• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

essä

Bokrecension: Ett möjligt liv : angående Vilhelm Ekelunds ovidlådenhetstänkande

25 september, 2017 by Robert Salmela

Ett möjligt liv : angående Vilhelm Ekelunds ovidlådenhetstänkande
Författare: Ulf I. Eriksson (förord av Per Erik Ljung)
Utgiven: September 2017
Formgivare: Måns Adolfsson
ISBN: 9789198331912
Förlag: Exempla

Jag vill med några väl – eller mindre väl, vad vet jag – avvägda mått och steg försätta mig i en underlägets position. Blotta strupen, kräla i stoftet och stoffet. En orimlig underdånighet, jag vet, men den kommer instinktivt av att jag intalar mig att min tankeförmåga och kunskap sätter alltför snäva gränser. Jag läser, liksom ni, utifrån min givna utgångspunkt vilken dikterar villkoren för de möjligheter som uppenbarar sig eller inte. I vanliga fall hindras jag inte av denna insikt och instinkt utan orerar och breder ut mig skrupellöst, men även om jag inte är säker, misstänker jag det har med en alltför djup och kanske osund vördnad att göra.

Nå, nog med all denna halvt om halvt patetiska och självförsvarsmekanismartade apologetik.

Ulf I. Eriksson är en av de människor som när jag nått vuxen ålder påverkat mig djupast. Han sällar sig till en skara med åtminstone Thomas Mann (Bergtagen), Dostojevskij (Bröderna Karamazov), ett förhoppningsvis livslångt kärlekspartnerskap och psykologen Per. Bergtagen tog mig vid handen, ledde in mig i och över okända landskap, navigerade genom disparata tankegods- och banor och vidgade min förståelse för ideologier som sådana. Dostojevskij var och är i sin mustighet, med sin oerhörda känsla för det mänskliga psyket, närmast omvälvande. Lika lärorik som omskakande. Per var en ovärderlig samtalspartner, även om jag väl först i efterhand insåg våra sessioners betydelse.

Men det är Ulf I. och min partner som jag fortsatt återvänder till, även om en Karamazov-läsning rycker närmare.

Ett möjligt liv – Angående Vilhelm Ekelunds ovidlåtenhetstänkande är upplagd och uppbyggd på ett för UIE (jag lånar beteckningen från Gunnar Lundin) karaktäristiskt vis. Äldre texter från exempelvis Gnosis, Ord & Bild, Res Publica samsas mellan pärmarna med nytt material. Stilen är omisskännelig och en fin ingång till både den och författarskapet som helhet är förövrigt Ett liv efter födseln. Om fria andars himmelska och tragiska erfarenhet. Den är koncis och dynamit.

Föreliggande bok är inte annorlunda till stilen, men till innehållet. Knappast mindre explosiv och för mig är det ett verk man istället för choklad och blommor skulle vilja ta med som gå-bort-gåva. Ett av otaliga Ekelund-citat ur boken kommer väl till pass: ”Verkligt skänka människorna något kan endast den, som för detta skänkandes skull med ett klart hjärta är i stånd att kasta bort hvad han – mänskligen – vet, att han själf skulle varda hulpen”. Elddopet.

Där UIE i Ett liv efter födseln med hjälp av Nietzsche, Meister Eckehart, Böhme med flera tecknar upp en annan Jesus, en Jesus som ”vänder sig mot [kyrkan] i sin förkunnelse, och som han lärde sina lärjungar att bekämpa”, utgör istället Vilhelm Ekelund samtalspartnern i Ett möjligt liv. Det som kännetecknar UIEs stil är den, åtminstone mig veterligen, oöverträffade förmågan att väva samman återgivelser och citat för att framhäva egna ståndpunkter. Han talar genom andras munnar, en buktalarstil om man så vill.

För mig är vad som karakteriserar hela författargärningen tanken, uppmaningen, skisseringen av möjligheten till ett annat liv bortanför ”…själva den innersta principen för det hierarkiska – förment civila – samhället, det må sedan vara socialistiskt eller kapitalistiskt: hur servilitet, frivillig träldom, föd och sprids – inte bara bland samhällets självhögtidliga stöttepelare.”

Med hjälp av otaliga, oftast hädangångna och alla gånger stickspårsvandrande och motsträviga individer, går han till angrepp mot skådespelssamhället, konsumismen. Det är lärorikt inte bara tack vare att så mycket nytt står att finnas hos dessa skuggfigurer vilka, med vissa undantag och såvitt jag förstår, inte förekommer utanför vissa begränsade kretsar. Går det möjligen att säga att det är en vitalisering av borttynande tankegods? Främst drar jag lärdom av att det skrivna i grund och botten är oerhört skarpsinnigt. Att läsa Ett möjligt liv är krävande och stundom närmast kvävande läsning. Samtidigt välgörande, vederkvickande. Det öppnar upp för ett möjligt liv som alternativ till det mögliga.

För mig handlar det om att tillsammans med texterna försöka inventera livet, vad jag egentligen gör och framförallt: Varför. Jag kräks upp mig själv av begreppet och förväntningen prestation. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera som Granér vänligt konstaterat åt mig. Jag är fientligt inställd till en ogenomtänkt karriärssträvan, att hemfalla åt någon typ av streberi för strävandets egen skull. Detta är farligt att nämna offentligt tänker jag mig, om jag vill få en vettig karriär själv alltså. Se, där gick jag i fällan. Men i denna samhällsordning behöver man kontinuerligt fylla på penningpungen genom mer eller mindre osäkra förvärvsarbeten. Så är det.

