Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

ulf i. eriksson

Bokrecension: Jag kallade honom slipsen – Alla bär vi en parkbänk

by

Jag kallade honom Slipsen
Författare: Milena Michiko Flašar
Översättare: Anna Hörmander Plewka
Utgiven: 2017-08
ISBN: 9789188155184
Förlag: Nilsson förlag

Om jag föreställer mig den, är ensamhet att vakna innan dagen, att i köket slå på den förberedda kaffebryggaren. Två koppar fast det inte behövs. Allmogemöbler, klockan slår ticktackticktackticktackticktackticktack, det ekar mellan väggarna, P1 – statligt finansierat sällskap.  Postutdelning och Rapport fasta hållpunkter i dagen, kassörskan den enda samtalspartnern vid sidan av orden ut i intet. Döden befrielse, fast det vågar man inte tänka. Självbevarelsedriften slitstark som tiden. En gammal jycke är trösten. Tänk, tänker jag, om denna varelse är allt. Tänk, fortsätter jag tänka, vad som sker, inom denna människa, när hunden dör. Det kan ske snart, kanske rentav innan posten kommer. Då dör människan för ensamhet är döden, men inte döden som vi tänker den, för den är inte ensam, bara evig, och det är inte samma sak.

En natt hade jag en repris av Radiopsykologen i bakgrunden. Det är något ledsamt och samtidigt inte utan ett stråk av sällsamhet över ett nattligt radiosamtal mellan en vanlig människa och en psykolog. Det handlade om uppbrott, övergivenhet, bekräftelsesökande; ett försök att skärskåda det som varit, alltså det som redan är förbi, för att se om man betytt något för den andre som lämnat. Regn, regnet förföljde min bussresa ned mot ett Europa, oändligt långt bort. Havet grått och vågigt, kunde jag se fiskarna? Jag kallade honom slipsen blev en förlängning:

”Jag tänkte på hur evighetslång en ny, ändlös dag kan te sig. Vissheten att den kommer att ta slut är ingenting mot den trista melankoli som präglar den medan den gör det, och melankoli, tänkte jag vidare, var ordet som stod skrivet i pannan på oss båda. Det förenade oss. Vi möttes i det”.

Vi är dels den unge Taguchi Hiro. Han är en så kallad hikikomori som generellt brukar vara en ung person som dragit sig undan i familjehemmet och inte förmår (eller vill) bryta ett isolerande levnadsmönster. Författaren Milena Michiko Flašars hikikomori är en ung man som lever i ett japanskt samhälle där man inte vågar vara öppet arbetslös eller utanför vad som förväntas, alltså misslyckad; där varje anställning för många ändå bara är ett osäkert men åtminstone pengaalstrande tillstånd. Karriär, prestige – framgång är att följa vad som förväntas och framgång är allt.

Vi är också dels den nyligen avskedade Slipsen. En slips som inte var effektiv nog, inte längre var en prisvärd råvara. Plötsligt fann han sig vara en persona non grata. Detta trots enträget knegande genom åren där han förväntades visa lojalitet, men den var som ofta sällan ömsesidig. Ett offer för en rovdjurskapitalism som alstrar en mördande konkurrens, ställer människor mot varandra. You’re on your own bitch, som en student i min klass sade till en annan och sedan smällde dörren i ansiktet.

Kanske strävar vi alla efter ett fullkomligt liv, men det finns inte något som kan liknas vid det eftersom det i livet finns en inneboende nedbrytande och omdanande kraft. Det fullständiga rör sig hela tiden i kraft av att det inte finns och söker vi ändå kommer vi alltid känna brist vilket är ofint och ångest. Vi kan tvingas in i ett isoleringsrum. Blicken riktar sig framåt och vi frågar oss hur vi kan optimera oss själva för att passa in. Omgivningen, hans föräldrar, skäms å hans vägnar för hans icke-liv och de försöker upprätthålla en fasad utåt. Ve den som inte är lik sin granne, som är lik sin granne. Inga gardiner kan i längden hålla stånd. Taguchi menar:

”När jag var liten bodde jag i nuet. Varken det förflutna eller framtiden bekymrade och tänk så bra om det hade kunnat få fortsätta så. Om man till exempel skulle arbeta, utan ansträngning, inte för resultatets skull utan för att man känner ett engagemang”.

