Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholm filmfestival

Världspremiär för Helikopterrånet på Stockholms filmfestival

by

Helikopterrånet får världspremiär på Stockholms filmfestival hösten 2024. Ett pressmeddelande berättar:
Serien får sin världspremiär på festivalen 15 november 2024 och på en Red Carpet-visning visas de två första entimmes-avsnitten på stor duk. Publiken får även ett intimt Face2Face med Daniél Espinosa och Ronnie Sandahl, skaparna bakom denna tv-serie.

Helikopterrånet är en skildring av det ökända rånet som ägde rum i Västberga, Stockholm, 2009 där rånarna tog sig in i värdedepån via luften från en helikopter.

Möte med Ken Loach, regissören till Jag, Daniel Blake

by

kenloach

Stockholm hade drabbats av snökaos när världen vaknade upp den 9 november 2016 till det faktum att det amerikanska folket valt Donald Trump till president. Den brittiska filmregissören Ken Loach mötte svensk press denna snöpande dag, dagen för premiär för Stockholms filmfestival. Att första frågan handlade om det amerikanska presidentvalet var förstås oundvikligt, med tanke på att Ken Loach är en politisk filmregissör som alltid tagit ställning för de utsatta i samhället.
– Jag är inte förvånad, vi har väl sett det komma, menade han.
– Samhället har blivit hårdare och när människor känner sig alienerade, känner sig utanför samhället, är arbetslösa, sjuka och känner sig förrådda, då är det lätt att falla för den som skriker ut enkla budskap som att skylla allt på invandrare, sade Ken Loach.

kenloach2Vart Donald Trump hör politiskt är uppenbart, menade Ken Loach.
– Det räcker väl med att vi vet att en av de första som gratulerade honom till segern var Marie Le Pen, sade Ken Loach.

Öppningsfilmen på filmfestivalen är Ken Loach senaste film, ”Jag, Daniel Blake”, som skildrar Daniel Blake, en 59-årig snickare som får en hjärtattack och blir sjukskriven. Läkaren avråder honom åt det bestämdaste för att arbeta. Men försäkringskassan i England avslår hans ansökan om sjukpeng och han måste söka jobb. Men han kan inte söka jobb eftersom han är sjuk. Därför får han varken sjukpeng eller söka jobb-bidrag. Han har hamnat i en riktig Kafka-situation. I filmen skildras också Katie, en ung kvinna, ensamstående med två barn, som också hamnar i onåd hos de myndigheter som beviljar bidrag. Den unga kvinnan är så fattig att hon inte ens har råd att äta, pengarna går till mat åt barnen.

Dessa människors situation är inte särskilt unika, berättar Ken Loach. Under arbetat med att skriva manus och skapa filmen arbetade Ken Loach tätt med manusförfattaren Paul Laverty. De gjorde mycket research.
– Vi fick en del genom reportage i medier, vi pratade med människor, massor, både människor som drabbats av systemet och de som arbetar inom systemet, vi reste runt i områden som drabbats hårt och vi hörde många, många berättelser, sade han.
Egentligen är Daniel Blake och Katie inte extremt drabbade.
– Under vår research träffade vi en man som blivit sjukskriven av läkare efter en hjärtinfarkt. När han var hos sin handläggare för att ansöka om bidrag fick han en hjärtattack igen och då fick han sanktioner, avdrag av sitt bidrag, för att inte kunde medverka under hela intervjun då han fick hjärtattacken, berättade Ken Loach.

Det är ett förfärande system som det brittiska samhället består av idag, där de som blir sjuka och arbetslösa blir straffade och ska känna sig ovärdiga, de ska känna att det är de som är misslyckade, att de är deras eget fel att de inte är rika och välbärgade, att de inte kan göra tillräckligt bra CV för att bli anställda.

– Människor som arbetar inom systemet har berättat för mig att de är tvingade att utdela sanktioner varje vecka, annars får de lägre löner. Det spelar ingen roll om alla deras fall de har hand om sköter sig, någon måste få sanktion och indragna bidrag, berättar Ken Loach.

Tyvärr är det samhälle som skildras i filmen inte bara något som finns i Storbritannien. I Sverige drabbas också människor av att de nekas sjukpeng trots att de är sjuka och ersättningarna till både sjuka och arbetslösa har försämrats alltmer i Sverige. Att bli sjuk eller arbetslös innebär oftast en ekonomisk katastrof för de flesta.

