Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Todd Solondz är tillbaka med filmen Life During Wartime

by

Tio år efter succén med Happiness kommer nu Todd Solondz med en uppföljare. Filmen ”Life During Wartime” har svensk premiär 6 augusti och vi får återse de tre systrarna Joy, Helen och Trish som kämpade med livet, kärleken och lyckopillren. Liksom i originalet drar sig inte Solondz för att utvinna humor ur känsliga teman som sex, religion, pedofili och terrorism.

Den amerikanske regissören Todd Solondz, född 15 oktober 1959 i Newark, New Jersey, USA, har framförallt gjort sig känd för att göra provokativa och kontroversiella filmer. Som tema väljer han ofta tabubelagda ämnen som få andra amerikanska regissörer väljer att befatta sig med.

Todd Solondz är en mästare att berätta saker utan att använda ord. Hans bildval gör halva filmen.
Vissa bildscener – som när den yngsta systern Joy virrar omkring i nattlinne säger mycket mer om hennes tillstånd är tio scener med ord skulle göra. Kanske för att bilderna tillsammans med musiken tränger in djupare och förbi tjattret av ord i tankarna, ner i det undermedvetna.

Det är en underbar bild trots att den är hemsk och ruggig och den förmedlar en stor hopplöshet, fast kanske spirar någon slags hopp i det vidriga genom att karaktärerna kommer till någon slags insikt om sanningen.
En styrka är valet av skådespelare, där de flesta ser så där vardagliga och fula ut som de flesta av oss gör. Och de skådespelare som till äventyrs inte är fula sminkas så de ser vardagsgrå ut ändå.

I rollerna:

Shirley Henderson … Joy
Michael K. Williams … Allen (as Michael Kenneth Williams)

Roslyn Ruff … Waitress

Allison Janney … Trish

Michael Lerner … Harvey

Dylan Riley Snyder … Timmy

Ciarán Hinds … Bill
Renée Taylor … Mona
Rebecca Chiles … Hostess

Paul Reubens … Andy

Emma Hinz … Chloe

Charlotte Rampling … Jacqueline

Ally Sheedy … Helen

Rich Pecci … Mark

Gaby Hoffmann … Wanda

Relaterat: Svenska Dagbladet

Uppdatering: Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Inception med Leonardo DiCaprio – tankar efter filmen

by


Tänk dig om du kan gå in i andra människors drömmar och på den vägen ta dig ner till deras undermedvetna. Tänk vad du kan rota bland deras hemligheter. Leonardo DiCaprio spelar Cobb som är expert på att ta sig in i människors drömmar. Han anlitas av företagsledare som vill komma åt konkurrenters hemligheter. Men en dag får han ett ännu svårare uppdrag, han ska plantera in en idé via drömmen hos en ung man. Den japanske storföretagaren Saito vill plantera in idén hos Fischer, arvtagaren till den döende konkurrenten. Saito vill få Fischer att komma på tankenatt han ska splittra sitt arv.

Inception är en av sommarens mest hajpade filmer och den fick högt betyg i de flesta recensioner så mina förväntningar var höga. Regissören Christopher Nolan har också skapat bland annat Batman-filen ”The Dark Knight” och den mörka, skuggiga, dova stämningen från Batman finns också i Inception.

Leonardo DiCaprio är en duktig skådespelare och det finns inte något att klaga på i hans insatser eller i kollegornas heller. En liten bonus är att Michael Caine är med i en biroll.

När Cobb samlar ihop ett gäng för att utföra uppdraget att plantera in en tanke i Fischers undermedvetna måste de ta sig långt, långt ner i det undermedvetna. För att det ska fungera måste tanken placeras så djupt in att personer upplever det som sin egen tanke.

Cobbs gäng tar sig så djupt ner genom att skapa en dröm i en dröm och sedan där återskapa en dröm. Det är farligt att vara så långt ner. Om en person dör i en dröm på vanlig nivå betyder det bara att han/hon vaknar. Men den som dör långt ner i det undermedvetna kan vakna som en zombie med ett utraderat minne.

Vad är det undermedvetna, var är drömmarna och vad är dröm och vad är verklighet? Filmen sätter igång tankar kring detta.
Inception öppnar för många tolkningar och flera sätt att se filmen. De olika drömnivåerna kan ses som olika liv. I en av de drömnivåer som är långt, långt ner går tiden mycket snabbare än i verkligheten. Det går att åldras där, leva ett helt liv där och sedan vakna upp och fortfarande vara ung. En scen där en åldrad Cobb möter en åldrad kollega och han uppmanar honom att våga språnget så de kan bli träffas igen och vara unga tillsammans på nytt ger åtminstone mig reinkarnationsvibbar.

