Jakten på ett bättre liv
Betyg 4
Visas på Stockholms filmfestival
Denisa 23 år, Sara 24 år och Liliana 49 år är tre tiggare från Rumänien som sitter på gatorna i Stockholm för att förmå stockholmare att skänka dem några kronor och de tar gärna emot burkar för att panta. De drömmer om att få in pengar för att kunna få ett hus hemma där de kan ge sina barn en bättre framtid. De två journalisterna Caroline Kernn och Tova Kukiala Medbo har följt dessa tre romska kvinnors liv, både här i Sverige hemma i Rumänien.
Caroline Kernen och Tova Kurkiala Medbo har jobbat med filmen sedan 2013, då allt fler personer som tigger började synas på Stockholms gator.
– Vi pratar ofta om EU-migranter men vi pratar sällan med dom. Vi ville veta mer, varför gör de den här resan och hur ser det ut hos dom egentligen? säger filmskaparna till P4.
Det känns som en ovanligt ärlig film. Vi kommer riktigt nära dessa tre kvinnor som i sina hemländer lever i en sådan misär som ingen av oss skulle vilja byta med. Samtidigt visas filmen inte upp dem som hjälplösa offer: de har mycket vilja i sig och humor och framför allt är de tre människor som träder fram inför oss.
– Vi såg dem och pratade om dem men vi visste inget om deras liv, det var som att de levde i en parallell värld bredvid vår. Jag jobbade som nyhetsreporter då och gjorde ett jobb som handlade om det här. Då pratade jag med några som berättade att de sov i en bil och jag kände att det låter ju helt sjukt, jag måste veta mer, säger Caroline Kernen till tidningen Stockholm Fria.
Sedan tiggarna i Sverige blivit många fler har deras situation debatterats. En del vill förbjuda tiggeri, andra hävdar bestämt att det är bra att de kan tigga för det är ett sätt för dem att skapa en bättre framtid – och mellan dessa två motpoler finns det mellanlägen som att rekommendera att satsa på att hjälpa dem i deras hemländer. Filmen tar inte ställning till frågan om att tigga är den bästa vägen för dem eller inte. Det är en av denna dokumentärs många styrkor att den inte skriver oss på fingrarna vad vi ska tycka och dra för slutsatser.
Filmskaparna låter oss istället komma närmare dessa tre kvinnor som berättar om sitt liv. Sara har redan fem söner och väntar sitt sjätte barn. Denisa har två döttrar och väntar sitt tredje barn. Liliana har ännu fler (jag ber om ursäkt att jag missade hur många barn hon har, men någonstans kring tio, tror jag). Liliana är 49 år men tänderna är slitna och flera fattas – hon är rynkig, krokig och ser betydligt äldre ut än 49. De har alla tre ett betydligt slitsammare liv än de flesta som är födda i Sverige.
Denise och Sara berättar att de blev gifta i 14-15-årsålern – och när en kvinna i deras grupp blir gift slutar hon direkt i skolan.
– En gift kvinna kanske tittar på andra män om hon går kvar i skolan, så resonerar de hos oss, berättar de.
Vi får se hur de bor. I Sverige bor de i läger de slagit upp och under filmens gång får vi se dem vi tre tillfällen tvingas flytta från lägren. De har ju byggt sina läger på mark som ägs av kommunen eller någon markägare. Vid ett av dessa tillfällen var den en större grupp svenska aktivister som försökte förhindra rivningen av lägret. Det är lätt att känna att de borde väl kunna få bo där, de stör väl ingen. Men det skulle ju samtidigt betyda att de lagar vi har om äganderätt i svenska samhället inte skulle gälla. Då skulle i princip vem som helst av oss kunna bygga ett bo var vi ville. Filmskaparna besöker dessa tre kvinnor i deras hem i Rumänien också. Där bor de visserligen i någon som väl kan kallas hus, men nja, det är mer ruckel och fallfärdigt. De är knappast ett boende någon av oss skulle vilja bo i. Det är inte konstigt att de drömmer om ett bättre liv och försöker på det sätt som står dem till buds: åka till Sverige och tigga. Alla vill väl förbättra sitt liv.
Det är förfärligt att åka till ett kallt land och sitta på marken och tigga är vad de upplever vara deras enda alternativ till att förbättra sitt och sina barns liv. Att något måste ske för att dessa människor ska kunna ha bättre alternativ, det borde alla inse. Filmfestivalens tema är migration och I jakt på ett bättre liv är det enda svenska bidraget i sektionen. Alla som har någon åsikt om vårt samhälle idag och om migration bör se denna dokumentär. Den låter oss komma tre tiggare närmare – och filmen säger inte vad vi sak tycka, filmskaparna lämnar det åt oss att själva tänka och känna.
I Stockholms filmfestivals program beskrivs filmen:
Vi passerar dem dagligen på Sveriges gator. De har kommit hit från fattiga länder i Europa för att tigga, sälja tidningar och panta burkar. Men vilka är de? I denna varma regidebut skildrar filmskaparna vardagen bakom rubrikerna och följer kusinerna Denisa och Sara som kämpar för att försörja sina familjer i Rumänien.