• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Japan

Bokrecension: Jag kallade honom slipsen – Alla bär vi en parkbänk

16 november, 2017 by Redaktionen

Jag kallade honom Slipsen
Författare: Milena Michiko Flašar
Översättare: Anna Hörmander Plewka
Utgiven: 2017-08
ISBN: 9789188155184
Förlag: Nilsson förlag

Om jag föreställer mig den, är ensamhet att vakna innan dagen, att i köket slå på den förberedda kaffebryggaren. Två koppar fast det inte behövs. Allmogemöbler, klockan slår ticktackticktackticktackticktackticktack, det ekar mellan väggarna, P1 – statligt finansierat sällskap.  Postutdelning och Rapport fasta hållpunkter i dagen, kassörskan den enda samtalspartnern vid sidan av orden ut i intet. Döden befrielse, fast det vågar man inte tänka. Självbevarelsedriften slitstark som tiden. En gammal jycke är trösten. Tänk, tänker jag, om denna varelse är allt. Tänk, fortsätter jag tänka, vad som sker, inom denna människa, när hunden dör. Det kan ske snart, kanske rentav innan posten kommer. Då dör människan för ensamhet är döden, men inte döden som vi tänker den, för den är inte ensam, bara evig, och det är inte samma sak.

En natt hade jag en repris av Radiopsykologen i bakgrunden. Det är något ledsamt och samtidigt inte utan ett stråk av sällsamhet över ett nattligt radiosamtal mellan en vanlig människa och en psykolog. Det handlade om uppbrott, övergivenhet, bekräftelsesökande; ett försök att skärskåda det som varit, alltså det som redan är förbi, för att se om man betytt något för den andre som lämnat. Regn, regnet förföljde min bussresa ned mot ett Europa, oändligt långt bort. Havet grått och vågigt, kunde jag se fiskarna? Jag kallade honom slipsen blev en förlängning:

”Jag tänkte på hur evighetslång en ny, ändlös dag kan te sig. Vissheten att den kommer att ta slut är ingenting mot den trista melankoli som präglar den medan den gör det, och melankoli, tänkte jag vidare, var ordet som stod skrivet i pannan på oss båda. Det förenade oss. Vi möttes i det”.

Vi är dels den unge Taguchi Hiro. Han är en så kallad hikikomori som generellt brukar vara en ung person som dragit sig undan i familjehemmet och inte förmår (eller vill) bryta ett isolerande levnadsmönster. Författaren Milena Michiko Flašars hikikomori är en ung man som lever i ett japanskt samhälle där man inte vågar vara öppet arbetslös eller utanför vad som förväntas, alltså misslyckad; där varje anställning för många ändå bara är ett osäkert men åtminstone pengaalstrande tillstånd. Karriär, prestige – framgång är att följa vad som förväntas och framgång är allt.

Vi är också dels den nyligen avskedade Slipsen. En slips som inte var effektiv nog, inte längre var en prisvärd råvara. Plötsligt fann han sig vara en persona non grata. Detta trots enträget knegande genom åren där han förväntades visa lojalitet, men den var som ofta sällan ömsesidig. Ett offer för en rovdjurskapitalism som alstrar en mördande konkurrens, ställer människor mot varandra. You’re on your own bitch, som en student i min klass sade till en annan och sedan smällde dörren i ansiktet.

Kanske strävar vi alla efter ett fullkomligt liv, men det finns inte något som kan liknas vid det eftersom det i livet finns en inneboende nedbrytande och omdanande kraft. Det fullständiga rör sig hela tiden i kraft av att det inte finns och söker vi ändå kommer vi alltid känna brist vilket är ofint och ångest. Vi kan tvingas in i ett isoleringsrum. Blicken riktar sig framåt och vi frågar oss hur vi kan optimera oss själva för att passa in. Omgivningen, hans föräldrar, skäms å hans vägnar för hans icke-liv och de försöker upprätthålla en fasad utåt. Ve den som inte är lik sin granne, som är lik sin granne. Inga gardiner kan i längden hålla stånd. Taguchi menar:

”När jag var liten bodde jag i nuet. Varken det förflutna eller framtiden bekymrade och tänk så bra om det hade kunnat få fortsätta så. Om man till exempel skulle arbeta, utan ansträngning, inte för resultatets skull utan för att man känner ett engagemang”.

