• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

New York

Operakomedin Kärleksdrycken direktsänds till 91 biografer i Sverige

7 februari, 2018 by Redaktionen

”De medverkande sångarna är lysande”, skriver The New York Times efter premiären på Met förra veckan. Kärleksdrycken är Donizettis komedipärla, där bonden Nemorino blir kär i Adina. 10 februari 18.00 visas den på hela 91 biografer i Sverige när Folkets Hus och Parker livesänder från Met i New York.

Ett pressmeddelande:
Den underbara sydafrikanska sopranen Pretty Yende gör sin rolldebut som Adina på Met. Den amerikanske tenoren Matthew Polenzani gör Nemorino och Davide Luciano gör sin Met-debut i rollen som Belcore. Kärleksdrycken är iscensatt av Bartlett Sher och dirigerad av Domingo Hindoyan, i sin Met-debut.

Handling
Den enkle bonden Nemorino blir kär i den temperamentsfulla Adina. Till sin hjälp tar han den mystiske trolldrycksförsäljaren Doktor Dulcamara, som förser Nemorino med en magisk kärleksdryck. I kulisserna lurar Adinas arrogante fästman Belcore.

Dirigent: Domingo Hindoyan
Regi: Bartlett Sher
I rollerna: Pretty Yende, Matthew Polenzani, Davide Luciano, Ildebrando D’Arcangelo

Beräknad längd: 3 tim
Visas: 10 februari kl 18
Biografer som visar hittar du här.

Arkiverad under: Opera, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkets hus och parker, livesändning, New York, Opera, Scenkonst

Kulturrapport New York – Teater, mat och lite blues

2 januari, 2017 by Redaktionen

Som förstagångsbesökare i New York är det lätt att bli överväldigad. Staden är gigantisk, utbudet är enormt – jag vill göra allt, se allt, men jag har bara en vecka på mig.

När jag nu har kommit till en stad där teater och musikaler spelas 7 dagar i veckan på ett otal teatrar är ett besök ofrånkomligt. Men vad skall jag se? Allt för många som kommer till New York väljer att se något bekant och tryggt. Men ärligt talat – att åka till New York och se Cats eller Lejonkungen är ungefär som att åka till Chinatown och leta efter ett hak som serverar fyra små rätter. Så, jag frågar någon som har koll på det lokala utbudet och får tips om en pjäs och en musikal. Jag har ingen som helst aning om vad jag ska se, men det är inte speciellt artigt att inte följa de råd som initierade personer ger. Kvällsföreställningarna var mer eller mindre utsålda, i alla fall i mitt prisläge, men på helger finns fortfarande matinéer så det blir teater på dagtid.

En äldre man sitter på en järnvägsstation i London – en för mannen helt okänd kvinna kysser honom lätt i nacken och deras värld förändras. Mary-Louise Parker (Weeds, West Wing) spelar kvinnan och Dennis Arndt spelar mannen. Två personer, två stolar, två bord är allt som finns på scenen och det är fullkomligt lysande. Det är en fascinerande upplevelse att se skådespelare jag annars bara har sett på TV och film agera utan skyddsnät på en intim teater. Musikalen Falsettos är något helt annat. Affischen signalerar en traditionell musikal med glättiga färger och 50-talsliknande kläder, men skall jag på musikal så ska jag. Det handlar tydligen om en familj, så jag antar att det handlar om den italienska familjen Falsetto, vilket visar sig vara helt fel.

Falsettos sattes ursprungligen upp som två skilda föreställningar. Akt 1 hade premiär 1989 och akt 2 hade premiär 1991. 1992 sattes Falsettos för första gången upp i sin nuvarande form. Inledningen, hela första akten, känns som en klassisk förväxlingskomedi, ett slags folklustspel. Vi har en judisk familj, där maken lämnar fru och barn för att leva tillsammans med sin homosexuelle pojkvän. Sonens psykolog, tillika faderns nära vän, börjar i hemlighet vänslas med sonens mor. Det är exakt vad jag förväntar mig av en musikal på Brodway, det är snabbt, rappt, glättigt, färgglatt, roligt, med suveräna dans- och sångnummer. Ungefär mitt i andra akten gör AIDS sitt intåg på scenen och med det tonar glättigheten gradvis bort och avslutningen är bläcksvart. Begreppet ”Falsettos” var när musikalen skrevs en förolämpande omskrivning för homosexuella män, vilket jag inte hade en aning om. Det faktum att jag inte förstod den referensen gjorde faktiskt min upplevelse av pjäsen bättre. Jag var inte förberedd på slutet.

Mitt råd till er som ska åka till New York och se en teater eller musikal är att våga ta en chans. Har ni kontakter i New York, fråga dem, annars läs på. Heisenberg sattes upp av Manhattan Theatre Club, kolla vad de har på sin repertoar och plocka något som ser kul ut. Annars kan ni gå till S:t Lukes Theatre på W 46 street och se vad de än spelar. Det kommer förmodligen att vara sevärt. Oavsett, strunta i Cats och Lejonkungen.

