Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stadsteatern

Bibeln på tre timmar har premiär på Stockholms stadsteater 4 december

by

Bibeln

Alltings början. Varför är människosläktet som det är? Finns svaren i Bibeln? Dessa uråldriga berättelser som vi alla är präglade av oavsett om vi är troende eller inte och oavsett vilken av de tre bokreligionerna som vi eventuellt identifierar oss med. Niklas Rådströms Bibeln sätts upp på Kulturhuset Stadsteatern i en ny kortad version.

Ett pressmeddelande berättar:
Premiär på Stora scenen 4 december med en megaensemble på 18 skådespelare. Gunilla Röör som Gud, Michael Jonsson som Lucifer, Sten Ljunggren som Abraham, Lennart Jähkel som Noa, Emil Almén som Mose, för att nämna några. I regi av Åsa Kalmér och med nyskriven musik av Niko Röhlcke.

Författaren och dramatikern Niklas Rådström har ägnat flera år åt läsning av Bibeln – hans roman Boken blev resultatet. Bibelns berättelser blev också en teaterpjäs, nu i ny bearbetning för Kulturhuset Stadsteatern.

– Vill du dramatisera Bibeln? Den frågan får man inte många gånger i livet, säger Niklas Rådström.

– Bibeln är högst aktuell idag när gruppen bokstavstrogna högerskristna i USA blir större och större samtidigt som den militanta ateismen växer, säger Niklas Rådström.
– Min läsning av Bibeln är färgad av mitt mångåriga intresse för de antika myterna såväl som psykoanalys. Det har också varit väldigt viktigt att möta texterna utan ironi. Och att även ta in berättelserna som skaver, som de om Abraham, Ismael och Isak, säger Niklas Rådström.

Bibelns syn på kvinnor och homosexualitet, skildringen av judarnas skuld och folkmorden, skiljandet på folk och folk, dubbelheten med att förespråka både ”öga för öga” och ”förlåt din nästa” – hur är det att upprepa dessa uråldriga berättelser på en teaterscen 2014? Vad säger Bibeln oss idag?

– Det patriarkala synsättet som genomsyrar många berättelser går inte att blunda för. Men det är ändå så att våra värderingar kommer från Bibelns berättelser. Därför känns det viktigt att ta in dessa berättelser på teatern idag. Vi är djupt präglade av Bibeln även om vi inte upplever oss som kristna eller ens religiösa, säger Åsa Kalmér.

– Religion är i första hand en tillhörighet för många idag. Och oavsett om man är troende eller inte så är man del av någon sekt. Min sekt är teatern och så är det även för många av skådespelarna, säger Åsa Kalmér.

Pjäsen Bibeln hade sin urpremiär på Göteborgs stadsteater 2012 och var då 4,5 timmar lång. Nu har Niklas Rådström tillsammans med Åsa Kalmér och dramaturgen Mia Winge kortat ner manuset. Denna gång ska den bli tre timmar. Men det mesta finns ändå kvar, bland annat: berättelsen om människornas skapelse och förvisning från paradiset, om Kain som dödar sin bror Abel, om Noaks ark, och om Abraham och hans söner Ismael och Isak. Om Moses i vassen och uttåget ur Egypten, Jona som slukas av valen och Jesus bergspredikan och korsfästelse.

BIBELN
AV NIKLAS RÅDSTRÖM
Premiär 4 december på Stora scenen

Regi och scenografi Åsa Kalmér
Scenografi och kostym Ann Bonander Looft
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Susanne Von Platen
I rollerna:
Herrens ängel Gunilla Röör
Herrens andra ängel Michael Jonsson
Herrens tredje ängel Nadja Mirmiran
Mannen David Arnesen
Kvinnan Gizem Erdogan
Körledare, Maria från Magdala m fl roller Petronella Barker
Noa, Jona m fl roller Lennart Jähkel
Kain, Jesus m fl roller Joaquin Olsson
Jafet, Job m fl roller Anders Johannisson
Adataneses, Shifra m fl roller Ann-Sofie Rase
Aron m fl roller Lars Göran Persson
Abraham, Saul m fl roller Sten Ljunggren
Sara, Ateisten m fl roller Marika Lindström
Lots hustru, Tempelvärd m fl roller Jessica Liedberg
Josua, Översteprästen m fl roller Gerhard Hoberstorfer
Pilatus, Elifas m fl roller Ralph Carlsson
Predikaren, Vandraren m fl roller Kirsti Stubø
Mose, Petrus m fl roller Emil Almén

Fotograf: Carl Bengtsson

Ansvaret är vårt/Tingsten: Vi skulle behöva en Tingsten NU

by

tingsten

Ansvaret är vårt/Tingsten
Av Joakim Sten
Efter en bok av Per Wirtén
Regi och scenografi Carolina Frände
Scenografi Karl Svensson
Kostym Jenny Kronberg
Ljus Karl Svensson
Film Sebastian Kihlstrand
Mask Patricia Svajger
I rollen Robert Fux