Prestation och karriär, det vill säga ett inrättande i ett profit-, vilken typ av profit det än månde vara, inriktat kapitalistiska led, går hand i hand. Jag arbetar fortlöpande med mig själv att underkuva de orimliga krav jag stundom ställt och fortsatt ställer på mig själv. En livslång psykisk sjukdom bringar några nya perspektiv, men utomståendes klarsyn, exempelvis vissa författares, är ibland nödvändiga för att verbalisera det man annars bara anar.

Böckerna överlag, men särskilt tydligt i denna, ställer sig på tvären mot prestationsprincipen, vilken är tätt sammanbunden med måstet. För mig blir det: Vi underkastas och underkastar oss. Vi skall prestera i livets alla aspekter: vårt tilldelade kön ställer krav, vår barndom skall vara så och så, karriären skall vara en framåtrörelse, vuxenheten bör innehålla vissa givna ingredienser, ja, vi skall även dö under vissa förutbestämda former: Bortglömda i någon sjukhusvrå med en slang nedkörd i halsen. En konstart i sig, visserligen.

Det är inte så att måsten i sig är negativa per se, men att söka de springkällor varur förväntningar strömmar och samlar kraften som sveper med oss kan leda till frigörelse. Det ironiska är att vi förväntas förbättra (optimera!) oss själva genom olika förändringar – sociala, psykiska, fysiska – och att det finns snillrika tre-, fem- eller tiostegsprogram för ändamålet. Och – häri ligger det tragikomiska – man måste prestera, man måste lyckas med vad det nu må vara. Att vara till lags – men inte för sig själv.

”Den utopi han [Ekelund] framställer är en moralisk utopi i så måtto att den innehåller ett otidsenligt och ”omöjligt” avståndstagande från allt vad makt och beundran, ”vinst och välde” innebär; den vänder sig instinktivt bort från vårt samhälles innersta livsnerv, prestationsprincipen, för att istället eftersträva ’en gudomlig apati, en extatisk flegma’”.

Liknande kritik finns det i allmänhet en myckenhet av, men här skönjer vi möjligheterna till just ett möjligt liv; ett temperament, en livshållning där avvikandet i sig blir motstånd. Ett möjlighetssinne som är ”en förmåga att föreställa sig allt som lika gärna kunde vara och inte fästa större vikt vid det som är än det som inte är.”

”Million shapes and colours / Are storming inside your mind / Creating endless dimensions / Forming universes without walls.” – Starchild, Wintersun.

Jag tänker mig nuvarande kapitalistiska samhällsform som vår livsluft, så självklar och naturlig att vi blivit själva dess själ, dess hjärta som ändå slår bortom vår kontroll. Vi lever innanför dess skal, livsnerven slingrar och sträcker sig bortanför all reflektion. Att fantisera om och söka något annat är oerhört svårt och föranleder oftast en känsla av hopplöshet. Det upprätthålls av alla möjliga instanser och inte minst oss själva med vår livsföring och flathet inför förtrycket vi är fast under. Vi dignar under en konsumtionens galenskap som är pervers i så måtto att den inte tillfredsställer det begär vi känner. Begäret som begär är inte något som går att tillfredsställa, varför alltid något tycks fattas oss.

”Affekter, begär och ambitioner störtar människan ut i smärta, sorg och till sist leda. Som är det själva viljan till liv – en i livsviljan inneboende måttlöshet – som bringar oss på fall.”

Vid händelse av brand, har jag – faktiskt – ändå en hierarkisk prioritetslista över vad jag, om jag har sinnesnärvaro nog, måste försöka rädda: Sambo, två kattskrällen, översta raden i bokhyllan, brödrosten och mig själv.


Mer pretentiöst blir det kanske inte.

Ett möjligt liv är användbar (återigen faller jag för nyttotänket) oavsett de livsförutsättningar som är vid handen, vilka förkunskaper och möjligheter man har. Vägen som är undfallenheten vet jag inte hur jag skall förhålla mig till. Att avvika, välja andra vägar, att bli skogsvandrare, är en typ av motstånd. En aktiv sådan, också, men blir undfallenhet det samma som underlåtenhet tenderar det bli en individualistisk hållning som inte är solidarisk. Samtidigt: Avvikande kan vara en kollektiv handling, lika mycket inriktad på det materiella som det immateriella. Att söka sig bortom vad som är. Det finns en revolutionär gnista i det skrivna.

”Ty: är ej människan något som, för att vara, måste besvikas, kränkas, förhånas, komma därhän att hon finner allt otillräckligt – och finner i denna känsla, i hängifvelsen häråt sin ro och sin enda tillräcklighet: lifvets enda stora kylande ljufva lön.”

Häri ligger utmaningen, att inse att den vittspridda ångesten och upplevelsen av brist är ett samhälle som får oss att ”besvikas, kränkas, förhånas”. Av vad vet vi bara inte riktigt. Men frågetecknen hopar sig. Hur förstår vi detta, denna uppmaning att använda och omvandla denna underbyggda energi? Jag målar upp en människa som sargats så svårt att denne knäckts, kanske traumatiserats, är mentalt sängbunden.

Det går inte att veta vad våra med- eller motmänniskor, beroende på vår upplevelse, är kapabla eller förmögna till. Är det möjligt att sträva efter en livslång ”lycklig konvalescens” för den som lever eller levt alldeles nära döden. Ekelund var kränkt, en landsflykting men knappast utsatt i någon grundläggande mening.

