Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Steve Buscemi

Nu kommer säsong 5 av Boardwalk Empire med Steve Buscemi

by

boardwalkempire

Femte och sista säsongen av Boardwalk Empire har premiär på HBO Nordic, 8 september.

Ett pressmeddelande berättar:
Boardwalk Empire är skapad av Emmybelönade manusförfattaren Terence Winter (the Sopranos) och Oscarbelönade regissören Marin Scorsese.

Serien följer den okonventionella protagonisten Enoch ”Nucky” Thompson (Steve Buscemi) och hans lagliga och olagliga verksamhet i Atlantic City under förbudstiden i USA. De fyra första säsongerna utspelades under 1920-talet. Den sista säsongen tar plats 1931, under Den stora depressionen, där Nucky planerar för en framtid efter förbudstiden.

2013 vann Boardwalk Empire fem stycken Emmy-statyetter, vilket var mer än någon annan serie det året. Till årets Emmy-gala är Boardwalk Empire nominerat i sju kategorier.

Boardwalk Empire är skapat av Terence Winter, manusförfattare till Sopranos. Seriens producenter är Terence Winter, Martin Scorsese, Tim Van Pattern, Howard Korder, Stephen Levinson och Mark Wahlberg. Serien har belönats med Golden Globe, bland annat för ”Best Television Series – Drama” och vunnit totalt 12 Emmy-priser.

Femte och sista säsongen startar på HBO Nordic, 8 september.

Säsong 1-4 finns förstås tillgängliga på hbonordic.com.

Steve Buscemi
(Enoch “Nucky” Thompson)
Steve Buscemi föddes år 1957 i Brooklyn, New York. Under sin karriär har Buscemi jobbat med några av branschens mest respekterade regissörer. Han har bland annat medverkat i Martin Scorseses ”New York Stories”, Quentin Tarantinos ”Resevoir Dogs” och Coen brödernas ”The Big Lebowski” och ”Fargo”. För hans insats som Nucky Thompson har Buscemi två Emmy-nomineringar och tre Golden Globe-nomineringar. 2011 belönades han med en Golden Globe för bästa manliga skådespelare i ett Tv-drama.

Innan skådespelaryrket var Steve Buscemi brandman och snart är han aktuell med dokumentärfilmen ”Good Job: Stories of the FDNY, som har premiär på HBO Nordics, 9 september.

Skivrecension: Vampire Weekend – Modern Vampires of the City

by

vampire

Artist: Vampire Weekend
Titel: Modern Vampires of the City
Betyg: 4

När både Vampire Weekend och The Strokes samma vecka i mars aviserade sina nya album höll alla stora musikredaktioner på att twittra ihjäl varandra. Sett till fördelningen av tweets banden emellan vann Vampire Weekend på knock, vilket säger något om deras status och förväntningarna som rådde; inga jämförelser i övrigt.

Ofta antyds bandmedlemmarna vara bortskämda universitetsslynglar (förvisso numera stadgade 30-nåntingar) från övre medelklassens New York-förorter som i takt med sitt växande renommé fått gå före i trendiga nattklubbsköer. Det må så vara, men även om en artists bakgrund vägs in i helhetsintrycket av deras verk är det ändå slutresultatet som räknas i slutändan. Största besvikelsen med newyorkarnas tredje album är att det gått hela tre år sedan det förra.

Modern Vampires of the City skiljer sig inte jättemycket från Vampire Weekend och Contra, men är heller ingen upprepning. Lekfullhet kan vara den viktigaste egenskapen för att leva vidare i en nöjesvärld av snabbkonsumtion, och Ezra Koenig & Co kunde förr balansera på gränsen mellan att sakna självdistans och att bjuda på sig själva. Men de lika bisarra som underhållande Steve Buscemi-klippen har visat att humorn och lekfullheten finns där.

I vanlig ordning är en del sångtexter svårtolkade. Ämnena växlar mellan religion, politik och samexistens, men mitt i albumet blir det romantiskt med Hannah Hunt och Everlasting Arms, en personligare sida av Koenig som känns lite exklusiv. Paul Simon-influenserna ligger fortfarande utanpå deras släta cardigans, men så även inspiration från klassisk musik i form av barocka piano- och cembaloslingor. Och tänk att det tagit mig tre album för att inse släktskapet (Don’t Lie) med The Flaming Lips.

Vokalarrangemangen i Obvious Bicycle sneglar på Brian Wilson, Diane Young är Elvis Presleys A-Punk-version av nämnde Simons Cecilia. Positivt är att jag vid tredje genomlyssningen kommer till tionde låten och inser att den är Ya Hey, albumets bästa låt, och jag har inte ens saknat den under de nio föregående. Ya Hey är ett kapitel för sig: ett typexempel på hur Vampire Weekend inte drar sig för att ta sig an stora ämnen som religiös fanatism, men samtidigt har distans nog att bygga hooken kring avväpnande smurfsång. Min enda egentliga invändning är mot deras valhänta försök till punk, tydligast exemplifierat i Finger Back. Avslutande Young Lions är med sina 1.45 inte så mycket en låt som den lämpligt nog är eftertexter till en film man just sett och älskat.

Varje gång jag fastnar för en ny artist blir jag som en hagalen nyrik börsklippare och vill bara ha mer och mer. Därför är det extra plågsamt när det går alltför lång tid mellan utgåvorna. Måtte det inte dröja tre år innan album nummer fyra. Blotta tanken på att behöva utstå den sortens väntetid ånyo ter sig olidlig.

Bästa spår: Ya Hey, Obvious Bicycle och Hannah Hunt

Text: Tommy Juto

Oväntat möte mellan Steve Buscemi och Vampire Weekend

by

buscemi

Detta är inte ett aprilskämt. Under gårdagen slog skådespelaren Steve Buscemi och bandet Vampire Weekend (vars tredje album Modern Vampires of the City ges ut i maj) följe för att dela ut chokladägg under en påskparad i New York. Buscemi framförde dessutom en version av Vampire Weekends senaste singel Diane Young med en megafon.

Du kan se ett videobevis från det oväntade mötet här:

Och här är orginalet:

Recension av Youth in Revolt

by

Youth in Revolt bygger på den första romanen i C.D. Paynes populära ungdomsromanserie Youth in Revolt: The Journals of Nick Twisp.

Filmen kretsar kring Nick Twisps förvandling från nörd och oskuld till cool och erfaren. I rollen som Nick Twisp ser vi Michael Zera som tidigare medverkat i bland annat Supersugen och Juno.

Det börjar med att mammans nya pojkvän som gjort några skumma affärer övertygar familjen att åka på en spontan husvagnssemester för att fly undan några hämndlystna seglare.

På semestern träffar Nick sin drömtjej Sheeni. För att vinna hennes kärlek skapar han alter-egot Francoise som är allt som Nick inte är: tuff, orädd och kapabel att ta saker i egna händer.

Med Francoise på sin sida får vi se när Nick hamnar i helt nya situationer.

Samtidigt som filmen bygger på alla de klyschor som brukar förekomma i romantiska komedier så sticker den ut med sin egensinnighet och intelligenta humor. Filmen bygger på smarta repliker inpackade i små sekvenser och det är de fantastiska birollerna som gör filmen sevärd. Att Steve Buscemi gör den mest normala rollen säger en hel del.

Ibland blir filmen dock lite rörig och det märks att förlagan är en bok då den består av så många olika episoder. De hade gärna kunnat klippa bort vissa av episoderna då filmens längd på två timmar är i längsta laget.

Här kan du se trailern:

Youth in Revolt har biopremiär den 28 maj.