Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Döda utan gravar – en spark i magen

by

Döda utan gravar
Fröa Konstnärliga Teater, hos Göteborgs Dramatiska Teater
Regi, bearbetning: Erik Otterberg

En psykologisk thriller – jo, det kan man verkligen säga – som hade premiär fredagen den 23 mars, 2012, i Göteborgs Dramatiska Teaters lokal på Stigbergsliden 5 b. Värd är Fröa Konstnärliga Teater.

Vad jag kom ihåg av Jean-Paul Sartre var att han levde med Simone de Beauvoir, att han var existentialismens fader och att han hade skrivit Äcklet och Inför lyckta dörrar. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1964, men vägrade att ta emot det.

Döda utan gravar skrev han 1946 och handlingen i pjäsen får en verkligen att tänka på andra världskriget, pratet om kanslern inte minst. De sadistiska tortyrscenerna är nervkittlande och skådespelarnas rollprestationer är verklighetstrogna. Spark i magen – JA! Den franska Vichyregeringen, som kollaborerade med de tyska nazisterna, fick den franske medborgaren att ta ställning för motståndsrörelsen i kampen mot ockupationen och fascismen.

Jag lider verkligen med motståndskämparna, inspärrade på en vind. Efter ett misslyckat uppdrag har de blivit tillfångatagna och en efter en förs de till tortyrrummet för att de skall tala om för tortyrledarna vem som är deras ledare. I byn där de blev rekryterade till motståndscellen finns 300 likstela kroppar som ligger och förmultnar. Krigspessimismen går att ta på. Ändå finns det en önskan hos dem att de inte ska dö förgäves. Att deras sista uns av integritet inte ska gå förlorat.

Det är en fruktansvärt bra pjäs som lämnar eftertankar om vad människor är kapabla till och det spelar ingen roll vilken tidsperiod vi befinner oss i. Scenariot som pjäsen gestaltar kan återupprepas oberoende av tidsperiod. Fascismen visar sitt ohyggliga ansikte för oss. Du går inte oberörd därifrån, jag är bedövad och ödmjuk inför uppgiften att återge pjäsens handling.

Text: Katarina Bredberg

Medverkande
Isabella Wallin – Petrén
Kalle Sterner – Jens, motståndscellens ledare
Ikí Norgren – Fanny, Louises yngre syster
Dahn Lindmark – Langburger
Tika Lahne – Hannah
Fanny Klevmar – Louise
Rebecca Karlsson Järdmo – Shahana
Jon Gavelin – Qvist
Ibrahim Ebrima Faal – Charon
Erik Otterberg – regi, bearbetning
Jean- Paul Sartre – författare
Nathalie Otterberg – regiassistent, medproducent
Fredrik Johansson, Sara Sanzén – producenter
Christian Palm – musik
Rebecca Karlsson Järdmo – smink
Bo Arnryd – alltiallo

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ett drömspel i Malmö, recension

by

Ett drömspel
av August Strindberg
Premiär på Intiman, Malmö stadsteater
Premiär 17 mars 2012

Det är med blandade känslor jag lämnar mitt första möte med Strindberg. Jag gillar berättelser, klassiska berättelser med en början, slut och en klar logisk tråd däremellan. Ett drömspel är ingen klassisk berättelse. En fördel med att vara recensent är att jag går på pjäser jag aldrig skulle ha sett annars.
Ett drömspel skrevs 1901, hade urpremiär 1907 och har spelats otaliga gånger över hela världen. Ramberättelsen är enkel, Guden Indras dotter nedstiger till jorden för at lära sig hur människorna har det.

Pjäsen i sig är fragmenterad och lika logisk som dålig dröm. Olika känslomässiga tillstånd staplas på varandra i en enligt vad jag kan se slumpmässig ordning.

Det som gav mig mest i denna föreställning är det sätt regissören jobbat med kläder och dekor. Det är så minimalistiskt det kan bli. Skådespelarna bär sina egna vardagskläder, den enda dekor och rekvisita som finns på scenen är en stol. Förutom scenljuset i taket, består ljussättningen av en ordinär skrivbordslampa som skådespelarna själva riktar om vid behov. En kofta blir ett barn.
Det lyfter fram dialogen och de små detaljerna i skådespelarnas prestation. Det finns inget på scenen som distraherar.