Utbudet av mat är som allt annat fantastiskt och det behöver inte vara dyrt. Koreansk barbecue var en helt ny upplevelse, det fanns lite överallt. I Chinatown gick jag ner i en källare för att äta lunch. Innan jag fick in min mat gick strömmen, ägaren slet sitt redan tunna hår, ursäktade sig djupt och tömde lokalen. Bara att hitta ett annat ställe. Chilin var gudomlig, kan de inte laga något annat i USA kan de göra chili. Är förmodligen genetiskt. Frukostvanorna kan i USA kan vara annorlunda. Känslan att på Union Station i Washington beställa stekt ägg och korv och få en hamburgare med omelett och stekt pölsa är något som måste upplevas. Det var dock inget fel på smaken. Jag hittade en klassisk diner precis bredvid hotellet där jag konsumerade min dagliga frukost. På den tredje dagen hade servisen lärt sig att han svensken skulle ha te och inte kaffe.

På Bleecker street ligger bluesklubben Terra Blues. Två akter varje kväll, ett akustiskt set runt 19 och ett band frampå nattkröken. Väl värt ett besök. Hela det området kryllar av barer och musikställen. Jukeboxen på Great Jones Café innehåller såväl Dwight Twilley som Jimi Hendrix och New York Dolls. Chili med öl, en Margarita till efterrätt, New York Dolls i jukeboxen, en bartender som skäller på bostadspriserna – New York i ett nötskal.

Första besöket kommer inte bli det sista.

Arkiverad under: Scen Taggad som: New York

Popaganda: Angel Haze en efterlängtad explosion

28 augusti, 2015 by Jonatan Södergren

angel1

Angel Haze, Stora scenen
Popagandafestivalen 28 augusti 2015
Betyg: 3

Förutsättningarna är egentligen rätt simpla: “The more energy you give me, the more energy I will give you” som hon själv säger från scen. Angel Haze på Popaganda bjuder på energi i massor.

Efter att en DJ värmt upp publiken i tio minuter kliver den Detroit-födde rapparen, som återvänder till Sverige efter att ha ställt in Bråvallabesöket tidigare i somras, på Popagandas stora scen för vad som mig veterligen är en av festivalens första hiphop-spelningar. En efterlängtad och händelserik explosion som kontrasterar den genre som annars gett festivalen sitt namn.

Hon hinner knappt gå på scen innan hon hoppat ner i diket framför, och redan i tredje låten säger hon att hon inte kan hjälpa att hon är en romantiker, bara för att bjuda upp en tjej ur publiken att sjunga för. Hon sjunger lika bra som hon rappar, och i en ny låt som hon — om jag hörde rätt — presenterade som The Wolf ylar hon till och med.

På gott och ont är det lite som ett showcase för hennes kommande album The Flowers Are Blooming Now, många nya låtar ska spelas, men det är uppenbarligen i äldre låtar såsom No Bueno, Werkin Girls och New York, som folk känner igen, som publiken ger henne mest energi. I Battle Cry försvinner hon ner i publikhavet för att plötsligt dyka upp precis intill en, och då känns det som att hon ger ännu mer energi tillbaka. Frågan är om någon annan artist på den här festivalen kommer kunna toppa Angel Haze när det kommer till underhållningsvärde, men som spelning når det inte riktigt upp till samma nivå som när hon spelade på Roskilde och Way Out West för ett par år sedan.

Här är fler bilder från spelningen:

angel2

angel3

angel4

angel5

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Angel Haze, New York, Popaganda

Säsongspremiär på Metropolitan Opera i New York 23/9 2013

22 september, 2013 by Redaktionen

 

metropolitan

Säsongsöppning på Metropolitan Opera i New York 23/9 2013

Eugen Onegin med bl a Anna Netrebko och Mariusz Kwiecien

I morgon kväll är det säsongspremiär på Metropolitan Opera i New York. Det blir Peter Tjajkovskijs Eugen Onegin  som får inleda säsongen 2013-14. Premiären börjar EST 6:55 och eftersom tidsförskjutningen uppgår till sju timmar så kan du uppleva sändningen med början strax före kl 02:00 på natten mellan måndag och tisdag.

Det finns olika sätt att uppleva premiären dels kan du följa sändningen via Metropolitanoperans hemsida dels sänds den i Sirius Radio. 

Om du befinner dig i New York kan du följa sändningen dels utanför Metropolitan Opera dvs på Lincoln Square dels på Times Square och ytterligare ett ställe, men det förutsätter förstås att du har hämtat dina biljetter före föreställningen. Biljetterna släpptes i dag om jag har förstått det korrekt och biljetterna är gratis, man får endast två biljetter.

En del av oss har kanske också blivit inbjudna direkt via brev från The Met, men det är som med inbjudan till Nobelfestligheterna inget billigt nöje fast det är troligen mycket dyrare att besöka säsongsöppningen än att delta på de årliga Nobelfestligheterna och då räknar jag inte med flygkostnaden t o r till The Big Apple och andra nödvändiga kostnader.

Personligen skulle jag inte göra en dylik resa för egna medel, men om jag blev inbjuden och alla kostnader betalda skulle jag åtminstone överväga att åka. Men bara kanske.