”Att han icke hyser ovilja mot någon människa; att han har en förmåga att blunda för och ignorera det fula och bittra i tanken, en kraft som han icke har annars. En lång (lifslång) lycklig konvalecens, full af mildhet och meditationens sötma, fri från ambitioner – med ett förakt som är tempereradt af medlidande och from tacksamhet…”

Men ur ett personligt perspektiv tänker jag mig att denna ”någon människa” lika gärna vara en själv. Människorna i min närhet rör sig ofta i skugglandet mellan ljus och mörker; de upplever både solned- och uppgång vilket har förlänat dem en vidgad blick. UIE liksom Ekelund ser i klara syner, förser tanken, i dubbel bemärkelse, med bränsle. Men insikt utan handling är närmast en skymf. Att stå vid sidan, att inte efter bästa förmåga sträcka ut en hand eller räta på ryggen när skyldigheten, för det finns en skyldighet inför intoleransen, tränger sig på och hugger sig fram, är en oursäktlig slapphet.

Aforismen som stil appellerar till mig eftersom jag endast förmår tänka i aforistisk stil, det vill säga inte i särskilt långa tankegångar, knappast i några systemliknande visioner. UIE använder andras aforismer för att forma, jag vet inte vad det kan kallas, essäer som kanske är att betrakta som utbroderade aforismer. System tenderar att få något dogmatiskt och icke-plastiskt över sig. Flexibiliteten och mångsidigheten möjliggör här ett insupande av det erbjudna – allt efter tycke och smak. Det är koncentrat, destillat anpassade för vågen.

”Konstens ädelhet ligger i oafsiktlighet’ – i den sällsynta förmågan att alltid bevara konsten att ”skrifva för skrivbordslådan”.

Det är ett steg på vägen att slita sig loss från skådespels- och prestationshetsen. Som Nietzsche någonstans skriver: Att bära vildmarken inom sig. Vad är exempelvis denna text i slutändan? Vill den bidraga eller glänsa? Hur förtrogen är UIE med Instagram, Facebook, Twitter, bloggen? Skulle inte en Ekelund storkna? Skådespelet är ingalunda en modern företeelse, det måste vi vara på det klara med, men informationsteknologin öppnar upp ett helt fantastiskt och fruktansvärt privat-individuellt virtuellt skyltfönster där vi hänger upp vad accessoarer vi vill skylta och förknippas med. Författarskap som Baumans, Calvinos, Stasiuks är gångbara och fullgoda navigeringsverktyg i denna verklighet.

Bildmaterialet i Ett möjligt liv, utgiven av Exempla, är värt all uppmärksamhet. Svartvitt, motsatssymbolik. Och omslagsbilden är förunderlig och komisk. Ekelund verkar ha varit tämligen bastant i sitt handlag med katter. Det är förövrigt omöjligt att överskatta förlag som Exempla – stickspårsvandrande förlag som öppnar upp för bortledande stigar vilka öppnar för friska tankar.

Tack.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: ekelund, essä, ett möjligt liv, exempla, nietzsche, ulf i. eriksson

Det skimrande rika Havet hos Monika Fagerholm och Martin Johnson

22 maj, 2012 by Eva Gustin

Titel: Havet. Fyra lyriska essäer
Författare: Monika Fagerholm och Martin Johnson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201204
ISBN: 978-91-0-013033-6

Monika Fagerholms och Martin Johnsons Havet är en bok av intryck. Här samsas poeter och drömmare, en marinekolog och en lots, och flera andra personer som har havet gemensamt. Många gånger är man i Östersjön, men även Medelhavet och större hav än så förekommer. Ibland handlar boken om sig själv, som i avsnittet om Doris Lessing och David Shields. Vetenskapliga fakta om hur det går till när kroppen hamnar i kallt vatten blandas med ögonblick från de båda berättarjagens uppväxt – på Fårö respektive i Österbotten. Litteraturen och de mänskliga villkoren återkommer ständigt. Ibland flyter funderandet iväg för att inte alls handla om havet. Sedan återvänder man dit, eller så inleds ett nytt kapitel.

Ett textparti från det första fragmentet återfinns nästan ordagrant i slutet, vilket gör mig förvånad och samtidigt binder ihop. Att de vågar! En fråga som väcks under läsningens slutfas rör formen: Hur hittar man en form bland alla dessa tillvaratagna vrakspillror? Hur vet man när boken är klar? Kanske blir den aldrig det, klar alltså.

Den öppna formen gör att man som läsare känner sig delaktig i en oändlig diskussion. Kanske passar boken bättre för lugn och koncentrerad läsning hemma i fåtöljen än på tunnelbanan – de olika trådarna fick min egen associationsförmåga att väckas till liv, och plötsligt befann jag mig i min egen fantasi snarare än i bokens. Inte någon rak handling som man fastnar i och som driver läsaren vidare av sig själv, men alla referenser och mina egna, gör boken rikare och till min egen. Till sist gav jag efter för min impuls att anteckna, stryka under. Jag som aldrig gör det i böcker.

Det personligt poetiska språket inspirerar mig att försöka uttrycka mina tankar lika exakt. I början var de uppstyckade meningarna ett irritationsmoment, men efterhand så tänkte jag inte på det. Kanske anpassade jag min läsning efter bokens rytm, eller så blev meningarna längre allteftersom ämnena fördjupades.

Något annat som jag hade svårt för, var de otydliga berättarjagen. Mina förväntningar om en utkristallisering med hjälp av återkommande detaljer, uppfylldes inte till fullo. Platser, personer och referenser kan delvis kopplas samman med ett särskilt berättarjag, men samtidigt får man som läsare tillåta det öppna och flytande, för det är Havets karaktär. Kanske kan en andra genomläsning få jagen och strukturen att framträda tydligare. Kanske är tydlighet inte något eftersträvansvärt i denna genre: den lyriska essän. För öppenheten inspirerar, och det som finns kvar hos mig efteråt är en önskan om att någon gång få skriva en bok som den här: så vacker och behändig till sitt yttre. Så skimrande rik till sitt inre.

