru Anna egentligen kommer från en rik, välbärgad familj som försköt henne när hon valde att gift sig med Ivanov.

Frågan är då: är Ivanov en enkel lycksökare som slutade att älska sin fru när hon inte fick alla de pengar som var tänkt? Är det därför han låter sig uppvaktas av den rika grannens dotter? Ivanov själv förnekar detta, förstås. Han är djupt deprimerad, har ångest och känner skam och äckel för sig själv.

Vem är han egentligen, Ivanov? Ja det är nog upp till betraktaren själv att bestämma hur allt ska tolkas och ses. Det beror nog också en del på hur var och en ser på livet. Vi har nog alla olika karaktärer i detta drama som vi kan känner mer för och andra vi känner mindre för, precis som i verkliga livet.

Alexander Mørk-Eidem har valt att göra föreställningen väldigt komisk och i synnerhet första delen fram till paus, där vi möter en gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen och scenografen tycks fått fria tyglar och har gjort en helvild scen där till och med en riktig hoppborg finns med på scen före paus. Efter paus ändrar föreställningen karaktär och blir mer tragisk och också lite oskarp. Ivanov gnäller och gnäller – men på något sätt är det svårt att riktigt veta varför. Har han drabbats av det som idag kallar utbrändhet? Det är en rimlig förklaring, utan tvekan.

Regissören Alexander Mørk-Eidem säger i ett pressmeddelande:
– Folk är ganska jobbiga i den här pjäsen, som alltid hos Tjechov. Jobbiga och igenkännbara. De är inte kungar eller drottningar som krigar eller dödar sina barn, de har istället hyfsat vanliga problem och futtiga konflikter som alla kan känna igen sig i. I Ivanov finns den gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen. Ingen är jätteond eller jättegod, de är bara människor som försöker få ihop det så gott det går.

En av de stora behållningarna är skådespelarna. I rollistan finns en lång rad skickliga skådespelare och flera av mina speciella favoritskådespelare: Nina Zanjani som den spröda, sjuka hustrun Anna. Det lyser kring henne. Johan Ulveson är hur bra som helst som den kuvade Janne, make till en stenrik kvinna som skrivit äktenskapsord och därmed kan styra honom med järnhand. Vi har väl alla någon gång stött på dessa fega budbärare i något sammanhang. Michael Jonsson som den rätt misslyckade Mackan som mest av alla lurar sig själv. Hamadi Khemiri är helt rätt i rollen som sjukgymnasten/läkaren, en man som vill göra rätt och vill tro på människornas inre godhet. Överhuvudtaget är varenda skådespelare utvald med omsorg, tror jag, för var och en verkar så rätt för sin karaktär.

Ivanov tillhör Tjechovs något mindre kända verk men har ändå satts upp många gånger sedan premiären 1887. Det berättas att Tjechov fick en beställning på en komedi, men efter att ha skrivit i tio dagar hade han färdigställt ett mäktigt drama i fyra akter, precis så mångfasetterat och melankoliskt som bara han kunde. Humorn finns hela tiden närvarande, även om den är svart. I Alexander Mørk-Eidem regihänder drar den en hel del åt det komiska och lätt absurda men är samtidigt en tragedi med mänskliga karaktärer. Föreställningen skulle dock vinnas på att kortas ned något. Att placera karaktärerna i vår tid har sina fördelar men också sina nackdelar. Det gör säkert innehållet lättare att ta till sig för en ny publik samtidigt som det dämpar vår egen fantasi något. Det är en smakfråga helt enkelt vad vi föredrar.

I rollerna
Ivanov Shanti Roney
Anna Nina Zanjani
Douglas Bengt CW Carlsson
Sami Hamadi Khemiri
Gunilla Gunnel Fred
Janne Johan Ulveson
Emelin Ida Engvoll
Justus Adam Pålsson
Babsan Nina Fex
Källa Hulda Lind Jóhannsdóttir
Anita Inga-Lill Andersson
Mackan Michael Jonsson

Ett slags nakenhet – Tribadernas natt på Stockholms Stadsteater

15 maj, 2012 by Redaktionen

När ridån har gått står några av det svenska kulturlivets giganter på scen och kan ta emot den uppskattande publikens applåder. Tribadernas natt av PO Enqvist firar många triumfer under kvällen, när den träffsäkert har tagit sikte på snart sagt varje känslouttryck som står att uppbringa på en scen en kylig kväll i Stockholm i maj.

