Roberto Bolaño skriver som om tankarna bara kommer, de flyter på och sväller ut åt olika håll, men ändå visar det sig allt är genomtänkt, välskrivet och inte ett ord finns där utan någon orsak.
Det brukar sägas om den chilenske författaren Roberto Bolaño att han skapade en romanvärld med helt egna lagar, hallucinatorisk och skrämmande autentisk på en gång, där moståndet mot övergrepp och politiskt våld utgör själva bränslet i prosan. Inte minst har han bidragit till välrdslitteraturen med en egen fasaväckande geografi i staden Santa Teresa, verklighetens Ciudad de Juarez precis på gränsen till Texas, de många kvinnomordens stad som spelar en viktig roll i ”2666” och ”De vilda detektiverna”.
Roberto Bolaño Ávalos föddes 28 april 1953 i Santiago, Chile och dog 15 juli 2003 i Barcelona, Spanien. På svenska finns romanen ”De vilda detektiverna” (Los detectives salvajes), utgiven 1998 och ”Om natten i Chile” (”Nocturno de Chile”) utgiven 2008. Hans sista verk blev den 1100-sidiga romanen ”2666”, som han avslutade strax innan sin död. ”2666” är hyllad och recenserad av Jonas Thente i DN.
Roberto Bolaño är utan tvekan en säregen författare med ett personligt språk och en berättelse där händelser och människor och öden vävs in i varandra, som en kurragömmalek med både fiktiva och verkliga personer. Till ytan, vid en första anblick, kan allt verka rörigt men som alltid visar sig berättelsen bli en sammanhållen helhet.
För den som inte vågar sig på hans stora verk ”2666” som ju består av 1100 sidor är den nyutgivna ”Amulett” en bra start in i hans författarskap. ”Amulett” är en behändig liten bok, i fickformatstorlek och med 191 sidor.
Huvudpersonen i Amulett – poeten Auxilio Lacouture, den mexikanska poesins moder – är för övrigt en av birollsinnehavarna i De vilda detektiverna.
I Amulett sitter hon gömd på en toalett på den filosofiska och litterära institutionen i ett av Mexiko Citys universitet, som är ockuperat av armén. Hon sitter där i tolv dagar 1968 och minns sitt liv i en medvetandeström som går mellan dröm och vaka. I Amulett dyker också än en gång den mystiska sifferkombinationen 2666 upp.
Ett exempel på Bolaños speciella sätt att uttrycka sig, ur ”Amulett”:
När Ernesto sa det såg jag inte Arturos ansikte man jag anade att hans ansiktsuttryck, som dittills varit lätt frånvarande, på ett subtilt sätt löstes upp och efterträddes av en knappt märkbar liten rynka i vilken all världens skräck koncentrerades. Och sedan skrattade Arturo och sedan skrattade Ernesto, deras kristallklara skratt liknade mångformiga fåglar i Encrucijada Veracruzanas vid den här tiden på dygnet liksom askgrå rymd, ….
Som det står på bokförlagets sida om ”Amulett”:
Precis som titeln antyder är Amulett ett smycke, ett skimrande stycke prosa som vävs kring Latinamerikas folk och historia: det som är bokens sanna amulett.
Amulett är fylld av poetiskt språk med meningar som trädde fram lager efter lager:
Och det är då tiden stannar upp igen, vilket är en sliten och dålig bild, för antingen stannar tiden aldrig upp eller också har den alltid stått stilla, så låt oss istället säga att det uppstår en rysning i tidens flöde, eller att tiden ställer sig bredbent och böjer sig fram och stoppar huvudet mellan ljumskarna och tittar på mig upp och ner, så att jag ser ansiktet bara några centimeter under rumpan, och blinkar åt mig, en galen blinkning, …
Amulett
Originaltitel: Amuleto
Författare: Roberto Bolaño
Översättare: Lena E. Heyman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100124540
ISBN13: 9789100124540
Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgsposten.
Läs även andra bloggares åsikter om Roberto Bolaño, bok, litteratur, Mexico, författare, Amulett, chilensk