Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Efter Two Weeks delar den brittiska R&B-sångerskan FKA twigs med sig av ännu en låt från sitt debutalbum LP1 som släpps i augusti. Låten heter Pendulum och Tahliah Barnett, som hon egentligen heter, beskriver den som ett av hennes favoritspår på albumet.
Lyssna på Pendulum här nedan:
Maia Hirasawa
Stockholm Music & Arts 3 augusti 2013
Betyg: 4
Maia Hirasawa bjöd på en konsert som har det mesta. Bra musik, texter som har något att säga, snyggt framfört, bra blandning och hon fick igång publiken trots sommarvärmen att både klappa takten och sjunga med.
Hon bjöd på en spellista med varierat innehåll, både nästa singel och en låt som hittills bara släppts i Japan och förstås hennes lugna version av The Arks Eurovision-låt ”The Worrying Kind”. För min del anser jag Maia Hirasawas version vara flera snäpp bättre. Hennes vemod förmedlar något som berör på djupet.
Det var fyra år sedan hon spelade i Stockholm senast. Anledningen till att det gått flera år är att hon bott i Japan och har en karriär där, men också att hon var i Japan när den stora jordbävningen och flodvågen drabbade japanerna. Hon berättade att hon har flera vänner som drabbades av katastrofen, fast som tur var överlevde alla, även om de drabbades av att deras hus förstördes.
– Njut av stunden, det är något jag lärt mig i Japan. Allt kan ändras fort, sade hon.
Sången ”What I Saw” bygger på dagboksanteckningar hon gjorde efter katastrofen med jordbävningen i Japan.
Scenbilden var oerhört snygg. Maia Hirasawa i helrött, med lång röd klänning och röd tröja, förutom i mitten av konserten då hon i värmen tog av den röda tröjan och hade vit tröja under medan bandmedlemmarna alla hade matchande helsvart klädsel.
Men när det gäller Maia Hirasawa må scenbild och musikarrangemang och sång vara välgjort – det perfekta tar inte bort det äkta uttrycket. Det känns att musiken och texterna kommer från det verkliga livet. Hennes mjuka stämma är både kraftfull och vemodig.
Hon startade konserten med ”Gothenburg”, hyllningssången till Göteborg och fortsatte med sången ”Please” som hon skrev när hon kände att hon tappat bort sig själv. Hon spelade också sången ”You” som handlar om att åka över halva jordklotet och sen bli dumpad. När hon spelade den, spröd och vacker och samtidigt kraftfull vid keyboarden är det dock svårt att tänka sig att någon skulle dumpa henne.
Hon avslutade känslofullt med en sång som handlade om när hon förlorade ett barn som dog i samband med födelsen.
– Den här sången är lite svår för mig att spela, sade hon. För många är den dag de föder ett barn den bästa dagen i deras liv. För mig blev det den värsta dagen,
Artist: Vampire Weekend
Titel: Modern Vampires of the City
Betyg: 4
När både Vampire Weekend och The Strokes samma vecka i mars aviserade sina nya album höll alla stora musikredaktioner på att twittra ihjäl varandra. Sett till fördelningen av tweets banden emellan vann Vampire Weekend på knock, vilket säger något om deras status och förväntningarna som rådde; inga jämförelser i övrigt.
Ofta antyds bandmedlemmarna vara bortskämda universitetsslynglar (förvisso numera stadgade 30-nåntingar) från övre medelklassens New York-förorter som i takt med sitt växande renommé fått gå före i trendiga nattklubbsköer. Det må så vara, men även om en artists bakgrund vägs in i helhetsintrycket av deras verk är det ändå slutresultatet som räknas i slutändan. Största besvikelsen med newyorkarnas tredje album är att det gått hela tre år sedan det förra.
Modern Vampires of the City skiljer sig inte jättemycket från Vampire Weekend och Contra, men är heller ingen upprepning. Lekfullhet kan vara den viktigaste egenskapen för att leva vidare i en nöjesvärld av snabbkonsumtion, och Ezra Koenig & Co kunde förr balansera på gränsen mellan att sakna självdistans och att bjuda på sig själva. Men de lika bisarra som underhållande Steve Buscemi-klippen har visat att humorn och lekfullheten finns där.
