Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

seriemördare

Dexters kamp är vår egen

by

Vinjetten är glasklar.

Närbilden på kniven som skär genom ägget. Den enstaka blodsdroppen i handfatet när rakhyveln kommit för nära skäggstubben. Händerna som drar åt skosnörena hårt, så hårt att knogarna vitnar. Spänningen mellan vardagliga morgonrutiner och den alltid lurande döden går inte att missa. Till slut äntrar huvudpersonen själv scenen, går med ett inställsamt leende ut genom dörren och tar sig an dagen. Vi vet redan hur den kommer att sluta: med orimliga mängder gladpack, någon fastnaglad på det berömda bordet – och en slaktarkniv genom hjärtat. En katharsis både för hjälten och oss som tittar. Han lyckades igen!

I Dexter är protagonisten nämligen inte bara snygg och kompetent (och kriminaltekniker – ett yrke som fullkomligt exploderat i TV-rutan sedan seklets början). Han är även seriemördare. En identitet som kommer inte från något överlagt val (även om hans döde insnöade adoptivfar lärt honom att bara ta kål på the bad guys), utan från en inre, kolsvart drift. Blodtörst. En ”dark passenger”, som får honom att njuta av att se livsgnistan slockna i sina offers ögon.

Det är alltså honom vi hejar på. Till skillnad från det oändligt antal polisserier (tänk Beck/Wallander/Holt med flera bara i Sverige) som går ut på att fånga den ena bestialiska psykopaten efter den andra, jublar vi varje gång Dexter kommer undan med ännu en liksäck. Ju utdragnare katt och råtta-kamp, desto gladare TV-publik.

Varför i hela fridens namn då?

En förklaring till Dexters omåttliga popularitet (i USA följs serien av 2,5 miljoner tittare) är – rafflande nog – sympati. Till skillnad från Hannibal Lector, en annan folkkär galning som vi fascineras av på film men knappast vill bo granne med, är Dexter en kille de flesta av oss gärna träffar över en latte en regnig dag. Att han är duktig på sitt jobb, håller sina blodprovstroféer prydligt ordnade och står ut med sin impulsiva syster är alla eftersträvansvärda egenskaper i dagens mångabollariluften-samhälle. Dexter är en kille att luta sig mot när det blåser. Bara att han jobbar inom polisen visar att han vill väl – egentligen.

Men så var det ju det där med mördandet. Som gör Dexters liv till en ständig kamp, för att jämka sin inre passion med omvärldens normer och krav.

Och det är här hemligheten ligger!

I Dexter lyser våra egna tillkortakommanden igenom. Liksom honom känner vi oss alla som riktiga UFO:n då och då, som att inte en levande själ förstår vad vi tänker och går igenom. På universitetet är vi rädda för att bli avslöjade som en intellektuell bluff, i mammagruppen för att inte ha tillräcklig pli på våra telningar, på Facebook för att inte få tillräckligt många likes på våra fredagsmysmedfinastebästisen-bilder. Och det lär inte finnas någon som inte har tvekat över om känslorna är de rätta inför livspartnern/karriärvalet/bostadsorten. När Dexter ser ett kramande par och konstaterar att ”They make it look so easy, connecting with another human being. It’s like no one told them it’s the hardest thing in the whole world.” slår en sträng av igenkänning an hos den mest förhärdade TV-tittare. Vem kan egentligen döma honom? Må den som är utan osäkerhet kasta första stenen.

Dessutom får han oss att slappna av. I jämförelse med Dexters livspussel ter sig våra egna dagishämtningar och evinnerliga vadskavihatillmiddag-frågor som riktigt överkomliga. Falukorven må ha blivit kvar på kassabandet i affären – vi behöver åtminstone inte manipulera bevis för att slippa dödsstraff. Efter Let’s Dance kan vi lugnt somna i TV-soffan, utan att behöva ge oss ut med båten för att dumpa ett lik i havet.

Förhoppningsvis.

