Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Ska´re va, ska´ reva 100 procent – kakaroke-rolig soppteater på Klara

by

Ska´re va, ska´ reva 100 procent
Manus: Frida Westerdahl
Regi: Ole Forsberg
Koreografi: Tobias Norenstedt
Musikarrangemang: Måns Ek
Klara Soppteater, Stockholms stadsteater
Premiär 9 maj 2012

Ida Engvoll och Frida Hallgren är två jätteduktiga unga skådespelare som jag imponerats av i flera föreställningar. När de nu spelar mot varandra i soppteaterföreställningen ”Ska´re va, ska´reva 100 procent” ville jag inte missa denna scenshow.

Carola och Eva-Lena är två ensamma tjejer från förorten som jobbar på fabrik och längtar efter att träffa den rätte. De försöker ragga sin drömmann på dansrestauranger, men det går inte så bra – men när de börja tävla i karaoke känner de att de funnit sitt rätta element: karaokebaren. Frida Hallgren spelar Carola och Ida Engvoll gör Eva-Lena, i roliga scener där de vanligaste karaokesångerna blir rätt massakerade.

På ytan driver föreställningen med unga förortstjejer och det är lite av en karikatyr av dem som vi ska sitta och skratta åt – och känna att vi själva är minsann inte så blåsta att vi gillar sådan där töntig schlagermusik. Vi skrattar åt deras panikartade jakt på karlar. Tjejerna kanske är dumma som tror på att hitta den rätte och att de anpassar sina liv efter männens villkor, deras klyschor om att kämpa på och att lära av sina misstag klistrar sig fast på oss – och mitt i det roliga och underhållande blir många av samtidens klyschor synade och bekräftade som bluff.

Att föreställningen inte faller till ytlig buskis är också beroende på att skådespelarna gestaltar sina roller med kärlek. Ida Engvoll och Frida Hallgren spelar så bra Ida Engvolls Eva-Lena, vars hängiga gestalt fastnat i tonårslivet, som en förvuxen kalv som pendlar mellan sårbarhet och tuffhet, i glittrig kortkort kjol. Kjolen betydligt mer utmanande än tjejen själv. Ja vi har stött på dessa unga kvinnor i karaoke-restaurangerna.

Föreställningen är underhållande med musik och de klassiska karaoke-hitarna blir riktigt roliga när Eva-Lena och Carola tar hand om dem och visar var betoningen ska sätta i de kända sångerna. Har de någonsin blivit med klyschiga?

Som Carola säger:
”Gå ut stenhårt! Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig stämma guitaren! Det är vår slogan. Krossa allt tvivel, krossa allt motstånd. Ge 100 % det är vår strategi! Be anstoppeboll!”

Publiken på premiären skrattade och tycktes nöjd och till slutlåten klappade alla med i takten.

I rollerna: Ida Engvoll och Frida Hallgren
Foto: Petra Hellberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Spökhotellet – skruvat och roligt

by

Spökhotellet av Georges Feydeau
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär 11 april 2011

Två par i medelåldern bor grannar och båda paren har det lite trassligt i sina äktenskap. Den ena mannen är intresserad av grannens fru och lyckas få med henne till ett hotell en natt, för att hon ska hämnas på sin man som enligt henne inte är tillräckligt intresserad av henne. Nu råkar slumpen göra att de hamnar på precis det hotell dit hennes man kommer samma natt för att han ska undersöka ett misstänkt fall av spöken.

Ja det låter som en knasig historia. Ännu knasigare och med ännu fler förvecklingar blir det.

Spökhotellet är en komedi och en fars, skriven av fransmannen Georges Feydeau 1894. Den är en av flera franska komedier som driver med en särskild slags pjäser som var vanliga på de franska teatrarna i mitten av 1800-talet. Handlingen utspelades i franska salonger i burgna hem där ofta en främling kom på besök och det mesta ställdes upp och ned, men i slutscenen ställdes allt till rätta. De nya komedierna av pjäsförfattare som Georges Feydeau drev med dessa och skruvade dem några varv till.

