Sagan om prinsessan Kaguya
Betyg: 4
Biopremiär: 1 april 2015
I ett av dåtidens största japanska animationsstudios, Toei Animation Company, jobbade Hayao Miyazaki och Isao Takahata – som senare tillsammans skulle grunda vad som inte bara skulle bli en av de största studiorna i hemlandet utan även känt i västvärlden: Studio Ghibli. Med filmer som Spirited Away (som även vann en Oscar för bästa animerade film), Prinsessan Monoke och Min granne Totoro har de på allvar minskat glappet mellan Japansk populärkultur och svensk kulturkonsumtion. Animen och mangan fick under nittiotalet och början av 2000-talet på allvar fotfäste här, och gick från nördigt särintresse till allmängods. Och nu börjar de stora mästarna tacka för sig. Det blåser upp en vind var uttalat Miyazakis sista film (som regissör) och antagligen är Sagan om prinsessan Kaguya Takahatas svanesång. Vilket bara är att applådera.
Debuten Eldflugornas grav, ett gravallvarligt mästerverk om några barn under andra världskriget, har en hård stil och är mycket känslosam. Det är svårt att inte gråta till den filmen. Men nu, inför le grand finale, tycks färgerna bli betydligt mjukare, varmare och på något sätt gladare. Med de nästan konstanta vita kanterna på filmduken återges känslan av att titta på Takahatas skissblock där vackra akvarellmålningar kommer till liv. Det eggar fantasin om något!
Berättelsen, hämtad från en av en av de äldsta japanska folksagorna (beräknad skapad under 900-talet), kretsar kring en bambuhuggare som en dag hittar en liten flicka inuti ett av träden. Han tar med henne hem och både han och hans fru blir som förtrollade av henne. Inte nog med det så växer hon i raketfart också. Hon växer snabbt upp i storlek med de andra barnen i byn, men sägs vara så vacker att hon måste vara en prinsessa. Hon får gåvor och särbehandlas. Många män och pojkar trånar efter henne, men fosterföräldrarna vill att hon äktas av någon adlig person så att hon på allvar blir en prinsessa. Det säger mycket om vår syn på skönhet och hur vi värderar den: om hon varit, normativt sett, ful hade hon bara antagits vara en fattig bondflicka i mängden. Men nu blir hon upphöjd till skyarna.
Men filmen talar också till oss att verkligen följa våra hjärtan, och inte bara göra det andra förväntar sig av oss. Hon tycks mer road av att leka med barnen än att bo i ett stort palats och bli prinsessa som hennes fosterpappa vill. Det är lätt att tänka på Rose i Titanic (1997, James Cameron) som känner sig så pass dränkt av överklassens alla krav och sociala koder att hon tänker begå självmord genom att hoppa av det gigantiska skeppet. Sen möter hon Jack som lever mycket enklare än hon själv, och visar henne hur stort han ändå lever. Därför blir han hennes räddning. Därför vill Kaguya hellre leka med grannbarnen än bli inlåst i något kungligt slott.
Det är förstås förståeligt att Takahata valt att avsluta sin regikarriär på detta sätt: under sin tid på Toei var en film baserad på samma saga under planering (men blev aldrig av), och att han vill bli ihågkommen inte bara för sina nio långfilmer utan även en vacker tolkning av den inhemska folksagan som ger den nytt liv inte bara i Japan utan även internationellt är bara logiskt. Nu återstår bara hoppet till att Studio Ghibli-grundarna lämnar över facklan till nya eldsjälar som på allvar vill berätta vuxna barnsagor i sann animerad stil snarare än datorgenererade pixlar.