Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kriminalitet

Filmrecension: Fraemling – resultatet sådär

by

Fraemling
Betyg: 2
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regissör: Mikel Cee Karlsson

Efter att Anna Odell slagit igenom i konstvärlden i och med kontroversen i examensutställningen Okänd kvinna 2009–349701 gav hon sig in på mer traditionell spelfilm med Återträffen – även omvjust formen var allt annat än traditionell. Dokumentära inslag blandades med spelad fiktion och gränsen var ofta oklar. Ännu längre gick hon i sin andra film X&Y där hon med Mikael Persbrandtvoch andra skådisar utforskade sig själva och könsnormer på ett sätt som var lika mystiskt som nyskapande och reaktionärt. Till en början får jag känslan av att samma experiment försökt utförasvhär, för att sudda ut gränsen mellan det dokumentära och det mer gestaltade. Resultatet blir sådär.

Med det inledande citatet ”Ingenting är så svårt som att inte bedra sig själv” av den kända filosofen Ludwig Wittgenstein vet jag inte riktigt om filmen försöker slå ton till kvasi-intellektuella tonåringar som just påbörjat studier vid universitetet eller en mer vuxen publik som kanske ser en eller två filmer om året och därför vill se någonting av vikt när så väl sker. När filmen väl drar igång och en långsam och släpig berättarröst tar ton blir jag inte mycket visare. En slags programförklaring över vad som lett fram till filmen vi ska se, samt en idépitch för huvudrollsinnehavarens föräldrar – och i förlängningen oss i publiken – berättar mer om regissörens förhållningssätt till filmen än filmen faktiskt berättar om dess ämne. Det blir mestadels ofokuserat och sladdrigt.

Faktum är att de första 40-50 minutrarna egentligen är helt överflödiga. ”Show, don’t tell” brukar det heta när filmpedagogik kokas ned i en mening. Det är en lektion i filmskapande Mikel inte verkar ha närvarat vid under sin tid på Valand. Att han träffade producenten Erik Hemmendorf och regissören Ruben Östlund där, och därmed blev en del av Plattform produktion var nog av större vikt för denna films tillkomst. Få andra hade nog satsat så fullt ut på detta projekt annars.

Men som dokumentär kortfilm, i ett mer snävt format där ämnet behandlas mer effektivt utan att hamna i skuggan av sin egen programförklaring, hade den också varit starkare. Likaså om den
struntat i att leka konstprojekt och istället bara varvat dokumentära bilder med gestaltningar och intervjuer. Att sudda ut gränser kan vara effektfullt, men inte när det drar ned på kvaliteten såhär.

Istället är det en annan film, även den från Plattform produktion, som ni bör se. Säsong. Där blandas vackra naturbilder med händelser som utan massa förklaringar och utvecklingar ändå drivs framåt av sin egna dramaturgi. Det gråts inte ut i scener som mest inte tycks ha någon plats i filmen utöver att skapa medömkan. Istället förlitar sig narrativet helt på brinnande bilder. Som det bör vara.

Livvakten – intressant läsning om Daniel Webbs liv i den kriminella världen

by

Titel: Livvakten – vägen till monarken
Författare: Daniel Webb & Anders Johansson
Förlag: Lind & co
Utgiven 201206
ISBN13: 9789187059124

Livvakten – vägen till monarken är en självbiografisk berättelse om Daniel Webb, som medierna benämnt som livvakt åt Milan Sevo, ”Gudfadern” i Stockholms kriminella kretsar. Boken är skriven tillsammans med Aftonbladet-journalisten Anders Johansson.

Daniel Webb berättar i jagform om vägen från knappnål (eller fempundssedel i en butik i London redan som 6-åring) till silverskål. Som 17-åring börjar han jobba i krogsvängen och tjänar bra med all dricks, som han festar bort på Café Opera på kvällarna. Webb beskriver smaken på snabba stora pengar som ett gift – ett guldsot som han tror kan drabba vem som helst. Snart kommer han in på kassaskåpssprängningar och vidare in på bankbedrägerier med hjälp av målvakter. Miljonerna rullar och Daniel köper lyxbilar, guldkedjor, Rolex- och Breitlingklockor.