Vi har ett så stort ansvar, vi kan forma avgrunder och kasta ned andra i dem och vända dem ryggen när de hänger i rötter. Men vi kan också välja att ställa oss mellan människan och bråddjupen. ”Vi är ofria, allihop. Men det friar oss inte från ansvar”.

Isolering, val, mod, rädsla, tillfälligheter, svek, smärtsam självrannsakan, att fortsätta trots tårar och ångestskrin. Det handlar boken om för mig. Stilen är lakonisk, iskall, melankolisk och ger en ovanligt frisk känsla till en berättelse om att inte stå ut men ändå till sist söka nå ut. Att möta en person i ungefär samma belägenhet – på metaforen parkbänken. Vägen dit för Taguchi är en väg där han försöker att inte röra vid andra människor; att vara ett huv-väsen, en huv-existens, men till slut våga sig vidröras.

Jag kan tänka mig att många människor isolerar sig rent fysiskt men ändå når ut i världen via internet. Inte i det här fallet. Taguchi finns inte eftersom han inte märks. Det är inget heroiskt över det, det är inte en vildmark han vandrat ut i av egen vilja. Men ändå finns där ett val som försatt honom i situationen. Att han är där han är beror inte på att han självmant gått och blivit en eremit bortanför samhället. Hans val eller icke-val har tvingat honom.

Det som gjorde ont, det som betydde något, var en på förhand dödsdömd vänskap, predestinerad till tillintetgörelse till följd av hans undfallenhet och på grund av omgivningens snävt beskurna gränser som långsamt vred sönder dem. Drömmar-mysterier får inte existera, barn måste växa upp. Och man måste passa in. Vi kanske inte vill något annat än att avvika, men att avvika kostar och vem har råd? Det är en ynnest att ha råd.

I den mån en skönlitterär bok nu kan tycka något, så stämmer den, om än inte explicit så heller inte subtilt-osynligt, in i vad Ulf I. Eriksson i Ett liv efter födseln anser om prestationsprincipen då han

”…finner det fel och sjukt att bejaka strävandet, förneka glädjen och sluta upp till värn för den halvmesyr som heter arbetsglädje.”

Under läsningen finner jag anledning till att problematisera skådespelssamhället, ålderismen och rädslan för ålderdomen. Ungdomlighet premieras i vårt samhälle och betänk allt en människa kan gå igenom för att framstå som ung. Jag anar en andemening som förordar uppbrottet, en strävan efter att spränga gränser, sina egna intalade begränsningar. Taguchi bekämpar sina genom att utmana omvärlden och inom honom finns en kraft, en urkraft. Vissa människor är bortom räddning, det tror jag tyvärr, men för många som förlist finns ändå fortfarande vrakdelar att klamra sig fast vid. Du kanske gråter när du läser boken, men jag trivs i melankolin och det är en kraftgivande och inspirerande läsning. Du kan förmå lura dig själv genom att bedra omvärlden.

Läs. Och den som inte tar sin parkbänk och följer mig är inte värdig.

En omogen och briljant roman.

by

 

Ferdydurke
Författare: Witold Gombrowitcz
Utgiven: 2016
Översättare: David Szybek
ISBN: 9789186629755
Förlag: Modernista

Härom helgen bröt jag mot ett antal sociala konventioner då jag på väg ut från en tillställning frågade en väns vän om hela min jacka verkligen luktade kön. Vilket den gjorde –  95 grader är lyckligtvis min bästa vän – och odören var utan tvekan omistlig. Men kommunicerar man inte på samma frekvens, vill man inte veta av vare sig könsdofter eller opassande kommentarer, blir det lätt en aning fel. Och jag vet, läskigt nog, fortfarande inte varifrån doften härstammade.

Gud, bespara mig anständighetskravet som fordrar detta evinnerliga artighetsprat och alla breda och lismande leenden. Kräks ni inte ibland av de förväntningar ni känner trycker mot er; att ni måste leva upp till en respektabel nivå av vad som är socialt passande? Att visa att man kan vara någorlunda socialt fähig? Usch. Rädslan för den Dåliga stämningen är allenarådande i landets sociala rum och en outtalad överenskommelse tycks finnas att vi tillsammans skall upprätthålla chimären. Hur många överslätande och putslustiga kommentarer används inte för att undvika något så jobbigt som en stram atmosfär!