Frida Niblaeus

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: essä, Lyrik

Per Olov Enquist: Strindberg. Ett liv Tribadernas natt Målet mot Fröken Julie – fokus på Strindberg som kvinnohatare dominerar Strindbergsåret

2 april, 2012 by Rosemari Södergren

Strindberg. Ett liv. Tribadernas natt. Målet mot fröken Julie
Författare: Per Olov Enquist
Förlag: Norstedts
Bandtyp: Inbunden
Utgiven: 201203
ISBN10: 9113044710
ISBN13: 9789113044712

Tre verk om nationalförfattaren August Strindberg som vi firar hundraårsdagen av hans dödsdag den 14 maj. Johan August Strindberg föddes 22 januari 1849 i Stockholm och dog 14 maj 1912 i Stockholm.

Hans böcker och dramer, är starka verk. Själv är jag allra mest fascinerad av hans tidiga mer politiska böcker, som Röda Rummet och dramat Mäster Olof även om jag fängslas av hans självutlämnande verk från tiden för Infernokrisen.

Per Olov Enquist, en annan stor svensk författare har ägnat ett årtionde att fördjupa sig i August Strindbergs författarskap. Resultatet blev en pjäs, en essä och ett tv-drama.
TV-dramat sänds på nytt i påsk.
Ja det är mycket Strindberg i år, speciellt på Stockholms teatrar. Bokförlaget Norstedts har nu gett ut tP O Enquists Strindbergs-verk på nytt i en tjock bok: TV-dramat Strindberg, dramat Tribadernas natt och essän Målet mot Fröken Julie.

TV-dramat är just ett slags utökat manus och därför fyllt av enstaka ord som skapar bilder för läsaren. Att läsa det är som att läsa en tv-serie. Skickligt av Enquist. Det är just kombinationen Enquist och Strindberg som är den stora behållningen av den här nyutgivningen. Vad vi ser, eller tycker oss skönja konturerna av, är Enquists bild av Strindberg.

Tribadernas natt hade premiär 1975 och var P O Enquists debutpjäs. Den sätts upp på Stockholms Stadsteater i vår, för den som vill se den på scen. Såväl Tribadernas natt som tv-dramat fokuserar på Strindbergs misslyckade relation till kvinnor. Visst, det är en aspekt på Strindberg och den har mycket samröre med att han mådde psykiskt dåligt under åren kring Infernokrisen.

Jag grunnar en del på vad det beror på att det mesta som jag hittills sett sättas upp eller ges ut i bokform om Strindberg i samband med Strindbergsåret kommer från just denna period eller tar sin utgångspunkt i att betrakta Strindberg med glasögonen som ser hans kvinnoskräck. Varför är det ingen nyutgåva av Röda Rummet på gång eller varför sänds inte Hemsöborna – eller ger ingen ut Det nya riket som ganska träffsäkert skildrar också nutidens bluffmakare i makthavarsfären.

Detta fokus på Strindberg som kvinnohatare och fokus på hans ångestperiod – är det ett tecken på att det är kulturhögern eller medelklassen som styr Kultur-Sverige, i motsats till vad Bengt Ohlsson hävdade i sin berömda debattartikel?

Sett i den helheten är Per Olov Enquists bok en tung bärande tegelbit. När nu Strindbergsåret tycks handla om dessa aspekterna av Strindberg så är boken en viktig del som ökar förståelsen för de pjäser som sätts upp och inför tv-dramat som ska sändas i påsk. För alla som är intresserade av Strindberg har boken mycket att ge. Att jag skulle önska att Strindbergsåret i sin helhet innehöll mer av hans samhällspolitiska engagemang gör inte boken mindre.

Enquist är briljant med sin penna, det vet vi, men allra mest fångades jag in av hans bildspråk i det utökade manuset som ligger till grund för tv-dramat.

Expressen skriver om bokenN
Tre olika genrer, tre olika Strindbergsbilder? Ja, kanske. Snubblande på banden mellan Siri von Essen och Marie David i Tribadernas natt har Strindberg en del gemensamt med den bräckligt multikompetente kontorschefen David Brent i The office. I tv-manuskriptet, eller som Enquists själv genrebestämmer texten, televisionsromanen, förblir nationaldiktaren en liten pojke som hungrar efter kärlek. Och i essän är han katten August. De betraktar varandra, Enquist och Strindberg. De vet båda att de delar något. Något hemligt.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om P O Enquist, Strindbergsåret, bokrecension, bokblogg, litteratur, essä, tv-drama, August Strindberg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: August Strindberg, Bok, Bokblogg, Bokrecension, essä, P O Enquist, Strindbergsåret, tv-drama

Drömmen om det gudomliga inom science fiction

31 december, 2010 by Redaktionen



Inget kan vara mer felaktigt än påståendet att science fiction-litteratur enbart handlar om maskiner och rymden. Redan från början när begreppet science fiction under den första hälften av 1900-talet myntades, fanns ett intresse för mer än enbart för blänkande maskiner, det ligger i sakens natur att en genre som spekulerar om framtida tekniker och framtida samhällen intresserar sig för vad som finns bortom detta.

I vad som kan kallas den första science fiction romanen från 1818 kallar Mary Shelley den själv för: ”Frankenstein- eller den moderne Prometheus”. Prometheus, titanen som enligt den grekiska myten fostrade människan in i civilisationen och gav dem elden, ett tilltag som han belönades med ett evigt straff av gudarna.