Spökhotellet kom till under en tid då stränga moraliska principer styrde och dubbelmoralen frodades bakom stängda dörrar. Att det därför är så många dörrar som öppnas och stängs i den här typen av fars blir som en metafor, om de många dörrar som var stängda och som skulle må bra av att öppnas i de borgerliga gemaken.

Det är inte direkt en föreställning jag går hemma efteråt och grubblar över. Visserligen är det på sätt och vis en rätt mörk bild av människorna som kommer fram: de flesta ljuger mer än de talar sanning och det är inte många som har ärliga relationer till varje sig familj eller vänner. Men jag känner att det är inte med sådana glasögon jag ser eller bedömer den här föreställningen. Den är rolig och för att den ska fungera kräver det att skådespelarna har tajming i sitt samspel – och det har de. Lennart Jähkel som herr Pinglet är klockren, ful och beräknande och Michael Segerström är som alltid bra i sin roll som den sliskiga hotellportieren Bastien. Maria Salomaa gör den rejält bortskämda hemmafrun Marcelle, som bara vill ha mer uppmärksamhet. En biroll, men riktigt lustig sådan, är kommissarie Boucard som Ulf Eklund gör med den äran. Han får dessutom utrymme till ett litet soloparti där han tveklöst inspirerat av Peter Sellers berömda Rosa Pantern. Oj vad jag skrattade.

Framför allt ser jag föreställningen som en underhållande komedi även om vissa paralleller med vår tid går ändå att dra. Handlingen utspelar sig från början i en tid i Frankrike då Paris blomstrade. Frankrike tjänade bra på att vara en kolonialmakt och de nyrika borgarna levde i välstånd, fast samtidigt hade allt gått fort och många kom från landet och var innerst inne rädda för att avslöjas som de lantbor de egentligen var. Välståndet vilade på en bräcklig grund, därför gick alla omkring på tå utan att säga saker vid dessa rätta namn. Att sopa problemen under mattan blir i längden ohållbart.

Förutom duktiga skådespelare tyckte jag om scenografin. I första akten utspelas handlingen i familjen Pinglets ljusa lägenhet och en stor del av andra akten i hotell Friheten, som kom fram genom en snillrik användning av vridscenen: hela hotellet visade sig finnas på andra sidan vridscenen. Ett riktigt spökhotell med läskig trappa.

Spökhotellet blir väl säsongens familjeföreställning – en komedi där alla i familjen hittar något att skratta åt.

I rollerna:
Pinglet Lennart Jähkel
Paillardin Jacob Nordenson
Mathieu Tomas Norström
Maxime Jörgen Thorsson
Boulot Kalle Malmberg
Bastien Michael Segerström
Kommissarie Boucard Ulf Eklund
Chervet m fl roller Siri Hamari
Ernest Joakim Gräns
Marcelle Maria Salomaa
Angélique Tova Magnusson
Victoire Ida Steén
Elever från scengymnasiet Kristina Falkborg
Naddine Edman
Tuva Maja Jansson
Wilma Enegren Ekström
Stella Hildersten
Arnold Vestin
Gustaf Asplund
Jonathan Bjuggfält
Niklas Smålänning
Alfred Stedt

Foto: Markus Gårder

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Genom den trånga porten” ställer viktiga frågor om religionen

by

Genom den trånga porten
Baserad på Karen Armstrongs självbiografi med samma namn
Södra Teatern, Stockholm
Regi: Rickard Günther
Urpremiär 23 mars 2012

Om Gud är kärlek hur kommer det sig då denna Gud vill att munkar och nunnor lämnar samhället och lever i kloster, varför vill denna Gud att en del människor inte ska ha kärleksrelationer till någon, inte ens får knyta djupa vänskapsband med andra munkar och nunnor? Den frågan är en av de pelare som föreställningen ”Genom den trånga porten” kretsar.

Sara Lindh spelar Karen Armstrong – fast hon är ensam på scenen, så det gör föreställningen till en monolog, men en mycket levande och fängslande sådan.

Karen Armstrong blev antagen till ett katolsk kloster när hon var sjutton år, i början av sextiotalet. Hon var först postulat, sedan två år novis och därefter avgav hon klosterlöftena. Sammanlagt sju år levde hon i klostret, som var ett strängt kloster med hårda regler.