– Det ekonomiska systemet har skapat arbetslösheten. Det skapar fattigdom. Vi blir intalade att vi behöver vara mer flexibla och får hotet från arbetsgivarna att om vi inte är mer flexibla då flyttar de företaget utomlands, sade Ken Loach.

Att Trump blev vald till amerikansk president är en tydlig signal att något blivit fel.
– Nu måste vi organisera om samhället. Alla måste ha ett jobb, alla måste känna att de har ett värde och bli behandlade med respekt, sade Ken Loach.

Det är vad filmen ”Jag, Daniel Blake” handlar om och det är vad Ken Loach vill förmedla.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av filmen ”Jag, Daniel Blake”.

kenloach3

Filmrecension: Mediterranea – inviger Stockholms Filmfestival och sätter temat kring migration

by

mediterranea

Mediterranea
Betyg 3

Mediterranea är öppningsfilmen på Stockholms filmfestival i år, 2015. Tema för festivalen är migration och filmen Mediterranea är vald med omsorg för att sätta fokus på frågor om immigration. Handlingen kretsar kring två unga män, Ayiva och Abas, från Burkina Faso i västra Afrika som tar sig till Italien för att skapa sig ett bättre liv, för att kunna tjäna pengar och skicka hem till släktingar. De lever under usla förhållanden, får först bo i läger och sedan trängas många i en lägenhet och de får inget arbetstillstånd och måste ta osäkra arbeten utan trygghet.

Burkina Faso, mellan 1960 och 1984 Övre Volta, är en stat i västra Afrika, gränsande till Benin, Elfenbenskusten, Ghana, Mali, Niger och Togo. Burkina Faso består mest av savann och genom landet flyter tre stora floder: Mouhoun, Nazinon och Nakambe. Burkina Faso är en republik med flerpartisystem och beskrivs som en sekulär stat där religionsfrihet respekteras. Grundlagen (som skrevs 1991 men sedan reviderats flera gånger) garanterar grundläggande mänskliga rättigheter. Den som tar sig därifrån till Europa kan inte räkna med att få asyl även om landet inte är helt tryggt, där har varit en rad militärkupper efter självständigheten från Frankrike 1960.

De två männen som handlingen kretsar kring i Mediterranea verkar dock inte ha flytt för sina liv utan verkar söka sig till Italien och Europa för att tjäna pengar. Jag tycker det är en av filmens styrkor för många av de som idag söker sig till Europa kommer med liknande bakgrund. Jo det är klart att många också kommer från länder där det är våld och otryggt och många flyr för sina liv, exempelvis många från Syrien. Jag tycker ändå att det finns en hel del filmer som skildrar människor som flyr för sina liv, jag tänker till exempel på filmen Dheepan som vann Guldpalmen på Cannes i år, 2015. Mannen som flyr från Sri Lanka flyr för sitt liv, han vill inte längre vara med rebellerna och hans liv är därför hotat både av regeringsstyrkorna och rebellerna.

Den som sett tidigare filmer av regissören Jonas Carpignano får ut lite extra, där finns en del återkommande karaktärer och teman. Men varje film måste ändå bedömas fristående och hittills har filmen inte fått så många bedömningar i den internationella filmdatabasen, IMDB, bara av lite drygt 100 och ett medelbetyg på 6,8 av 10 möjliga. Det blir ungefär det betyg jag också ger filmen, överfört till vår femgradiga skala blir det en god 3:a.

Filmens styrka är också dess svaghet. Den är medveten lite vag i konturerna i skildringen av personerna. De två männen, den ena, Ayiva, verkar vara någonstans mellan 28 och 35 år och den andra, Abas, i övre tonåren, möjligen tidigare tjugo års-åldern. Vi får aldrig reda på om de är släkt eller inte. Vi får inte reda på varför just de två gav sig av tillsammans. Den äldre av den ringer sin syster över Skype och vi får se en bild av hans syster och hans lilla dotter i deras hem i Burkina Faso. Hemmet ser rätt fräscht ut, så jag undrar varför han alls gett sig av. Det verkar ju som om han bara fått det sämre. Det är svårt att ta till sig samtidigt som det förklarar den frustration emigranter upplever i Europa, de kommer från bättre miljöer och får lite i slum här.