Vi har ett så stort ansvar, vi kan forma avgrunder och kasta ned andra i dem och vända dem ryggen när de hänger i rötter. Men vi kan också välja att ställa oss mellan människan och bråddjupen. ”Vi är ofria, allihop. Men det friar oss inte från ansvar”.

Isolering, val, mod, rädsla, tillfälligheter, svek, smärtsam självrannsakan, att fortsätta trots tårar och ångestskrin. Det handlar boken om för mig. Stilen är lakonisk, iskall, melankolisk och ger en ovanligt frisk känsla till en berättelse om att inte stå ut men ändå till sist söka nå ut. Att möta en person i ungefär samma belägenhet – på metaforen parkbänken. Vägen dit för Taguchi är en väg där han försöker att inte röra vid andra människor; att vara ett huv-väsen, en huv-existens, men till slut våga sig vidröras.

Jag kan tänka mig att många människor isolerar sig rent fysiskt men ändå når ut i världen via internet. Inte i det här fallet. Taguchi finns inte eftersom han inte märks. Det är inget heroiskt över det, det är inte en vildmark han vandrat ut i av egen vilja. Men ändå finns där ett val som försatt honom i situationen. Att han är där han är beror inte på att han självmant gått och blivit en eremit bortanför samhället. Hans val eller icke-val har tvingat honom.

Det som gjorde ont, det som betydde något, var en på förhand dödsdömd vänskap, predestinerad till tillintetgörelse till följd av hans undfallenhet och på grund av omgivningens snävt beskurna gränser som långsamt vred sönder dem. Drömmar-mysterier får inte existera, barn måste växa upp. Och man måste passa in. Vi kanske inte vill något annat än att avvika, men att avvika kostar och vem har råd? Det är en ynnest att ha råd.

I den mån en skönlitterär bok nu kan tycka något, så stämmer den, om än inte explicit så heller inte subtilt-osynligt, in i vad Ulf I. Eriksson i Ett liv efter födseln anser om prestationsprincipen då han

”…finner det fel och sjukt att bejaka strävandet, förneka glädjen och sluta upp till värn för den halvmesyr som heter arbetsglädje.”

Under läsningen finner jag anledning till att problematisera skådespelssamhället, ålderismen och rädslan för ålderdomen. Ungdomlighet premieras i vårt samhälle och betänk allt en människa kan gå igenom för att framstå som ung. Jag anar en andemening som förordar uppbrottet, en strävan efter att spränga gränser, sina egna intalade begränsningar. Taguchi bekämpar sina genom att utmana omvärlden och inom honom finns en kraft, en urkraft. Vissa människor är bortom räddning, det tror jag tyvärr, men för många som förlist finns ändå fortfarande vrakdelar att klamra sig fast vid. Du kanske gråter när du läser boken, men jag trivs i melankolin och det är en kraftgivande och inspirerande läsning. Du kan förmå lura dig själv genom att bedra omvärlden.

Läs. Och den som inte tar sin parkbänk och följer mig är inte värdig.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Japan, Österrike, ulf i. eriksson

Filmrecension: Efter stormen – ett japanskt familjedrama utan dramatik

3 januari, 2017 by Birgitta Komaki


Efter stormen
Betyg 3
Premiär 6 januari 2017

Efter stormen är en film av Hirokazu Kore-Eda. Han har tidigare gjort bland annat :
Sådan fader sådan son, Systrarna och Barnen som inte fanns. Filmer som blivit mycket uppmärksammade både i Japan och i utlandet .

