Greatest Days
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 augusti 2023
Regi Coky Giedroyc
Manus Tim Firth
En sprudlande musikalfilm som bjuder på massor av musik och dans. En film som vibrerar av livsbejakande glädje. Jag har ofta svårt för när filmen är för glada och genom-positiva, men denna film överraskar trots att musiken till stor del bygger på feelgoodmusik av Take That berättar den också om smärtpunkter i livet. Den handlar om kärlek till musik och hur viktig musik kan vara för oss både under uppväxten och i livet som vuxna, men den handlar också om att växa upp och kunna förena sitt unga jag med sitt vuxna jag och om att livet alltid går framåt. Det fungerar aldrig att försöka gå tillbaka till det som är över och förbi. Den tid som gått, den har gått.
Filmen bygger på en scenmusikalen The Band, som hade West End-premiär 2018 och numera framförs under namnet Greatest Days. En lång rad av Take Thats största hitlåtar som Never Forget, Back For Good, Shine, Rule The World och Greatest Days är med i scenversionen liksom i filmen.
Musik är något högst personligt och när en film bygger på musik av ett band färgas vår upplevelse av filmen av vår inställning till just den musiken. Take That står inte för min favoritmusik, vilket jag tror något sätter ned betyget. För den som älskar Take Thats musik är filmen ett måste att se, tror jag. En film med musik av The Cure hade troligen fått ännu högre betyg av mig. Kanske. För en film med musik av The Cure skulle knappast ha denna berättelse.
Huvudpersonen Rachel är i fyrtioårsåldern och arbetar på sjukhus med sjuka barn och i privatlivet lever hon med sin sambo och sin hund sedan många år tillbaka. Men hon vägrar att gifta sig fast hon älskar sin sambo. Varför hon vägrar att gifta sig får vi reda på i filmen så småningom.
När Rachel var femton år dyrkade hon ett pojkband. Tillsammans med sina fyra bästa väninnor bildade hon ett tjejgäng som tillsammans älskade den musiken. Pojkbandet och dess musik följde hennes dygnet runt och var en del i hur hon och hennes väninnor såg på livet. Musiken var ett stöd när livet var svårt, som när Rachels föräldrar bråkade och bråkade och till slut skilde sig. Det är väldigt fint gestaltat hur viktig musiken var. Jag tror vi alla som varit femton år och älskat något band eller musiker kan känna igen oss.
Som livet ofta är tappar tjejerna kontakt med varandra och lever olika liv. Tjugofem år senare ska pojkbandet återförenas och till sin stora förvåning vinner Rachel det fina priset att få ta med sig några vänner och resa till bandets återföreningskonsert i Aten. Hon väljer att bjuda med sina väninnor från tjejgänget. Det blir en tjejträff på planet, hotellet och i Aten som väcker många minnen till liv och både roligt och sorgligt kommer fram. Det blir gemenskap och skratt men också bråk och gräl. När de försöker återuppliva de personer de var som femtonåringar slutar det mer eller mindre med katastrof.
Det är en stark film med massor musik, massor bra sång och duktiga dansare och med en engagerande berättelse om att vara fyrtio år och hitta sig själv. På ett fint sätt visar den att möta livets smärta gör att vi också kan hitta glädjen.
Lite bakgrundsfakta om musiken och Take That:
Take That sätter sin prägel på filmen som medproducenter och genom att dyka upp i en cameoroll. De slog igenom på 1990-talet med storsäljande album som Take That and Party och Everything Changes, upplöstes 1996 och återförenades tio år senare. Idag består Take That av tre av originalmedlemmarna: Howard Donald, Gary Barlow och Mark Owen.
I rollerna, tjejgänget som tonåringar samt som vuxna:
Rachel: Lara McDonnell och Aisling Bea
Debbie: Jessie Mae Alonzo
Claire: Carragon Guest och Jayde Adams
Zoe: Nandi Hudson och Amaka Okafor
Heather: Eliza Dobson och Alice Lowe
I rollerna, pojkbandet The Band: Aaron Bryan, Dalvin Sol, Joshua Jung, Mark Samaras och Mervin Noronha
