Mediterranea
Betyg 3
Mediterranea är öppningsfilmen på Stockholms filmfestival i år, 2015. Tema för festivalen är migration och filmen Mediterranea är vald med omsorg för att sätta fokus på frågor om immigration. Handlingen kretsar kring två unga män, Ayiva och Abas, från Burkina Faso i västra Afrika som tar sig till Italien för att skapa sig ett bättre liv, för att kunna tjäna pengar och skicka hem till släktingar. De lever under usla förhållanden, får först bo i läger och sedan trängas många i en lägenhet och de får inget arbetstillstånd och måste ta osäkra arbeten utan trygghet.
Burkina Faso, mellan 1960 och 1984 Övre Volta, är en stat i västra Afrika, gränsande till Benin, Elfenbenskusten, Ghana, Mali, Niger och Togo. Burkina Faso består mest av savann och genom landet flyter tre stora floder: Mouhoun, Nazinon och Nakambe. Burkina Faso är en republik med flerpartisystem och beskrivs som en sekulär stat där religionsfrihet respekteras. Grundlagen (som skrevs 1991 men sedan reviderats flera gånger) garanterar grundläggande mänskliga rättigheter. Den som tar sig därifrån till Europa kan inte räkna med att få asyl även om landet inte är helt tryggt, där har varit en rad militärkupper efter självständigheten från Frankrike 1960.
De två männen som handlingen kretsar kring i Mediterranea verkar dock inte ha flytt för sina liv utan verkar söka sig till Italien och Europa för att tjäna pengar. Jag tycker det är en av filmens styrkor för många av de som idag söker sig till Europa kommer med liknande bakgrund. Jo det är klart att många också kommer från länder där det är våld och otryggt och många flyr för sina liv, exempelvis många från Syrien. Jag tycker ändå att det finns en hel del filmer som skildrar människor som flyr för sina liv, jag tänker till exempel på filmen Dheepan som vann Guldpalmen på Cannes i år, 2015. Mannen som flyr från Sri Lanka flyr för sitt liv, han vill inte längre vara med rebellerna och hans liv är därför hotat både av regeringsstyrkorna och rebellerna.
Den som sett tidigare filmer av regissören Jonas Carpignano får ut lite extra, där finns en del återkommande karaktärer och teman. Men varje film måste ändå bedömas fristående och hittills har filmen inte fått så många bedömningar i den internationella filmdatabasen, IMDB, bara av lite drygt 100 och ett medelbetyg på 6,8 av 10 möjliga. Det blir ungefär det betyg jag också ger filmen, överfört till vår femgradiga skala blir det en god 3:a.
Filmens styrka är också dess svaghet. Den är medveten lite vag i konturerna i skildringen av personerna. De två männen, den ena, Ayiva, verkar vara någonstans mellan 28 och 35 år och den andra, Abas, i övre tonåren, möjligen tidigare tjugo års-åldern. Vi får aldrig reda på om de är släkt eller inte. Vi får inte reda på varför just de två gav sig av tillsammans. Den äldre av den ringer sin syster över Skype och vi får se en bild av hans syster och hans lilla dotter i deras hem i Burkina Faso. Hemmet ser rätt fräscht ut, så jag undrar varför han alls gett sig av. Det verkar ju som om han bara fått det sämre. Det är svårt att ta till sig samtidigt som det förklarar den frustration emigranter upplever i Europa, de kommer från bättre miljöer och får lite i slum här.
Ayiva har lättare att anpassa sig, han arbetar och blir uppskattad av arbetsgivare på de fruktodling där de jobbar. Abas är missnöjd och hamnar med andra missnöjda och deltar i uppror. Så långt är filmen högst trovärdig. Sedan är det svårt att förstå Ayivas reaktioner under kravallerna, fast å andra sidan lever han förstås under rätt hårt tryck som någon gång måste få utlopp.
Det var ändå svårt att komma nära Ayiva och Abas och det ser jag som ett minus. För att förstå hade jag önskat komma dem närmare.
En filmkritiker i The Guardian är mer positiv än jag:
This rich, observational, ripped-from-the-headlines story about the plight of fruit-pickers in southern Italy demands a wide audience
Rarely has the phrase “ripped from the headlines” seemed so literal. As the lights went down before the world premiere of Mediterranea in the Cannes’ Critics’ Week sidebar, I folded away that day’s paper, the front page of which detailed the EU’s latest strategy for handling the African immigration surge. When we first meet our lead characters, Ayiva and Abas, they are in Algeria, having left Burkina Faso, trying, with bands of others, to get to the Libyan shore by foot so that they can catch a boat to Italy. If a movie as rich and understanding as Mediterranea suddenly appeared every time we read about a difficult issue in the paper, maybe all of the world’s problems could be solved.