Den tanke som finns hos Mary Shelley, är något som senare tiders science fiction har påverkat fullt ut, frågan som hon ställer är: kan människan bli gudomlig? Kan hon skapa liv med sina egna händer, liv från något annat än på det naturliga sättet? I klar romantisk anda går det inte så bra för Victor Frankenstein som själv skapar en ny människa, den namnlösa varelsen lär sig tidigt att hata mänskligheten och sin skapare.

Religion och den mystiska delen av den mänskliga upplevelsen har sedan grunden lades för denna typ av
litteratur hela tiden funnits med. Flera av de storam science fiction författarna har använt sig av formel, utan
att gudarna visar sig enbart vara utomjordingar med högre teknologisk utveckling. Religiositet när det hanteras rätt kan öka läsupplevelsen markant.

Bland de otaliga framtidsbilder som finns inom genren sticker några ut mer än andra. Den personliga frälsningen och möjligheten att bli gudomlig har få lyckats att beskriva på ett så koncist sätt som författaren Frank Herbert (1920- 1986) i sitt klassiska verk ”Dune” från 1965.

Frank Herberts science fiction epos ”Dune” har kallats spaceopera och bildningsroman, men även teknofantasy. Frank Herbert är en av de första inom den moderna science fiction-litteraturen som skriver något om religionens inflytande och den mystiska delen av den mänskliga upplevelsen. Stoff för romanen hämtade Herbert från främst islam och den mer mystiskt inriktade zenbuddismen, men även hans eget växande intresse för ekologi kom att spela en stor roll i boken.

Romanen utspelar sig i en fjärran framtid på planeten Arrakis, en ogästvänlig ökenplanet långt utanför periferin
av det mänskliga näst intill medeltida kejsardömet. Hettan på planeten är så pass hög att man måste bära speciella vätskeinsamlande dräkter för att röra sig större sträckor på planetytan.

Sedan årtusenden innan händelserna i boken har alla tänkande maskiner förbjudits och istället har utvecklingen
av flera mänskliga motsvarigheter av räknemaskiner och kunskapsbanker utvecklats med hjälp av mentala tekniker.

Det lilla liv som finns på Arrakis, jättelika sandmaskar som lever i sandöknen och en del smådjur, så finns det även en annan sak: det psykotropa ämnet ”melange” (kryddan), som är kejsardömets viktigaste råvara.

Melange används av de troligen genetiskt modifierade navigatörerna, näst efter kejsaren är de en av de mäktiga
aktörerna i kejsardömet, för att styra de rymdskepp som behövs för längre resor. Med hjälp av kryddan kan man bända tidrummet runt ett rymdskepp och förflytta sig; detta gör melange till den viktigaste råvaran som existerar.

De fåtal nomader som bebor planeten har även sedan århundraden vårdat en messiansk legend om Muad’dib, som när tiden är rätt skall ge sig till känna och frälsa dem och omvandla planeten till paradiset. Enligt traditionen kommer Arrakis att förvandlas från en röd planet till ett grönt paradis.

Efter att ha vunnit rätten att exploatera Arrakis, från familjefienden Harkonnen, har hertig Leto Atreides möjligheten att bosätta sig med sitt följe på planeten. Med sig har Leto sin konkubin, Bene Gesserit novisen Jessica och sonen Paul.

Den kvinnodominerade Bene Gesserit ordern har sedan årtusenden tillbaka bevakat alla större kända familjer i
universum, för målet att få fram den fulländade människan. Med hjälp av ett intrikat avelsprogram har ordern följt upp blodslinjerna för att skapa Kwisatz Haderach- en människa med näst intill gudomliga förmågor. Jessica, Pauls mor är en av medlemmarna i ordern som mer eller mindre av en slump föder frälsaren.

Som många andra imperier i historien är kejsardömet stadd i nedgång, och korruptionen grasserar på de flesta områden. För familjen Atreides visar det sig snart att det finns ett annat skäl varför de har vunnit ynnesten att ta hand om Arrakis rikedomar, det är egentligen till stora delar ett politiskt spel för den sittande kejsaren Shaddam IV som ihemlighet hjälper Atreides ärkefiende, dynastin Harkonnen.

Baron Harkonnen, en av de mest depraverade och slugaste antagonisterna i universum, tänker inte låta sig stoppas av att planeten Arrakis har en annan herre. I ett blixtanfall återtar han planeten och låter mörda hertig Leto. Paul och hans mor Jessica överlever och flyr ut i öknen. Väl ute i de omfattande ökenvidderna kommer de i kontakt med Fremenerna, de ökenlevande nomader som finns på planeten, där de upptas i deras gemenskap. Som i legenden kommer slutligen Muad`dib till de rättrogna.

Nu påbörjar Paul sin resa till att bli den ledare, och profet som alla har väntat på. Tillsammans med fremanerna
skapar han en religiös väckelse som kommer leda honom till kejsarkronan.

Huvudpersonen Paul Atreides är en av science fiction-litteraturens mest intressanta skapelser, till
skillnad från den typiske hjälten är han mycket tveksam till den roll han måste spela i sitt universum. Paul inser
tidigt själv att han är Kwisatz Haderach, vars profetiska krafter skall överbrygga tiden och rummet, som flera av de olika grupperingarna i kejsardömet har väntat på i årtusenden. Med kunskapen tillkommer ett stort ansvar. Paul vet vilket pris han måste betala för den makt som han är förutbestämt att ärva. Han har trots allt förmågan att förutsäga det blodiga krig som kommer att rasa när han kommer till makten, i egenskap av profet och frälsare kommer han aldrig att kunna leva ett normalt liv.