Ayiva har lättare att anpassa sig, han arbetar och blir uppskattad av arbetsgivare på de fruktodling där de jobbar. Abas är missnöjd och hamnar med andra missnöjda och deltar i uppror. Så långt är filmen högst trovärdig. Sedan är det svårt att förstå Ayivas reaktioner under kravallerna, fast å andra sidan lever han förstås under rätt hårt tryck som någon gång måste få utlopp.

Det var ändå svårt att komma nära Ayiva och Abas och det ser jag som ett minus. För att förstå hade jag önskat komma dem närmare.

En filmkritiker i The Guardian är mer positiv än jag:
This rich, observational, ripped-from-the-headlines story about the plight of fruit-pickers in southern Italy demands a wide audience
Rarely has the phrase “ripped from the headlines” seemed so literal. As the lights went down before the world premiere of Mediterranea in the Cannes’ Critics’ Week sidebar, I folded away that day’s paper, the front page of which detailed the EU’s latest strategy for handling the African immigration surge. When we first meet our lead characters, Ayiva and Abas, they are in Algeria, having left Burkina Faso, trying, with bands of others, to get to the Libyan shore by foot so that they can catch a boat to Italy. If a movie as rich and understanding as Mediterranea suddenly appeared every time we read about a difficult issue in the paper, maybe all of the world’s problems could be solved.

Filmrecension: Jakten på ett bättre liv – ett måste för alla som har åsikter om immigration

by

jaktenpaettbattreliv

Jakten på ett bättre liv
Betyg 4
Visas på Stockholms filmfestival

Denisa 23 år, Sara 24 år och Liliana 49 år är tre tiggare från Rumänien som sitter på gatorna i Stockholm för att förmå stockholmare att skänka dem några kronor och de tar gärna emot burkar för att panta. De drömmer om att få in pengar för att kunna få ett hus hemma där de kan ge sina barn en bättre framtid. De två journalisterna Caroline Kernn och Tova Kukiala Medbo har följt dessa tre romska kvinnors liv, både här i Sverige hemma i Rumänien.

Caroline Kernen och Tova Kurkiala Medbo har jobbat med filmen sedan 2013, då allt fler personer som tigger började synas på Stockholms gator.

– Vi pratar ofta om EU-migranter men vi pratar sällan med dom. Vi ville veta mer, varför gör de den här resan och hur ser det ut hos dom egentligen? säger filmskaparna till P4.

Det känns som en ovanligt ärlig film. Vi kommer riktigt nära dessa tre kvinnor som i sina hemländer lever i en sådan misär som ingen av oss skulle vilja byta med. Samtidigt visas filmen inte upp dem som hjälplösa offer: de har mycket vilja i sig och humor och framför allt är de tre människor som träder fram inför oss.

– Vi såg dem och pratade om dem men vi visste inget om deras liv, det var som att de levde i en parallell värld bredvid vår. Jag jobbade som nyhetsreporter då och gjorde ett jobb som handlade om det här. Då pratade jag med några som berättade att de sov i en bil och jag kände att det låter ju helt sjukt, jag måste veta mer, säger Caroline Kernen till tidningen Stockholm Fria.

Sedan tiggarna i Sverige blivit många fler har deras situation debatterats. En del vill förbjuda tiggeri, andra hävdar bestämt att det är bra att de kan tigga för det är ett sätt för dem att skapa en bättre framtid – och mellan dessa två motpoler finns det mellanlägen som att rekommendera att satsa på att hjälpa dem i deras hemländer. Filmen tar inte ställning till frågan om att tigga är den bästa vägen för dem eller inte. Det är en av denna dokumentärs många styrkor att den inte skriver oss på fingrarna vad vi ska tycka och dra för slutsatser.

Filmskaparna låter oss istället komma närmare dessa tre kvinnor som berättar om sitt liv. Sara har redan fem söner och väntar sitt sjätte barn. Denisa har två döttrar och väntar sitt tredje barn. Liliana har ännu fler (jag ber om ursäkt att jag missade hur många barn hon har, men någonstans kring tio, tror jag). Liliana är 49 år men tänderna är slitna och flera fattas – hon är rynkig, krokig och ser betydligt äldre ut än 49. De har alla tre ett betydligt slitsammare liv än de flesta som är födda i Sverige.

Denise och Sara berättar att de blev gifta i 14-15-årsålern – och när en kvinna i deras grupp blir gift slutar hon direkt i skolan.
– En gift kvinna kanske tittar på andra män om hon går kvar i skolan, så resonerar de hos oss, berättar de.