Sara Lindh skildrar både med kroppspråk, ord och gester hur den sjuttonåriga Karen mot sina föräldrars vilja väljer att gå i kloster. Hon fångar det så skickligt, vi får inga färdiga svar eller tolkningar, det är mycket undertext, mycket vi måste bestämma själv hur vi tolkar. Är det en ungdomsrevolt hon gör? Är beslutet att gå i kloster en följd av en bön till Gud är hon som liten var arg på sin lillasyster som sedan blev svårt sjuk? Lovade hon Gud då att bli nunna? Eller är hennes längtan att gå i kloster en kallelse av en Gud? Föreställningens styrka är att den inte ger färdiga svar, det är upp till oss som åskådare att själva tolka.

Livet i klostret är ingen dans på rosor, jag får många sekt-vibbar. Klostret kräver total lydnad. De unga kvinnorna ska lära sig att lämna sin jag-fixering och de ska klippa av band till familj och vänner och bara välja kärleken till Gud. Att Karen Armstrong efteråt är skeptisk till detta kommer fram i citatet:
Man kan vara så rädd att älska människor mer än Gud att man blir rent kärlekslös.

Sara Lindh i rollen som Karen Armstrong skildrar inte klosterlivet enbart i mörka färger, hon ger oss inte några snabba enkla svar eller förklaringar. I klostret finns sådant som är bra och sådant som är dåligt. Hon berättar om nunnan Bianca, en kvinna som tycks ha både fötterna på jorden och som ser det positiva i att Karen har ett starkt intellekt och som städer att hon får studera på Oxford.

Allra mest spännande är dock andra halvan av akten efter paus, när Karen blivit vigd till nunna och börjar studera på Oxford efter att ha levat isolerad från omgivningen i två år och hon hamnar i ett samhälle där ungdomar börjar hugga för sig och vill förändra samhället och både en politiska och sexuella revolutionen börjat.

Föreställningen var utlovad att den skulle vara två och en halv timme med paus, men var tre timmar. Det är lite för långt för en monolog, hur fängslande och intressant den än är. Men framför allt hade jag önskat se en lite annorlunda fördelning av innehållet.

Första delen handlar mycket om tiden då Karen var postulat och de chefs-nunnorna ville göra henne ödmjuk genom att få henne att ge upp sitt intellekt. Karen brottas med tankarna om hon måste välja mellan sitt intellekt och Gud och frågan om varför hon fått ett intellekt om det är ett hinder för att nå Gud. Det är existentiella frågeställningar som tas upp i den delen – men i sista delen av föreställningen skildras tiden då Karen blivit vigd till nunna och av sin orden skickas att studera i Oxford. Hon är fortfarande väldigt ung, eftersom hon gick i klostret redan som sjuttonåring. Hon börjar bli medveten om sin kropp och sitt kön.

Om du är intresserad av existentiella frågor och om frågor om Guds existens och religion då får du ut mycket av den här föreställningen. Den förenklar inget utan sätter fingret på flera viktiga frågor där du själv måste hitta ditt eget svar.

Södra Teatern informerar om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Döda utan gravar – en spark i magen

by

Döda utan gravar
Fröa Konstnärliga Teater, hos Göteborgs Dramatiska Teater
Regi, bearbetning: Erik Otterberg

En psykologisk thriller – jo, det kan man verkligen säga – som hade premiär fredagen den 23 mars, 2012, i Göteborgs Dramatiska Teaters lokal på Stigbergsliden 5 b. Värd är Fröa Konstnärliga Teater.

Vad jag kom ihåg av Jean-Paul Sartre var att han levde med Simone de Beauvoir, att han var existentialismens fader och att han hade skrivit Äcklet och Inför lyckta dörrar. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1964, men vägrade att ta emot det.

Döda utan gravar skrev han 1946 och handlingen i pjäsen får en verkligen att tänka på andra världskriget, pratet om kanslern inte minst. De sadistiska tortyrscenerna är nervkittlande och skådespelarnas rollprestationer är verklighetstrogna. Spark i magen – JA! Den franska Vichyregeringen, som kollaborerade med de tyska nazisterna, fick den franske medborgaren att ta ställning för motståndsrörelsen i kampen mot ockupationen och fascismen.

