Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mexico

Recension av tv-serie: Narcos: Mexico season 2 – oerhört omskakande

by

NARCOS MEXICO

Narcos: Mexico season 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 13 februari 2020

En av vår tids mest skrämmande företeelser är att tusentals människor, ofta unga, dör varje år på grund av droger. De knarkkungar som blir stenrika på detta är egentligen inget annat än massmördare. Att det inte verkar gå att få stopp på dessa multinationella knarkkarteller är ett vidrigt underbetyg för vår värld av idag. Netflix-serien Narcos: Mexico skildrar hur den före detta polisen Miguel Ángel Félix Gallardo lyckas få de stora knarkkungarna att samarbete i Mexico i en stor kartell och som mutar och äger en stor del av polismyndigheten och till och med regeringsmedlemmar. Det är en mycket välgjord, stark serie.

I den första säsongen får vi se hur Gallardo bildar kartellen och hur amerikanska narkotikapolisen, DEA, som fått i uppdrag att i Mexico, försöka avslöja och hindra knarket att komma till USA har en omöjlig arbetssituation. Det sorgliga är att den amerikanska narkotikapolisen till och med motarbetas av amerikanska myndigheter.

I serien får vi en klar bild av orsakerna till att knarkkartellerna kan fortsätta styra och ställa, varför drogerna fortfarande kan svämma in i världens länder och skörda liv. I Mexico ger produktion och smuggling av narkotika gigantiska inkomster och jobbtillfällen. Att inte USA tar krafttag mot narkotikan har också sina förklaringar och knarkkungarna hittar vägar att samarbeta med amerikanska myndigheter.

En av seriens många styrkor är hur vi ser människorna bakom. I den första säsongen är det till och med möjligt att av och till känna viss sympati för Gallardo. Fast jag vet att han är en vidrig massmördare som blir stenrik på att döda människor med droger.

I den andra säsongen hårdnar kampen. I slutet av den första säsongen får vi se hur några av knarkkartellens ledande personer tillsammans med mexikanska politiker genomför kidnappning och mord av en amerikansk agent. Detta blir en krigsförklaring och den amerikanska narkotikapolisen får nu mycket mer resurser för att kriga mot knarkkartellen. Den andra säsongen är mycket grymmare och som jag tror, mycket närmare verkligheten. Vi får se hur den stora makten och förmögenheten kan förblinda knarkkungarna.

Den andra säsongen är minst lika välgjord som den första och den är omskakande.

Roberto Bolaño i den nyutgivna Amulett – låter oss känna en rysning i tidens flöde

by

Roberto Bolaño skriver som om tankarna bara kommer, de flyter på och sväller ut åt olika håll, men ändå visar det sig allt är genomtänkt, välskrivet och inte ett ord finns där utan någon orsak.

Det brukar sägas om den chilenske författaren Roberto Bolaño att han skapade en romanvärld med helt egna lagar, hallucinatorisk och skrämmande autentisk på en gång, där moståndet mot övergrepp och politiskt våld utgör själva bränslet i prosan. Inte minst har han bidragit till välrdslitteraturen med en egen fasaväckande geografi i staden Santa Teresa, verklighetens Ciudad de Juarez precis på gränsen till Texas, de många kvinnomordens stad som spelar en viktig roll i ”2666” och ”De vilda detektiverna”.

Roberto Bolaño Ávalos föddes 28 april 1953 i Santiago, Chile och dog 15 juli 2003 i Barcelona, Spanien. På svenska finns romanen ”De vilda detektiverna” (Los detectives salvajes), utgiven 1998 och ”Om natten i Chile” (”Nocturno de Chile”) utgiven 2008. Hans sista verk blev den 1100-sidiga romanen ”2666”, som han avslutade strax innan sin död. ”2666” är hyllad och recenserad av Jonas Thente i DN.

Roberto Bolaño är utan tvekan en säregen författare med ett personligt språk och en berättelse där händelser och människor och öden vävs in i varandra, som en kurragömmalek med både fiktiva och verkliga personer. Till ytan, vid en första anblick, kan allt verka rörigt men som alltid visar sig berättelsen bli en sammanhållen helhet.

För den som inte vågar sig på hans stora verk ”2666” som ju består av 1100 sidor är den nyutgivna ”Amulett” en bra start in i hans författarskap. ”Amulett” är en behändig liten bok, i fickformatstorlek och med 191 sidor.

Huvudpersonen i Amulett – poeten Auxilio Lacouture, den mexikanska poesins moder – är för övrigt en av birollsinnehavarna i De vilda detektiverna.

