25/9 2025
Rest Ester i Kungsbacka
Vad som främst lockade för att ta pendeln söderut till Kungsbacka var förstås närvaron av trum-celebriteten Bill Bruford när stadens Jazz- och Bluesförening arrangerade krogspelning i samma lokal där jag under pandemin såg gitarristen Carl Verheyen (Supertramp mm) omge sig med berömdheterna Chad Wackerman (Frank Zappa) och Alphonso Johnson (Weather Report). Som sig bör var den exklusiva konserten över två set utsåld och träffade i vimlet en radiojournalist, kvinnlig percussionist och en i branschen mycket känd ljuddesigner. Stod längst bak stundtals lutad mot en vägg, noterade att ljudet ofta var inställt på en luftig jazzig nivå där varje ton gick fram.
För oss anhängare av progressive eller vad somliga kallar art-rock (under mina tonår sa vi vanligen symfonirock) är 76-årige Bruford från Kent i södra England en av de största rytmläggarna som existerat. Hans berömmelse vilar främst på ungdomsåren i Yes, perioderna i banbrytande King Crimson samt hans egna upplagor av Earthworks. Dessutom var han med om att bilda U.K, lirat i Buddy Rich Orchestra, i Gong och med medlemmar ur Yes i olika projekt och mycket mer. Har sett honom i ekvilibristisk grupp på Nefertiti för drygt femton år sedan och som förstärkning i Genesis i Scandinavium 1976. Bruford hat tilldelats en doktorstitel av universitet i Surrey, skrivit självbiografi, startat skivbolag och bedrivit clinics. Han pensionerade sig 2009, trött på attityder i branschen har det framgått. Fast pandemin fick lyckligtvis den polyrytmiskt profilerade trumslagaren som till fullo behärskar udda taktarter ”back in business”. Hans främsta inspirationskällor hittas inom jazzen. På hemsida listas bland andra Max Roach, Joe Morello, Art Blakey, Jack de Johnette och Tony Williams.
Den tyskfödde gitarristen Pete Roth tillhör en yngre generation, sannolikt ett oskrivet blad för nästan samtliga i publiken. Studiomusikern har spelat gitarr sedan elva års ålder och gett ut ett par album på MGP Records. Har lär ha jobbat som trumtekniker åt Bruford och turnémanager år Earthworks. Nämner för Roth efteråt att mina referenser omfattar John Scofield, Alan Holdsworth, Adrian Belew och Pat Metheny. Själv anser han att han influerats av nämnde Scofield, Joe Pass och lyfter särskilt fram Julian Lage.
Elastiskt stabile elbasisten Mike Pratt binder samman trions sound i en mer undanskymd roll. Han är också kontrabasist, kompositör och producent enligt trions hemsida. Pratt drogs ursprungligen till funk, fusion och Londons acid jazz-.scen. Har ingått i ett slags husband på Ronnie Scotts, skriver musik för ett fusion-projekt, är kapellmästare för en Rockumentary på en teater och undervisar på universitetsnivå. Basisten menar att han ovanligt nog får vara en jämbördig part Pete Roth Trio., innovativ eller inriktad på groove. Han tilldelas ett par features, men inga solon. Trion som initialt vara akustisk började turnera i fjol.
Borde ha plitat ned recension dagen efter. Nu kommer essensen ur mina anteckningar och mina minnen nästan fyra dygn efteråt. De som hade bespetsat sig på en avdelning helt fokuserad på Bruford kan ha blivit lite besvikna. Istället för showtime fick vi två solon vilka mest antydde oerhörd förmåga, ofta används filtklubbor som ger ett klangrikt bastant sound.
Man öppnar sfäriskt svepande med licks smakfullt framställt via gitarristens pedaler. Med formuleringen ”spännande mix” avses kombination av progressive, fusion och jazz. Vi hoppas i vår naivitet få höra att de ger sig i kast med episka låtar från Yes och King Crimson. Som kanske en kompromiss förekommer fragment som jag härleder till King Crimson i minst en sekvens. Original dominerar repertoaren, genomgående skrivna av Roth. Därtill kryddas med Summertime, How Insensitive av A. C Jobim, alster från Speak No Evil av Wayne Shorter, John Coltrane samt en tolkning av Largo ur Dvorak´s nionde symfoni som fått heta Från nya världen. Med denna blandade föga bluesiga repertoar blir det missvisande att kalla dem power-trio.
Efter inledningen övergår frontande gitarrist i nästa låt till attraktivt riffande i liknande härad som nämnda Holdsworth och Belew befunnit sig i. Oklanderlige Bruford finns konstant med som en betydande ingrediens, Roth berättar vad som spelats efter två låtar och greppet praktiseras konsekvent. Därefter tar kringströvande jazzig ballad vid, behaglig att lyssna på. Detta sällsamma sökande med vibrato skulle kunna förväxlas med musik av John Abercrombie eller Terje Rypdal. Låtarna i första set har titlar som Full Circle, Heart Care Hot Centre och Dancing With Grace som Roth skrev till sin dotter. En komposition av stjärnan bakom trumsetet (egen utrustning installerad med centimeterprecision) har hämtats från album han gjorde sent 90-tal med Ralph Towner och Eddie Gomez, troligen titellåten som bedömts vara en av de allra bästa från Bruford.
Rycks med av pampig stegring, jambetonad approach och ett grrove i fusion-style med stänk av blues. Första set går mot sitt slut genom vackert framskridande melodi med olika skikt (Dancing With Tears och en originell tolkning av Summertime vars tema lätt identifieras. I denna ljuva ballad passar Bruford på att hylla sina jazziga förebilder, vilket troligen samtliga närvarande får en kick av.
Andra set inleds med romantisk touch. Drog paralleller till både bossa nova och Pat Metheny så det borde rimligen ha varit How Insensitive som framfördes. Noterar fingerfärdigt plockande, elegant assistans av Pratt och aftonens andra trumsolo. Det excelleras i utdraget expansiva toner, långsamt glidande som en slags avskalad fusion.
I Original Sin (B. Bruford) möts vi av ett uppskruvat, tajt beat. Vid det här laget är riktigt angenämt att bara åka med. Märks hur kul de har av att stöpa om Fee-Fi- Foo (W. Shorter) och lägga in lagom snåriga King Crimson-vibbar. Färska originalet Looking Forward To Looking Back innehåller en funkig hook och mycket vibrato. Finalen blir en rökare från jazzen, vars oemotståndliga tema jag irriteras över att inte pricka. Får efteråt reda på att de gjorde en annorlunda version av Mister P.C skriven av John Coltrane som dedikerat dängan till basisten Paul Chambers.
Får också reda på att Pete Roth spelar på en epiphone (Les Paul?). Enda man möjligen klaga på i en alldeles förträfflig krogspelning är att vi snuvas på extranummer. Sedan får jag väl skylla mig själv att jag precis missade att tacka och presentera mig för trum-legendaren. Hade planer på att ta med en handfull vinyler. Entusiastisk värd för arrangerande förenings räkning var dess ordförande Owe Källström.