Religion eller religionens roll var länge något som flertalet science fiction-författare var helt eller delvis ointresserade av. Precis som många andra kom flertalet dem att påverkas av tidsandan. En tidsanda, där man ansåg att en högt utvecklad teknologisk värld skulle äldre tankesystem som religioner sakta försvinna, och ersättas av en förnuftig världsbild. Vad som istället blev allt mer klart efter 1950-talet var att denna naiva framtidstanke slutligen visade sig vara felaktig.

Frank Herbert beskriver i sin romanserie hur religionen, inte teknologiska artefakter, kommer att spela en stor roll i den värld som han beskriver. En värld med fullt utvecklad rymddrift kommer att förr eller senare att påverka alla världsreligioner fundamentalt. Bokens andra stora tema är hur makt i olika former formar både individen och omgivningen, allt från tal till det rena handlandet. De mentala förmågor som utvecklats i framtiden har öppnat möjligheten att skapa gudomligheter på ett sätt som ingen tidigare epok har gjorts möjlig.

Detta var några av de viktigaste förutsägelser som Frank Herbert själv klartänkt beskriver i de nästföljande fem
böcker om imperiet i Dune.

Ett liknande grepp som i berättelserna om Dune har gjorts av Gene Wolfe ”The New Sun”, i en fyravolymserie som gav ut i början av 1980-talet. Böckerna som klart hämtade inspiration från både fantasy litteraturen och den mer dystopiska science fiction litteraturen som började komma efter 1960-talet, är något av en personlig favorit.


Böckerna består av: The Shadow of the Torturer, The Claw of the Conciliator, The Sword of the Lictor och The Citadel of the Autarch. Den nya solens bok är även början för ett stort romanprojekt som ännu inte är avslutad. Den nya solens bok är namnet på den legendariska bok som torterarlärlingen och senare Autarken Severian skriver om sitt liv.

Berättelsen i den nya solens bok utspelar sig kanske miljoner år in i framtiden. Galaktiska imperier har kommit
och gått, allt som finns kvar är ruiner av den gamla superteknologin. Urth som jorden kallas nu, är människans
ursprung och ligger i ett hopplöst bakvatten jämfört med resten av universum.

Urth är en döende värld. För världen som torterarlärlingen Severian lever i har solen gått in i sin röda fas. Severian har efter att ha visat allt för stor barmhärtighet till en av sina fångar tvingast från staden Nessus, en av
samväldets största städer, och i exilen tar han med sig ämbetssvärd Terminus Est och sin svarta dräkt. Arkonten Abdiesus, ledare för staden Thrax ”de fönsterlösa rummens stad” är i behov av en liktor för staden och Severian får axla rollen.

Under sin långa resa norrut, möter Severian på en grön man som visas upp för förbipasserande. Den gröna mannen berättar att han är från en framtid där människan har utvecklat ett symbiotiskt förhållande med alger så att de endast behöver solljus för sin egen fotosyntes. I Urth håller den gröna mannen sakta på att dö eftersom solen är för svag för hans egen överlevnad. Severian ges en glimt av en framtid som kanske kan bli möjlig.

Väl i Thrax dröjer det inte länge innan Severian återupprepar sin tidigare ståndpunkt och vägrar att avrätta arkontens trolösa hustru och flyr staden.

Efter en lång och många gånger märklig resa kommer Severian till ett av de slagfält där det långa kriget mellan
samväldet och landet Ascia utkämpas. Samväldet och mardrömstaten Ascia, där tankekontroll är i legio, har utkämpat ett krig sedan generationer tillbaka.

På slagfältet möter han Autarken, samväldets ledare som bestämmer sig att utse Severian till sin efterträdare. Den legendariska Autarken är den gudalik gestalt som under människans olika tidsåldrar har till uppgift att ledsaga människorna framåt, för det gamla inkafolket var det Apu-Punchau solguden. De innovationer som Apu-Punchau gav människan: jordbruket, skrivkonsten, läkekonsten, smideskonsten var kort sagt allt som skapar en civilisation. Som Autark är Severians uppgift att göra samma sak för Urths befolkning, världen har en möjlighet att bli något annat.

Väl i Autarkens citadell får Severian reda på att domen över världen kommer att ske i Yesod, ett högre plan utanför Urth. Om Severian klarar provet kommer Urth att tilldelas en ny sol, men om han misslyckas är världen dömd att gå under. Allt hänger på om Autarken Severian lyckas; då kommer den nya solen att återuppstå och svepa samväldets fiender bortom sig.

Den nya solens bok är på många sätt en av SF-litteraturens svåraste texter som har många tolkningsmöjligheter, gång på gångkonfronteras läsaren med att Severian inte berättar hela sanningen. Severian är en falsk berättare, som Wolfe på ett mycket tänkvärt sätt visar i texten.

Wolfe gör något annat mycket intressant, han skriver själv i ett par efterord att han enbart är uttolkare av texten, och därför använder sig av en rad arkaiska ord och namn som är hämtade från andra tider och andra förhållanden en den tänkta framtid som torteraren Severian lever i. Ord som: ”liktor”, ”Autark ” och ”destrier” med mera är goda substitut till de framtida analogier som han beskriver.

Under samma tid som ” den nya solens bok” kom ut präglades världen fortfarande av bilden av stordatorn vars ursprung sträckte sig till tillbaka till andra världskriget. Stordatorn och stordriften var något som de flesta var
överens om som en möjlig framtid. Stordatorn som utan ” den mänskliga faktorn” skulle planera allting rätt.