Vi får se hur de bor. I Sverige bor de i läger de slagit upp och under filmens gång får vi se dem vi tre tillfällen tvingas flytta från lägren. De har ju byggt sina läger på mark som ägs av kommunen eller någon markägare. Vid ett av dessa tillfällen var den en större grupp svenska aktivister som försökte förhindra rivningen av lägret. Det är lätt att känna att de borde väl kunna få bo där, de stör väl ingen. Men det skulle ju samtidigt betyda att de lagar vi har om äganderätt i svenska samhället inte skulle gälla. Då skulle i princip vem som helst av oss kunna bygga ett bo var vi ville. Filmskaparna besöker dessa tre kvinnor i deras hem i Rumänien också. Där bor de visserligen i någon som väl kan kallas hus, men nja, det är mer ruckel och fallfärdigt. De är knappast ett boende någon av oss skulle vilja bo i. Det är inte konstigt att de drömmer om ett bättre liv och försöker på det sätt som står dem till buds: åka till Sverige och tigga. Alla vill väl förbättra sitt liv.

Det är förfärligt att åka till ett kallt land och sitta på marken och tigga är vad de upplever vara deras enda alternativ till att förbättra sitt och sina barns liv. Att något måste ske för att dessa människor ska kunna ha bättre alternativ, det borde alla inse. Filmfestivalens tema är migration och I jakt på ett bättre liv är det enda svenska bidraget i sektionen. Alla som har någon åsikt om vårt samhälle idag och om migration bör se denna dokumentär. Den låter oss komma tre tiggare närmare – och filmen säger inte vad vi sak tycka, filmskaparna lämnar det åt oss att själva tänka och känna.

I Stockholms filmfestivals program beskrivs filmen:
Vi passerar dem dagligen på Sveriges gator. De har kommit hit från fattiga länder i Europa för att tigga, sälja tidningar och panta burkar. Men vilka är de? I denna varma regidebut skildrar filmskaparna vardagen bakom rubrikerna och följer kusinerna Denisa och Sara som kämpar för att försörja sina familjer i Rumänien.

Uma Thurman: ”Utan festivaler skulle plattformen för seriöst filmskapande vara svag”

by

umathurman

Uma Thurman är i Stockholm för att ta emot Stockholm filmfestivals Lifetime Achievement Award. Motiveringen lyder: ”sedan hennes allra tidigaste roller har hon fängslat en publik över hela världen med en omedelbar närvaro, oavsett om hennes roller omges av sagolik fantasi eller hård råhet bottnar de alltid i en djup medmänsklighet som genomsyrar varje replik”. Kulturbloggen bjöds in till presskonferensen som ägde rum i Nobis Hotell och fick chansen ställa några frågor.

Din mormor var halvsvensk, eller hur?

– Min mormor var svensk. Hennes mor var i sin tur halvbritt och halvsvensk.

Så givetvis ser vi dig som svensk.

– Det gör jag med!

Vilken betydelse har Sverige haft i ditt liv?

– Well, att ha en svensk mor satte atmosfären för min uppväxt. Jag tänker, om jag vore gift och hade ett barn i Saudiarabien skulle jag inte se mitt barn som en saudier. Jag brukar skämta om att jag inte förstod att jag var amerikan förrän jag var femton. När jag betedde mig dåligt brukade min mamma säga ”sluta bete dig som en amerikan”. Det tog ett tag för mig att fatta att hon var från någon annanstans.

Hur mycket svenska kan du?

– Jag kan litegrann, men jag vill inte skämma ut min mamma genom att prata det. Hon pratade bara engelska med oss, vilket är synd eftersom hon växte upp med flera språk. Hon pratade tyska, svenska och till och med lite kinesiska. Hon bodde i Kina i några år innan hon kunde komma hem till Sverige. Hon föddes 1941, en hemsk tid att föddas. De var fast i Kina och försökte komma hem till Sverige igen efter kriget. Det måste ha varit traumatiskt, kanske är det därför hon bara pratade engelska med oss.

Är det några aspekter av svensk kultur du tycker är särskilt intressanta?

– Det är en stooor fråga. För många. Jag önskar att jag kunde ge ett enkelt svar på den frågan. Det är väldigt vackert och civiliserat. Det är en plats jag vill spendera mer tid i.

Har du varit här tidigare?

– Yeah, tre gånger. Jag har varit i södra Sverige, där min mor kommer ifrån, och så har jag varit här och ute på skärgården. Men jag har inte sett hela landet.