Huvudpersonen Ryota Shinoda är en frånskild oansvarig person. Han var tidigare en framgångsrik författare men det var länge sedan. Nu försörjer han sig som privatdetektiv på en byrå specialiserad på otrohetsaffärer. På grund av sitt spelande har han konstant ont om pengar och hankar sig fram. Han ligger efter med underhållet till sonen och hans familj litar inte längre på honom. Han försöker ta upp kontakten med sin son igen och en stormig natt får han chansen.

Filmen visar alla känslor som finns i en familj. Den naturliga dialogen driver historien framåt men inte mycket händer. Det gör att filmen blir lite för lång.
Det är en fin film men den kunde ha kortats ned en halvtimme. Skådespelarnas insatser gör filmen äkta och det är som att kliva in i ett japanskt familjeliv. Ett genuint vardagsliv utan de stora utspelen men där många känslor finns under ytan.

Där negativa känslor ofta uttrycks med ett leende eller en suck. I familjen finns också mycket värme och samhörighet.
Ryota (Hiroshi Abe) är en man som ofta sviker men ändå får oss att känna sympati för honom. Han är väldigt mänsklig med sina fel och brister. Han har ett känsligt samspel md sonen ( Yoshizawa Taiiyo). Modern spelas av den 73-årige Kiki Kirin som är en mycket populär skådespelerska i Japan och har varit med i otaliga filmer.

Filmens styrka är att vi får en inblick i ett annat Japan än det vi vanligen får se i media. Ett Japan utan robotar och framgångsrika businessmän. Ett Japan med vanliga människor i vardagen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Japan, japansk film, Scen

Tankar efter att ha läsa Haruki Murakamis nya novellsamling Män utan kvinnor

18 maj, 2015 by Rosemari Södergren

murakami_manutankvinnor

Män utan kvinnor
Författare Haruki Murakami
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-04
Översättare: Eiko Duke och Yukiko Duke
ISBN: 9789113066561
Förlag: Norstedts

Haruki Murakami är tillbaka med en ny bok, novellsamlingen ”Män utan kvinnor”, sju noveller om män och deras relationer till kvinnor: sorgliga, vemodiga och som alltid förenar Murakami popkultur med en egensinnig magisk realism.

Samlingen innehåller sju starka noveller och alla ..är så där fascinerande välskrivna. Vem mer än Murakami kan beskriva hissmusik som en bild av himlen som kvinnan M i titelnovellen ”Män utan kvinnor”: … Det finns inga avgränsningar. Inga väggar. Inga tak. Där behöver jag inte tänka på något. Jag behöver inte säga något. Jag behöver inte göra något. Jag behöver bara vaa. Jag behöver bara lyssna och ge mig hän åt de vackra stråkarna. Där finns ingen huvudvärk, överkänslighet mot kyla, ingen mens, ingen ägglossning. Där är allt bra, bara ett vackert, vilsamt flöde. …

De sju novellerna skildrar sju olika män som på olika sätt mist den kvinna de älskar, eller aldrig lyckats hitta någon att älska, eller gett upp hoppet om att hitta någon kvinna. Eller så har de kanske en sam gemensamt: de skiljer på sex och att älska. Sex är aldrig liktydigt med att älska. Eller så är det egentligen det fast de inte vill förstå det. Jag skriver kanske. För det är precis det som Murakami så elegant gör. Han funderar. Kanske. Som han skriver i novellen ”Män utan kvinnor”:
Som en representant för alla män utan kvinnor ber jag verkligen för det ur djupet av mitt hjärta. För det verkar inte som om jag kan göra något annat än be. Just nu. Kanske.

En sak som ibland stör mig när jag läser Murakami är hans sätt att dela in människor, hans sätt att kategorisera och beskriva såväl män som kvinnor utifrån hur snygga eller vackra de är. Det är för honom viktigt att skriva om någon ser alldaglig ut eller är vacker, snygg. Jag kan inte riktigt se världen så. Jag tycker inte det finns en mall som bestämmer om någon är snygg eller inte.