I Amulett sitter hon gömd på en toalett på den filosofiska och litterära institutionen i ett av Mexiko Citys universitet, som är ockuperat av armén. Hon sitter där i tolv dagar 1968 och minns sitt liv i en medvetandeström som går mellan dröm och vaka. I Amulett dyker också än en gång den mystiska sifferkombinationen 2666 upp.

Ett exempel på Bolaños speciella sätt att uttrycka sig, ur ”Amulett”:

När Ernesto sa det såg jag inte Arturos ansikte man jag anade att hans ansiktsuttryck, som dittills varit lätt frånvarande, på ett subtilt sätt löstes upp och efterträddes av en knappt märkbar liten rynka i vilken all världens skräck koncentrerades. Och sedan skrattade Arturo och sedan skrattade Ernesto, deras kristallklara skratt liknade mångformiga fåglar i Encrucijada Veracruzanas vid den här tiden på dygnet liksom askgrå rymd, ….

Som det står på bokförlagets sida om ”Amulett”:
Precis som titeln antyder är Amulett ett smycke, ett skimrande stycke prosa som vävs kring Latinamerikas folk och historia: det som är bokens sanna amulett.

Amulett är fylld av poetiskt språk med meningar som trädde fram lager efter lager:
Och det är då tiden stannar upp igen, vilket är en sliten och dålig bild, för antingen stannar tiden aldrig upp eller också har den alltid stått stilla, så låt oss istället säga att det uppstår en rysning i tidens flöde, eller att tiden ställer sig bredbent och böjer sig fram och stoppar huvudet mellan ljumskarna och tittar på mig upp och ner, så att jag ser ansiktet bara några centimeter under rumpan, och blinkar åt mig, en galen blinkning, …

Amulett
Originaltitel: Amuleto
Författare: Roberto Bolaño
Översättare: Lena E. Heyman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100124540
ISBN13: 9789100124540

Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Monsters – en måstefilm för den som går på Stockholms filmfestival

by

Tillhör du de som tänker gå på Stockholms filmfestival? I så fall hoppas jag att du inte missar att se ”Monsters”.
Förmodligen släpps den på biograferna så småningom också. Det vore konstigt annars.

Andrew är en amerikansk fotograf som hamnat i Mexico. Han tar på sig uppdraget att eskortera en ung amerikanska som är turist till färjan som ska ta henne hem till USA. Hennes pappa är stenrik, så det är ett välbetalt extrajobb han tar på sig.
Men de befinner sig nära det område i Mexico som gränsar till USA och där utomjordingar har landat. Området är avspärrat och de amerikanska militärstyrkorna öser in kemiska gifter och bombar området med jämna mellanrum för att hålla utomjordingarna i schack.

Men nej, det är inte någon actionfilm och inte någon vanlig monsterfilm med fula utomjordingar som jagar människor. Filmen är mest lågmäld och har många bottnar.

För mig var det en mycket positiv överraskning. Under en och en halv vecka har jag sett tre-fyra filmer på förhandsvisning inför festivalen, så jag har sett en hel del av festivalens kommande filmer. Detta var den film jag tyckte allra bäst om.

Den har många bottnar. Utomjordingarna gör ingen skada om du låter dem vara ifred, säger en av de mexikanare som bor i området där dessa varelser dyker upp ibland.
Är det så? Är det hur de behandlas som gör att de blir farliga?
USA har en lång och hög mur mot området där utomjordingarna håller till. Men hjälper det? Går det att hålla utomjordingarna utanför USA?
Området där utomjordingarna farit fram ser ut som om det är New Orleans och drabbats av en orkan. Är utomjordingarnas förstörelse orsakade av människorna, är naturens hämnd orsakad av människor? Och vad betyder det att utomjordingarna dras till tv-apparater? Är det en liten humoristisk kick åt kulturimperialismen och dumkulturen?

Välj själv. Det finns många tolkningar att göra av filmen.

På Stockholms filmfestivals hemsida beskrivs filmens handling så här:

Rymdvarelserna har redan landat. I ett postapokalyptiskt Mexiko försöker Andrew eskortera sin chefs dotter till den amerikanska gränsen – men under död grönska växer monstruösa ting… Årets stora överraskning är en kontemplativ resa som gör creature feature-allegori av invandringspolitik. Intelligent genrefilm i kölvattnet av District 9.