Att Folkpartiet stöder de reaktionära högerkrafterna är ett svek mot de liberala idéerna om frihet och demokrati. Tidningsmannen och DN-chefredaktören Herbert Tingsten skrädde inte orden inför kommunalvalet 1958 då han avrådde tidningens läsare från att rösta på Folkpartiet. Robert Fux bjuder på en stark och träffsäkert rolig föreställning om den store svenska tidningsmannen. Tingstens tankar och hans värld har skrämmande obehaglig likhet med dagens samhälle. Vi står också inför ett val i höst och vi har också roats i sommar av en sport där män tävlat för sina nationer med att springa omkring och sparka på en boll.

Sverige är skrämmande likt sig från 1958. Högerpartiet (Moderatena) må ha klätt sig i annan skrud och tagit till sig ordval från andra partier, men det var ju avslöjande tydligt var det svenska högerpartiet har sina rötter och sin tillhörighet när den svenska statsministern, Moderaternas partiledare, Fredrik Reinfeldt nu samma helg som Robert Fux hade premiär på sin Tingsten-föreställning uttalade sig om kommande flyktingvågor. Fredrik Reinfeldt gjorde klart att de svenska medborgarna måste vara redo att ta emot flyktingar från krisländer många år framåt – och det betyder, enligt Reinfeldt, att det svenska samhället samtidigt måste avstå utveckling av välfärd. Reinfeldt satte ett tydligt samband mellan att ta emot flyktingar och minskad svensk välfärd. Jag kan tänka mig att om Dagens Nyheter idag hade haft en chefredaktör av Tingstens dignitet och civilkurage: då hade DN tagit ställning mot högeralliansen så det rykte om det.

Herbert Tingsten var en stark röst för demokrati och han var alltigenom antirasist. Han var orädd och var inte rädd för att ta ställning ens när det kostade honom mycket. Föreställningen tar sin utgångspunkt år 1958. Herbert Tingsten hade fått besked av läkare att han snart skulle förlora synen. Det var förstås ett dråpslag för honom. Hans liv bestod av att läsa, skriva och diskutera. Samtidigt var han inne i en accelererande konflikt med sin arbetsgivare, Tor Bonnier, ägare av Dagens Nyheter. Tingsten och tidningens ledarredaktion vägrade ta ställning för Folkpartiet i pensionsfrågan. Tingsten såg stora fördelar med Socialdemokraternas ATP-system som han upplevde skulle vara mycket bättre för de mindre lyckligt lottade och för samhället i sin helhet.

Tor Bonnier hotade med att Tingsten skulle förlora jobbet om han inte rättade in sig i ledet. Situationen var nästintill outhärdlig för Herbert Tingsten. Skulle han kompromissa med sin övertygelse? Dessutom var han sedan många, många år nära vän med Tor Bonnier och hans fru Jytte. De brukade äta middagar och föra långa och djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord.

Robert Fux bjuder in oss till en fantastisk resa in i Tingstens värld. Fux tar emot i salongen när vi kommer in. Han står avspänd och ler, iklädd svart t-shirt, enkla svarta jeans och svarta skor. Först förvandlas han i kroppen och rör sig som Tingsten, sedan börjar han tala med Tingstens röst, han har Tingstens gester och ordval och mot slutet tar han på sig kläder och tillbehör som gör att Fux smala kropp blir förvandlad till Tingstens betydligt rundare. Iklädd vit skjorta, röd fluga, kostym och basker träder Tingsten ut på Sergels torg där idag valaffischer tävlar om vår uppmärksamhet. Vi skulle behöva en stark röst som hans idag.

tingsten2Robert Fux är skicklig och gör en imponerande framställning av Herbert Tingsten inte bara till utseende utan vi får följa med på en djup resa in i en kvalfylld natt då Tingsten brottas både med konflikten om pensionssystemet och sin relation till sina vänner och också de stora existentiella frågorna: hur stå ut med tanken på att en dag inte längre få vara med i samhällsdebatten, hur stå ut med tanken att samhällsdebatten kommer att fortsätta utan att vi finns med för att vi lämnat tid och rum? Det är en fängslande och stark resa genom en människas tankar – och en viktig föreställning. Tingsten frågar sig själv om han ska ge upp sin ståndpunkt i pensionsfrågan och han skissar på hur han i så fall skulle formulera sig. Det är så uppenbart att en människa inte bör kompromissa med sitt samvete.