Det är intressant att läsa om hur lätt det kan vara att komma in i den kriminella världen. Vi får dock ingen riktig förklaring till varför just Daniel Webb drogs till den. Eller varför han inte heller blir avskräckt av sina fängelsestraff. Sin första fängelsevistelse ägnar han sig i stället åt att bygga muskler, knyta kontakter och upprätthålla sin egen rättvisa och moral bland medfångarna.

Den kriminella världen uppmålas som en egen värld, där andra regler gäller. Och har man väl tagit klivet in i den kriminella gråzonen är det svårt att ta sig därifrån. Webb konstaterar: ”Min mamma, som aldrig blivit av med körkortet, aldrig ens fått p-böter, skulle aldrig hamna i någon liknande situation. Varför? Jo, hon lierar sig inte, hon är vit! Är man vit kommer man inte in i den kriminella världen.”

Livvakten handlar också om samarbetet mellan företagare som söker beskydd, ekobrottslingar och våldsverkare, samt om den nära kopplingen mellan finanseliten, stureplansfolket och de kriminella kretsarna. Daniel Webb beskriver ”broderskapet runt Stureplan” där pengarna styr och champagnen flödar. ”Det är fult att tjäna pengar, men det är fint att vara rik. När du väl har kommit upp dit är det ingen som frågar var pengarna kommer ifrån.”

Den sista tredjedelen av boken handlar om den medieuppmärksammade historien om hur Kungens vänner försökte stoppa komprometterande bilder av honom. Det blir en partsinlaga där Daniel Webb vill föra fram sin bild av händelserna och sin roll i det hela, som motvikt till kvällstidningarnas.

Berättarstilen i Livvakten påminner om en kvällstidningsartikel och all namedropping förstärker det intrycket. Språket och dispositionen i boken verkar vara lite slarvigt redigerat – men kanske har man sparat Webbs egna formuleringar och berättarstil för att det ska kännas mer autentiskt. Boken ger en intressant läsning om hur det fungerar i den kriminella världen. För min del skulle jag dock gärna ha sett att Daniel hade fördjupat sig i orsakerna till sin väg upp på den kriminella banan och även till varför han nu har lämnat den.

Dexters kamp är vår egen

by

Vinjetten är glasklar.

Närbilden på kniven som skär genom ägget. Den enstaka blodsdroppen i handfatet när rakhyveln kommit för nära skäggstubben. Händerna som drar åt skosnörena hårt, så hårt att knogarna vitnar. Spänningen mellan vardagliga morgonrutiner och den alltid lurande döden går inte att missa. Till slut äntrar huvudpersonen själv scenen, går med ett inställsamt leende ut genom dörren och tar sig an dagen. Vi vet redan hur den kommer att sluta: med orimliga mängder gladpack, någon fastnaglad på det berömda bordet – och en slaktarkniv genom hjärtat. En katharsis både för hjälten och oss som tittar. Han lyckades igen!

I Dexter är protagonisten nämligen inte bara snygg och kompetent (och kriminaltekniker – ett yrke som fullkomligt exploderat i TV-rutan sedan seklets början). Han är även seriemördare. En identitet som kommer inte från något överlagt val (även om hans döde insnöade adoptivfar lärt honom att bara ta kål på the bad guys), utan från en inre, kolsvart drift. Blodtörst. En ”dark passenger”, som får honom att njuta av att se livsgnistan slockna i sina offers ögon.

Det är alltså honom vi hejar på. Till skillnad från det oändligt antal polisserier (tänk Beck/Wallander/Holt med flera bara i Sverige) som går ut på att fånga den ena bestialiska psykopaten efter den andra, jublar vi varje gång Dexter kommer undan med ännu en liksäck. Ju utdragnare katt och råtta-kamp, desto gladare TV-publik.

Varför i hela fridens namn då?

