Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

migration

Bokrecension: Människan är den vackraste staden av Sami Said – en av de starkaste av de romanerna som är nominerade till Augustpriset 2018

by

Människan är den vackraste staden
Författare: Sami Said
Utgiven: 2018-08
ISBN: 9789127155022
Förlag: Natur Kultur

Sami Saids nya roman, Människan är den vackraste staden, är helt klart en av de starkaste av de romaner som är nominerade till Augustpriset 2018. Det är en berörande roman som jag har svårt att tänka mig att någon kan läsa opåverkad och Sami Said har ett språk rakt igenom som drar in mig som läsare otroligt nära huvudkaraktären. Det går inte att värja sig.

De första sidorna var röriga eftersom det är full fart direkt och det är inte traditionellt skrivet utan vi släpps in i huvudet på huvudkaraktären som heter San Francisco (ja han har namnet efter den berömda amerikanska staden) och hans tankevärld. När jag landat i hans språk och sättet att skriva njöt jag och bara lät mig själv följa med. Det är som de franska surrealisterna fast mer begripligt.

San Francisco är en självutnämnd upptäcksresande från Afrikas horn, tillfälligt strandsatt i norra Europa. Pengarna är slut och gränserna har stängts. Tillvaron i det nya landet går ut på att hitta ett sätt att ta sig vidare. Till skimret, till Amerika kanske.

Han söker efter det papper som betyder en väg in till frihetslandet och gemenskap. Under sitt sökande möter han andra som längtar som han. Var och en har sin strategi. Manni sdelar ut reklam och är beredd att utplåna sig själv i jakten på papper. Richard, före detta Hussein, tror att män i kostym är ute efter honom. Isol har med ett vapen i väskan. Madam sköter om parken på ön efter sin framlidna man.
Och Yei är en vän som San Francisco tappat någonstans på resan och återfinner igen.

San Francisco är utan bostad, han har inga pengar och ingen familj. Han ringer vänner och bekanta och ber om ett lån och sedan går han till Western union och hoppas att någon ska ha skickat pengar. Där, i väntrummen på Western union, möter han andra människor med sedan öden som alla ska skicka eller ta emot pengar från det ”första landet” (som alltså inte kallas ”hemlandet”). Denna del av berättelsen är som en egen roman i romanen med symbolik och samtidigt en skildring av en parallell, global ekonomi.

Fakta om Sami Said:
Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat Göteborg. Said debuterade med Väldigt sällan fin (2012) och är nu tillbaka med den Augustpris-nominerade romanen Människan är den vackraste staden .

Ur Sydsvenskans recension:
Det är en glädje att läsa honom. Romanen har ett tätt språk att sätta bo i, jag som läsare vill flytta in för gott. Var och varannan mening bär på livsvisdomar och ordlekande humor och språket skiftar i tilltal: går från poesi, till drama och vidare till action.

Ur Göteborgs-Posten:
Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen.

Ur Aftonbladet:
Att börja läsa Sami Saids nya roman är som att presenteras för en fantasifull, impressionistisk och rätt speedad person. I stället för bruksprosans banala och väl inrepeterade hälsningsfraser vaknar jag till som ur en lång dvala och inser att det är en livs levande människa jag har framför mig, som dessutom har ett livs levande språk. Och att det är dags att skärpa sina sinnen. Så har det varit sedan Sami Said debuterade 2012 med prisbelönta Väldigt sällan fin – och så är det fortfarande.

Ur Expressen:
Med sin nya roman närmar sig Sami Said storheten hos P O Enquist och Mare Kandre.

Filmrecension: And Breathe Normally – helt underbar

by

And Breathe Normally
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 augusti 2018
Regi Isold Uggadòttir

En vacker isländsk film om två kvinnor från hela olika bakgrund som båda hamnat i kläm i livet och som upptäcker att de har en hel del gemensamt. Den ena en skuldsatt ung ensamstående mamma med son i lågstadier som kastas ut i hemlöshet och en afrikanska flyktingkvinna som av en slump fastnar i passkontrollen på Island och tvingas söka asyl där. Det är blir väldigt tydligt att världens utsatta människor har oerhört mycket gemensamt, de mekanismer som slår ut människor finns världen över.

Dessa isländska vyer och miljöer är som så ofta i isländska filmer så uppfriskande. Speciellt med denna heta sommar som sitter kvar i kroppen är det oerhört svalkande med det isländska regnet som öser ned.