I vanlig ordning är en del sångtexter svårtolkade. Ämnena växlar mellan religion, politik och samexistens, men mitt i albumet blir det romantiskt med Hannah Hunt och Everlasting Arms, en personligare sida av Koenig som känns lite exklusiv. Paul Simon-influenserna ligger fortfarande utanpå deras släta cardigans, men så även inspiration från klassisk musik i form av barocka piano- och cembaloslingor. Och tänk att det tagit mig tre album för att inse släktskapet (Don’t Lie) med The Flaming Lips.
Vokalarrangemangen i Obvious Bicycle sneglar på Brian Wilson, Diane Young är Elvis Presleys A-Punk-version av nämnde Simons Cecilia. Positivt är att jag vid tredje genomlyssningen kommer till tionde låten och inser att den är Ya Hey, albumets bästa låt, och jag har inte ens saknat den under de nio föregående. Ya Hey är ett kapitel för sig: ett typexempel på hur Vampire Weekend inte drar sig för att ta sig an stora ämnen som religiös fanatism, men samtidigt har distans nog att bygga hooken kring avväpnande smurfsång. Min enda egentliga invändning är mot deras valhänta försök till punk, tydligast exemplifierat i Finger Back. Avslutande Young Lions är med sina 1.45 inte så mycket en låt som den lämpligt nog är eftertexter till en film man just sett och älskat.
Varje gång jag fastnar för en ny artist blir jag som en hagalen nyrik börsklippare och vill bara ha mer och mer. Därför är det extra plågsamt när det går alltför lång tid mellan utgåvorna. Måtte det inte dröja tre år innan album nummer fyra. Blotta tanken på att behöva utstå den sortens väntetid ånyo ter sig olidlig.
Bästa spår: Ya Hey, Obvious Bicycle och Hannah Hunt
Text: Tommy Juto
Efter de två singlarna Din alltid alltid och Leka leva som osade lika mycket Hacienda som hiphop följer Majornas egna indie-rappare Anton Kristiansson nu upp debutalbumet Och jag från 2011 med sitt emotsedda andragiv Fred på jorden. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp honom på Mariatorget i Stockholm.
Hade du någon speciell idé över hur du ville att det skulle låta när du inledde arbetet med ditt nya album? Var det någonting du ville göra annorlunda jämfört med förra skivan?
Anton: Först och främst så är soundet annorlunda eftersom det är inspelat med fullt band. Bara det har varit en ganska annorlunda grej. Jag vet inte om det fanns någon riktig grundtanke, men den har väl kanske ett annat djup. Det finns ett större allvar.
Tycker du den nya skivan har mer av en genomgående tematik?
Anton: Jag tycker nog förra skivan var ganska konceptuell också. Textmässigt följde den en röd tråd. Nya gör också det, jag har verkligen försökt sy ihop den så att det ska kännas som att det är en lång historia. Att alla låtar liksom befinner sig i samma värld. Om förra skivan var ångestladdad och mörk så är den här melankolisk, men också vackrare och mer romantisk.
Har det kommit in några nya influenser den här gången?
Anton: Musikaliskt är det väl typ samma influenser även om de kanske är tydligare. Den är väldigt influerad av att jag är mycket äldre nu, det är ju ändå fyra-fem år sedan jag började skriva på förra skivan. Det har hänt väldigt mycket sedan dess, så den är väl vuxnare och mer mogen. Inte den där tonårsgrejen riktigt, den behandlar större ämnen. De största influenserna är ju ändå livet och vad man går omkring och grubblar på.
Vissa låtar uppfattar jag som att de snarare handlar om att inte vilja växa upp.
Anton: Ja, absolut. Den handlar väl dels om att inte växa upp men också om vad det innebär att växa upp. Det är ju så idag, man är ung mycket längre, vuxna människor är ju kvar i ungdomskulturer på ett annat sätt än vad det kanske var för våra föräldrar. Så det är mycket större gråzon mellan att vara ung och vara vuxen idag. Det är mycket det den handlar om, att vara fine med det och att förstå att det inte finns någon brytpunkt. Att man är ung ibland och vuxen ibland och att det faktiskt är helt okej.
Kan du berätta lite om hur du kom fram till albumets titel?
Anton: Jag fascineras ju väldigt mycket av klyschor. Jag tycker ofta att de roligaste skämten är när man driver med klyschor och Fred på jorden är ju den största klyschan som finns. Men nånstans är det ju ändå det alla vill ha. Det finns ett ganska starkt undergångstema på skivan, hela vår generation har ju präglats av att vi alltid får höra att som vi lever kommer jorden gå under 2000, 2012 och så vidare. Det har funnits en ganska mörk framtidssyn. Då tyckte jag det var fint att döpa skivan till raka motsatsen – alltså Fred på jorden – att allt kommer bli fine.
