Jag kallade honom Slipsen
Författare: Milena Michiko Flašar
Översättare: Anna Hörmander Plewka
Utgiven: 2017-08
ISBN: 9789188155184
Förlag: Nilsson förlag
Om jag föreställer mig den, är ensamhet att vakna innan dagen, att i köket slå på den förberedda kaffebryggaren. Två koppar fast det inte behövs. Allmogemöbler, klockan slår ticktackticktackticktackticktackticktack, det ekar mellan väggarna, P1 – statligt finansierat sällskap. Postutdelning och Rapport fasta hållpunkter i dagen, kassörskan den enda samtalspartnern vid sidan av orden ut i intet. Döden befrielse, fast det vågar man inte tänka. Självbevarelsedriften slitstark som tiden. En gammal jycke är trösten. Tänk, tänker jag, om denna varelse är allt. Tänk, fortsätter jag tänka, vad som sker, inom denna människa, när hunden dör. Det kan ske snart, kanske rentav innan posten kommer. Då dör människan för ensamhet är döden, men inte döden som vi tänker den, för den är inte ensam, bara evig, och det är inte samma sak.
En natt hade jag en repris av Radiopsykologen i bakgrunden. Det är något ledsamt och samtidigt inte utan ett stråk av sällsamhet över ett nattligt radiosamtal mellan en vanlig människa och en psykolog. Det handlade om uppbrott, övergivenhet, bekräftelsesökande; ett försök att skärskåda det som varit, alltså det som redan är förbi, för att se om man betytt något för den andre som lämnat. Regn, regnet förföljde min bussresa ned mot ett Europa, oändligt långt bort. Havet grått och vågigt, kunde jag se fiskarna? Jag kallade honom slipsen blev en förlängning:
”Jag tänkte på hur evighetslång en ny, ändlös dag kan te sig. Vissheten att den kommer att ta slut är ingenting mot den trista melankoli som präglar den medan den gör det, och melankoli, tänkte jag vidare, var ordet som stod skrivet i pannan på oss båda. Det förenade oss. Vi möttes i det”.
Vi är dels den unge Taguchi Hiro. Han är en så kallad hikikomori som generellt brukar vara en ung person som dragit sig undan i familjehemmet och inte förmår (eller vill) bryta ett isolerande levnadsmönster. Författaren Milena Michiko Flašars hikikomori är en ung man som lever i ett japanskt samhälle där man inte vågar vara öppet arbetslös eller utanför vad som förväntas, alltså misslyckad; där varje anställning för många ändå bara är ett osäkert men åtminstone pengaalstrande tillstånd. Karriär, prestige – framgång är att följa vad som förväntas och framgång är allt.
Vi är också dels den nyligen avskedade Slipsen. En slips som inte var effektiv nog, inte längre var en prisvärd råvara. Plötsligt fann han sig vara en persona non grata. Detta trots enträget knegande genom åren där han förväntades visa lojalitet, men den var som ofta sällan ömsesidig. Ett offer för en rovdjurskapitalism som alstrar en mördande konkurrens, ställer människor mot varandra. You’re on your own bitch, som en student i min klass sade till en annan och sedan smällde dörren i ansiktet.
Kanske strävar vi alla efter ett fullkomligt liv, men det finns inte något som kan liknas vid det eftersom det i livet finns en inneboende nedbrytande och omdanande kraft. Det fullständiga rör sig hela tiden i kraft av att det inte finns och söker vi ändå kommer vi alltid känna brist vilket är ofint och ångest. Vi kan tvingas in i ett isoleringsrum. Blicken riktar sig framåt och vi frågar oss hur vi kan optimera oss själva för att passa in. Omgivningen, hans föräldrar, skäms å hans vägnar för hans icke-liv och de försöker upprätthålla en fasad utåt. Ve den som inte är lik sin granne, som är lik sin granne. Inga gardiner kan i längden hålla stånd. Taguchi menar:
”När jag var liten bodde jag i nuet. Varken det förflutna eller framtiden bekymrade och tänk så bra om det hade kunnat få fortsätta så. Om man till exempel skulle arbeta, utan ansträngning, inte för resultatets skull utan för att man känner ett engagemang”.
Vi har ett så stort ansvar, vi kan forma avgrunder och kasta ned andra i dem och vända dem ryggen när de hänger i rötter. Men vi kan också välja att ställa oss mellan människan och bråddjupen. ”Vi är ofria, allihop. Men det friar oss inte från ansvar”.
Isolering, val, mod, rädsla, tillfälligheter, svek, smärtsam självrannsakan, att fortsätta trots tårar och ångestskrin. Det handlar boken om för mig. Stilen är lakonisk, iskall, melankolisk och ger en ovanligt frisk känsla till en berättelse om att inte stå ut men ändå till sist söka nå ut. Att möta en person i ungefär samma belägenhet – på metaforen parkbänken. Vägen dit för Taguchi är en väg där han försöker att inte röra vid andra människor; att vara ett huv-väsen, en huv-existens, men till slut våga sig vidröras.
Jag kan tänka mig att många människor isolerar sig rent fysiskt men ändå når ut i världen via internet. Inte i det här fallet. Taguchi finns inte eftersom han inte märks. Det är inget heroiskt över det, det är inte en vildmark han vandrat ut i av egen vilja. Men ändå finns där ett val som försatt honom i situationen. Att han är där han är beror inte på att han självmant gått och blivit en eremit bortanför samhället. Hans val eller icke-val har tvingat honom.
Det som gjorde ont, det som betydde något, var en på förhand dödsdömd vänskap, predestinerad till tillintetgörelse till följd av hans undfallenhet och på grund av omgivningens snävt beskurna gränser som långsamt vred sönder dem. Drömmar-mysterier får inte existera, barn måste växa upp. Och man måste passa in. Vi kanske inte vill något annat än att avvika, men att avvika kostar och vem har råd? Det är en ynnest att ha råd.
I den mån en skönlitterär bok nu kan tycka något, så stämmer den, om än inte explicit så heller inte subtilt-osynligt, in i vad Ulf I. Eriksson i Ett liv efter födseln anser om prestationsprincipen då han
”…finner det fel och sjukt att bejaka strävandet, förneka glädjen och sluta upp till värn för den halvmesyr som heter arbetsglädje.”
Under läsningen finner jag anledning till att problematisera skådespelssamhället, ålderismen och rädslan för ålderdomen. Ungdomlighet premieras i vårt samhälle och betänk allt en människa kan gå igenom för att framstå som ung. Jag anar en andemening som förordar uppbrottet, en strävan efter att spränga gränser, sina egna intalade begränsningar. Taguchi bekämpar sina genom att utmana omvärlden och inom honom finns en kraft, en urkraft. Vissa människor är bortom räddning, det tror jag tyvärr, men för många som förlist finns ändå fortfarande vrakdelar att klamra sig fast vid. Du kanske gråter när du läser boken, men jag trivs i melankolin och det är en kraftgivande och inspirerande läsning. Du kan förmå lura dig själv genom att bedra omvärlden.
Läs. Och den som inte tar sin parkbänk och följer mig är inte värdig.