Livsödena för dessa två unga kvinnor, isländska Lara och Adja från Guinea Bissau, binds samman på Reykaviks internationella flygplats. Lara som har vräkts från sin lägenhet har precis fått en chans att vända sin rätt hopplösa situation då hon fått en provanställning i passkontrollen. Adja mellanlandar på Island med ett falskt pass då hon försöker ta sig till sin familj i Kanada. När Adjas pass ska scannas påpekar Lara ett fel som leder till att Adja grips av polis och placeras i förvar inför deportation.

Adja blir dömd till fängelse för att hon försökt ta sig igenom med ett falskt pass. Det är lite annorlunda mot här i Sverige där jag inte hört att flyktingar blir dömda till fängelse för att de har falskt id. Jag kan tänka mig att skillnaden beror på att Adja inte egentligen ville söka asyl i Island utan ville bara ta sig vidare medan de flyktingar som kommer till Sverige med hjälp av falska pass eller id-kort har Sverige som mål och söker asyl här.

Lara och hennes son Eldar lever i bilen då de blivit utslängda från lägenheten. Lara vill inte säga sanningen till sonen, att de blivit hemlösa. Som tittare förstår vi att ett skäl till att hon inte vill säga sanningen till sonen är förmodligen att hon är rädd att förlora vårdnaden om honom om det kommer fram att de är hemlösa. Hon lurar i sonen att de ska på en äventyrsresa. Lara, sonen och katten får därmed sova i bilen medan regnet öser ned utanför. Vi ser också hur Adja å sin sida pratar i telefon med sin dotter som kommit till Kanada och Adja berättar inte heller sanningen för sitt barn utan lovar att allt ska lösa sig. Fast hon vet att chansen att det ska lösa sig inte är stora. Likheterna är stora mellan hur människor agerar, oavsett bakgrund i livet.

En av filmens styrkor är att den inte berättar allt för tydligt. Att Lara tidigare förlorat vårdnaden om sin son men nu lyckats få tillbaka honom får vi reda på liksom i förbifarten. Vi förstår att hon haft drogproblem men nu slutat. Fast hon inte klarar att spola ned alla droger i toalettstolen utan behåller lite för säkerhets skull. Det är likadant när det gäller bakgrunden till Adja, vi kan inte vara helt säkra på vad som hänt egentligen mer än att vi vet att hennes syster och dotter lyckades ta sig till Kanada då hon själv olyckligtvis stoppades.

Det var ren slump att just Adja stoppades. Den första passkontrollanten såg inte att passet var falskt. Vi kan bara förmoda att dottern och systern hade tur att inte fastna hos en lika noggrann passkontrollant. Det är en metafor, tänker jag, för situationen för all världens flyktingar. Vem som lyckas ta sig till frihet har mest tur, helt enkelt.

Skådespelarna är helt underbara. Kristín Þóra Haraldsdóttir som Lára, Babetida Sadjo Babetida Sadjo som Adja och Patrik Nökkvi Pétursson som Eldar är alla tre så naturliga och äkta i sina roller.

Filmen är en stark film i kategorin socialrealism och berättar om både världens flyktingar och om klassfrågor. Filmen har många bottnar och talar till mig på flera sätt. Den vänskap som byggs mellan dessa två kvinnor och Laras son Eldar värmer hjärtat och ger hopp åt tron på mänskligheten. Det är visserligen bara ett drama, en berättelse, inte ett klipp från verkligheten. Men vi kan alltid hoppas att filmen kan förmedla civilkurage och medkänsla/medmänsklighet – förmåga att se människan i våra medmänniskor.

Isold Uggadòttir är en isländsk regissör och manusförfattare utbildad vid Columbia University i New York. Hennes prisbelönta kortfilmer har visats på över hundra festivaler världen över. And Breathe Normally är hennes långfilmsdebut och med den har hon fått flera priser bland annat på Sundance filmfestival.

Filmrecension: Mediterranea – inviger Stockholms Filmfestival och sätter temat kring migration

by

mediterranea

Mediterranea
Betyg 3

Mediterranea är öppningsfilmen på Stockholms filmfestival i år, 2015. Tema för festivalen är migration och filmen Mediterranea är vald med omsorg för att sätta fokus på frågor om immigration. Handlingen kretsar kring två unga män, Ayiva och Abas, från Burkina Faso i västra Afrika som tar sig till Italien för att skapa sig ett bättre liv, för att kunna tjäna pengar och skicka hem till släktingar. De lever under usla förhållanden, får först bo i läger och sedan trängas många i en lägenhet och de får inget arbetstillstånd och måste ta osäkra arbeten utan trygghet.

