Fraemling
Betyg: 2
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regissör: Mikel Cee Karlsson
Efter att Anna Odell slagit igenom i konstvärlden i och med kontroversen i examensutställningen Okänd kvinna 2009–349701 gav hon sig in på mer traditionell spelfilm med Återträffen – även omvjust formen var allt annat än traditionell. Dokumentära inslag blandades med spelad fiktion och gränsen var ofta oklar. Ännu längre gick hon i sin andra film X&Y där hon med Mikael Persbrandtvoch andra skådisar utforskade sig själva och könsnormer på ett sätt som var lika mystiskt som nyskapande och reaktionärt. Till en början får jag känslan av att samma experiment försökt utförasvhär, för att sudda ut gränsen mellan det dokumentära och det mer gestaltade. Resultatet blir sådär.
Med det inledande citatet ”Ingenting är så svårt som att inte bedra sig själv” av den kända filosofen Ludwig Wittgenstein vet jag inte riktigt om filmen försöker slå ton till kvasi-intellektuella tonåringar som just påbörjat studier vid universitetet eller en mer vuxen publik som kanske ser en eller två filmer om året och därför vill se någonting av vikt när så väl sker. När filmen väl drar igång och en långsam och släpig berättarröst tar ton blir jag inte mycket visare. En slags programförklaring över vad som lett fram till filmen vi ska se, samt en idépitch för huvudrollsinnehavarens föräldrar – och i förlängningen oss i publiken – berättar mer om regissörens förhållningssätt till filmen än filmen faktiskt berättar om dess ämne. Det blir mestadels ofokuserat och sladdrigt.
Faktum är att de första 40-50 minutrarna egentligen är helt överflödiga. ”Show, don’t tell” brukar det heta när filmpedagogik kokas ned i en mening. Det är en lektion i filmskapande Mikel inte verkar ha närvarat vid under sin tid på Valand. Att han träffade producenten Erik Hemmendorf och regissören Ruben Östlund där, och därmed blev en del av Plattform produktion var nog av större vikt för denna films tillkomst. Få andra hade nog satsat så fullt ut på detta projekt annars.
Men som dokumentär kortfilm, i ett mer snävt format där ämnet behandlas mer effektivt utan att hamna i skuggan av sin egen programförklaring, hade den också varit starkare. Likaså om den
struntat i att leka konstprojekt och istället bara varvat dokumentära bilder med gestaltningar och intervjuer. Att sudda ut gränser kan vara effektfullt, men inte när det drar ned på kvaliteten såhär.
Istället är det en annan film, även den från Plattform produktion, som ni bör se. Säsong. Där blandas vackra naturbilder med händelser som utan massa förklaringar och utvecklingar ändå drivs framåt av sin egna dramaturgi. Det gråts inte ut i scener som mest inte tycks ha någon plats i filmen utöver att skapa medömkan. Istället förlitar sig narrativet helt på brinnande bilder. Som det bör vara.