Första låten heter ju Kometen kommer vilket spinner vidare på det där undergångstemat.
Anton: Ja precis. Det är en Mumin-bok också. Hela den tanken på en vacker undergång har präglat skivan. Filmer som Melancholia då man speglar undergången som någonting vackert, sånt tycker jag är väldigt fint. Det behöver inte vara jordens undergång, det kan ju även vara ens egen undergång. Kommer den så kommer den, men man kan ändå göra någonting vackert av den.
En av mina favorittexter från skivan kommer annars från Din alltid alltid där du sjunger ”så länge högern borde skjutas är jag alltid din”.
Anton: Vad roligt. Jag tycker kanske att artister idag generellt är lite fega när det kommer till att göra politiska statements. Det är klart att folk ställer upp på galor och pratar om fred på jorden, men det är ganska få som vågar positionera sig på ett bredare plan. Då tyckte jag att det var en rolig formulering att slänga in i en kärlekslåt.
Ibland kan det bli ganska dåligt när artister försöker blanda kärlek med politik och filosofi. Det finns många fallgropar.
Tanken var att skriva om mitt liv och saker jag gått igenom, men jag vill även att andra ska känna igen sig och kunna känna att de är lika mycket deras historia som min. Jag kan ha väldigt svårt för politisk musik när någon sitter och skriver en på näsan och liksom försöker föreläsa för en. Jag förstår ju att proggen var viktig när den kom, det kanske inte är min favorittyp av låttexter, men jag tycker det är kul när man kan portionera ut det och slänga in det i sammanhang där det inte riktigt passar. Då blir det en annan slagkraft.
En annan låt som sticker ut på skivan är Sen kväll, Kungsladugårdsgatan. Kan du berätta lite om hur den låten kom till och vilken stämning du ville fånga?
Anton: Kungsladugårdsgatan är gatan jag är uppväxt på. En ganska lång gata i Majorna i Göteborg. Från början är det en parafras på Late Night, Maudlin Street från Morrisseys första skiva, så jag har ju snott tematiken därifrån. Det är ett gäng historier som på något sätt har anknytning till min uppväxt och människorna jag är uppväxt med. Den är lika lång som Late Night, Maudlin Street också.
Morrissey-influenserna är ju något som återkommer flera gånger på albumet.
Anton: The Smiths går väl som tema genom allting vi gör. Hälften av bandet är The Smiths-fans så det kommer ofta ganska omedvetet.
Har du samma band som på första skivan?
Anton: Per som har skrivit alla låtarna var med och skrev några låtar på förra skivan. Han har även spelat live med mig väldigt länge, men generellt var det ju jag och Niklas von Arnold som gjorde första skivan. Resten av bandet är nya, men det är ju vänner till mig allihopa så folk har ändå hängt med.
På vilka sätt har den här nya banduppsättning påverkat skivans ljudbild?
Anton: Att det är live gör ju mycket för ljudbilden. Det blir ett annat driv, samtidigt som trummorna inte är lika maxade som det blir med trummaskin. Överlag är låtarna mer gitarrbaserade. Riffen är mer framträdande eftersom det är en gitarrist som skrivit stora delar av skivan.
Det låter mer indie.
Anton: Jo, absolut. Det är mer av en indie-skiva än förra. Förra var mer elektronisk och kanske mer new wave än renodlad indierock. Jag tycker också att Happy Mondays-influenserna har fått ett uppsving.
Ja, visst är det mycket 90-tal som kommer igen nu?
Anton: Det är Manchester-grejen som alltid har fångat mig. Tanken var ju att fånga den där Hacienda-grejen. När jag går ut tycker jag det är roligast att dansa till house. Det tycker jag är roligt med Hacienda, att det flöt ihop på ett sätt som det aldrig har gjort före eller efter. Joy Division spelades och sedan stod någon och spelade dansmusik. Det är jävligt coolt när genrer kan gå ihop på det sättet.
Timbuktu medverkar ju också på albumet. Vad tycker du om hur hiphop nuförtiden kan hittas i så många olika kontexter?
