Stadsteaterns uppsättning av musikalklassikern är en fest med sång och musik. Orkestern är med på scen och det bidrar till energin som föreställningen utstrålar. Det lustiga är att kläder och musik är helt tidsenliga. Inte ett dugg överdrivet! Och snygga måste jag faktiskt säga. Vackra färger och ett budskap om kärlek och fred. Inget där som väcker anstöt hos mig.
Albin Flinkas är suverän i rollen som Claude som flyr det borgerliga livet och snart ställs inför nästa val när inkallelseordern kommer. Det fria hippielivet är inte utan konflikter och problem. Värderingar och könsroller suddas inte ut bara för att du tar på dig en färgglad väst. Och den självklare ledaren är förstås en man (Berger som spelas av Fredrik Lycke).
[Parentes: Jag så nyss Albin Flinkas på Klara soppteater. Då handlade det om Jaques Brel. Att se Flinkas i Hair med samma energi visar på en begåvad och allsidig skådis.Bra att Stadsteatern ger oss en förnyelse på det här sättet. Vi fick ett löfte om att han återkommer med föreställningen. Får inte missas!]
Överhuvudtaget var ensambelns insattser enastående. Tycker jag i all fall men jag har svårt att tro att någon skulle tycka så mycket annorlunda.
Föreställningen följde i stort sett originalhistorien förutom att Claire Wikholm av någon anledning har rollen som berättare och ger tillbakablickar till livet på 60-talet. Helt i onödan tycker jag. Hair är en historia som står på egna ben och den spelades med energi. Själv har jag aldrig haft något behov av att förklara mina ställningtaganden från den tiden. Stadsteaterns uppsättningen är mer vågad än originaluppsättningen. Det blir också tydligt att problem som kvinnoförtryck, rasism och krig inte försvinner för vi önskar det. Vi brottas ju med samma problem idag men har lärt oss lite mer om problemen och lösningarna.
Andra recensioner
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stadsteatern, Hair, premiär, recension