När ridån har gått står några av det svenska kulturlivets giganter på scen och kan ta emot den uppskattande publikens applåder. Tribadernas natt av PO Enqvist firar många triumfer under kvällen, när den träffsäkert har tagit sikte på snart sagt varje känslouttryck som står att uppbringa på en scen en kylig kväll i Stockholm i maj.
Ett par år innan den lika kylslagna natten i Köpenhamn för 113 år sedan har Siri von Essen bedragit sin make August Strindberg, som sin vana trogen tagit all heder av både von Essen och hennes vän i kampen för frigörelsen från den genialiske, men högst självupptagne, Strindberg. Vännen, tribaden, är danska Marie David som nu åter är i von Essens och Strindberg sällskap efter tre års självutplånande alkoholkonsumtion. Och nu ska pjäsen där Strindberg dragit ner byxorna på både sin hustru och hennes älskarinna (och gjort dem till trånande och grälande om den frånvarande mannen som de båda naturligtvis oförbehållsamt älskade) sättas upp i ett sista desperat försök för det Strindbergska paret att stärka den hushållskassan som nu ekar tommare än någonsin förut.
Kort och gott, det är repetitionsdags. Paret von Essen-Strindberg ligger i skilsmässa. Den planerade uppsättningen av Fröken Julie är inställd efter censorernas framfart och Strindbergs ovilja att anpassa manuset efter deras önskemål. Viggo Schiwe (Richard Forsgren), Marie David (Lina Englund) och Siri von Essen (Marie Richardsson) ska sätta upp Den Starkare, och Strindberg (Shanti Roney) kommer till Dagmar-teatern för att inspektera hur arbetet fortskrider. Att Marie Davids engagerats i uppsättningen är okänt för Strindberg, som nu måste kämpa inte bara mot en bitter hustru utan mot hela kvinnosläktet, som alla, utan undantag, har honom och hans svullna manlighet som primärt mål för sin frigörelse.
PO Enqvists Tribadernas natt har 37 år på nacken, men pjäsen håller än. Uppgörelsen mellan Strindberg och hans tämligen splittrade ego är förvisso starkt fokuserad på den närvarande mannen, vilket blir extra tydligt när PO Enqvist och regissören Thommy Berggren flankerar ensemblen, men den manliga fåfängan har sällan framställts som så tarvlig och inåtvänd som här. Kvinnorna, förtryckta och mitt uppe i en frigörelseprocess på samma gång, har inte mindre rika själsliv i Lina Englunds och Marie Richardssons gestalningar. Men trots Davids pågående alkoholism och von Essens tämligen sargade känsloliv efter flera år i exil med Strindberg som enda sällskap är detta Strindberg Show, på gott och ont. Shanti Roney dominerar scenen som Strindberg och tar all den plats som texten ger honom utrymme.
Strindberg kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan tilltro och djup misstänksamhet, mellan sympati och misogyni. Det enda han inte överger är föreställningen om sin egen genialitet, men varje attribut som omger den blir ifrågasatt och punkterat av en demonisk Shanti Roney som går från klarhet till klarhet på scen. Strindberg i PO Enqvists version är en målsökande missil inställd på sin egen förintelse.
Pjäsen balanserar några gånger på gränsen till burlesk, och gör ett par korta utflykter in i publikfriande penisavund. Ögonblick som gärna bytts ut till lite mer Marie Richardsson och Lina Englund, vars karaktärer, oavsett frigörelse och medvetenhet, blir en slags stöttepelare för Strindbergs genialitet när Berggren står för regin.
Det är märkligt att det inte går att närma sig Strindberg utan att snärja sig in i samma problematik som han själv kände sig konstant missförstådd för. Sen är det klart, en så mångfacetterad och splittrad människa är ju tacksam att klä sin egen osäkerhet i och samtidigt bedriva en smula själslig andeutdrivning på sig själv. PO Enqvist, Tommy Berggren klär av sig själva på scen och skyller på Strindberg när vi ser dem i all sin osäkerhet.
– Text av Johan Ranstam –