Det är helt OK att se föreställningen som operabio och det kan  de flesta av oss göra den 5 oktober på  Folkets Hus/Parkers digitala biografkedja. Om du, som jag skall gå på premiären av Parsifal på Kungliga Operan kan du uppleva föreställningen dagen efter på många biografer belägna i något storstadsområde.

Senare i höst ges också föreställningen bl a med vår egen Peter Mattei. Läs mer om detta på Metropolitans hemsida

Arkiverad under: Scen Taggad som: New York, Säsongsöppning på Metropolitan Opera

Skivrecension: Vampire Weekend – Modern Vampires of the City

12 maj, 2013 by Redaktionen

vampire

Artist: Vampire Weekend
Titel: Modern Vampires of the City
Betyg: 4

När både Vampire Weekend och The Strokes samma vecka i mars aviserade sina nya album höll alla stora musikredaktioner på att twittra ihjäl varandra. Sett till fördelningen av tweets banden emellan vann Vampire Weekend på knock, vilket säger något om deras status och förväntningarna som rådde; inga jämförelser i övrigt.

Ofta antyds bandmedlemmarna vara bortskämda universitetsslynglar (förvisso numera stadgade 30-nåntingar) från övre medelklassens New York-förorter som i takt med sitt växande renommé fått gå före i trendiga nattklubbsköer. Det må så vara, men även om en artists bakgrund vägs in i helhetsintrycket av deras verk är det ändå slutresultatet som räknas i slutändan. Största besvikelsen med newyorkarnas tredje album är att det gått hela tre år sedan det förra.

Modern Vampires of the City skiljer sig inte jättemycket från Vampire Weekend och Contra, men är heller ingen upprepning. Lekfullhet kan vara den viktigaste egenskapen för att leva vidare i en nöjesvärld av snabbkonsumtion, och Ezra Koenig & Co kunde förr balansera på gränsen mellan att sakna självdistans och att bjuda på sig själva. Men de lika bisarra som underhållande Steve Buscemi-klippen har visat att humorn och lekfullheten finns där.

I vanlig ordning är en del sångtexter svårtolkade. Ämnena växlar mellan religion, politik och samexistens, men mitt i albumet blir det romantiskt med Hannah Hunt och Everlasting Arms, en personligare sida av Koenig som känns lite exklusiv. Paul Simon-influenserna ligger fortfarande utanpå deras släta cardigans, men så även inspiration från klassisk musik i form av barocka piano- och cembaloslingor. Och tänk att det tagit mig tre album för att inse släktskapet (Don’t Lie) med The Flaming Lips.

Vokalarrangemangen i Obvious Bicycle sneglar på Brian Wilson, Diane Young är Elvis Presleys A-Punk-version av nämnde Simons Cecilia. Positivt är att jag vid tredje genomlyssningen kommer till tionde låten och inser att den är Ya Hey, albumets bästa låt, och jag har inte ens saknat den under de nio föregående. Ya Hey är ett kapitel för sig: ett typexempel på hur Vampire Weekend inte drar sig för att ta sig an stora ämnen som religiös fanatism, men samtidigt har distans nog att bygga hooken kring avväpnande smurfsång. Min enda egentliga invändning är mot deras valhänta försök till punk, tydligast exemplifierat i Finger Back. Avslutande Young Lions är med sina 1.45 inte så mycket en låt som den lämpligt nog är eftertexter till en film man just sett och älskat.

Varje gång jag fastnar för en ny artist blir jag som en hagalen nyrik börsklippare och vill bara ha mer och mer. Därför är det extra plågsamt när det går alltför lång tid mellan utgåvorna. Måtte det inte dröja tre år innan album nummer fyra. Blotta tanken på att behöva utstå den sortens väntetid ånyo ter sig olidlig.

Bästa spår: Ya Hey, Obvious Bicycle och Hannah Hunt

Text: Tommy Juto

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: indie, Modern Vampires of the City, New York, Steve Buscemi, Vampire Weekend, Ya Hey

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

Klas Lindquist Nonet Alternative … Läs mer om Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

Poor Things Betyg 5 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Tolvskillingsoperan Regi Sofia Adrian … Läs mer om Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Av Klas Abrahamsson Regi: Ragna … Läs mer om Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Matilda The Musical Av Roald Dahl Manus … Läs mer om Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Reality Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Filmrecension: Priscilla – vad är poängen?

Priscilla Betyg 2 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Priscilla – vad är poängen?

Spännande klanger stiger ur reflekterande nyskriven jazz – Serendippo av Karl Wallmyr

Karl Wallmyr Serendippo 4 HOOB … Läs mer om Spännande klanger stiger ur reflekterande nyskriven jazz – Serendippo av Karl Wallmyr

Filmrecension: Scrapper – lite för lättsamt ytlig

Scrapper Betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Scrapper – lite för lättsamt ytlig

Filmrecension: 100 årstider – dess styrka är också dess svaghet

100 årstider Betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: 100 årstider – dess styrka är också dess svaghet

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Spela utan svensk licens
Få snabb tillgång till betting utan svensk licens med Trustly

Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in