Den bästa scenen är utan tvivel den där den nyblivna kärnfamiljen genom tejp på golvet spärras in i sitt eget lilla vardagshelvete. En skådespelare tejpar på golvet en rektangel som bit för bit innesluter det grälande paret och det skrikande barnet. Det är en grafiskt träffande bild över hur den inledande förälskelsen förvandlas till något helt annat.

Pjäsen präglas en enorm svartsyn på livet i allmänhet och kärleken i synnerhet. ”Det är synd om människorna”, säger Indras dotter. Jag vet inte om Ett drömspel är en avspegling av Strindbergs eget känsloliv vid denna tid. Om så är fallet borde vi kanske vi synd om Strindberg istället.

Text: Peter Johansson

I rollerna: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Hans-Peter Edh, Bo-Christer Hjelte, Karin Lithman, Jacob Nordquist, Kardo Razzazi, Karin Huldt
Regi: Kersti Horn
Längd: 1 timme (ingen paus)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Peggy Pickit ser Guds ansikte på Teater Galeasen, recensionen

by

Peggy Pickit ser Guds ansikte
Teater Galeasen, Stockholm
Manus: Roland Schimmelpfennig
Regi: Olof Hansson
Premiär 5 mars 2012

I u-länder svälter barn ihjäl och människor dör av sjukdomar för att de inte har råd med medicin. I västvärlden lever medelklassen trygga liv i hus med garage, fina möbler och bra jobb.
Vem rår för det? Vem fel är det?
Den frågan ställer föreställningen Peggy Pickit ser Guds ansikte i uppsättningen av den intressanta tyske nutidsdramatikern Roland Schimmelpfennigs pjäs.

Martin och Karin är två läkare, de är gifta och har arbetat utomlands i en krishärd i Afrika i sex år. Nu är de bjudna hem till vännerna Lisa och Frank, som under sex åren istället byggt upp ett tryggt medelklassliv med villa med fint garaga. Paren har inte setts på sex år – men mötet blir en katastrof.

När vi träder in i salongen möts vi av en helvitt scen. Vita soffor, vit heltäckningsmatta och alla fyra skådespelare klädda i chica vita kläder. Vi möts av en pinsam tystnad. Länge sitter de fyra nästan helt stilla. Någon rör bara lite lätt på en fot eller vickar på huvudet lite.

Framför scenen är en upphöjning där en plastfigur står fastsatt i ett ställ, dockan har röda högklackade skor och ser ut som en billig minivariant av Barbiedockor. Dockan har en central roll i dramat, det är Peggy Pickit.

Mannen i paret som bjudit hem middagsgäster bryter den pinsamma tystnaden genom att gå fram till publiken och ge startsignal åt spelet med att säga: ”Det var en total katastrof”. Därmed ser vi redan det förljugna spelet, låtsasvänskapen och kramarna som inte betyder något när Frank och Lisa välkomnar sina gäster.

Handlingen bryts hela tiden av genom att skådespelarna kliver ur scenen, tar några kliv fram mot publiken och kommenterar det som hänt eller återger sina tankar om kvällen. Därefter tas handlingen upp igen, ibland tillbakaspolar några steg. Upprepningen blir som ett mantra som speglar det förljugna sällskapslivet.

Mycket sägs mellan raderna och förstärks genom blickar och miner. Dramat klär av den välbärgade övre medelklassen in på benet och avslöjar alla dess förljugna beteenden och vi får också flera citat som kommer att bli klassiska beskrivningar av nutidsmänniskor som: ”Enda sättet att klara bjudningar är alkohol”.

Lisa och Frank har en femårig dotter, som inte är hemma när gästerna kommer. Martin och Karin har under de sex åren i Afrika tagit hand om en sjuk och föräldralös flicka, Annie. Lisa och Frank har skickat pengar till dem för att de ska kunna ge flickan medicin. De har också skickat brev från dottern Caroline, som gjort teckningar till Annie. Nu vill Caroline skicka sin plastdocka till Annie. Det blir så absurt, Annie är lämnad i Afrika och får inte längre medicin och kommer troligen inte att överleva, om hon ens lever fortfarande.

Föreställningen skildrar det komplicerade förhållandet mellan västvärlden och u-länderna, men den skildrar också hur hopplöst maktlös varje enskild människa kan känna sig.