Det hela pågick till en början av 1980-talet då utvecklingen av persondatorn hade gått så långt att böcker
som William Gibsons ”Neuromancer” som gavs ut 1983, kunde revolutionera hela science fiction-litteraturen på ett sätt som få tidigare böcker hade gjort.

Vad som beskrevs var en helt ny värld där datorprogram existerade i ett metauniversum, cyberspace, som endast kunde nås av uppkopplade datacowboys och hackers. I detta cyberspace visualiseras alla program till objekt som den kunnige kan manipulera till sin fördel.

”Neuromancer” har varit den bok som på många sätt banade väg för hela den datarevolution som komma skulle, flertalet av bokens begrepp och ord har blivit till dem som har format det informationssamhälle som vi lever idag. Efter det har SF- litteraturen inte varit sig lik, efter den starka datarevolutionen kom även dagens biologiska revolution med tanken på nanoteknologi. Nanoteknologi med miniatyriserade av både maskiner och mjukvara, teknologiska innovationer som gör det möjligt att lämna dagens mänskliga begränsningar till den grad att man kan tala om en transhumanism, en människa som lever utan något gudomlig ingripande.

Några som har påverkats av hela denna utveckling är de brittiska SF berättarna, egentligen inte så konstigt, de
brittiska berättarna har sedan slutet av 1960-talet alltid varit noga med att bryta sig ut de givna ramar som många gånger kvävt utvecklingen inom genren.

En av dessa författare är Peter F. Hamilton som slog igenom med sin episka trilogi ” The Night’s Dawn” ( The Reality Dysfunction, The Neutronium Alchemist och The Naked God),på slutet av 1990-talet. Böckerna tillhör något av det bästa som har kommit från den nya brittiska science fiction våg som vi ännu inte har sett slutet av.

Det intressanta med Peter F. Hamiltons världsbygge är att de vanliga problem som många gånger slätas över i andra typer av SF finns med här. Den mänskliga teknologiska utvecklingen har utvecklats helt klart över 1900-talet, men denna utveckling har inte på det stora hela förändrat den mänskliga naturen. Personerna i hans böcker drivs fortfarande av girighet, avund och rädslor – känslor som inte försvinner för att teknologin är mer avancerad.

I det 26:e århundradet har mänskligheten koloniserat 900 världar och tillhör den så kallade konfederationen.
Mänskligheten är i det hela uppdelat i två grupper. Majoriteten tillhör de genetiskt omodifierade adamisterna, bruket av nanoteknologi förekommer men religiösa skäl hindrar dem att använda sig av bioteknologi.

Den andra gruppen är de transhumanistiska edenisterna vars bioteknologiska modifikationer är med dem redan när de föds. Inom konfederationen finns även de utomjordiska raserna Tyrathca och Kiint, den förstnämnda rasen har upptäckt en av vad de kallar en ”sovande gud”, vars kunskaper visar sig bli viktiga i framtiden.

Den teknologiska utveckling som edenister besitter är omfattande. Edenister lever i kilometerstora habitat som
kretsar kring stora gasjättar. Ur gasjättarna utvinns den viktiga energikällan Helium-3, som de flesta rymdskepp drivs av.

Varje habitat är en medveten levande organism som sköter det stora delar av vardagen för invånarna och statskicket är i stora delar ett egalitärt utopiskt samhälle.

Edenister kan med hjälp av tankeöverföring, vad de kallar medvetande, kommunicera i realtid med den teknologi som de skapat. Alla edenist habitat är samlade i vad som kallas konsensus, där alla invånare när de samlas, kan besluta i vad som i praktiken är en direktdemokrati i habitatets regeringsbeslut.

Edenisterna har även utvecklat de avancerade rymdskeppen Voidhawks, som är fullt medvetna bioteknologiska varelser. Voidhawks föds och lever i rymdens vakuum där de känner av de magnetfält och energifluktuationer som finns runt omkring dem, på så sätt kan de öppna maskhål att färdas snabbare än ljuset.

Tillsammans har mänskligheten en rymdflotta vars uppgift är att främst skydda handelsrutter och hindra uppkomsten av produktionsfabriker för antimateria. Antimateria som klassats som terrorvapen, när de under tidigare konflikter används som grundmaterial för planetbomber, har totalförbjudits inom konfederationens gränser.

Konfederationen har råkat ut för ett av det största hotet sedan den skapades, ett hot som ingen överhuvudtaget hade räknat med, de sedan länge döda återkommer, eller snarare deras själar. De återkommande själarna parasiterar på de levande för att kunna leva.

Själar har sedan urtiden fastnar mellan vår dimension och en dimension där mänskliga själar hamnar efter döden. De återvändande själarna börjar, oftast mot de levandes nekande att ta över mänskliga värdar så att de kan leva vidare. Förutom att de vandöda tar med sig sina erfarenheter, och utplånar sina värdar, så äger de mer
eller mindre superkrafter och förmågan att kalla till sig nya själar. Kedjereaktionen låter inte vänta på sig när de
vandöda sprider sig. Det som började på den nyligen koloniserade planeten Lalonde sprider sig i hela den kända världen, och konfederationen är nära att kollapsa av det nya hotet.

Överlag är det inte några godhjärtade vandöda som återuppstår, utan rätt bittra och hatiska, de två mest sympatiska är Fletcher Christian, myteristledaren på fartyget Bounty, och Al Capone. Al Capone som inser att han har en ny chans, bestämmer sig att göra det han är bäst på: organiserad brottslighet. Med hjälp av sin goda organisationsförmåga och hårda nävar blir han åter en fruktad maffiaboss. Det går så bra för hans nya liv att han metodiskt organiserar en hel planet som han tar över till sin sida.