Filmen är inspelad och medvetet berättad så jag som tittare tvekar om vad som är dröm och verklighet i filmens berättelse. Cobb (Leonardo di Caprio) har laborerat med drömmar tillsammans med sin fru, som sedan dog. De har två små barn som han inte kan träffa eftersom han är efterlyst i USA. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag bara någon vecka tidigare hade sett Leonardo di Caprio i Shutter Island, på dvd. Där spelar han en polis som kommer till en ö där landets värsta psykiskt sjuka brottslingar hålls fångade. Det är också en film som laborerar kring frågor om hjärntvätt och vad är verklighet. Med Shutter Island så nära inpå såg jag hela tiden Inception med misstänksam inställning och undrade vad som var verkligt eller inte och vem som var död och vem som var levande.

Filmen är 2 timmar och 28 minuter lång och jag kan tycka att det är lite i längsta laget. Ibland behöver filmer tid på sig och drömbilderna var häftiga. Men kanske tio minuter av actionscenerna kunde klippts bort.

Fredrik Strage i DN önskar sig mer filosofi och mindre skottlossning. Han är uppenbarligen inne på samma linje som jag där. Han påpekar dessutom en liten brist i logiken:

Historien rusar på så snabbt och snyggt att man inte hinner fundera på logiska brister som varför det skulle vara svårare att anonymt plantera än att stjäla en idé i någons undermedvetna. ”Offret känner alltid till en idés ursprung”, påstår en av Cobbs medarbetare. Själv har jag inte en susning om varifrån många av mina idéer kommer.

För övrigt: Den jag såg filmen med tyckte den var OK, men inte lika bra som regissören Christopher Nolans film Prestige.

Jens Peterson i Aftonbladet gav betyg 4:

”Inception” säger kanske inget nytt, men den säger det bra.

När så många filmer underskattar publiken och tjatar om underlivet är det kul med någon som försöker göra underhållning av vårt undermedvetna.

Fler recensioner:
Betyg 5 i Cinecine, betyg 3 i Svenska Dagbladet. betyg 4 i Expressen, betyg 4 i Göteborgsposten, betyg 4 Sydsvenskan och betyg 4 i SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Jan Halldoff R.I.P.

by


Oj, jag kan inte fatta det:
Regissören Jan Halldoff har avlidit

Ur Dagens Nyheter:

Regissören och fotografen Jan Halldoff var en av 1970-talets mest omtalade regissörer, med filmer som ”Korridoren och ”Jack”. På fredagsmorgonen avled han, 72 år gammal.

72 är liksom ingen ålder.
Halldoff stod för de nya filmerna och förändringarna i samhället.

Hans långfilmsdebut var Myten”, med manus av Stig Claesson, men förmodligen minns vi honom allra mest för ”Jack” och ”Korridoren” som kom 1968 och var en samhällskritisk film om sjukvårdens förfall.

Enligt DN dog han efter en kort tids sjukdom.

Halldoff verkar ha varit en man som stod fast för sina principer, DN berättar:

Halldoff lämnade filmbranschen, och när DN:s Johan Croneman träffade regissören för en intervju 2007 förklarade han sitt beslut såhär:

–?Jag har blivit erbjuden många manus, särskilt åren efter det som skulle bli min sista film, men jag ville bara göra film som hade något att komma med, som sade något, och några sådana manus hittade jag aldrig.

Wikipedia är snabba, de har redan fått med dödsdagen:

Jan Harry Halldoff, född 4 september 1939 i Stockholm, död 22 juli 2010 i Stockholm, svensk regissör. År 1974 erhöll han utmärkelsen Silverspiken. Jan Halldoff är mest känd för att ha regisserat filmatiseringen av Ulf Lundells roman Jack (1976).

Regi

* 1982 – Klippet
* 1980 – Lämna mej inte ensam
* 1978 – Chez Nous
* 1976 – Jack
* 1976 – Polare
* 1974 – Det sista äventyret
* 1973 – Bröllopet
* 1973 – Stenansiktet
* 1973 – De hemligas ö (TV-serie) (okänt avsnitt)
* 1972 – Firmafesten
* 1970 – Rötmånad
* 1969 – En dröm om frihet
* 1969 – Porträtt av en stad
* 1968 – Korridoren
* 1968 – Rätt man
* 1967 – Ola och Julia
* 1967 – Livet är stenkul
* 1966 – Myten

Aftonbladet
och Svenska Dagbladet.

Kärlek på italienska – tankar efter förhandsvisning

by


Kärlek på italienska är en film med italienska skådespelare och Tilda Swinton. Tilda Swinton spelar Emma, en medelålders kvinna och mamma i en mycket rik italiensk familj. Händelserna utspelar sig i Milano kring milleniumskiftet, det märks genom den totala frånvaron av Internet i karaktärernas liv.

Tilda Swinton är bland de duktigaste på att spela onda karaktärer – nu får vi äntligen se henne spela en människa med både gott och ont.
Hennes karaktär, Emma, är ursprungligen ryska, men som ung kvinna träffade hon en rik ung italiensk afffärsman som gifte sig med henne och tog med henne till Italien. De har tre barn, två söner och en dotter. Sonen Edoardo tycks stå henne lite närmare.