En stark föreställning och ett måste för var och en som är intresserad av globala frågor. Den ställer viktiga frågor som mal runt i huvudet efteråt.

Rollerna:
Lisa: Sandra Huldt
Frank: Jacob Ericksson
Martin: Per Grytt
Karin: Åsa Persson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bibeln på Göteborgs stadsteater är en mörk historia

by

Bibeln
Göteborgs stadsteater
Premiär 17 februari 2012
Manus: Niklas Rådström
Regi: Stefan Metz
Musik: Gunnar Lundgren
Ljus: Willia Wenner
Scenografi och kostym: Alex Tarragüel Rubio

Bibeln i regi av Stefan Mets är en mörk föreställning som tar upp de svåra existentiella frågorna, om lidandet, om rättvisan och orättvisan i livet, om död och liv. Niklas Rådström har skrivit manus till föreställningen som lär vara den första teaterföreställningen i världen av Bibeln i dess helhet. Den är lång, nästan fem timmar – med avbrott för två pauser.

Föreställningen börjar i mörkret och Gud skapar ljuset. En oerhört elegant, estetisk inledning där guds tre änglar utför guds verk under skapelsen och Michalis Koutsogiannakis spelar den ängel som fått det ärorika uppdraget att vara guds röst. Michalis Koutsogiannakis är en speciell skådespelare med stark utstrålning, han passar perfekt i rollen som guds närmaste ängel. Han har en lätt brytning i sitt uttal, eftersom han har grekiskt ursprung och har bott mycket både i Australien och Italien. Den brytningen gör guds röst liksom mer global, mer universell.

Efter skapelsen möter vi Adam och Eva och vi får se hur de tvingas lämna paradiset, vi möter Kain som dödat Abel och vi kommer ganska snabbt till Moses. Första akten är hyggligt kronologisk men sedan i andra akten bryts det kronologiska upp alltmer och olika delar av Bibeln blandas. I samma scen kan kända personer från de gammaltestamentliga berättelserna och citat från olika delar av Bibeln tas upp samtidigt.

Den gud som presenteras i framför allt första delen är väldigt krigisk och han har inga problem med att döda en hel stad eller ett helt folkslag. Gud hämnas och dödar människor som inte är rättfärdiga. De män som krigar för gud har slående likheter med både soldater och rebeller i nutida konflikter. Dräkterna stryker under och förstärker och ger fördjupade associationer. Alex Tarragüel Rubio har gjort ett imponerande arbete med hur kostymerna används. Moses bror Aron hade en klädstil som fick mig att tänka både på Stalin, Che Guevara och Mao. De gammaltestamentliga ledarna har en del gemensamt med senare tiders politiska ledare.
En träffsäker scen är när översteprästen (spelad av Carl-Magnus Dellow) krypande och smilande övertalar Pontius Pilatus att döma Jesus till döden istället för brottslingen Barabas. Pontius Pilatus är en högrest man, iklädd blå glänsande sidenkostym (spelad av Lamine Dieng) – och jag får associationer till nutida toppdiplomater och politiken som säljs ut till underhållningsindustrin.

Guds tre änglar varav en sedan faller och blir Satan har en viktig roll i berättelsen. De tre änglarna är det sammanhållande kittet, som är berättare och kommenterar och argumenterar med varandra och med övriga karaktärer. Adam och Eva har också en slags sammanhållande funktion. De dyker upp under föreställningens roll i nutida kläder och är andra karaktärer fast med namnen Adam och Eva.

Föreställningen leker en del med att karaktärer byter plats och i tredje delen, efter andra pausen, leker den också med könsroller. Vem har sagt att Jesus måste spelas av en kvinna?

Jag tror att en och annan som såg premiären blev lite förvånad. Bibeln efter Niklas Rådströms manus är ingen rak berättelse som följer allt kronologiskt. Överlag är det en mörk bild av gud som målas fram, det är inte mycket av det ljusa som också finns i Bibeln som kommer fram. Bibeln i sig innehåller många dramatiska berättelser som inte alls är med och om de är med utnyttjas inte deras dramatiska potential utan ofta är det någon karaktär som berättas det istället.
Dekor och scenografi stram, karg med mycket bruntoner i husen som i bakgrund är formade som stora hyllor. Att scenografin och dekoren är så enkel ger stort utrymme för spelet med ljuset. Ljussättningen är en av föreställningens starkaste upplevelser. Musiken är också väldigt väl genomtänkt. En enkel orkester med en elbas, en elgitarr, trummor, en liten slags synth och en kontrabas stryker under stämningar och känslor.