Regisörren Gareth Edwards är född 1975 i Nuneaton i Storbritannien. Han har vunnit en BAFTA Award för bästa visuella effekterna för dokumentären ”Hiroshima”.
”Monsters” är hans långfilmsdebut.
Detta är helt säkert en regissör vi kommer att höra mer av.
Likaså de två huvudrollsinnehavarna: Scoot McNairy som spelar fotografen Andrew Kaulder och Whitney Able som spelar Samantha Wynden , den unga kvinna som ska eskorteras hem.
De lär synas i fler storfilmer framöver.

Stockholms filmfestival drar igång på allvar på onsdagskvällen 17 november och premiärfilmen är ”Hjärtslag” av den kanadensiska filmens underbarn Xavier Dolan. han är 21 år och har redan långfilmsdebuterat. Han är alltså 21 år och Stockholms filmfestival fyller 21 år.
Jag missade förhandsvisningen av ”Hjärtslag” och har inte biljetter till premiärvisningen på onsdag kväll heller, så jag får se den framöver. Den lär väl också komma på biograferna så småningom.
Dagens Nyheter berättar mer om ”Hjärtslag”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tjuvstart på Stockholms filmfestival 2010 för journalister och filmbloggare

by


Stockholms filmfestival 2010 börjar den 17 november. För journalister och en del filmbloggare och annat filmfolk har festivalen på sätt och vis startat idag, måndag 8 november. Då började nämligen två intensiva veckor med förhandsvisningar av en del av festivalens filmer, för medier. Det är kul att bloggare också räknas till medier i dag.
Några av oss från Kulturbloggen sitter på två stolar, vi är både medlemmar i Journalistförbundet och ihärdiga bloggare sedan många år. Det är lite kluvet och ibland svårt att svara på frågan vad vi är: journalister eller bloggare.

Nåväl nu var vi på tjuvstarten av filmfestivalen och först ut av förhandsvisningarna var en japansk film: ”Confessions” av Tetsuya Nakashima.
Det är en historia om hämnd, ruggig hämnd och med suggestiva bildsättningar, skrämmande vackra bilder på det där japanska sparsmakade sättet.
Läraren Yuko Moriguchi är ensamstående mamma till en fyraårig dotter som mördas av elever i hennes klass i högstadiet. När hon kommit fram till vilka elever som varit inblandade i hennes dotters död börjar hennes utstuderade hämnd.

Filmfestivalen är en mångkulturell explosion, vilket visade sig också denna förhandsvisningsdag. Nästa film var från Mexico och det var nog den äckligaste film jag sett, filmen ”We are what we are” av Jorge Michel Gru.
Handlingen utspelar sig i fattiga utanförskapsområden i Mexico City där en familjefar faller ihop på gatan och dör. Poliserna hittar en finger i hans mage och börjar leta efter hans familj. De är kannibaler.
I den efterlämnade familjen börjar en maktkamp mellan hans änka och de tre barnen om vem som ska bli familjens överhuvud och se till att familjen får mat. Ska fortsätta äta horor, som på pappans tid eller ska de jaga annat människokött?
Det är en makaber film att må illa av med många metaforer.

Tredje och sista filmen var den tyska ”The Silence” av Baran Bo Odar.
En 13-årig flicka försvinner och allt påminner om ett mord på en 11-årig flicka 23 år tidigare.
Det är nog en slags tysk motsvarighet till de svenska polisfilmerna, vi lär känna poliserna närmare också. Polismannen David är helt förstörd för han sörjer sin fru som dog fyra månader tidigare och ställer frågor om sorg till de människor han träffar under utredningen.
Den var spännande fast pappan till den försvunna flickan liknade mördaren, eller såg ut som man kunde tänka sig att mördaren skulle se ut 23 år senare, så jag misstog mig ett tag under filmen och trodde att pappan till den nyligen försvunna flickan var den person som mördade flickan 23 år tidigare.
Det blir lite förvillande innan jag förstod att det inte var så.

Det är något särskilt med filmfestivalen och i synnerhet när filmerna kommer från så många olika filmländer.

Både den mexikanska och den tyska filmen är med bland de filmer som deltar i filmfestivalens tävlingsklass.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Filmklipp från världens bästa strand

by

Tulum på Yucatanhalvön i Mexiko är världens bästa strand enligt DN:s läsare. Med 18 procent av rösterna vann den klart över Sudersand på Fårö och Elafonissis på Kreta som kom tvåa och trea. (Ur DN)


Och här är den, så underbar, världens bästa strand. Den är liksom inte så där sönderexploaterad utan har fortfarande något vilt över sig på vissa delar.

Min bloggkompis Pumans dotter har bilder därifrån och hon berättar att på den stranden fick hon se en stor sköldpadda lägga ägg i fullmånens sken.

Andra bloggar om: , , , , , ,