I filmens början får vi följa hur den stora släkten träffas i familjen enorma hus och tjänstefolket dukar upp för fin middag. Emmas makes pappa, industriledaren, fyller år. Under middagen deklarerar han att han tänker dra sig tillbaka och han ger ansvaret för att sköta familjeföretaget både åt sin son men också åt sin sonson Edoardo.

Allt är filmat med en distans som gör att det är svårt att ta till sig människorna. Som tittare känner jag en kyla från dem – och det är också vad jag tror är meningen.

Cinezine berättar om filmens bakgrund:

Tillsammans med Luca Guadagnino har det tagit Tilda Swinton hela 11 år att planera och producera denna italienska film där hon också innehar huvudrollen. Detta innebär förstås att det borde finnas lite utrymme för misstag vilket stämmer väldigt bra rent filmiskt. Allt ifrån musiken till kamerarörelserna och färgerna är justerade till perfektion. Man blir riktigt imponerad av att det görs filmer som denna idag, där flera scener påminner bland annat om den bortgångne Ingmar Bergman i sin stil.

Mat har en stor betydelse i filmen, närbilder på maträtter och täta bilder när Tilda Swinton långsamt låter maten fylla munnen och vi ser hur hon njuter av och upptäcker varenda smakdetalj. Bilderna på mat är otroligt sexiga.

Tilda Swintons karaktär lever ett ytligt men oerhört välbärgat liv med vackra klänningar, lugnt och tryggt och ett gigantiskt ståtligt italienskt hus. Givetvis mullrar det under den polerade ytan. Hennes make har gett henne namnet Emma. Hennes riktiga namn är ryskt och det var så länge sedan någon såg henne som den hon är att hon glömt vad hon egentligen heter.

Att filmen handlar om kärlek rådet inget tvivel om. Det är både Emma som möter en stark kärlek som får henne att omvärdera livet, får henne att njuta av varje ögonblick, gör att hon ser livet med nya ögon – och hennes dotter som möter kärleken. Båda möter en kärlek som inte passar in i gängse mallen. Båda ger sig hän och bejakar kärleken, fast med lite olika resultat. Och där diskuterade vi som såg den här filmen en hel del kring.

Är filmen svart och menar att det är för sent att ge sig hän åt kärlek för den som är medelålders? Måste stark kärlek sluta med katastrof? Eller gör de det? Är kärleken värd mer än allt annat, värd alla offer?

Filmen har många bottnar och det är flera saker som bara berörs lätt som de klassskillnaderna: Tjänstekvinnan som inte på något sätt kan tänka sitt att äta mat tillsammans med Emma fast de efter så många år tillsammans har en tät relation.

Vi var två som såg den här förhandsvisningen tillsammans. Vi var överens om att filmen är stark och vi tyckte båda om att den inte är entydig, den har flera bottnar. Men vi upplevde båda att den var lite seg i början, det tog lite för lång tid för berättelsen att komma igång, lite för mycket som skulle förklaras för oss tittare.
Som betyg ger vi den en stark 3 på en skala 1-5.

Svenska Dagbladet gav filmen betyg 5

TT:s filmrecensent gav betyg 4.

SVD har skrivit lite om filmen också.
Intervju med Tilda Swinton i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension av Knight & Day

by

Precis som Killers, som Kulturbloggen recenserade för några veckor sedan och du kan läsa om här, är Knight & Day en actionfylld romantisk komedi. Filmen handlar om den helt vanliga tjejen June (Cameron Diaz) som träffar den hemliga agenten Roy Miller (Tom Cruise) och hamnar mitt i händelsernas centrum. Biljakter. Explosioner. Et cetera, et cetera. Skillnaden är att Knight & Day faktiskt verkar ha ett manus.

Filmen börjar på en flygplats där June springer in i Roy. Två gånger. När de väl gått på flygplanet dödar Roy alla passagerarna medan June besöker toaletten. Tillsammans tvingas de kraschlanda planet samtidigt som de lär känna varandra.

Även om både Tom Cruise och Cameron Diaz gör bra ifrån sig i sina roller tycker jag inte sättet de faller för varandra är lika övertygande. Dessutom känns vissa filmsekvenser överflödiga, som att de egentligen inte är relevanta för själva handlingen.

Hursomhelst är platserna och actionscenerna snygga. De komiska undertonerna gör Knight & Day bättre än många andra filmer inom samma genre.

Om Junes val mellan om hon kunde lita på Roy eller inte bara hade utvecklats något, varit lite tydligare, så skulle filmen kunnat bli betydligt bättre. I slutändan får den en trea. Varken mer eller mindre.

Här kan du se filmens trailer:

Knight & Day har biopremiär den 14 juli.