Jag lider verkligen med motståndskämparna, inspärrade på en vind. Efter ett misslyckat uppdrag har de blivit tillfångatagna och en efter en förs de till tortyrrummet för att de skall tala om för tortyrledarna vem som är deras ledare. I byn där de blev rekryterade till motståndscellen finns 300 likstela kroppar som ligger och förmultnar. Krigspessimismen går att ta på. Ändå finns det en önskan hos dem att de inte ska dö förgäves. Att deras sista uns av integritet inte ska gå förlorat.

Det är en fruktansvärt bra pjäs som lämnar eftertankar om vad människor är kapabla till och det spelar ingen roll vilken tidsperiod vi befinner oss i. Scenariot som pjäsen gestaltar kan återupprepas oberoende av tidsperiod. Fascismen visar sitt ohyggliga ansikte för oss. Du går inte oberörd därifrån, jag är bedövad och ödmjuk inför uppgiften att återge pjäsens handling.

Text: Katarina Bredberg

Medverkande
Isabella Wallin – Petrén
Kalle Sterner – Jens, motståndscellens ledare
Ikí Norgren – Fanny, Louises yngre syster
Dahn Lindmark – Langburger
Tika Lahne – Hannah
Fanny Klevmar – Louise
Rebecca Karlsson Järdmo – Shahana
Jon Gavelin – Qvist
Ibrahim Ebrima Faal – Charon
Erik Otterberg – regi, bearbetning
Jean- Paul Sartre – författare
Nathalie Otterberg – regiassistent, medproducent
Fredrik Johansson, Sara Sanzén – producenter
Christian Palm – musik
Rebecca Karlsson Järdmo – smink
Bo Arnryd – alltiallo

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ett drömspel i Malmö, recension

by

Ett drömspel
av August Strindberg
Premiär på Intiman, Malmö stadsteater
Premiär 17 mars 2012

Det är med blandade känslor jag lämnar mitt första möte med Strindberg. Jag gillar berättelser, klassiska berättelser med en början, slut och en klar logisk tråd däremellan. Ett drömspel är ingen klassisk berättelse. En fördel med att vara recensent är att jag går på pjäser jag aldrig skulle ha sett annars.
Ett drömspel skrevs 1901, hade urpremiär 1907 och har spelats otaliga gånger över hela världen. Ramberättelsen är enkel, Guden Indras dotter nedstiger till jorden för at lära sig hur människorna har det.

Pjäsen i sig är fragmenterad och lika logisk som dålig dröm. Olika känslomässiga tillstånd staplas på varandra i en enligt vad jag kan se slumpmässig ordning.

Det som gav mig mest i denna föreställning är det sätt regissören jobbat med kläder och dekor. Det är så minimalistiskt det kan bli. Skådespelarna bär sina egna vardagskläder, den enda dekor och rekvisita som finns på scenen är en stol. Förutom scenljuset i taket, består ljussättningen av en ordinär skrivbordslampa som skådespelarna själva riktar om vid behov. En kofta blir ett barn.
Det lyfter fram dialogen och de små detaljerna i skådespelarnas prestation. Det finns inget på scenen som distraherar.

Den bästa scenen är utan tvivel den där den nyblivna kärnfamiljen genom tejp på golvet spärras in i sitt eget lilla vardagshelvete. En skådespelare tejpar på golvet en rektangel som bit för bit innesluter det grälande paret och det skrikande barnet. Det är en grafiskt träffande bild över hur den inledande förälskelsen förvandlas till något helt annat.

Pjäsen präglas en enorm svartsyn på livet i allmänhet och kärleken i synnerhet. ”Det är synd om människorna”, säger Indras dotter. Jag vet inte om Ett drömspel är en avspegling av Strindbergs eget känsloliv vid denna tid. Om så är fallet borde vi kanske vi synd om Strindberg istället.

Text: Peter Johansson

I rollerna: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Hans-Peter Edh, Bo-Christer Hjelte, Karin Lithman, Jacob Nordquist, Kardo Razzazi, Karin Huldt
Regi: Kersti Horn
Längd: 1 timme (ingen paus)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,