• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

polis

Dexters kamp är vår egen

8 maj, 2012 by Redaktionen

Vinjetten är glasklar.

Närbilden på kniven som skär genom ägget. Den enstaka blodsdroppen i handfatet när rakhyveln kommit för nära skäggstubben. Händerna som drar åt skosnörena hårt, så hårt att knogarna vitnar. Spänningen mellan vardagliga morgonrutiner och den alltid lurande döden går inte att missa. Till slut äntrar huvudpersonen själv scenen, går med ett inställsamt leende ut genom dörren och tar sig an dagen. Vi vet redan hur den kommer att sluta: med orimliga mängder gladpack, någon fastnaglad på det berömda bordet – och en slaktarkniv genom hjärtat. En katharsis både för hjälten och oss som tittar. Han lyckades igen!

I Dexter är protagonisten nämligen inte bara snygg och kompetent (och kriminaltekniker – ett yrke som fullkomligt exploderat i TV-rutan sedan seklets början). Han är även seriemördare. En identitet som kommer inte från något överlagt val (även om hans döde insnöade adoptivfar lärt honom att bara ta kål på the bad guys), utan från en inre, kolsvart drift. Blodtörst. En “dark passenger”, som får honom att njuta av att se livsgnistan slockna i sina offers ögon.

Det är alltså honom vi hejar på. Till skillnad från det oändligt antal polisserier (tänk Beck/Wallander/Holt med flera bara i Sverige) som går ut på att fånga den ena bestialiska psykopaten efter den andra, jublar vi varje gång Dexter kommer undan med ännu en liksäck. Ju utdragnare katt och råtta-kamp, desto gladare TV-publik.

Varför i hela fridens namn då?

En förklaring till Dexters omåttliga popularitet (i USA följs serien av 2,5 miljoner tittare) är – rafflande nog – sympati. Till skillnad från Hannibal Lector, en annan folkkär galning som vi fascineras av på film men knappast vill bo granne med, är Dexter en kille de flesta av oss gärna träffar över en latte en regnig dag. Att han är duktig på sitt jobb, håller sina blodprovstroféer prydligt ordnade och står ut med sin impulsiva syster är alla eftersträvansvärda egenskaper i dagens mångabollariluften-samhälle. Dexter är en kille att luta sig mot när det blåser. Bara att han jobbar inom polisen visar att han vill väl – egentligen.

Men så var det ju det där med mördandet. Som gör Dexters liv till en ständig kamp, för att jämka sin inre passion med omvärldens normer och krav.

Och det är här hemligheten ligger!

I Dexter lyser våra egna tillkortakommanden igenom. Liksom honom känner vi oss alla som riktiga UFO:n då och då, som att inte en levande själ förstår vad vi tänker och går igenom. På universitetet är vi rädda för att bli avslöjade som en intellektuell bluff, i mammagruppen för att inte ha tillräcklig pli på våra telningar, på Facebook för att inte få tillräckligt många likes på våra fredagsmysmedfinastebästisen-bilder. Och det lär inte finnas någon som inte har tvekat över om känslorna är de rätta inför livspartnern/karriärvalet/bostadsorten. När Dexter ser ett kramande par och konstaterar att “They make it look so easy, connecting with another human being. It’s like no one told them it’s the hardest thing in the whole world.” slår en sträng av igenkänning an hos den mest förhärdade TV-tittare. Vem kan egentligen döma honom? Må den som är utan osäkerhet kasta första stenen.

Dessutom får han oss att slappna av. I jämförelse med Dexters livspussel ter sig våra egna dagishämtningar och evinnerliga vadskavihatillmiddag-frågor som riktigt överkomliga. Falukorven må ha blivit kvar på kassabandet i affären – vi behöver åtminstone inte manipulera bevis för att slippa dödsstraff. Efter Let’s Dance kan vi lugnt somna i TV-soffan, utan att behöva ge oss ut med båten för att dumpa ett lik i havet.

Förhoppningsvis.

Text: Annika Taesler

Läs även andra bloggares åsikter om Dexter, tv, kriminalitet, brott, seriemördare, polis

Arkiverad under: Recension Taggad som: brott, Dexter, Kriminalitet, polis, seriemördare, tv

Polis – intimt porträtt av skamfull verklighet

9 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Polis
Betyg: 4
Svensk premiär: 10 februari

På barnskyddsroteln i Paris arbetar man med fall där barn är involverade och blivit speciellt utsatta. Det kan röra sig om brott som pedofili, incest eller vanvård och polisernas uppgift är att intervjua, trösta och vägleda. Vi får lyssna på smärtsamma berättelsen om övergrepp från både barnets och förälderns sida och får en bild av en sådan relations komplexitet med förnekande och undanflykter.

Maïwenn, filmens regissör, agerar både framför och bakom kameran då hon även står för manuset. Inför inspelningen av ”Polis” som är baserad på verkliga fall, gjorde hon mycket förarbete. Hon lärde känna människorna på barnskyddsroteln i Paris(CPU) och belönades förra året för filmen med jurypriset i Cannes. Som den timida fotografen Melissa ger Maïwenn en inblick i polisernas hårda vardag. Hon är där på uppdrag att dokumentera enhetens arbete men har svårt att komma in i det tajta gänget. Istället blir hon den utomstående, tysta iakttagaren som ifrågasätts och kritiseras för den bild hon vill skildra genom sitt objektiv. Rollen som Melissa är liten men viktig och håller ihop filmen. Det är genom hennes långsamma närmanden av gruppen som vi får se hur de olika individernas privatliv färgas av yrket.