Nu är du här för att ta emot Stockholm filmfestivals Lifetime Achievement Award. Hur känns det?

– Jag är mycket hedrad. Mycket rörd. Det är fint att kunna ta med min mamma hit och träffa mina släktingar. Det är ju särskilt intressant för mig som växte upp med min mor i Massachusetts utan någon annan släkt. Min mormor dog när jag var i treårsåldern. Bortsett från en bror så har min mamma levt i en värld utan några släktingar. Att få komma hit och träffa min kusin har varit väldigt fint.

I år tillägnas festivalen Lauren Bacall som var här för fjorton år sedan för att — precis som du — ta emot en Lifetime Achievement Award. Vilka skådespelare har du inspirerats av?

– Well, många. Lauren Bacall är en av dem och jag hade äran att känna henne. Hon var lika witty i verkligheten som hon var i sina roller. En gång gick vi på en gemensam väns födelsedagsfest på La Ronde Vieille, en fransk restaurang i New York. Jag kollade runt bordet och såg att vi bara var kvinnor närvarande. ”Åh, inga män” sa jag. Och hon sa ”just like life, honey”.

Du tog en paus från skådespelandet när du födde ditt tredje barn Luna för två år sedan. Har du ändrat uppfattning kring vilka roller du tackar ja till under den här pausen?

– Det var en perfekt tidpunkt att hitta nytt fokus. Ibland fastnar du i jobbet och allt ”do this, do that”. Ibland förlorar du ditt sätt, du blir bara så trött. För mig är tid spenderad borta från skådespelandet synonymt med tid spenderad på att leva, vilket förser dig med nytt bränsle. Det har varit en påminnelse att jag älskar att vara hemma. Men det är lika trevligt att påminnas om hur mycket jag älskar mitt arbete. Och det är ett sådant privilegium att älska sitt arbete. Så det har varit en ovärderlig tid.

Ser du annorlunda på vilka slag roller du accepterar nu?

– Definitivt på så sätt att jag känner att jag fått energi att göra starka prestationer. Jag har precis påbörjat något jag är väldigt exalterad över. Det bygger på en bok som blev en australisk tv-serie. Den heter The Slapm kommer sändas på NBC i USA och jag är övertygad om att den kommer visas här också . Det är en serie i åtta delar som följer en grupp vänner och bekanta. Vad som händer när de är på en fest och en person tappar humöret och smäller till en av de andra personernas barn, och alla de katastrofala effekterna det här slaget får på såväl de vuxnas och barnens liv. Hur det som en motorsåg klipper sönder banden mellan de här människorna. Det är väldigt filmiskt och väldigt psykologiskt. Jag spelar en karaktär som heter Anouke. Hon är en av de enda som inte har några barn. Det är självmant, hon är fortfarande uppslukad av sin egen ungdom.

Pulp Fiction har en ikonisk scen när du dansar med John Travolta. Minns du hur det var när ni spelade in den scenen?

– Jag har haft äran att dansa med John Travolta två gånger. En gång för nöjets skull, och sedan för filmen. Det var väldigt speciellt. Det var ett underbart ögonblick. Quentin Tarantino var påväg att hitta sig själv som regissör och var bara så sprudlande. Han och Travolta gjorde koreografin tillsammans. Quentin spelade in scenen och kunde inte hålla sig från att dansa, så vi hade en kameraman som dansade med skådespelarna. Filmen visades faktiskt här på Stockholms filmfestival och kammade hem en Bronshäst. Jag har den! Han hade redan vunnit med De hänsynslösa, så han hade en till övers och gav den till mig.

– Festivaler som denna är viktiga för filmindustrin. De skapar energi och får oss att uppmärksamma mer seriösa filmer. Ibland även mindre seriösa filmer. Men utan festivaler skulle plattformen för seriöst filmskapande vara svag.

Med en så lång karriär bakom dig, har du något att säga om de kvinnliga roller som skrivs i Hollywood idag?

– Det är en fråga jag får ofta, men inte riktigt kan svara på. Jag anses nog vara bortskämd, jag ser ju bara det som är bra. Jag är mer oroad över hur pressad filmindustrin är. Det är underbart hur tv har blommat ut som medium, det är en fantastisk plattform, men jag älskar film. Hur vi ska gå vidare och bibehålla den höga nivån av lysande filmskapare som vi har idag, det är en utmaning.