En förklaring till Dexters omåttliga popularitet (i USA följs serien av 2,5 miljoner tittare) är – rafflande nog – sympati. Till skillnad från Hannibal Lector, en annan folkkär galning som vi fascineras av på film men knappast vill bo granne med, är Dexter en kille de flesta av oss gärna träffar över en latte en regnig dag. Att han är duktig på sitt jobb, håller sina blodprovstroféer prydligt ordnade och står ut med sin impulsiva syster är alla eftersträvansvärda egenskaper i dagens mångabollariluften-samhälle. Dexter är en kille att luta sig mot när det blåser. Bara att han jobbar inom polisen visar att han vill väl – egentligen.

Men så var det ju det där med mördandet. Som gör Dexters liv till en ständig kamp, för att jämka sin inre passion med omvärldens normer och krav.

Och det är här hemligheten ligger!

I Dexter lyser våra egna tillkortakommanden igenom. Liksom honom känner vi oss alla som riktiga UFO:n då och då, som att inte en levande själ förstår vad vi tänker och går igenom. På universitetet är vi rädda för att bli avslöjade som en intellektuell bluff, i mammagruppen för att inte ha tillräcklig pli på våra telningar, på Facebook för att inte få tillräckligt många likes på våra fredagsmysmedfinastebästisen-bilder. Och det lär inte finnas någon som inte har tvekat över om känslorna är de rätta inför livspartnern/karriärvalet/bostadsorten. När Dexter ser ett kramande par och konstaterar att ”They make it look so easy, connecting with another human being. It’s like no one told them it’s the hardest thing in the whole world.” slår en sträng av igenkänning an hos den mest förhärdade TV-tittare. Vem kan egentligen döma honom? Må den som är utan osäkerhet kasta första stenen.

Dessutom får han oss att slappna av. I jämförelse med Dexters livspussel ter sig våra egna dagishämtningar och evinnerliga vadskavihatillmiddag-frågor som riktigt överkomliga. Falukorven må ha blivit kvar på kassabandet i affären – vi behöver åtminstone inte manipulera bevis för att slippa dödsstraff. Efter Let’s Dance kan vi lugnt somna i TV-soffan, utan att behöva ge oss ut med båten för att dumpa ett lik i havet.

Förhoppningsvis.

Text: Annika Taesler

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mille Markovic: biografin – uppskruvade förväntningar infrias inte

by

Mille Markovic: biografin
Författare: Deanne Rauscher och Beata Hansson
Förlag: Vertigo
ISBN 978-91-85000-97-5

Jag hade en hel del förväntningar på Mille Markovic: biografin. Gangstern Mille Markovic är den man som satt det svenska kungahuset i gungning. När Mille Markovic drev klubbverksamhet var kungen och hans vänner gäster i hans lokaler. De hyrde rum och enligt Mille Markovic förekom det många lättklädda unga kvinnor som utnyttjades och där fanns också knark. Mille har i svenska medier hävdat att han har bilder på den svenske kungen tillsammans med mycket lättklädda damer.
Det har skrivits en hel del om detta, framför allt i kvällstidningar. Finns bilderna verkligen? Enligt kvällstidningar ska vänner till kungen försökt att köpa bilderna och försökt köpa Markovic´ tystnad.

När hans biografi nu släppts är många nyfikna, ska vi äntligen få se någon av dessa bilder, ska vi få höra något som vi kan tro är sanning?

Nej, det får vi inte. En liten suddig bild är allt vi får se och det är omöjligt att se vad den bilden föreställer.

Mille Markovic har dömts för flera olika brott, från bokföringsbrott till narkotikabrott, misshandel och hot med mera. Han kan kategoriseras som livsstilskriminell och har valt att leva ett liv i kriminalitet. Fast när han talar om sig själv i biografin pratar han om att han utrotar ondskan. När han misshandlar människor så de nästan dör är det för att de är onda, menar han. Ljuger han för sig själv? Tror han själv på det?