I det stora hela ser det mycket mörkt ut för mänskligheten innan konfederationen tar fasta på den utomjordiska
legenden om ” den sovande guden” från de allierade Tyrathca.

I Hamiltons universum har det cirkeln slutit sig, människan skapat de upphöjda Edensiterna, en teknoutopi som inte behöver någon religion för sin fortsatta existens. Han spekulerar att det är med hjälp av bioteknik som nästa evolutionssteg innebär, det är kanske det framtida steg som mänskligheten kommer att ta?

Det är tre mycket olika berättelser om framtiden och hur den religiösa människan gestaltas i universum, vem som kommer närmast kan bara framtiden avgöra. Framtiden är något som ständigt omtolkas och svår att förutsäga, och det är kanske denna realitet som är dess stora attraktion.

Läs även andra bloggares åsikter om gud, science fiction, essä, rymden, religion, gudsbegrepp, litteratur, böcker

Arkiverad under: Litteratur och konst Taggad som: Böcker, Bok, essä, gud, gudsbegrepp, Religion, rymden, science fiction

Långsamhetens nej av Thomas Nydahl

18 november, 2010 by Rosemari Södergren

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Det frågar sig Thomas Nydahl i Långsamhetens nej, som är ett försök att beskriva tidens hårda tempo och vad som kan vara ett möjligt alternativ. Hans bok belyser konsumismens, de snabba transporternas och det av oljud och reklam präglade landskapet. Mot det ställer han platsens och långsamhetens liv, ett liv där tystnaden är välgörande och eftertanken präglar vardagen.
Går det att motstå en bok med denna beskrivning?
Jag kan det i alla fall inte. Många av oss som bor i Stockholm, jobbar inom webben och med sociala medier i realtidsflödet kan känna oss fångade i en tidspuls som går alldeles för snabbt. Det kan kännas som om vi inte hinner tänka ibland, inte hinner få våra tankar och känslor i samklang med allt vi upplever. Det är ett enormt flöde som hela tiden pågår av nyheter och kulturevenemang. För oss som kulturbloggare kan det vara helt otroligt ibland, detta urval av inbjudningar till musik, teater, film och andra evenemang, som vi är bjudna på och vill gå på och vill uppleva. Men det finns en gräns för när upplevelserna inte kan bearbetas. När vi bara behöver få vara i tystnad, få gå och strosa eller skrota hemma.

Jag slängde mig över boken ”Långsamhetens nej” av Thomas Nydahl.
Det är en slags essä, indelad i en mängd kortare avsnitt med tankar om allt möjligt, framför allt om samhället.

Det här citatet skrev jag ner för det vill jag spara, det är från sidan 69:
Jag kan inte ens föreställa mig att de återkommande svältvågorna över norra Afrika ska avta, så länge vi har en ekonomisk ordning som bygger på den privata roffarinstinkten.

Det är något jag känner igen och själv har formulerat på olika sätt här i bloggen. En annan känsla jag känner igen är följande rad:
Vi samtalar oss till synes framåt, men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutas.

Jo, ibland känns samtal meningslösa, att inget riktigt blir sagt. Ibland föredrar jag att vara ensam framför att spilla bort tid på att träffa människor som jag ändå inte kan tala med på rktigt, inte kan möta med sanningen utan man bara ska spela upp att allt är så tjusigt och allt är så bra och perfekt, eller vad det nu är som ska spelas upp utan att vi ska mötas på riktigt.

Mycket i boken känns som att tala med en nära vän. Vissa delar kan jag reta mig på, och det kan ju faktiskt också ingå i vänskap. Vänskap behöver inte betyda att tycka likadant i allt.

Thomas Nydahl vägrar mobiltelefon, vilket kommer fram flera gånger i essäboken. Jag tänker att det måste finnas ett annat förhållningssätt gentemot teknik än att totalvägra. Att lära oss ta tillvara på möjligheterna att nå varandra via ny teknik utan att bli sönderstressade borde vara målet.

Ibland utstrålar Thomas Nydahl ett slags gubbig förakt för nutidens kultur som musiken och kulturskribenter.

Det finns inte en tidning vars kultursidor numera kan fånga mitt intresse, sidorna också i de mest ansedda tidningar svämmar över av förutsägbara tidskommentarer och en litteraturkritik som mest av allt är ett poserande med den egna uppsättningen präktigheter och väl inövade politiska eller sociala åsiktspaket.

Ett stycke i boken som gör mig konfunderad är när han beskriver en bussresa där han retar sig på ungdomar som bråkar på arabiska och han beskriver slöjklädda kvinnor och hur hans lilla skånska stad inte längre är sig lik. Jag vet inte riktigt vad han är ute efter där. Skulle gärna höra honom utveckla det.

Som ni kan märka är det en essäbok som väcker tankar och reaktioner – och det är bra. Jag kommer att återvända till den och fundera vidare och säkert hitta fler citat som är bra.

Författaren har själv en blogg och här har han samlat några reaktioner på boken.

Långsamhetens nej
Författare: Thomas Nydahl
ISBN10: 9197656798
ISBN13: 9789197656795

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Nydahl, bokrecension, filosofi, essä, långsamhet

Arkiverad under: Bokrecension, Recension Taggad som: Bokrecension, essä, filosofi, långsamhet, Thomas Nydahl

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Damaskus Författare Iben Albinus Serie … Läs mer om Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Filmtjuven Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Erik Dahl Music For Small … Läs mer om Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

Djungelboken blir sommarteater i Husby

Djungelboken blir sommarteater i Husby, … Läs mer om Djungelboken blir sommarteater i Husby

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in