Text: Annika Taesler

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Criminal Minds, säsong 6: skildrar hur människor slås ut i det amerikanska samhället

by

Criminal Minds, säsong 6
Släpps på dvd: 30 november 2011
Betyg 4

Criminal Minds handlar om en grupp superutbildade FBI-agenter som arbetar med att jaga seriemördare genom att göra psykologiska analyser av mördarnas beteende. Det är en av mina absoluta favoritserier. En stor anledning är förstås att underbara Joe Mantegna är en av huvudkaraktärerna David Rossi.

Criminal Minds lyckas skapa en sådan närhet till huvudpersonerna att jag känner det som att jag är med där. De har en sådan gemenskap som inte många lyckas få på sina arbetsplatser, de är olika och drar nytta av varandras olikheter i arbetet, ställer upp på varandra. Det fungerar som en verklighetsflykt, det är sant. Men underhållande, spännande och samtidigt med ett samhällsperspektiv.

FBI-gruppen får bege sig till olika delar av USA och ofta, ofta möter vi människor som blivit svikna av anhöriga och av samhället – och när det blir för mycket flippar de ut och blir mördare. Självklart finns det ingen ursäkt för mord, men det är skrämmande att se hur många människor med psykiska problem inte får den vård och hjälp som skulle fått dem på fötter och förhindrat morden.

Jag känner mig så med i gruppen FBI-agenter att jag ångrar mitt val av yrke. Varför blev jag kulturvetare, journalist och webbutvecklare och varför blev jag inte bbeteendevetare och FBI-agent?

Vad jag också gillar är att serien inte är övertydlig med sin samhällskritik. Kanske manusförfattarna själva inte ens är medvetna om vad det är de visar upp?

För oss som följer serien är det ju också spännande att de hur huvudkaraktärerna utvecklas under seriens gång. I säsong 6 är det Jennifer ”JJ” Jareau som tvångsrekryteras till en finare jobb och Emily Prentiss blir ikappsprungen av en katastrof i sitt förflutna.

Derek Morgan får mer och mer ta över rollen som den som inte ser social bakgrund eller psykoser som någon ursäkt medan Hotch och Rossi växer.

Och: för att inte förstöra men ändå avslöja: två personer försvinner ur teamet – en kanske dör.

Jag ser väldigt sällan på tv, därför är det en högtidsstund för mig när en ny box med en ny säsong av Criminal Minds släpps. Det betyder att jag kan sjunka ner framför dvd:n och se flera avsnitt i följd och slipper reklamen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Criminal Minds säsong 5

by

Criminal Minds säsong 5
Betyg 4

Inget ont som har något gott med sig. Jag har legat däckad i en jättejobbig influensa i en vecka. Det positiva var att när jag emellanåt vaknade upp ur feberattackerna och var hygglig pigg någon timme kunde jag ligga framför dvd:n och se avsnitt efter avsnitt av säsong 5 av Criminal Minds som precis släpps i en dvd-box.

Om du är lika fast för det sköna gänget av smarta hjärnor i FBI:s beteendeanalysgrupp som rycker in när någon seriemördare är i farten, då har du några högtidsstunder att se fram emot med nya boxen.

I säsong 4 fick Hotch, gruppledare för beteendeanalysgruppen, personliga problem när seriemördaren Foyet hotade att döda Hotchs före detta fru och hans lilla son. I säsong 5 anser Hotchs chefer att han inte kan leda gruppen eftersom han är alltför fixerad på att jaga Foyet och att hans personliga rädslor påperkar hans omdöme. En annan i gruppen får ta över ledartröjan ett tag, tills gruppen åter möter Foyet och saken ställs på sin spets. Vem som leder gruppen då, vem som blir chef, tänker jag inte avslöja.

Det händer en del annat förstås under seriens gång med gruppens medlemmar. Spencer Reid, doktorn och besserwissern, gör något med sitt hår, kan jag avslöja. Det gör hackern Penelope Garcia också, som blir rödhårig istället för blond.