Bibeln på Göteborgs stadsteater är ingen lätt föreställning. Den som kan sin religionshistoria och är välbekant med Bibeln får ut mycket mer. Spelet är fullt av små vinkningar och hänvisningar som kräver att du kan de bibliska berättelserna.

Mer än att berätta Bibelns historia från början till slutet tar den grepp på vad Bibeln betyder, vad dess berättelser har att säga människor: den ifrågasätter och sätter igång funderingar kring människolivets villkor. Men den är lång, den är nästan fem timmar – och den är krävande med många monologer. Kanske skulle föreställningen må bra av att korta ner några monologer och föra in lite mer dialog och dramatik. Ibland berättas det mer i monologerna är att det gestaltas som drama.

Skådespelare:
Mina Azarian, Per-Anders Ericson, Carl-Magnus Dellow, Lamine Dieng, Johan Gry, Henric Holmberg, Carina M Johansson, Miran Kamala, Petter Kevin, Michalis Koutsogiannakis, Magnus Lindberg, Mattias Nordkvist, Emilie Strandberg, Amelie Thorén, Nina Zanjani

Musiker:
Göran Klinghagen, Stefan Bellnäs

Kompositör:
Bengt Beche Berger

På bilden:
Henric Holmberg, Michalis Koutsogiannakis, Lamine Dieng, Emilie Strandberg

Relaterat: Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Premiären på Fanny och Alexander på Dramaten: en riktig teaterfest

by

Fanny och Alexander
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Kostym: Nina Sandström
Dramaten
Premiär 11 februari 2012

Röda mattorna var utrullade, personalen från vaktmästare till teaterchef var alldeles extra finklädda och i foajén underhöll en pianist redan en timme innan föreställningen började. Det vibrerade av förväntningar i luften – det märktes att det var en stor premiär. Och som extra glans kom den svenska kungen och drottningen och tog plats i kungalogen, precis innan ridån gick upp och spelet kunde börja.

En ung, gänglig pojke klev fram på scenen, framför ridån, tittade ut över publiken och konstaterade: ”Coolt”.

”Coolt” är nog ordet som många av de yngre i publiken också skulle använda om föreställningen. Pojken var förstår Alexander och han bjöd in oss till spelet som började med en rivstart.  Julfirandet hos familjen Ekdahl och deras teater var i full gång.  Alexander och hans lillasyster Fanny står med vidöppna ögon och betraktar alla galna släktingar och deras upptåg.

Fanny och Alexander i Stefan Larssons uppsättning på Dramaten är en överdådig teaterfest där teaterns alla metoder används: mer än hundra olika kostymer har formgivits till föreställningen och sytts upp. Scenografin är uppfinningsrik och de olika rummen, stationerna för spelet, snurrar runt på scenen. Det är fart och fläkt och det är så barnen Fanny och Alexander upplever sin värld och sin familj, fram tills katastrofen inträffar.

Det är härligt att se hur allt samverkar för att lyfta fram denna berättelse om vad teater och fantasi betyder i livet och samtidigt är det en otäck skildring av hur vuxna kan kväva det levande och fantasifulla i ett barn, eller försöka kväva med grymhet. Det som gör det så otäckt är att världen inte är bättre idag. Också idag finns det barn som blir utsatta för kränkningar.

Många vill säkert diskutera och jämföra teaterföreställningen av Fanny och Alexander med filmen och tv-serien. Det tänker jag inte göra, eftersom jag tycker att Stefan Larssons uppsättning fungerar alldeles utmärkt i sig själv. Filmen hade premiär 1982 och tv-serien hade premiär julen 1984. Det finns en mängd unga människor i tjugoårsåldern som inte sett varken filmen eller tv-serien. De kan absolut se teaterföreställningen. Den står helt för sig själv även om den ibland hade några blinkningar åt filmen och tv-serien. Musiken kommer också delvis från filmen men också från Detektivbyrån, Julianna Barwick, Matthijs Vos, Enrico Caruso, Bach och Schumann.