Witold Gombrowicz’ Ferdydurke, här för första gången i en direktöversättning från polska till svenska, är en besynnerlig bok. En trettioårig man sitter och skriver om minnen från puberteten när en magister oförhappandes dyker upp i hans hem. Inget kringelkrångel, rakt på sak: ”Så där, Josef lille, nu går vi till skolan.” Josef utbrister ”Vadå för skola!?” varpå magister Pimko svarar ”Rektor Piórkowskis. En första rangens undervisningsinrättning. Det finns lediga platser i sjätte ring. Din utbildning har försummats, och i första hand måste luckorna kompletteras…Var inte rädd, vi lärare älskar småttingar, pull pull pull…”.

Tanken är att skolvistelsen skall vara en moraliskt uppbygglig tid för Josef och magistern hyser inga tvivel härom. Idén kommer bli fruktbärande i och med att stadens bästa lärare står att finna där. En ansamling lärare som från katedern strikt följer läroplanen och lär ut vikten av att kunna recitera någon gammal vidunderligt fantastisk poet utan minsta darr på stämman. Varje tillstymmelse till egen tanke jagar de efter bästa förmåga bort ur huvudena – både ur sina egna och elevernas.

”Jag har också ofta redan förr sagt: de som fastar och vakar mycket och uträttar stora verk men som inte förbättrar sina brister och sin vandel, vari all sann bättring ligger, de bedrager sig själva och är djävulens åtlöje…skalet måste gå sönder, och det som är inuti måste komma ut: ty vill du ha kärnan, måste du bryta sönder skalet. Vill du finna naturen ohöljd, så måste du bryta sönder alla liknelser, och ju längre man tränger in, desto närmare är man väsendet.”

Djävulens åtlöje. Säger inte det allt! Vardagsspråket har svårt att frigöra sig från det metafysiska och strängt taget tror jag inte ett sådant behov är av nöden. ”Själ”, ”paradis”, ”helvete” är kärnfulla begrepp oavsett grad av sekulärism. De är uttryck vi kan använda för att undvika tala förbi varandra alltför mycket. Samtidigt är de i text materialiserade typexempel på något Gombrowicz vänder sig emot eller åtminstone angriper: Stelhet, orubblighet och allt som kväser ungdomligt omogen kreativitet. I det här fallet en, låt vara utdaterad, borgerlig miljö där Josef skall passa in genom att uppfylla vissa later och forma ett antal socialt godtagbara karaktäristika.

Citatet här ovan är från en sedan 800 år hädangången kristen mystiker – Mäster Eckehart (Predikningar, Natur & Kultur). Varför just lyfta fram denne uråldrige förkunnare? Naturligtvis i ett tarvligt försök att imponera och förställa mig, men även för att jag tycker det är ett mitt-i-prick-prickande. För mig är skalet allt vad streberi, tillgjordhet, oärlighet, själv- och själsvåld, rigida samhällsstrukturer-, normer- och institutioner, omvärldsförväntningar, likriktningsintentioner heter. Sådant som, om man vågar lukta, får näshåren att kröka sig i skam.

På den förstklassiga undervisningsinrättningens skolgård formas två fraktioner med varsitt ideal vilka ungdomarna är redo att bloda ned både lans och sabel för: gossen mot grabben; det mogna och förväntade i ett envig med det omogna och rebelliska. Denna episod är utomordentligt underhållande och lyckligtvis följer dess märg med Josef när han inkvarteras hos en familj vars anständighet är bortom alla rimliga tvivel – kan man tro. En känsla kommer emellertid snart krypande längs utmed väggarna; att han är för evigt förlorad om han inte gör motstånd. En kuslig dimma som tycks vaporisera utur alla dessa persona och tillgjorda maner och inandas han bara en ynka bit till blir han en av dem, alltså anständig och hemsk. Således försöker han genom mer eller mindre genomtänkta och framgångsrika drag- och motdrag luckra upp skenheligheten – och ärligt talat – den motbjudande polerade ytan som är familjens mask både inför varandra och omvärlden. Crescendot som det hela slutar i vill jag krypa ned under täcket med och omfamna och gulligulla med, pull, pull pull.