Jag kan också tycka att han är lite väl fixerad vid sex. Sex dyker alltid upp i hans berättelser, i alla novellerna.

Varje år inför tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur finns Haruki Mirakami med i förhandsspekulationerna. Jag tror dock inte att han någonsin kommer att få priset. Han skriver bra och jag är mycket mer förtjust i hans novellsamlingar än hans romaner – och jag rekommenderar absolut den nya novellsamlingen – men även om det finns olika nivåer i hans litteratur är den ändå för grund att vara på Nobelprisnivå.

Bokförlaget berättar om novellsamlingen:
En skådespelare anställer en chaufför och anförtror henne sina innersta hemligheter. En man har blivit lämnad av sin hustru och öppnar en bar som blir hemsökt av något okänt. Maken till en tidigare kärlek ringer efter midnatt och låter meddela tråkiga nyheter. En man vaknar en dag och inser att han gått igenom en metamorfos och förvandlats till Gregor Samsa, huvudpersonen i Franz Kafkas Förvandlingen.

Novellen ”Samsa in love” som är den novell som handlar om en man som vaknar och upptäcker att han förvandlats till Gregor Samsa, från Franz Kafkas ”Förvanlingen” är min favorit av de sju novellerna. Där är Murakamis storhet som författare som störst, den är välskriven, fascinerande, fängslande och berättar inte allt utan lämnar mycket till mig som läsare att känna och fundera vidare kring. En perfekt novell.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Bokblogg, Bokrecension, Haruki Murakami, Japan, noveller, novellsamling

Sagan om prinsessan Kaguya – vacker tolkning av folksaga som får nytt liv

25 mars, 2015 by Redaktionen

prinsessankaguya

Sagan om prinsessan Kaguya
Betyg: 4
Biopremiär: 1 april 2015

I ett av dåtidens största japanska animationsstudios, Toei Animation Company, jobbade Hayao Miyazaki och Isao Takahata – som senare tillsammans skulle grunda vad som inte bara skulle bli en av de största studiorna i hemlandet utan även känt i västvärlden: Studio Ghibli. Med filmer som Spirited Away (som även vann en Oscar för bästa animerade film), Prinsessan Monoke och Min granne Totoro har de på allvar minskat glappet mellan Japansk populärkultur och svensk kulturkonsumtion. Animen och mangan fick under nittiotalet och början av 2000-talet på allvar fotfäste här, och gick från nördigt särintresse till allmängods. Och nu börjar de stora mästarna tacka för sig. Det blåser upp en vind var uttalat Miyazakis sista film (som regissör) och antagligen är Sagan om prinsessan Kaguya Takahatas svanesång. Vilket bara är att applådera.

Debuten Eldflugornas grav, ett gravallvarligt mästerverk om några barn under andra världskriget, har en hård stil och är mycket känslosam. Det är svårt att inte gråta till den filmen. Men nu, inför le grand finale, tycks färgerna bli betydligt mjukare, varmare och på något sätt gladare. Med de nästan konstanta vita kanterna på filmduken återges känslan av att titta på Takahatas skissblock där vackra akvarellmålningar kommer till liv. Det eggar fantasin om något!

Berättelsen, hämtad från en av en av de äldsta japanska folksagorna (beräknad skapad under 900-talet), kretsar kring en bambuhuggare som en dag hittar en liten flicka inuti ett av träden. Han tar med henne hem och både han och hans fru blir som förtrollade av henne. Inte nog med det så växer hon i raketfart också. Hon växer snabbt upp i storlek med de andra barnen i byn, men sägs vara så vacker att hon måste vara en prinsessa. Hon får gåvor och särbehandlas. Många män och pojkar trånar efter henne, men fosterföräldrarna vill att hon äktas av någon adlig person så att hon på allvar blir en prinsessa. Det säger mycket om vår syn på skönhet och hur vi värderar den: om hon varit, normativt sett, ful hade hon bara antagits vara en fattig bondflicka i mängden. Men nu blir hon upphöjd till skyarna.

