Uma Thurman

Uma Thurman är i Stockholm för att ta emot Stockholm filmfestivals Lifetime Achievement Award. Motiveringen lyder: ”sedan hennes allra tidigaste roller har hon fängslat en publik över hela världen med en omedelbar närvaro, oavsett om hennes roller omges av sagolik fantasi eller hård råhet bottnar de alltid i en djup medmänsklighet som genomsyrar varje replik”. Kulturbloggen bjöds in till presskonferensen som ägde rum i Nobis Hotell och fick chansen ställa några frågor.

Din mormor var halvsvensk, eller hur?

– Min mormor var svensk. Hennes mor var i sin tur halvbritt och halvsvensk.

Så givetvis ser vi dig som svensk.

– Det gör jag med!

Vilken betydelse har Sverige haft i ditt liv?

– Well, att ha en svensk mor satte atmosfären för min uppväxt. Jag tänker, om jag vore gift och hade ett barn i Saudiarabien skulle jag inte se mitt barn som en saudier. Jag brukar skämta om att jag inte förstod att jag var amerikan förrän jag var femton. När jag betedde mig dåligt brukade min mamma säga ”sluta bete dig som en amerikan”. Det tog ett tag för mig att fatta att hon var från någon annanstans.

Hur mycket svenska kan du?

– Jag kan litegrann, men jag vill inte skämma ut min mamma genom att prata det. Hon pratade bara engelska med oss, vilket är synd eftersom hon växte upp med flera språk. Hon pratade tyska, svenska och till och med lite kinesiska. Hon bodde i Kina i några år innan hon kunde komma hem till Sverige. Hon föddes 1941, en hemsk tid att föddas. De var fast i Kina och försökte komma hem till Sverige igen efter kriget. Det måste ha varit traumatiskt, kanske är det därför hon bara pratade engelska med oss.

Är det några aspekter av svensk kultur du tycker är särskilt intressanta?

– Det är en stooor fråga. För många. Jag önskar att jag kunde ge ett enkelt svar på den frågan. Det är väldigt vackert och civiliserat. Det är en plats jag vill spendera mer tid i.

Har du varit här tidigare?

– Yeah, tre gånger. Jag har varit i södra Sverige, där min mor kommer ifrån, och så har jag varit här och ute på skärgården. Men jag har inte sett hela landet.

Nu är du här för att ta emot Stockholm filmfestivals Lifetime Achievement Award. Hur känns det?

– Jag är mycket hedrad. Mycket rörd. Det är fint att kunna ta med min mamma hit och träffa mina släktingar. Det är ju särskilt intressant för mig som växte upp med min mor i Massachusetts utan någon annan släkt. Min mormor dog när jag var i treårsåldern. Bortsett från en bror så har min mamma levt i en värld utan några släktingar. Att få komma hit och träffa min kusin har varit väldigt fint.

I år tillägnas festivalen Lauren Bacall som var här för fjorton år sedan för att — precis som du — ta emot en Lifetime Achievement Award. Vilka skådespelare har du inspirerats av?

– Well, många. Lauren Bacall är en av dem och jag hade äran att känna henne. Hon var lika witty i verkligheten som hon var i sina roller. En gång gick vi på en gemensam väns födelsedagsfest på La Ronde Vieille, en fransk restaurang i New York. Jag kollade runt bordet och såg att vi bara var kvinnor närvarande. ”Åh, inga män” sa jag. Och hon sa ”just like life, honey”.

Du tog en paus från skådespelandet när du födde ditt tredje barn Luna för två år sedan. Har du ändrat uppfattning kring vilka roller du tackar ja till under den här pausen?

– Det var en perfekt tidpunkt att hitta nytt fokus. Ibland fastnar du i jobbet och allt ”do this, do that”. Ibland förlorar du ditt sätt, du blir bara så trött. För mig är tid spenderad borta från skådespelandet synonymt med tid spenderad på att leva, vilket förser dig med nytt bränsle. Det har varit en påminnelse att jag älskar att vara hemma. Men det är lika trevligt att påminnas om hur mycket jag älskar mitt arbete. Och det är ett sådant privilegium att älska sitt arbete. Så det har varit en ovärderlig tid.

Ser du annorlunda på vilka slag roller du accepterar nu?

– Definitivt på så sätt att jag känner att jag fått energi att göra starka prestationer. Jag har precis påbörjat något jag är väldigt exalterad över. Det bygger på en bok som blev en australisk tv-serie. Den heter The Slapm kommer sändas på NBC i USA och jag är övertygad om att den kommer visas här också . Det är en serie i åtta delar som följer en grupp vänner och bekanta. Vad som händer när de är på en fest och en person tappar humöret och smäller till en av de andra personernas barn, och alla de katastrofala effekterna det här slaget får på såväl de vuxnas och barnens liv. Hur det som en motorsåg klipper sönder banden mellan de här människorna. Det är väldigt filmiskt och väldigt psykologiskt. Jag spelar en karaktär som heter Anouke. Hon är en av de enda som inte har några barn. Det är självmant, hon är fortfarande uppslukad av sin egen ungdom.

Pulp Fiction har en ikonisk scen när du dansar med John Travolta. Minns du hur det var när ni spelade in den scenen?

– Jag har haft äran att dansa med John Travolta två gånger. En gång för nöjets skull, och sedan för filmen. Det var väldigt speciellt. Det var ett underbart ögonblick. Quentin Tarantino var påväg att hitta sig själv som regissör och var bara så sprudlande. Han och Travolta gjorde koreografin tillsammans. Quentin spelade in scenen och kunde inte hålla sig från att dansa, så vi hade en kameraman som dansade med skådespelarna. Filmen visades faktiskt här på Stockholms filmfestival och kammade hem en Bronshäst. Jag har den! Han hade redan vunnit med De hänsynslösa, så han hade en till övers och gav den till mig.

– Festivaler som denna är viktiga för filmindustrin. De skapar energi och får oss att uppmärksamma mer seriösa filmer. Ibland även mindre seriösa filmer. Men utan festivaler skulle plattformen för seriöst filmskapande vara svag.

Med en så lång karriär bakom dig, har du något att säga om de kvinnliga roller som skrivs i Hollywood idag?

– Det är en fråga jag får ofta, men inte riktigt kan svara på. Jag anses nog vara bortskämd, jag ser ju bara det som är bra. Jag är mer oroad över hur pressad filmindustrin är. Det är underbart hur tv har blommat ut som medium, det är en fantastisk plattform, men jag älskar film. Hur vi ska gå vidare och bibehålla den höga nivån av lysande filmskapare som vi har idag, det är en utmaning.