Han undflyr och flyr vidare. Av en slump slår en tidigare skolkamrat följe. De söker något framom samhällets främsta linje – både som abstraktion och konkret cement, elektricitet, människor, droskor, alltså stadsgränsen. De beger sig ut i terra incognita, blir nästan uppätna av skällande människor som gläfser som hundar för att hålla civilisationen stången, men räddas i sista stund av en – moster! Eller räddas och räddas, det ena hushållet verkar vara värre än det andra. Här har vi att göra med ett herrskap som håller pöbeln och tjänstefolket på avstånd med lavetten som symbol. Men de har börjat nära en subversiv kraft vid sin barm…

Om man vill lyssna, ställer boken läsaren ett antal frågor. Många är behandlade ur olika perspektiv, men vi behöver ständigt fråga oss dem i livsvitaliserande syfte. Hur ser våra liv ut och vad underkastar vi oss? Man kan påpeka att allt fast och beständigt förflyktigas, för att oförskämt beskära en marxistisk term som ändå gör sig utmärkt i detta sammanhang. Räds vi denna tillståndens flyktighet? Vill vi ingå i något stabilt, konventionellt? Jag upplever ibland att en ständig framåtrörelse är vad som premieras; att det finns en rädsla för stillaståendet, för ögonblicksreflektionen över just ögonblicket. Det finns utan tvekan ett visst spelrum för människan – och nu talar vi om en vit svensk (medelklass)kontext – att verka efter eget huvud, men att mena att det finns utrymme för ett radikalt annorlunda leverne är närmast komiskt. Det låter sig inte göras utan sociala och materiella konsekvenser.

Att umgås med Ferdydurke är som att läsa en mer avancerad version av Hugo och Josefin – och lika befriande! Som nämnt ovan är boken eller åtminstone dess teoretiska kärna befryndad med många andra, men här är den iklädd en språkdräkt som forsar fram med ett tempo som är lika rivigt som en halvliter lågkvalitativ absint i vrångstrupen. Översättningar är alltid en delikat sak och ett språks subtila nyanser är ofta immuna mot all typ av överföring till ett annat språk. Inget tyder emellertid på översättaren David Szybek inte lyckats med konststycket att fånga upp lejonparten av det polska språkets mångsidighet.

”Den ’fria’ men också ’svaga’ människan utmärks av sin autonomi – hon är inte styrd utifrån men går till sin kunskap utan traditionens bistånd. ’Svagheten’ är i själva verket hennes öppenhet för mångfalden möjligheter, livsmodeller. ’Jämförd med den som har traditionen på sin sida och inte behöver några skäl för sitt handlande är en fri ande alltid svag, särskilt i handling; han ser för många motiv och perspektiv och är därför ovan och osäker på handen’” – UIE i samtal med Nietzsche i Ett liv efter födseln.

Om vi för en stund skalar av den medicinska betydelsen i begreppet unipolär, är det knappast något som är kännetecknande för människan. Tvenne själar lever i våra bröst, tusen impulser som olika väg vill vandra. Blir vi obekväma av att inte lyckas ta ett helhetsgrepp om en annan, att denne är ”hemmastadd både i det höga och det låga”? En individ som inte enkelt låter sig infångas skrämmer både i sin genomgripande och omtöcknande ombytlighet. Inledningen av Ferdydurke berör just detta och gör det på ett snillrikt vis: Strävan efter vuxenheten är det samma som en omedveten rörelse till att foga sig i något som inte är sprunget ur sig själv.

 

Bokrecension: Ett möjligt liv : angående Vilhelm Ekelunds ovidlådenhetstänkande

by

Ett möjligt liv : angående Vilhelm Ekelunds ovidlådenhetstänkande
Författare: Ulf I. Eriksson (förord av Per Erik Ljung)
Utgiven: September 2017
Formgivare: Måns Adolfsson
ISBN: 9789198331912
Förlag: Exempla

Jag vill med några väl – eller mindre väl, vad vet jag – avvägda mått och steg försätta mig i en underlägets position. Blotta strupen, kräla i stoftet och stoffet. En orimlig underdånighet, jag vet, men den kommer instinktivt av att jag intalar mig att min tankeförmåga och kunskap sätter alltför snäva gränser. Jag läser, liksom ni, utifrån min givna utgångspunkt vilken dikterar villkoren för de möjligheter som uppenbarar sig eller inte. I vanliga fall hindras jag inte av denna insikt och instinkt utan orerar och breder ut mig skrupellöst, men även om jag inte är säker, misstänker jag det har med en alltför djup och kanske osund vördnad att göra.