Ett par år innan den lika kylslagna natten i Köpenhamn för 113 år sedan har Siri von Essen bedragit sin make August Strindberg, som sin vana trogen tagit all heder av både von Essen och hennes vän i kampen för frigörelsen från den genialiske, men högst självupptagne, Strindberg. Vännen, tribaden, är danska Marie David som nu åter är i von Essens och Strindberg sällskap efter tre års självutplånande alkoholkonsumtion. Och nu ska pjäsen där Strindberg dragit ner byxorna på både sin hustru och hennes älskarinna (och gjort dem till trånande och grälande om den frånvarande mannen som de båda naturligtvis oförbehållsamt älskade) sättas upp i ett sista desperat försök för det Strindbergska paret att stärka den hushållskassan som nu ekar tommare än någonsin förut.

Kort och gott, det är repetitionsdags. Paret von Essen-Strindberg ligger i skilsmässa. Den planerade uppsättningen av Fröken Julie är inställd efter censorernas framfart och Strindbergs ovilja att anpassa manuset efter deras önskemål. Viggo Schiwe (Richard Forsgren), Marie David (Lina Englund) och Siri von Essen (Marie Richardsson) ska sätta upp Den Starkare, och Strindberg (Shanti Roney) kommer till Dagmar-teatern för att inspektera hur arbetet fortskrider. Att Marie Davids engagerats i uppsättningen är okänt för Strindberg, som nu måste kämpa inte bara mot en bitter hustru utan mot hela kvinnosläktet, som alla, utan undantag, har honom och hans svullna manlighet som primärt mål för sin frigörelse.

PO Enqvists Tribadernas natt har 37 år på nacken, men pjäsen håller än. Uppgörelsen mellan Strindberg och hans tämligen splittrade ego är förvisso starkt fokuserad på den närvarande mannen, vilket blir extra tydligt när PO Enqvist och regissören Thommy Berggren flankerar ensemblen, men den manliga fåfängan har sällan framställts som så tarvlig och inåtvänd som här. Kvinnorna, förtryckta och mitt uppe i en frigörelseprocess på samma gång, har inte mindre rika själsliv i Lina Englunds och Marie Richardssons gestalningar. Men trots Davids pågående alkoholism och von Essens tämligen sargade känsloliv efter flera år i exil med Strindberg som enda sällskap är detta Strindberg Show, på gott och ont. Shanti Roney dominerar scenen som Strindberg och tar all den plats som texten ger honom utrymme.

Strindberg kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan tilltro och djup misstänksamhet, mellan sympati och misogyni. Det enda han inte överger är föreställningen om sin egen genialitet, men varje attribut som omger den blir ifrågasatt och punkterat av en demonisk Shanti Roney som går från klarhet till klarhet på scen. Strindberg i PO Enqvists version är en målsökande missil inställd på sin egen förintelse.

Pjäsen balanserar några gånger på gränsen till burlesk, och gör ett par korta utflykter in i publikfriande penisavund. Ögonblick som gärna bytts ut till lite mer Marie Richardsson och Lina Englund, vars karaktärer, oavsett frigörelse och medvetenhet, blir en slags stöttepelare för Strindbergs genialitet när Berggren står för regin.

Det är märkligt att det inte går att närma sig Strindberg utan att snärja sig in i samma problematik som han själv kände sig konstant missförstådd för. Sen är det klart, en så mångfacetterad och splittrad människa är ju tacksam att klä sin egen osäkerhet i och samtidigt bedriva en smula själslig andeutdrivning på sig själv. PO Enqvist, Tommy Berggren klär av sig själva på scen och skyller på Strindberg när vi ser dem i all sin osäkerhet.

– Text av Johan Ranstam –

Shanti Roney

Footer

Om oss