Anton: Bara de senaste åren, sedan jag släppte min första skiva, har hiphop verkligen utvecklats åt alla möjliga håll. Rap är ju i grund och botten bara en sångteknik. Ett uttryck. Det finns inget som säger att det måste förknippas med en viss typ av musik även om det har varit så innan. Jag tycker det är svinfett, det är ju det jag alltid har velat göra med min musik. Sätta rap i ett annat sammanhang än just hiphop. Det gör ju Timbuktu väldigt mycket också. Han har ju verkligen tänjt på gränserna.
Artist: My Bloody Valentine
Titel: M B V
Betyg: 5
Ända sedan arbetet med Loveless var på väg att driva skivbolaget Creation i konkurs har mytbildningen kring My Bloody Valentines kompromisslösa perfektionism varit en av de faktorer som bidragit till bandets charm. 2013 – mer än två decennier efter Loveless – hade vi ju vant oss vid tanken. Det skulle antagligen aldrig komma ett nytt My Bloody Valentine-album. Inte ens när de i december förra året tog till sitt Facebook-konto för att meddela att albumet var färdigmixat trodde vi väl på allvar att vi faktiskt skulle få höra det inom en rimlig framtid. Men så chocksläpptes så sent som i lördags detta nya opus, som alltså bär titeln M B V, via bandets hemsida. Fast sidan kraschade, så för min del vaknade jag upp till bandets tredje album först på söndagen. Nu har jag haft tid att smälta mina intryck.
Öppningsspåret She Found Now börjar i samma subtila anda som Sometimes; lugnande, symfoniskt och drömskt. Det är som att tiden stått stilla. Kevin Shields lika androgyna som återhållsamma röst vilar strax ovanför det milda gitarrbruset. Om du sluter dina ögon känns det som att du förflyttas till ett nyvaket tillstånd mellan dröm och verklighet, vilket inger en vacker och betryggande känsla. I efterföljande Only Tomorrow är det Bilinda Butchers tur att ta över mikrofonen. Hennes röst är även den ett vitalt inslag i My Bloody Valentines sound, när gitarren vrids upp är det ofta hon som med sin röst bidrar med bandets varma och mer sensuella sida. På M B V sjunger hon på fem utav de nio spåren och en låt, atmosfäriska If This and Yes, bygger helt och hållet på samspelet mellan hennes röst och en eteriskt ljudande keyboard.
New You, som efter att den premiärspelades live snabbt dök upp på YouTube under namnet Rough Song, är antagligen skivans mest lättillgängliga ögonblick. Den börjar poppigt med en synth och Kevin Shields rena kompgitarr innan basen blir mer framträdande vilket driver låten i en ny riktning som tycks vara lite mer munter än resten av albumet. Plötsligt stannar alla instrument upp, allt som är kvar är ett trumfill signerat Colm O’Coisoigs innan resten av instrumenten kommer in igen tillsammans med Bilinda Butchers mjuka röst. Efterföljande In Another Way är ytterligare en höjdpunkt. Den bjuder inledningsvis på en mer attackerande ljudbild än något vi har hört hittills på albumet, men låten utvecklas i takt med att gitarrljudet skiftar karaktär och en symfonisk synthmelodi kommer in och ersätter Bilindas röst. Insturmentala Nothing Is med sitt monotona trumkomp är sedan en ödesmättad sträcka till avslutningsnumret Wonder 2 som mer eller mindre låter som en uppdaterad version av You Made Me Realise. Fast med flygplansliknande flanger-effekter och drum’n’bass-inspirerade (?!?) trummor.
Till skillnad från Loveless, som formade en hel generations syn på musik samtidigt som den på något sätt var ett dokument av dåtidens indiescen, är M B V en mer udda historia. Den tycks inte riktigt passa in någonstans, det är mer konstverk än popalbum. Har man sett Creation-dokumentären Upside Down får man känslan av att bitarna på Loveless föll på plats över en natt, nu låter det mer ansträngt. Grejen med M B V är att det låter så ansträngt. Kevin Shields lyckas fånga känslan av en perfektionists kamp för att få varenda liten ton att låta som det ska – om det så tar tjugotvå år. Det är omisskänneligt My Bloody Valentine, men med en tvist. Huruvida du kommer gilla M B V eller inte beror på helt enkelt på den enkla variabeln om du gillar My Bloody Valentine.
Bästa spår: She Found Now, New You, In Another Way