Nå, nog med all denna halvt om halvt patetiska och självförsvarsmekanismartade apologetik.

Ulf I. Eriksson är en av de människor som när jag nått vuxen ålder påverkat mig djupast. Han sällar sig till en skara med åtminstone Thomas Mann (Bergtagen), Dostojevskij (Bröderna Karamazov), ett förhoppningsvis livslångt kärlekspartnerskap och psykologen Per. Bergtagen tog mig vid handen, ledde in mig i och över okända landskap, navigerade genom disparata tankegods- och banor och vidgade min förståelse för ideologier som sådana. Dostojevskij var och är i sin mustighet, med sin oerhörda känsla för det mänskliga psyket, närmast omvälvande. Lika lärorik som omskakande. Per var en ovärderlig samtalspartner, även om jag väl först i efterhand insåg våra sessioners betydelse.

Men det är Ulf I. och min partner som jag fortsatt återvänder till, även om en Karamazov-läsning rycker närmare.

Ett möjligt liv – Angående Vilhelm Ekelunds ovidlåtenhetstänkande är upplagd och uppbyggd på ett för UIE (jag lånar beteckningen från Gunnar Lundin) karaktäristiskt vis. Äldre texter från exempelvis Gnosis, Ord & Bild, Res Publica samsas mellan pärmarna med nytt material. Stilen är omisskännelig och en fin ingång till både den och författarskapet som helhet är förövrigt Ett liv efter födseln. Om fria andars himmelska och tragiska erfarenhet. Den är koncis och dynamit.

Föreliggande bok är inte annorlunda till stilen, men till innehållet. Knappast mindre explosiv och för mig är det ett verk man istället för choklad och blommor skulle vilja ta med som gå-bort-gåva. Ett av otaliga Ekelund-citat ur boken kommer väl till pass: ”Verkligt skänka människorna något kan endast den, som för detta skänkandes skull med ett klart hjärta är i stånd att kasta bort hvad han – mänskligen – vet, att han själf skulle varda hulpen”. Elddopet.

Där UIE i Ett liv efter födseln med hjälp av Nietzsche, Meister Eckehart, Böhme med flera tecknar upp en annan Jesus, en Jesus som ”vänder sig mot [kyrkan] i sin förkunnelse, och som han lärde sina lärjungar att bekämpa”, utgör istället Vilhelm Ekelund samtalspartnern i Ett möjligt liv. Det som kännetecknar UIEs stil är den, åtminstone mig veterligen, oöverträffade förmågan att väva samman återgivelser och citat för att framhäva egna ståndpunkter. Han talar genom andras munnar, en buktalarstil om man så vill.

För mig är vad som karakteriserar hela författargärningen tanken, uppmaningen, skisseringen av möjligheten till ett annat liv bortanför ”…själva den innersta principen för det hierarkiska – förment civila – samhället, det må sedan vara socialistiskt eller kapitalistiskt: hur servilitet, frivillig träldom, föd och sprids – inte bara bland samhällets självhögtidliga stöttepelare.”

Med hjälp av otaliga, oftast hädangångna och alla gånger stickspårsvandrande och motsträviga individer, går han till angrepp mot skådespelssamhället, konsumismen. Det är lärorikt inte bara tack vare att så mycket nytt står att finnas hos dessa skuggfigurer vilka, med vissa undantag och såvitt jag förstår, inte förekommer utanför vissa begränsade kretsar. Går det möjligen att säga att det är en vitalisering av borttynande tankegods? Främst drar jag lärdom av att det skrivna i grund och botten är oerhört skarpsinnigt. Att läsa Ett möjligt liv är krävande och stundom närmast kvävande läsning. Samtidigt välgörande, vederkvickande. Det öppnar upp för ett möjligt liv som alternativ till det mögliga.

För mig handlar det om att tillsammans med texterna försöka inventera livet, vad jag egentligen gör och framförallt: Varför. Jag kräks upp mig själv av begreppet och förväntningen prestation. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera som Granér vänligt konstaterat åt mig. Jag är fientligt inställd till en ogenomtänkt karriärssträvan, att hemfalla åt någon typ av streberi för strävandets egen skull. Detta är farligt att nämna offentligt tänker jag mig, om jag vill få en vettig karriär själv alltså. Se, där gick jag i fällan. Men i denna samhällsordning behöver man kontinuerligt fylla på penningpungen genom mer eller mindre osäkra förvärvsarbeten. Så är det.