Skådespelarna storspelade – utan tvekan. Rollistan är lång och innehåller en lång rad av våra främsta skådespelare, som Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Jonas Karlsson, Livia Millhagen, Reine Brynolfsso, Thomas Hanzo, Christopher Wagelin, Kristina Törnqvist, Tanja Lorentzon, Hans Klinga, Pontus Gustafsso, Ellen Jelinek och Basia Frydman.

Marie Göranzon spelar Fru Helena Ekdahl, Alexanders farmor, som när hon förlorat den minst utflippade av sina tre söner konstaterar att livet slagits itu sedan dess och hon inte längre orkar reagera på att livet är så splittrat. Ja, alla som någon gång i livet varit med om när allt vänts upp och ned och katastrofen inträffat och man ändå måste leva vidare, kan känna igen sig i henne. Hon står också för en av föreställningens odödliga repliker:
Nu ska jag tvätta mig; sminka om mig, sätta upp håret och sätta på mig korsetten och sidenklänningen. En gråtande, kärlekskrank kvinna förvandlar sig till en samlad farmor. Vi spelar våra roller, somliga spelar dem slarvigt, andra spelar dem med omsorg. Jag hör till den senare kategorin.

Reine Brynolfsson spelar den hemske prästen Biskop Edvard Vergérus. Han är övertygande i sin grymhet, jag skulle inte vilja hamna i hans klor. Hans kristendom har det funnits och finns det fortfarande många förespråkare för. Som han uttrycker det: Kärlek och hänsyn har ingenting gemensamt och kärlekens språk kan vara ganska kärvt.
Jag tycker dock det finns en vidare tolkning av den här karaktären: alla de människor som får makt och sitter i olika ledande ställning och kräver disciplin har likheter med biskopen och använder sig av liknande argumentation.

De unga skådespelarna, som spelar Fanny och Alexander, måste också nämnas. Båda gör sina roller strålande. Nu vet jag inte vad de heter, för det är två pojkar som turas om att spela Alexander och likaså är det två flickor som turas om i rollen som Fanny. Dessutom finns det ersättare för dem.

Föreställningen är nästan fyra timmar lång, inklusive en paus. Men den kändes inte så lång, den fångade in mig och jag glömde tiden. Fanny och Alexander är både en hyllning till teaterkonsten och fantasin och beskrivning av grymhet, den har mycket allvar men också värme, humor och skratt som lättar upp. Visserligen finns det en humorscen som jag inte riktigt tycker passar in och som jag inte riktigt förstår varför Jan Malmsjö ska behöva spöka ut sig till en snurrig Skånepolis, men i övrigt fungerar komiken bra.

Scenografin, musiken, dräkterna och skådespelarna – allt samverkar och stöder berättelsen. Det är roligt att vår nationalscen någon gång bjuder upp till en sådan här  överdådig teaterhändelse. Dramaten har bjudit upp till stor teaterfest med Fanny och Alexander.

Uppdatering: Noterar av Sveriges Radios recensent av föreställningen inte lärt sig stava Marie Göranzons namn korrekt.

I rollerna

Helena Ekdahl MARIE GÖRANZON
Oscar Ekdahl THOMAS HANZON
Emilie Ekdahl LIVIA MILLHAGEN
Poliskommissarie, regissör, skådespelare JAN MALMSJÖ
Biskop Edvard Vergerus REINE BRYNOLFSSON
Carl Ekdahl CHRISTOPHER WAGELIN
Gustav Ekdahl JONAS KARLSSON
Lydia Ekdahl KRISTINA TÖRNQVIST
Alma Ekdahl TANJA LORENTZON
Isak Jacobi HANS KLINGA
Aron Retzinsky PONTUS GUSTAFSSON
Ismael Retzinsky, sufflösen ELLEN JELINEK
Maj, Justine JENNIE SILFVERHJELM
Henrietta KICKI BRAMBERG
Fröken Vega, biskopens mor BASIA FRYDMAN
En ung skådespelare JON KARLSSON
En ung skådespelerska JOSEPHINE ALHANKO
Elsa Bergius ELISABET HELANDER
Alexander HANNES ALIN, VICTOR LINDBLAD POTURAJ
Fanny KAJSA HALLDÈN, LEONA EKMAN LARSON

Foto: Sören Vilks

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3, Dagens Nyheter 4

Recension i DN, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3, Expressen 4 och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,