Som förstagångsbesökare i New York är det lätt att bli överväldigad. Staden är gigantisk, utbudet är enormt – jag vill göra allt, se allt, men jag har bara en vecka på mig.

När jag nu har kommit till en stad där teater och musikaler spelas 7 dagar i veckan på ett otal teatrar är ett besök ofrånkomligt. Men vad skall jag se? Allt för många som kommer till New York väljer att se något bekant och tryggt. Men ärligt talat – att åka till New York och se Cats eller Lejonkungen är ungefär som att åka till Chinatown och leta efter ett hak som serverar fyra små rätter. Så, jag frågar någon som har koll på det lokala utbudet och får tips om en pjäs och en musikal. Jag har ingen som helst aning om vad jag ska se, men det är inte speciellt artigt att inte följa de råd som initierade personer ger. Kvällsföreställningarna var mer eller mindre utsålda, i alla fall i mitt prisläge, men på helger finns fortfarande matinéer så det blir teater på dagtid.

En äldre man sitter på en järnvägsstation i London – en för mannen helt okänd kvinna kysser honom lätt i nacken och deras värld förändras. Mary-Louise Parker (Weeds, West Wing) spelar kvinnan och Dennis Arndt spelar mannen. Två personer, två stolar, två bord är allt som finns på scenen och det är fullkomligt lysande. Det är en fascinerande upplevelse att se skådespelare jag annars bara har sett på TV och film agera utan skyddsnät på en intim teater. Musikalen Falsettos är något helt annat. Affischen signalerar en traditionell musikal med glättiga färger och 50-talsliknande kläder, men skall jag på musikal så ska jag. Det handlar tydligen om en familj, så jag antar att det handlar om den italienska familjen Falsetto, vilket visar sig vara helt fel.

Falsettos sattes ursprungligen upp som två skilda föreställningar. Akt 1 hade premiär 1989 och akt 2 hade premiär 1991. 1992 sattes Falsettos för första gången upp i sin nuvarande form. Inledningen, hela första akten, känns som en klassisk förväxlingskomedi, ett slags folklustspel. Vi har en judisk familj, där maken lämnar fru och barn för att leva tillsammans med sin homosexuelle pojkvän. Sonens psykolog, tillika faderns nära vän, börjar i hemlighet vänslas med sonens mor. Det är exakt vad jag förväntar mig av en musikal på Brodway, det är snabbt, rappt, glättigt, färgglatt, roligt, med suveräna dans- och sångnummer. Ungefär mitt i andra akten gör AIDS sitt intåg på scenen och med det tonar glättigheten gradvis bort och avslutningen är bläcksvart. Begreppet ”Falsettos” var när musikalen skrevs en förolämpande omskrivning för homosexuella män, vilket jag inte hade en aning om. Det faktum att jag inte förstod den referensen gjorde faktiskt min upplevelse av pjäsen bättre. Jag var inte förberedd på slutet.

Mitt råd till er som ska åka till New York och se en teater eller musikal är att våga ta en chans. Har ni kontakter i New York, fråga dem, annars läs på. Heisenberg sattes upp av Manhattan Theatre Club, kolla vad de har på sin repertoar och plocka något som ser kul ut. Annars kan ni gå till S:t Lukes Theatre på W 46 street och se vad de än spelar. Det kommer förmodligen att vara sevärt. Oavsett, strunta i Cats och Lejonkungen.

Utbudet av mat är som allt annat fantastiskt och det behöver inte vara dyrt. Koreansk barbecue var en helt ny upplevelse, det fanns lite överallt. I Chinatown gick jag ner i en källare för att äta lunch. Innan jag fick in min mat gick strömmen, ägaren slet sitt redan tunna hår, ursäktade sig djupt och tömde lokalen. Bara att hitta ett annat ställe. Chilin var gudomlig, kan de inte laga något annat i USA kan de göra chili. Är förmodligen genetiskt. Frukostvanorna kan i USA kan vara annorlunda. Känslan att på Union Station i Washington beställa stekt ägg och korv och få en hamburgare med omelett och stekt pölsa är något som måste upplevas. Det var dock inget fel på smaken. Jag hittade en klassisk diner precis bredvid hotellet där jag konsumerade min dagliga frukost. På den tredje dagen hade servisen lärt sig att han svensken skulle ha te och inte kaffe.

På Bleecker street ligger bluesklubben Terra Blues. Två akter varje kväll, ett akustiskt set runt 19 och ett band frampå nattkröken. Väl värt ett besök. Hela det området kryllar av barer och musikställen. Jukeboxen på Great Jones Café innehåller såväl Dwight Twilley som Jimi Hendrix och New York Dolls. Chili med öl, en Margarita till efterrätt, New York Dolls i jukeboxen, en bartender som skäller på bostadspriserna – New York i ett nötskal.

Första besöket kommer inte bli det sista.