Prestation och karriär, det vill säga ett inrättande i ett profit-, vilken typ av profit det än månde vara, inriktat kapitalistiska led, går hand i hand. Jag arbetar fortlöpande med mig själv att underkuva de orimliga krav jag stundom ställt och fortsatt ställer på mig själv. En livslång psykisk sjukdom bringar några nya perspektiv, men utomståendes klarsyn, exempelvis vissa författares, är ibland nödvändiga för att verbalisera det man annars bara anar.

Böckerna överlag, men särskilt tydligt i denna, ställer sig på tvären mot prestationsprincipen, vilken är tätt sammanbunden med måstet. För mig blir det: Vi underkastas och underkastar oss. Vi skall prestera i livets alla aspekter: vårt tilldelade kön ställer krav, vår barndom skall vara så och så, karriären skall vara en framåtrörelse, vuxenheten bör innehålla vissa givna ingredienser, ja, vi skall även dö under vissa förutbestämda former: Bortglömda i någon sjukhusvrå med en slang nedkörd i halsen. En konstart i sig, visserligen.

Det är inte så att måsten i sig är negativa per se, men att söka de springkällor varur förväntningar strömmar och samlar kraften som sveper med oss kan leda till frigörelse. Det ironiska är att vi förväntas förbättra (optimera!) oss själva genom olika förändringar – sociala, psykiska, fysiska – och att det finns snillrika tre-, fem- eller tiostegsprogram för ändamålet. Och – häri ligger det tragikomiska – man måste prestera, man måste lyckas med vad det nu må vara. Att vara till lags – men inte för sig själv.

”Den utopi han [Ekelund] framställer är en moralisk utopi i så måtto att den innehåller ett otidsenligt och ”omöjligt” avståndstagande från allt vad makt och beundran, ”vinst och välde” innebär; den vänder sig instinktivt bort från vårt samhälles innersta livsnerv, prestationsprincipen, för att istället eftersträva ’en gudomlig apati, en extatisk flegma’”.

Liknande kritik finns det i allmänhet en myckenhet av, men här skönjer vi möjligheterna till just ett möjligt liv; ett temperament, en livshållning där avvikandet i sig blir motstånd. Ett möjlighetssinne som är ”en förmåga att föreställa sig allt som lika gärna kunde vara och inte fästa större vikt vid det som är än det som inte är.”

”Million shapes and colours / Are storming inside your mind / Creating endless dimensions / Forming universes without walls.” – Starchild, Wintersun.

Jag tänker mig nuvarande kapitalistiska samhällsform som vår livsluft, så självklar och naturlig att vi blivit själva dess själ, dess hjärta som ändå slår bortom vår kontroll. Vi lever innanför dess skal, livsnerven slingrar och sträcker sig bortanför all reflektion. Att fantisera om och söka något annat är oerhört svårt och föranleder oftast en känsla av hopplöshet. Det upprätthålls av alla möjliga instanser och inte minst oss själva med vår livsföring och flathet inför förtrycket vi är fast under. Vi dignar under en konsumtionens galenskap som är pervers i så måtto att den inte tillfredsställer det begär vi känner. Begäret som begär är inte något som går att tillfredsställa, varför alltid något tycks fattas oss.

”Affekter, begär och ambitioner störtar människan ut i smärta, sorg och till sist leda. Som är det själva viljan till liv – en i livsviljan inneboende måttlöshet – som bringar oss på fall.”

Vid händelse av brand, har jag – faktiskt – ändå en hierarkisk prioritetslista över vad jag, om jag har sinnesnärvaro nog, måste försöka rädda: Sambo, två kattskrällen, översta raden i bokhyllan, brödrosten och mig själv.


Mer pretentiöst blir det kanske inte.

Ett möjligt liv är användbar (återigen faller jag för nyttotänket) oavsett de livsförutsättningar som är vid handen, vilka förkunskaper och möjligheter man har. Vägen som är undfallenheten vet jag inte hur jag skall förhålla mig till. Att avvika, välja andra vägar, att bli skogsvandrare, är en typ av motstånd. En aktiv sådan, också, men blir undfallenhet det samma som underlåtenhet tenderar det bli en individualistisk hållning som inte är solidarisk. Samtidigt: Avvikande kan vara en kollektiv handling, lika mycket inriktad på det materiella som det immateriella. Att söka sig bortom vad som är. Det finns en revolutionär gnista i det skrivna.