Men filmen talar också till oss att verkligen följa våra hjärtan, och inte bara göra det andra förväntar sig av oss. Hon tycks mer road av att leka med barnen än att bo i ett stort palats och bli prinsessa som hennes fosterpappa vill. Det är lätt att tänka på Rose i Titanic (1997, James Cameron) som känner sig så pass dränkt av överklassens alla krav och sociala koder att hon tänker begå självmord genom att hoppa av det gigantiska skeppet. Sen möter hon Jack som lever mycket enklare än hon själv, och visar henne hur stort han ändå lever. Därför blir han hennes räddning. Därför vill Kaguya hellre leka med grannbarnen än bli inlåst i något kungligt slott.

Det är förstås förståeligt att Takahata valt att avsluta sin regikarriär på detta sätt: under sin tid på Toei var en film baserad på samma saga under planering (men blev aldrig av), och att han vill bli ihågkommen inte bara för sina nio långfilmer utan även en vacker tolkning av den inhemska folksagan som ger den nytt liv inte bara i Japan utan även internationellt är bara logiskt. Nu återstår bara hoppet till att Studio Ghibli-grundarna lämnar över facklan till nya eldsjälar som på allvar vill berätta vuxna barnsagor i sann animerad stil snarare än datorgenererade pixlar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Anime, Animerat, Filmrecension, folksaga, Japan, prinsessan Kaguya, Scen

Svenska Su-En Butoh Company gästspelar i Tokyo

9 juni, 2014 by Redaktionen

suenjapan

SU-EN BUTOH COMPANY gästspelar i Tokyo, berättar ett pressmail:

Kritikerrosade föreställningen SOOT visas på International Dance and Theatre Festival, Teater X, i Tokyo
Ett 30-tal grupper och koreografer deltar i denna årligt återkommande festival som visar både teater och dans.

SOOT
– in a space of incompleteness….

Koreografi och solodans: SU-EN
Ljusdesign: Svante W Monie
Musik: Lee Berwick (UK)
Konstobjekt och och kostym: SU-EN
Rum: SU-EN och Svante W Monie
Ljusoperatör på turné: Uli Ruchlinski
Produktion: Mon no Kai/SU-EN Butoh Company
Med stöd av: Statens Kulturråd, Uppsala Kommuns Kulturnämnd

Solot tar upp begreppet det som finns kvar, det som blir över i en förbränningsprocess. Sotpartiklarna. Sotet gör egna danser och mönster efter att ha vägrat förbränningen.
Vår civilisation och det mänskliga beteendet skapar alltid en mängd överblivna material och avfall. Träd fälls, blir till ved, eldas upp i skorstenar och brännugnar, blir till värme, ljus, aska och sot. Sotet är mer hemligt och lever sitt eget liv. Fortsätter att upplösas, förändras, virvla vidare.

Såsom alla SU-ENs verk är arbetet med färg signifikant. SOOT har den svarta färgen som grund. Svart dricker upp alla andra färger och äter upp ljuset. Rummet är också mörkt, en svärta mittemellan alla andra färger, där skiftningar av andra färger knappt kan anas.

Flerfaldigt prisbelönta koreografen och butohdanskonstnären SU-EN har skapat detta solo, som fick sin titel av dansskribenten Gilles Kennedy. Efter flera stora ensemble verk har SU-EN valt att själv förmedla sin danskonst genom soloformen.

SOOT hade premiär i Sverige premiär på Dansens Hus i februari 2013 och sedan spelats i Malmö, Pula, Kroatien, New York och Göteborg. Stycket kommer även att fortsätta turnera utomlands under de kommande åren.

17 juni, 2014
Theatre X
http://www.theaterx.jp/

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dans, Hagadagen scenkonst, Japan

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 8
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Clas Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Clas Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in