Varför ger några journalister och ett bokförlag en sådan grov brottsling en chans att göra sig hörd? Varför ger de utrymme för hans sjuka resonemang? Det kan finnas ett intresse för sådant. Genom att höra hans berättelse, om hans liv, kan vi förstå mer om vad som sker, vad som händer när unga män väljer ett liv i kriminalitet.  Kanske kan vi förebygga andras livskatastrofer genom kunskap om de mekanismer som för en ung man ut på brottets livsstig.

Nu tycker jag inte att biografin lyckas med det här heller. Delvis, eftersom den återkommer till Mille Markovic stora livstragedi. Hans mamma dog när han var liten. Mille Markovics första minne är när hans mor hittades död, hängande från körsbärsträdet i den lilla serbiska byn där han växte upp. Ingen vet om hon begick självmord eller mördades, utom möjligen den person som i så fall mördat henne. Detta har Mille Markovic burit med sig hela sitt liv, det har fyllt honom med hat mot pappan. Mille misstänker ofta sin pappa för att ha mördat hans mamma.

Det intressanta är inte att hans liv startade med en sådan katastrof. Nästan alla människor upplever någon gång i livet en katastrof som vänder upp och ned på allt i livet. Frågan är bara på vilket sätt vi går vidare och tar oss ur sorg och ilska, hur vi lever vidare efter katastrofen. Om vi inte kommer igenom det på ett bra sätt kan vi klamra oss fast vid katastrofen hela vårt liv och skylla allt dumt vi gör på det.

Något samhället och dess makthavare har något att lära av är Milles kraschade skolutbildning. Vid mitten av 1960-talet flyttade han med sin far till Sverige. Han bodde omväxlande i Sverige och i Serbien under sin uppväxt och fick aldrig någon riktig skolutbildning, han hängde varken med i svenska eller serbiska skolan. Där skapades hans känsla av utanförskap, tror jag.

Milles liv ser på pappret ut att ha samma bakgrund som många som lever sina liv i kriminalitet: slagen av pappan och med ständiga konflikter och fosterhemsplaceringar. Efter en karriär som boxare upptäckte han att det var både roligare och mer lukrativt att driva svartklubbar och strippställen.

Journalisterna Beata Hansson och Deanne Rauscher har intervjuat Mille och ett stort antal av hans familjemedlemmar, vänner och några få av hans fiender. Det är också där bokens svagheter är som tydligast. Det är ingen av alla som råkat illa ut, som blivit svårt misshandlade av honom som får berätta. Jag tycker också att kaptilen om de före detta fruarna blir lite tjafsiga och tjatiga.

Jag är förvånad över att bokförlaget Vertigo släpper igenom och publicerar biografin i det skick den är. Den är väldigt slarvigt skriven och slarvigt korrläst. Många avstavningar är så slarvigt gjorda att jag misstänker att ingen redaktör korrläst alls. Språket skulle må gott av att skrivas om. Det är OK att först skriva ner allt, men sedan måste det förbättras, stramas åt och bli stilistiskt bättre,  annars är det ingen vits att göra en bok av det.

De delar av boken som jag tyckte var mest intressant var när de två äldsta barnen intervjuas. Hur är det att som barn växa upp med en pappa som har vapen hemma och som blir hämtad av polisstyrkor? Hur är det att som litet barn besöka sin pappa i ett fängelse?

Om jag vore bokförlagsredaktör hade jag bett de två journalisterna att fokusera mer på vad barnen har att berätta och så skulle jag se till att den skrevs om med bättre språk.