”Ty: är ej människan något som, för att vara, måste besvikas, kränkas, förhånas, komma därhän att hon finner allt otillräckligt – och finner i denna känsla, i hängifvelsen häråt sin ro och sin enda tillräcklighet: lifvets enda stora kylande ljufva lön.”

Häri ligger utmaningen, att inse att den vittspridda ångesten och upplevelsen av brist är ett samhälle som får oss att ”besvikas, kränkas, förhånas”. Av vad vet vi bara inte riktigt. Men frågetecknen hopar sig. Hur förstår vi detta, denna uppmaning att använda och omvandla denna underbyggda energi? Jag målar upp en människa som sargats så svårt att denne knäckts, kanske traumatiserats, är mentalt sängbunden.

Det går inte att veta vad våra med- eller motmänniskor, beroende på vår upplevelse, är kapabla eller förmögna till. Är det möjligt att sträva efter en livslång ”lycklig konvalescens” för den som lever eller levt alldeles nära döden. Ekelund var kränkt, en landsflykting men knappast utsatt i någon grundläggande mening.

”Att han icke hyser ovilja mot någon människa; att han har en förmåga att blunda för och ignorera det fula och bittra i tanken, en kraft som han icke har annars. En lång (lifslång) lycklig konvalecens, full af mildhet och meditationens sötma, fri från ambitioner – med ett förakt som är tempereradt af medlidande och from tacksamhet…”

Men ur ett personligt perspektiv tänker jag mig att denna ”någon människa” lika gärna vara en själv. Människorna i min närhet rör sig ofta i skugglandet mellan ljus och mörker; de upplever både solned- och uppgång vilket har förlänat dem en vidgad blick. UIE liksom Ekelund ser i klara syner, förser tanken, i dubbel bemärkelse, med bränsle. Men insikt utan handling är närmast en skymf. Att stå vid sidan, att inte efter bästa förmåga sträcka ut en hand eller räta på ryggen när skyldigheten, för det finns en skyldighet inför intoleransen, tränger sig på och hugger sig fram, är en oursäktlig slapphet.

Aforismen som stil appellerar till mig eftersom jag endast förmår tänka i aforistisk stil, det vill säga inte i särskilt långa tankegångar, knappast i några systemliknande visioner. UIE använder andras aforismer för att forma, jag vet inte vad det kan kallas, essäer som kanske är att betrakta som utbroderade aforismer. System tenderar att få något dogmatiskt och icke-plastiskt över sig. Flexibiliteten och mångsidigheten möjliggör här ett insupande av det erbjudna – allt efter tycke och smak. Det är koncentrat, destillat anpassade för vågen.

”Konstens ädelhet ligger i oafsiktlighet’ – i den sällsynta förmågan att alltid bevara konsten att ”skrifva för skrivbordslådan”.

Det är ett steg på vägen att slita sig loss från skådespels- och prestationshetsen. Som Nietzsche någonstans skriver: Att bära vildmarken inom sig. Vad är exempelvis denna text i slutändan? Vill den bidraga eller glänsa? Hur förtrogen är UIE med Instagram, Facebook, Twitter, bloggen? Skulle inte en Ekelund storkna? Skådespelet är ingalunda en modern företeelse, det måste vi vara på det klara med, men informationsteknologin öppnar upp ett helt fantastiskt och fruktansvärt privat-individuellt virtuellt skyltfönster där vi hänger upp vad accessoarer vi vill skylta och förknippas med. Författarskap som Baumans, Calvinos, Stasiuks är gångbara och fullgoda navigeringsverktyg i denna verklighet.

Bildmaterialet i Ett möjligt liv, utgiven av Exempla, är värt all uppmärksamhet. Svartvitt, motsatssymbolik. Och omslagsbilden är förunderlig och komisk. Ekelund verkar ha varit tämligen bastant i sitt handlag med katter. Det är förövrigt omöjligt att överskatta förlag som Exempla – stickspårsvandrande förlag som öppnar upp för bortledande stigar vilka öppnar för friska tankar.

Tack.