Burkina Faso, mellan 1960 och 1984 Övre Volta, är en stat i västra Afrika, gränsande till Benin, Elfenbenskusten, Ghana, Mali, Niger och Togo. Burkina Faso består mest av savann och genom landet flyter tre stora floder: Mouhoun, Nazinon och Nakambe. Burkina Faso är en republik med flerpartisystem och beskrivs som en sekulär stat där religionsfrihet respekteras. Grundlagen (som skrevs 1991 men sedan reviderats flera gånger) garanterar grundläggande mänskliga rättigheter. Den som tar sig därifrån till Europa kan inte räkna med att få asyl även om landet inte är helt tryggt, där har varit en rad militärkupper efter självständigheten från Frankrike 1960.

De två männen som handlingen kretsar kring i Mediterranea verkar dock inte ha flytt för sina liv utan verkar söka sig till Italien och Europa för att tjäna pengar. Jag tycker det är en av filmens styrkor för många av de som idag söker sig till Europa kommer med liknande bakgrund. Jo det är klart att många också kommer från länder där det är våld och otryggt och många flyr för sina liv, exempelvis många från Syrien. Jag tycker ändå att det finns en hel del filmer som skildrar människor som flyr för sina liv, jag tänker till exempel på filmen Dheepan som vann Guldpalmen på Cannes i år, 2015. Mannen som flyr från Sri Lanka flyr för sitt liv, han vill inte längre vara med rebellerna och hans liv är därför hotat både av regeringsstyrkorna och rebellerna.

Den som sett tidigare filmer av regissören Jonas Carpignano får ut lite extra, där finns en del återkommande karaktärer och teman. Men varje film måste ändå bedömas fristående och hittills har filmen inte fått så många bedömningar i den internationella filmdatabasen, IMDB, bara av lite drygt 100 och ett medelbetyg på 6,8 av 10 möjliga. Det blir ungefär det betyg jag också ger filmen, överfört till vår femgradiga skala blir det en god 3:a.

Filmens styrka är också dess svaghet. Den är medveten lite vag i konturerna i skildringen av personerna. De två männen, den ena, Ayiva, verkar vara någonstans mellan 28 och 35 år och den andra, Abas, i övre tonåren, möjligen tidigare tjugo års-åldern. Vi får aldrig reda på om de är släkt eller inte. Vi får inte reda på varför just de två gav sig av tillsammans. Den äldre av den ringer sin syster över Skype och vi får se en bild av hans syster och hans lilla dotter i deras hem i Burkina Faso. Hemmet ser rätt fräscht ut, så jag undrar varför han alls gett sig av. Det verkar ju som om han bara fått det sämre. Det är svårt att ta till sig samtidigt som det förklarar den frustration emigranter upplever i Europa, de kommer från bättre miljöer och får lite i slum här.

Ayiva har lättare att anpassa sig, han arbetar och blir uppskattad av arbetsgivare på de fruktodling där de jobbar. Abas är missnöjd och hamnar med andra missnöjda och deltar i uppror. Så långt är filmen högst trovärdig. Sedan är det svårt att förstå Ayivas reaktioner under kravallerna, fast å andra sidan lever han förstås under rätt hårt tryck som någon gång måste få utlopp.

Det var ändå svårt att komma nära Ayiva och Abas och det ser jag som ett minus. För att förstå hade jag önskat komma dem närmare.

En filmkritiker i The Guardian är mer positiv än jag:
This rich, observational, ripped-from-the-headlines story about the plight of fruit-pickers in southern Italy demands a wide audience
Rarely has the phrase “ripped from the headlines” seemed so literal. As the lights went down before the world premiere of Mediterranea in the Cannes’ Critics’ Week sidebar, I folded away that day’s paper, the front page of which detailed the EU’s latest strategy for handling the African immigration surge. When we first meet our lead characters, Ayiva and Abas, they are in Algeria, having left Burkina Faso, trying, with bands of others, to get to the Libyan shore by foot so that they can catch a boat to Italy. If a movie as rich and understanding as Mediterranea suddenly appeared every time we read about a difficult issue in the paper, maybe all of the world’s problems could be solved.