Aftonbladet skriver:

Bristen på nyheter uppvägs inte av porträttets blygsamma litterära kvaliteter. På torftig bruksprosa tecknas Markovic som en mafiosokliché: nyckfull, paranoid och storslagen i hat och kärlek. När han bjuder, bjuder han stort. När han straffar, straffar han grymt. Vid högtidliga tillfällen pyntar han sig med tunga serbiska smycken. Han pratar varmt om familjen och hur viktigt det är med lojalitet.
Biografin bygger mest på samtal med honom själv, och intervjuer med vänner och familj. Beroendet av en enda huvudkälla är naturligt för en biografi, men inte oproblematiskt. Dels för att Markovic verkar vara en storskrävlare, men också för att bilden självklart skulle bli en annan om man intervjuat bredare, bland hans fiender och offer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hur sjukt kan det bli? Halv miljon svenskar riskerar fängelse för fildelning

by

Den som fildelar riskerar att hamna bakom galler.
Och det kan räcka med att ha lagt ut tio filmer för nedladdning.
Det hävdar de specialåklagare som håller koll på fildelningen i Sverige.
Ur Aftonbladet.

För det första undrar jag ju om samhället inte har större problem än att filmbolag tror sig förlora några kronor.
Den som kikar på en film via nedladdning skulle förmodligen inte gått på bio och sett filmen eller hyrt dem som dvd, om den inte gick att ladda ner. Det är omöjligt att räkna på om det verkligen är pengar som filmbolagen förlorar.
Kanske det istället är så att filmbolagen tjänar på det? De som ser en film kan bli intresserad och sugen på att se mer film. Nedladdade filmer är många gånger av sämre kvalitet än att se filmen i hyrd kopia eller att se den på bio.
Många undersökningar tyder på att den så kallade illegala fildelningen ökar människors intresse för film och musik.

Samhället har betydligt allvarligare problem än huruvida någon ser på filmer illegalt.
Där finns en enorm drogmarknad som förstör människoliv och människor, som orsakar våldsbrott och kriminalitet av olika slag.
Det finns en stor ekonomisk brottslighet, som gör att samhället får mindre skattteintäkter vilket för med sig färre resurser till vård, skola och omsorg.

En annan aspekt på det här med illegal fildelning är att jag undrar varför någon alls ägnar sig åt det.
Musik går alldeles utmärkt att lyssna på massor helt olagligt. Flera bra tjänster erbjuder musik: Spotify, Wimp med flera.

Det börjar bli samma sak med film: flera bra tjänster har kommit: TriArt, Voddler, Headweb …
Det som saknas är fortfarande möjligheten att lagligt se helt nya filmer utan att behöva gå till en biograf.

Själv tycker jag det är totalt onödigt att ladda ner film eller musik på det så kallade olagliga sättet. Jag har fullt upp med att utforska musik och film via Wimp, Spotify, Voddler, TriArt och Headweb.

Förutom Spotifys gratisversion är dessa tjänster visserligen inte helt gratis, men de är inte särskilt dyra. Jag tycker inte all kultur ska vara helt gratis. Kulturarbetare måste kunna försörja sig också. Men att använda polisens resurser till att jaga människor som delar med sig av några filmer, det är att använda våra gemensamma resurser helt fel. Polisernas löner betalas av våra skattemedel. Våra skattemedel kan användas mycket mer effektivt genom att jaga grov kriminalitet av annat slag. Absolut.

Relaterat: Dagens Nyheter och Piratpartiet och Anna Troberg och SVT Nyheter och Svenska Dagbladet.

Fler som har bloggat om detta: Ann Helena Rudberg och Kommunisternas blogg som skriver:
Det räcker med ett drygt tiotal fildelade filmer för att åklagaren ska kräva fängelse. Den praxis som växt fram pekar mot att en halv miljon svenskar nu riskerar fängelse för sin fildelning.

Och om vi skiter i överheten och gör som vi vill? Kanske att svenska regeringen då gör som den turkiska, bombar sina egna invånare som straff och hämnd. Den turkiska militären svor att hämnas de 35 soldater som dödades av PKK. Igår kunde vi läsa att man av misstag bombat 35 smugglande ungdomar i tron att de tillhörde PKK. Smugglingen av varor över gränsen känner regeringen till och gör ingenting åt därför att det är den enda inkomstmöjligheten för folket i byarna nära gränsen.

Tekniktoppen 2.0 tipsar under rubriken Skydda dig mot galna lagar såhär.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,