Artist: Vampire Weekend
Titel: Modern Vampires of the City
Betyg: 4
När både Vampire Weekend och The Strokes samma vecka i mars aviserade sina nya album höll alla stora musikredaktioner på att twittra ihjäl varandra. Sett till fördelningen av tweets banden emellan vann Vampire Weekend på knock, vilket säger något om deras status och förväntningarna som rådde; inga jämförelser i övrigt.
Ofta antyds bandmedlemmarna vara bortskämda universitetsslynglar (förvisso numera stadgade 30-nåntingar) från övre medelklassens New York-förorter som i takt med sitt växande renommé fått gå före i trendiga nattklubbsköer. Det må så vara, men även om en artists bakgrund vägs in i helhetsintrycket av deras verk är det ändå slutresultatet som räknas i slutändan. Största besvikelsen med newyorkarnas tredje album är att det gått hela tre år sedan det förra.
Modern Vampires of the City skiljer sig inte jättemycket från Vampire Weekend och Contra, men är heller ingen upprepning. Lekfullhet kan vara den viktigaste egenskapen för att leva vidare i en nöjesvärld av snabbkonsumtion, och Ezra Koenig & Co kunde förr balansera på gränsen mellan att sakna självdistans och att bjuda på sig själva. Men de lika bisarra som underhållande Steve Buscemi-klippen har visat att humorn och lekfullheten finns där.
I vanlig ordning är en del sångtexter svårtolkade. Ämnena växlar mellan religion, politik och samexistens, men mitt i albumet blir det romantiskt med Hannah Hunt och Everlasting Arms, en personligare sida av Koenig som känns lite exklusiv. Paul Simon-influenserna ligger fortfarande utanpå deras släta cardigans, men så även inspiration från klassisk musik i form av barocka piano- och cembaloslingor. Och tänk att det tagit mig tre album för att inse släktskapet (Don’t Lie) med The Flaming Lips.
Vokalarrangemangen i Obvious Bicycle sneglar på Brian Wilson, Diane Young är Elvis Presleys A-Punk-version av nämnde Simons Cecilia. Positivt är att jag vid tredje genomlyssningen kommer till tionde låten och inser att den är Ya Hey, albumets bästa låt, och jag har inte ens saknat den under de nio föregående. Ya Hey är ett kapitel för sig: ett typexempel på hur Vampire Weekend inte drar sig för att ta sig an stora ämnen som religiös fanatism, men samtidigt har distans nog att bygga hooken kring avväpnande smurfsång. Min enda egentliga invändning är mot deras valhänta försök till punk, tydligast exemplifierat i Finger Back. Avslutande Young Lions är med sina 1.45 inte så mycket en låt som den lämpligt nog är eftertexter till en film man just sett och älskat.
Varje gång jag fastnar för en ny artist blir jag som en hagalen nyrik börsklippare och vill bara ha mer och mer. Därför är det extra plågsamt när det går alltför lång tid mellan utgåvorna. Måtte det inte dröja tre år innan album nummer fyra. Blotta tanken på att behöva utstå den sortens väntetid ånyo ter sig olidlig.
Bästa spår: Ya Hey, Obvious Bicycle och Hannah Hunt
Text: Tommy Juto