En av styrkorna i serien Criminal Minds är att vi under avsnittet får se olika delar av USA. Ett avsnitt utspelar sig i en liten fiskeort i Alaska, till exempel. I en del avsnitt får vi dyka ner ännu mer i psyket bakom seriemördarens beteende. Vi får också se hur det blir krockar mellan FBI-gänget och den lokala polisen. När FBI kommer med analys av mördarens personlighet retar det upp en del lokala poliser, som tolkar det som att FBI ursäktar mördaren.

Så klart jag också har fastnat för hur varje avsnitt har ett citat av någon stor författare eller poet.

Nu får du återigen uppleva hur FBI:s skarpaste hjärnor jobbar när agenterna i Criminal Minds är tillbaka. Team-medlemmarna ställs inför sina svåraste fall hittills – Aaron Hotchner (Thomas Gibson) blir förföljd av seriemördaren The Reaper, författaren David Rossi (Joe Mantegna) hotas och dataexperten Penelope Garcia (Kirsten Vangsness) får i uppdrag att fånga en mördare i Alaska! Med uppbackning från kollegorna, vet de att de att de kan lita på profi leringsmetoderna – och på varandra. När det kommer till kritan tänker genier i samma banor.

BONUSMATERIAL i säsong 5:
• Original Featurettes: “Case Files”
• “Celebrating 100”
• “Fear the Reaper”
• “Gubler Direct”
• “Material Witness”
• Gag Reel
• On-Air Promos

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I huvudet på en seriemördare – obligatorisk läsning för deckarförfattare

by

Hur blir man seriemördare? Vad är det som gör att en människa kan begå bestialiska mord om och om igen? Det finns inget enkelt svar på dessa frågor. Sven Å Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet, har under de senaste två decennierna medverkat som sakkunnig i en mängd uppmärksammade mord- och våldtäktsfall i Sverige. Författaren är rättspsykolog och har under många timmar intervjuat några av Sveriges mest kända seriemördareoch forskat i material från andra länder kring seriemördare och sexförbrytare.

Sven Å Christianson menar att en sak är gemensam för alla som blir seriemördare: de har vuxit upp i en omgivning där de känt sig åsidosatta. Att ingen av deras föräldrar sett dem eller brytt sig om dem. Detta har i sin tur lett till att de inte kunnat utveckla normala kontakter med andra människor. Alla dessa seriemördare berättar om hur de i sin har perverterade sexuella fantasier som till och med kan börja ta sig olika uttryck redan i fem–tioårsåldern.
Tidiga tecken kan ofta vara djurplågeri och fascination för eld.

Överraskande är att alla de intervjuade sexförbrytarna säger att pornografi kan trigga dem till att utföra sexbrott. Våldsporr kan få dem att känna att de inte är ensamma om sin böjelse och de kan uppleva att det trots allt är rätt OK att begå sexbrott. I diskussion kring våldsporr har framförts argumentet att tillgång till pornografi skulle kunna vara ett substitut för att begå våldsbrotten. Den slutsatsen drar dock ingen av de intervjuade våldsmännen.

Recensenten i SVD skriver:

Christianson kliver så djupt in i seriemördarnas tankevärld genom att på hundratals sidor illustrera deras perversioner och moraliska och psykologiska förfall, att han snarare skapar distans än förståelse. Själv lägger jag därför ifrån mig ”I huvudet på en seriemördare” med en känsla av vämjelse.

Frågan är dock vad syftet med boken är. Jag tror det är oerhört svårt att fånga upp sådant här tidigt. Det finns ju många barn som växer upp med föräldrar som överger dem, utan att barnen utvecklas till våldspersoner. Det finns barn som kan vissa upp sadistiska tendenser när de är barn men sedan kan hamna rätt ändå i livet.

Det som var bokens behållning för mig var framför allt de långa inblicken i seriemördarnas tankevärld. Jag har skrivit en deckare som jag ska skriva om, och så har jag skrivit en tredjedel på uppföljaren. Att verklighetens mördares sätt att agera, tänka och känna stämmer med deckarens mördare – det gör litteraturen trovärdig.

I huvudet på en seriemördare
Författare: Sven Å Christianson
ISBN: 978-91-1-302556-8
Förlag: Norstedts

Relaterat:
Sydsvenskan och pressmeddelande i Newsdesk.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,