Den starkare
Av och med Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson
Regi och bearbetning Anna Pettersson
Ljud och ljus Gustave Lund
Kostymstöd Lotta Borgman
Koreografiöga Catharina Allvin
Premiär på Strindbergs Intima Teater 3 oktober 2024
Den roligaste timmer på länge. Föreställningen gick svindlande fort, alldeles för snabbt. En timme kändes kort och jag skulle gärna vara kvar och se föreställningen fortsätta en timme till. Men det finns något mästerligt i att kunna skapa något som aldrig upplevs för långt. Bara mästare kan skapa något som inte är utdraget. En applåd för Den starkare. Vitsig, rolig, dråplig och med en del att tänka på och prata om och vrida på.
Förställningen är uppbyggd i två delar som startar som en glittrig revy där också publiken deltar genom att rösta på olika frågor. Den andra delen är en kort version med det väsentligaste ur en text av August Strindberg, överförd till vår tid.
Allt hålls ihop av de två stiliga, glamorösa och erfarna skådespelarna Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson. De är generösa och som födda på scen, så naturliga. Jag tror att ingen föreställning av Den starkare kommer att vara helt lik den andra. Som jag nämnt ställer Ica och Gunilla frågor till publiken och jag misstänker att dessa frågor kan förändras lite efter varje föreställning. Iwa och Gunilla besitter säker förmågan att improvisera så föreställningen blir levande och delvis kan anpassas efter publiken.
Ute blåste höstvindar. Det var på flera sätt att komma in i värmen på Strindbergs intima Teater. Första delen av föreställningen utgick från 1970-talet. Det var en tid där många unga ville förändra världen och trodde att det var möjligt. Det var en tid då regler kring relationer luckrades upp och många upplevde en frihet. Fast hur blev det och hur fria blev människorna? En del bodde i kollektiv och trodde att det var en väg för att förändra världen.Visst tas det upp på ett humoristiskt sätt men det rymmer också mycket allvar.
Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson har båda uppnått åldern för pension och de tog också upp tankar kring död. Gunilla berättar om när hon hade ett mindre jobb i filminspelning där hon spelade död och låstes in i en kista i en begravningsbil. Skrämmande och obehagligt. Det var ett av flera små berättelser som jag känner ger mycket att tänka på. Jag tänker att det allra bästa sättet att se denna föreställning är att vara några som ser den tillsammans och samlas efteråt, äter en middag tillsammans och pratar om minnen och tankar som föreställningen sätter igång.
Den starkare är rolig. Mycket rolig. Den är komisk, underfundig men med mycket allvar i botten.
Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.
En stor del av berättelsen framförs genom att Alice och Diana växelvis berättar om olika händelser, ibland ur olika perspektiv. De berättar för publiken eller som om det vore en bok vänder de sig till läsaren. När det började tänkte jag att det skulle bli tråkigt att höra något berättas istället för att se det dramatiseras. Oj vad bedrog mig. Det blev en annan form av dramatisering och Annika Olssons och Angela Kovács sätt att berätta ger djup åt händelserna. Jag sögs in i deras berättelse och glömde tid och rum, jag var där sommaren 1976, kändes det som. Jag var där och var en fluga på väggen som registrerade allt. Det är minst lika mycket det som inte sägs eller som bubblar under ytan som berättar om människorna som det som uttalas. Så som det ofta är i livet.
Shakespeares drama Kung Lear handlar om en kung som bestämmer sig för att gå i pension. Han vill dra sig tillbaka och fördela sitt arv och sin makt. Han har tre döttrar. Den yngsta, Cordelia, är hans favorit. Kungen ger sina döttrar i uppdrag att säga hur mycket de älskar honom och efter vad de säger ska han fördela sitt arv. De två första, Goneril och Regan, brer på och överdriver och pappa kungen går på deras smicker. Den yngsta vill inte ställa upp på falskspel och menar att han bör veta hur mycket hon älskar honom, hon ska inte behöva formulera det i ord. Kung Lear blir kränkt av Cordelias svar och skickar iväg henne att gifta sig med en fransk tronarvinge utan något arv medan de två äldsta smickrande döttrarna får dela på riket. Samtidigt får de kravet från pappan att ta hand om honom och hundra av hans soldater resten av hans liv.
Liksom flera av Shakespeares draman har Kung Lear inspirerat till många filmer och tv-serier, bland annat Ran i regi av den japanske regissören Akira Kurosawa 1985. Versioner och tolkningar av Kung Lear finns i
Att skapa en pjäs av detta stoff måste vara som en balansakt över bråddjup. Regissören Jacob Hirdwall lyckas med detta djärva konststycke. I nära samverkan med dirigenten Fredrik Malmberg och tonsättaren Kent Olofsson har han format ett enastående, särpräglat drama. Det är bara att applådera Orionteatern till ännu en framgång.