Behövs teaterkritik? Behövs filmkritik? Litteraturkritik? Konstkritik? Flera kulturredaktioner har fått nedbantad budget vilket fört med sig att redaktionerna dragit ner på kritik-verksamheten.
Dramaten har bjudit in till ett panelsamtal om teaterkritik. I inbjudan står: Dramaten bjuder in till en kväll om teaterkritikens roll idag i ett förändrat medieklimat. Medverkar gör kritiker från olika dagstidningar.
De viktigaste frågorna kring teater- och filmkritikens vara eller inte vara är för vem och varför. Tycker jag i alla fall.
Dramatens inbjudan är därmed väldigt tydlig. Dramaten är med intresserad av att nå ut till den publik som läser dagstidningar. Det är ofta lika med den som har sådan inkomst att den har råd med en prenumeration. För en månadsavgift på närmare 700 kr, som är vanligt pris på prenumeration idag, är för mycket för en låglönefamiljs budget. För Dramaten är det därför tydligen viktigast att nå ut till medelklassen. För att de har råd att prenumerera.
Fast prata om klass-samhälle är näst intill förbjudet idag. Tar man upp att det är skillnad på förutsättningarna för att arbeta med kultur eller journalistisk beroende på bakgrund suckar alla och tittar bort.
När jag var elva år åkte jag buss till närmaste stad en gång i veckan för att gå en kurs i att skriva på skrivmaskin. Det var långt före dagens samhälle med datorer, surfplattor och mobiltelefoner. Mitt mål var att bli journalist. Men när jag gått ur gymnasiet vågade jag inte söka in till Journalisthögskolan, för på den tiden avgjordes vem som kom in genom tester och intervjuer. Jag var alldeles för osäker för att våga mig på det. Som tur var ändrade det sig och det gick att söka in på betyg och jag hade höga betyg, så jag kom in.
Det som slog mig direkt när jag börjat på utbildningen att där fanns en grupp elever som var självsäkra och trygga. De hade släkt som jobbade inom journalistik eller liknande. De visste hur allt gick till. Det är inte konstigt att det är så. Vi är alla påverkade av vår uppväxt, det går inte att komma ifrån. Jag kom ihåg hur konstigt det kändes på mitt första frilansuppdrag: att jag skulle få betalt för att skriva något. Att få betalt för att ha roligt. I mitt liv hade lön alltid varit sammankopplat med hårt jobb, att gå upp tidigt och slita. Tänk att det fanns människor som försörjer sig på att skriva nyheter och på att göra intervjuer och att recensera. Det var som en dröm, svårt att tro på.
Det finns mycket att säga och fundera på kring kritik av teater, film, litteratur, konst med mera kultur. Jag upprepar det jag skrev i min inledning: Vi måste veta vem vi skriver för.
Många vill inte medge att det är viktigt. De säger att de vill skriva kritik för alla. Men det är omöjligt. Den som arbetar inom teater har sin synvinkel, den som ser teater eller film ofta är inte alltid intresserad av samma sak som den som bara har råd att gå på teater en gång om året. Det betyder inte att den ena sortens kritik är finare än den andra eller att någon behövs mer än den andra.
Att kultur i alla dess former är viktig för människor och mänskligheten tror jag alla mina läsare håller med om i alla fall. Och denna övertygelse binder samman alla kulturarbetare, alla kritiker oavsett bakgrund. Det är jag säker på. Genom kulturen får vi möta andra världar och situationer än de vi lever i, vi får möta olika sätt att tänka och känna och vi får möta oss själva.
Men beroende på vår bakgrund ser vi olika saker i en föreställning, i en film, i ett konstverk, i en roman eller en essä och så vidare. Jag minns när jag såg den kritiker-hyllade filmen Call Me By Your Name och Timothée Chalamets karaktär hade sex i sängen med en persika. Jag kunde inte låta bli att inse att hans familj hade anställda som skulle ta hand om tvätten efter honom.
Jag har många exempel på att den som kommer från en ekonomiskt trygg bakgrund inte ser samma saker som den som vet att han/hon/hen måste betala sin hyra och köpa mat till sina barn. Därför behövs olika slags kritiker, med olika bakgrund.
Jag tycker det är viktigt att det finns teater-, film-, konst- och litteraturkritik som vänder sig till olika målgrupper och jag önskar att den svenska nationalscenen också vill nå ut till de som inte har råd att prenumerera på dagstidningar.
I vilket fall som helst: att veta vem man skriver för är ett viktigt första steg. Och det ena är inte finare än det andra.
Varför drar ägarna och cheferna ner på bevakningen av kultur? Varför väljer de som kan bestämma att kulturredaktionerna på de traditionella medierna ska minska på antalet filmer och teaterföreställningar som recenseras? Orsaken sägs vara ekonomiska skäl.
Vad måste göras när ekonomin blir sämre? Vad måste de flesta göra i sådana situationer, såväl företag som privatpersoner? Se över utgifter och intäkter.
Här är några små tankar kring utgifter och intäkter.
Traditionella medier utsätts för hård konkurrens idag om annonsörer. Ändå är det dyrt att annonsera i de stora tidningarna som Dagens Nyheter. Kanske det vore en vinst för dem att istället för att ta 50.000 kr för en annons och få två annonser, vilket skulle ge 100.000 kr, kunde de ta 40.000 kr och få fyra annonser, vilket skulle ge intäkt på 160.000 kr. Siffrorna är förstås tagna i luften och inte de riktiga priserna. Det är själva principen jag tar upp. Lägre priser kan ge fler annonsörer som också återkommer.
Samma sak gäller med avgiften för en prenumeration. Sänk priset och få fler prenumeranter.
Sedan finns det andra sätt att få fler annonsörer intresserade. Ta bort betalväggen på fler artiklar så fler läser dem.
För att rädda skogarna och träden vore det dessutom bra att trycka färre tidningar och satsa mer på online-versioner.
Utgifter går också att se över. Medier har ett viktigt uppdrag i en demokrati. Det går inte att äta att man har viktiga uppdrag, det är sant, men hur höga löner måste cheferna och ägarna ha? Hur stora vinster måste de ta ut? Visst finns det saker att skära i där.
Men istället för att ta itu med sina egna intäkter och utgifter väljer många tidningsägare att angripa konkurrenten Google, berättar Dagens PS:
Det är Googles fel att Europas medier går på knäna.
Om det inte vore för att sökjätten snedvridit konkurrensen på annonsmarknaden hade de kunnat tjäna mer på sin journalistik, spenderat mindre på dess annonstjänst – och återinvesterat pengarna i verksamheten.
Det menar 32 mediabolag utspridda över 13 europeiska länder som nu stämmer Google på 2,1 miljarder euro, skriver Reuters.