Efter de två singlarna Din alltid alltid och Leka leva som osade lika mycket Hacienda som hiphop följer Majornas egna indie-rappare Anton Kristiansson nu upp debutalbumet Och jag från 2011 med sitt emotsedda andragiv Fred på jorden. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp honom på Mariatorget i Stockholm.
Hade du någon speciell idé över hur du ville att det skulle låta när du inledde arbetet med ditt nya album? Var det någonting du ville göra annorlunda jämfört med förra skivan?
Anton: Först och främst så är soundet annorlunda eftersom det är inspelat med fullt band. Bara det har varit en ganska annorlunda grej. Jag vet inte om det fanns någon riktig grundtanke, men den har väl kanske ett annat djup. Det finns ett större allvar.
Tycker du den nya skivan har mer av en genomgående tematik?
Anton: Jag tycker nog förra skivan var ganska konceptuell också. Textmässigt följde den en röd tråd. Nya gör också det, jag har verkligen försökt sy ihop den så att det ska kännas som att det är en lång historia. Att alla låtar liksom befinner sig i samma värld. Om förra skivan var ångestladdad och mörk så är den här melankolisk, men också vackrare och mer romantisk.
Har det kommit in några nya influenser den här gången?
Anton: Musikaliskt är det väl typ samma influenser även om de kanske är tydligare. Den är väldigt influerad av att jag är mycket äldre nu, det är ju ändå fyra-fem år sedan jag började skriva på förra skivan. Det har hänt väldigt mycket sedan dess, så den är väl vuxnare och mer mogen. Inte den där tonårsgrejen riktigt, den behandlar större ämnen. De största influenserna är ju ändå livet och vad man går omkring och grubblar på.
Vissa låtar uppfattar jag som att de snarare handlar om att inte vilja växa upp.
Anton: Ja, absolut. Den handlar väl dels om att inte växa upp men också om vad det innebär att växa upp. Det är ju så idag, man är ung mycket längre, vuxna människor är ju kvar i ungdomskulturer på ett annat sätt än vad det kanske var för våra föräldrar. Så det är mycket större gråzon mellan att vara ung och vara vuxen idag. Det är mycket det den handlar om, att vara fine med det och att förstå att det inte finns någon brytpunkt. Att man är ung ibland och vuxen ibland och att det faktiskt är helt okej.
Kan du berätta lite om hur du kom fram till albumets titel?
Anton: Jag fascineras ju väldigt mycket av klyschor. Jag tycker ofta att de roligaste skämten är när man driver med klyschor och Fred på jorden är ju den största klyschan som finns. Men nånstans är det ju ändå det alla vill ha. Det finns ett ganska starkt undergångstema på skivan, hela vår generation har ju präglats av att vi alltid får höra att som vi lever kommer jorden gå under 2000, 2012 och så vidare. Det har funnits en ganska mörk framtidssyn. Då tyckte jag det var fint att döpa skivan till raka motsatsen – alltså Fred på jorden – att allt kommer bli fine.
Första låten heter ju Kometen kommer vilket spinner vidare på det där undergångstemat.
Anton: Ja precis. Det är en Mumin-bok också. Hela den tanken på en vacker undergång har präglat skivan. Filmer som Melancholia då man speglar undergången som någonting vackert, sånt tycker jag är väldigt fint. Det behöver inte vara jordens undergång, det kan ju även vara ens egen undergång. Kommer den så kommer den, men man kan ändå göra någonting vackert av den.
En av mina favorittexter från skivan kommer annars från Din alltid alltid där du sjunger ”så länge högern borde skjutas är jag alltid din”.
Anton: Vad roligt. Jag tycker kanske att artister idag generellt är lite fega när det kommer till att göra politiska statements. Det är klart att folk ställer upp på galor och pratar om fred på jorden, men det är ganska få som vågar positionera sig på ett bredare plan. Då tyckte jag att det var en rolig formulering att slänga in i en kärlekslåt.
Ibland kan det bli ganska dåligt när artister försöker blanda kärlek med politik och filosofi. Det finns många fallgropar.
Tanken var att skriva om mitt liv och saker jag gått igenom, men jag vill även att andra ska känna igen sig och kunna känna att de är lika mycket deras historia som min. Jag kan ha väldigt svårt för politisk musik när någon sitter och skriver en på näsan och liksom försöker föreläsa för en. Jag förstår ju att proggen var viktig när den kom, det kanske inte är min favorittyp av låttexter, men jag tycker det är kul när man kan portionera ut det och slänga in det i sammanhang där det inte riktigt passar. Då blir det en annan slagkraft.
En annan låt som sticker ut på skivan är Sen kväll, Kungsladugårdsgatan. Kan du berätta lite om hur den låten kom till och vilken stämning du ville fånga?
Anton: Kungsladugårdsgatan är gatan jag är uppväxt på. En ganska lång gata i Majorna i Göteborg. Från början är det en parafras på Late Night, Maudlin Street från Morrisseys första skiva, så jag har ju snott tematiken därifrån. Det är ett gäng historier som på något sätt har anknytning till min uppväxt och människorna jag är uppväxt med. Den är lika lång som Late Night, Maudlin Street också.
Morrissey-influenserna är ju något som återkommer flera gånger på albumet.
Anton: The Smiths går väl som tema genom allting vi gör. Hälften av bandet är The Smiths-fans så det kommer ofta ganska omedvetet.
Har du samma band som på första skivan?
Anton: Per som har skrivit alla låtarna var med och skrev några låtar på förra skivan. Han har även spelat live med mig väldigt länge, men generellt var det ju jag och Niklas von Arnold som gjorde första skivan. Resten av bandet är nya, men det är ju vänner till mig allihopa så folk har ändå hängt med.
På vilka sätt har den här nya banduppsättning påverkat skivans ljudbild?
Anton: Att det är live gör ju mycket för ljudbilden. Det blir ett annat driv, samtidigt som trummorna inte är lika maxade som det blir med trummaskin. Överlag är låtarna mer gitarrbaserade. Riffen är mer framträdande eftersom det är en gitarrist som skrivit stora delar av skivan.
Det låter mer indie.
Anton: Jo, absolut. Det är mer av en indie-skiva än förra. Förra var mer elektronisk och kanske mer new wave än renodlad indierock. Jag tycker också att Happy Mondays-influenserna har fått ett uppsving.
Ja, visst är det mycket 90-tal som kommer igen nu?
Anton: Det är Manchester-grejen som alltid har fångat mig. Tanken var ju att fånga den där Hacienda-grejen. När jag går ut tycker jag det är roligast att dansa till house. Det tycker jag är roligt med Hacienda, att det flöt ihop på ett sätt som det aldrig har gjort före eller efter. Joy Division spelades och sedan stod någon och spelade dansmusik. Det är jävligt coolt när genrer kan gå ihop på det sättet.
Timbuktu medverkar ju också på albumet. Vad tycker du om hur hiphop nuförtiden kan hittas i så många olika kontexter?
Anton: Bara de senaste åren, sedan jag släppte min första skiva, har hiphop verkligen utvecklats åt alla möjliga håll. Rap är ju i grund och botten bara en sångteknik. Ett uttryck. Det finns inget som säger att det måste förknippas med en viss typ av musik även om det har varit så innan. Jag tycker det är svinfett, det är ju det jag alltid har velat göra med min musik. Sätta rap i ett annat sammanhang än just hiphop. Det gör ju Timbuktu väldigt mycket också. Han har ju verkligen tänjt på gränserna.