Att föreställningen inte handlar om en historisk person, Herbert Tingsten född 1986 och utträdd ur tiden 1973, är uppenbart. I slutet talar Robert Fux med sin egen röst och hans ögon möter våra. ”Ansvaret är vårt”.

Vi står i samma vägval nu. Ska vi släppa fram de odemokratiska krafterna eller ska vi ta ställning för ett bättre samhälle med mindre klyftor mellan människor, med allas lika värde?

Fotograf: Petra Hellberg
Bildtext: Robert Fux i Ansvaret är vårt/Tingsten. Premiär 16 augusti 2014 på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern.

Gunilla Röör gör Charlotte i Bergmans Höstsonaten på Stockholms stadsteater

by

Hostsonaten3

Gunilla Röör gör modern i Höstsonaten – Ingmar Bergmans mästerverk om uppgörelsen mellan en mor och två döttrar, berättar ett pressmeddelande:
I rollerna som döttrarna ser vi Kirsti Stubø och Rakel Wärmländer. I regi av Åsa Melldahl. Premiär 15 augusti på Klarascenen.

Evas mamma packar ner sin röda Diorklänning och sätter sig i bilen. En aktris före sin entré. Vansinnigt rädd men samlad. Leende.
Visst är hon lika storslagen som alltid?
Hon ska stanna flera dagar hos sin dotter som hon inte sett på sju år. De ska rå om varandra. Det ska inte gå fel. Inte den här gången.
Men vem är mest hjälplös? Mor eller dotter?

Eva har dragit sig tillbaka från den stora världen och lever nu med sin man som är präst på en prästgård på landet. Bakom sig har lämnat ett liv som journalist i huvudstaden. Nu har hon bett sin mor, den hyllade världspianisten, att komma och besöka henne. Och modern säger ja.

”Höstsonaten” hade biopremiär 1978 med Ingrid Bergman, Liv Ullman och Lena Nyman i huvudrollerna. Nu tar Gunilla Röör sig an rollen som Charlotte.

– När jag såg filmen tyckte jag att Charlotte var fruktansvärd. Jag identifierade mig totalt med dottern och grät floder. Nu är jag 55 år och nu kan jag förstå mammans problematik. Det är roligt att få åldras med teatern och kunna byta perspektiv, säger Gunilla Röör.

Regisserar gör Åsa Melldahl.

– Mor och dotter kämpar så hårt för att få kontakt med varandra trots alla oförrätter som måste ösas åt sidan först. Det är sorgligt att se att det är så svårt att förlåta. Oförrätterna blir en identitet, säger Åsa Melldahl.

Åsa Melldahl har gjort många uppmärksammade teater- och operauppsättningar i hela landet. På Malmö Opera bland annat Rebecca, Così fan tutte, Figaros bröllop, Death and the Maiden. På Stadsteatern har hon satt upp Utrensning efter Sofi Oksanens roman och Carmen.

– Pjäsen är uppbyggd på samma sätt som Chopins preludium: han lägger fram teman som han försöker avsluta flera gånger men lyckas aldrig så till slut släpper han bara ut det, säger Åsa Melldahl.

HÖSTSONATEN
AV INGMAR BERGMAN
Premiär 15 augusti på Klarascenen

Av Ingmar Bergman
Regi Åsa Melldahl
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Sutoda
Mask Johanna Ruben
I rollerna:
Viktor Christer Fant
Eva Kirsti Stubø
Charlotte Gunilla Röör
Helena Rakel Wärmländer

Fotograf: Carl Bengtsson

Ett slags nakenhet – Tribadernas natt på Stockholms Stadsteater

by

När ridån har gått står några av det svenska kulturlivets giganter på scen och kan ta emot den uppskattande publikens applåder. Tribadernas natt av PO Enqvist firar många triumfer under kvällen, när den träffsäkert har tagit sikte på snart sagt varje känslouttryck som står att uppbringa på en scen en kylig kväll i Stockholm i maj.

Ett par år innan den lika kylslagna natten i Köpenhamn för 113 år sedan har Siri von Essen bedragit sin make August Strindberg, som sin vana trogen tagit all heder av både von Essen och hennes vän i kampen för frigörelsen från den genialiske, men högst självupptagne, Strindberg. Vännen, tribaden, är danska Marie David som nu åter är i von Essens och Strindberg sällskap efter tre års självutplånande alkoholkonsumtion. Och nu ska pjäsen där Strindberg dragit ner byxorna på både sin hustru och hennes älskarinna (och gjort dem till trånande och grälande om den frånvarande mannen som de båda naturligtvis oförbehållsamt älskade) sättas upp i ett sista desperat försök för det Strindbergska paret att stärka den hushållskassan som nu ekar tommare än någonsin förut.

Kort och gott, det är repetitionsdags. Paret von Essen-Strindberg ligger i skilsmässa. Den planerade uppsättningen av Fröken Julie är inställd efter censorernas framfart och Strindbergs ovilja att anpassa manuset efter deras önskemål. Viggo Schiwe (Richard Forsgren), Marie David (Lina Englund) och Siri von Essen (Marie Richardsson) ska sätta upp Den Starkare, och Strindberg (Shanti Roney) kommer till Dagmar-teatern för att inspektera hur arbetet fortskrider. Att Marie Davids engagerats i uppsättningen är okänt för Strindberg, som nu måste kämpa inte bara mot en bitter hustru utan mot hela kvinnosläktet, som alla, utan undantag, har honom och hans svullna manlighet som primärt mål för sin frigörelse.

PO Enqvists Tribadernas natt har 37 år på nacken, men pjäsen håller än. Uppgörelsen mellan Strindberg och hans tämligen splittrade ego är förvisso starkt fokuserad på den närvarande mannen, vilket blir extra tydligt när PO Enqvist och regissören Thommy Berggren flankerar ensemblen, men den manliga fåfängan har sällan framställts som så tarvlig och inåtvänd som här. Kvinnorna, förtryckta och mitt uppe i en frigörelseprocess på samma gång, har inte mindre rika själsliv i Lina Englunds och Marie Richardssons gestalningar. Men trots Davids pågående alkoholism och von Essens tämligen sargade känsloliv efter flera år i exil med Strindberg som enda sällskap är detta Strindberg Show, på gott och ont. Shanti Roney dominerar scenen som Strindberg och tar all den plats som texten ger honom utrymme.

Strindberg kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan tilltro och djup misstänksamhet, mellan sympati och misogyni. Det enda han inte överger är föreställningen om sin egen genialitet, men varje attribut som omger den blir ifrågasatt och punkterat av en demonisk Shanti Roney som går från klarhet till klarhet på scen. Strindberg i PO Enqvists version är en målsökande missil inställd på sin egen förintelse.

Pjäsen balanserar några gånger på gränsen till burlesk, och gör ett par korta utflykter in i publikfriande penisavund. Ögonblick som gärna bytts ut till lite mer Marie Richardsson och Lina Englund, vars karaktärer, oavsett frigörelse och medvetenhet, blir en slags stöttepelare för Strindbergs genialitet när Berggren står för regin.

Det är märkligt att det inte går att närma sig Strindberg utan att snärja sig in i samma problematik som han själv kände sig konstant missförstådd för. Sen är det klart, en så mångfacetterad och splittrad människa är ju tacksam att klä sin egen osäkerhet i och samtidigt bedriva en smula själslig andeutdrivning på sig själv. PO Enqvist, Tommy Berggren klär av sig själva på scen och skyller på Strindberg när vi ser dem i all sin osäkerhet.

– Text av Johan Ranstam –

Från premiären på Hair på Stadsteatern

by

Stadsteaterns uppsättning av musikalklassikern är en fest med sång och musik. Orkestern är med på scen och det bidrar till energin som föreställningen utstrålar. Det lustiga är att kläder och musik är helt tidsenliga. Inte ett dugg överdrivet! Och snygga måste jag faktiskt säga. Vackra färger och ett budskap om kärlek och fred. Inget där som väcker anstöt hos mig.

Albin Flinkas är suverän i rollen som Claude som flyr det borgerliga livet och snart ställs inför nästa val när inkallelseordern kommer. Det fria hippielivet är inte utan konflikter och problem. Värderingar och könsroller suddas inte ut bara för att du tar på dig en färgglad väst. Och den självklare ledaren är förstås en man (Berger som spelas av Fredrik Lycke).

[Parentes: Jag så nyss Albin Flinkas på Klara soppteater. Då handlade det om Jaques Brel. Att se Flinkas i Hair med samma energi visar på en begåvad och allsidig skådis.Bra att Stadsteatern ger oss en förnyelse på det här sättet. Vi fick ett löfte om att han återkommer med föreställningen. Får inte missas!]

Överhuvudtaget var ensambelns insattser enastående. Tycker jag i all fall men jag har svårt att tro att någon skulle tycka så mycket annorlunda.

Föreställningen följde i stort sett originalhistorien förutom att Claire Wikholm av någon anledning har rollen som berättare och ger tillbakablickar till livet på 60-talet. Helt i onödan tycker jag. Hair är en historia som står på egna ben och den spelades med energi. Själv har jag aldrig haft något behov av att förklara mina ställningtaganden från den tiden. Stadsteaterns uppsättningen är mer vågad än originaluppsättningen. Det blir också tydligt att problem som kvinnoförtryck, rasism och krig inte försvinner för vi önskar det. Vi brottas ju med samma problem idag men har lärt oss lite mer om problemen och lösningarna.

 

Andra recensioner

Teatermagasinet

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,