På lunchrasterna samtalas det vilt och konversationerna kan handla om allt från kritik mot Sarkozy och hans invandrarpolitik, till relationsproblem. Specialgruppen blir som en familj- sammansvetsade, och kommer tätt inpå varandra. Efter en lång dag med frustration över alla orättvisor kan det många gånger vara svårt att stänga av och inte ta med sig jobbet hem. Yrket smyger sig in i deras privatliv och påverkar relationer såväl skapar konflikter. Filmen behandlar de psykiska kraven som ställs på personalen, den påfrestelse som jobbet medför och vidrör den generella uppfattningen om att hjälp aldrig finns till hands när man behöver den.

”Polis” är en tung berättelse med snyggt foto och starkt skådespeleri. Det är ett intimt porträtt av en verklighet fylld av dysfunktionalitet och skam. Ibland tenderar den att ge en lite väl heroisk bild av karaktärernas insatser men med en stor dos glädje och humor balanseras bristerna upp.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Polis, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, polis, Scen

Många lyckönskningar till polisen som sköt pistolmannen i Fort Hood-dramat

8 november, 2009 by Jonas Anderson

Sergeant Kimberley Munley stoppade pistolmannen som sköt vilt vid Fort Hood. Förutom att hon är polis vid Fort Hood är hon specialutbildad på just den typen av situation hon påträffade när hon besvarade anropet. Kimberley Munley är medlem av den speciella insatsstyrkan (SWAT) vid basens civila polis. Hon är dessutom vapenexpert.

När Sgt Munley öppnad eld mot pistolmannen riktade han elden mot henne.  Sgt Munley sprang då mot honom samtidigt som hon sköt. Sgt Munley träffade med fyra skott och blev själv träffad två gånger i benet.

Ganska snabbt upptäckte media att Kimberley Munley har ett Twitterkonto. Här är en bild som hon laddat upp på Twitpic.  Där finns mängder med kommentarer och lyckönskningar i kommentarerna.

Från Munleys Twitter-profil:

I live a good life….a hard one, but I go to sleep peacefully @ night knowing that I may have made a difference in someone’s life.

New York Times

Svenska Dagbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, nyheter, Fort Hood, skottdrama

Arkiverad under: Scen Taggad som: Fort Hood, Munley, New York Times, Nytt, polis, Twitter

"Kris i ledningen för svensk polis" – ny bok som avslöjar att det var tur och inte skicklighet att mordet på Anna Lindh löstes

10 november, 2008 by Rosemari Södergren

Det var ren tur att mordet på Anna Lindh löstes. Polismissarna var grova, menarden pensionerade polischefen Eric Rönnegård i en kommande bok “Kris i ledningen för svensk polis”.

Den förre polisintendenten vid polismyndigheten i Stockholm, Eric Rönnegård, avslöjar allvarliga brister inom den svenska polisen och inte minst hur polisen skötte mordet på förre utrikesministern Anna Lindh.

När Anna Lindh blev attackerad på NK i Stockholm 11 september 2003 gjorde högsta polisledningen sig skyldig till en rad grava försummelser de första 15 timmarna, menar Rönnegård.

Det första var att polisen först såg på det inträffade som en grov misshandel på vem som helst – en lindrig skada i en arm. Polisen arbetade inte efter tanken att det var ett mordförsök på Sveriges utrikesminister. Därför satte polisen inte igång den plan de ska följa vid grova våldsbrott.

Rönnegård skriver i boken att det fick flera konsekvenser, skriver Aftonbladet::

I stället för att dra på för fullt och kalla in förstärkning skickades poliser hem och förbjöds jobba övertid.
De poliser som var på plats vid NK fick fullt upp med att hålla ordning, försöka hitta vittnen och förhöra dem – samtidigt som de skulle säkra spår efter gärningsmannen.
Signalementet blev felaktigt, exempelvis att gärningsmannen skulle bära en arméjacka.

Den förra socialdemokratiska regeringens justititieminister Bodström har dessutom stoppat en utredning kring hur poliserna skött/misskött. Argumentet lär vara att fallet har fått en lösning. Men det är väl alltid bra att försöka lära sig av misstag. Utredningar är väl inte till för att sätta dit folk utan för att lära av misstag och förbättra sitt arbete.

Svensson har också bloggat om det.

Relaterat:
Aftonbladet
, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Andra bloggar om: brott, polis, mord, Anna Lindh

Arkiverad under: Litteratur och konst Taggad som: brott, polis

När poliser förvanskar bevis, hur blir det inte när musikbolag får agera polis?

26 oktober, 2008 by Rosemari Södergren

“Svensk polis förvanskar bevisning i rättegångar” skriver de två kända juristerna Peter Althin och Nils-Eric Schultz. En av dem från försvarssidan och den andra från åklagarsidan. Båda har samma uppfattning om hur det går till. På DN Debatt skriver de:

Polisens metoder kan få Europadomstolen att underkänna Sverige som rättsstat. Sedan mitten av 90-talet har polis, alltför ofta i samarbete med vissa åklagare, undanhållit bevisning för domstolar och åklagare i hundratals fall. Syftet är att skydda informatörer i kampen mot brottsligheten. Det finns inget stöd i lagen för detta agerande. Trots det har sådana “okonventionella arbetsmetoder” använts systematiskt och varit förankrade i till exempel Stockholmspolisens högsta ledning.

När poliser förvanskar bevis, hur blir det inte när musikbolag får agera polis? Inser Reinfeldt inte vart vi är på väg?

I den nya lag som kanske klubbas igenom om lite drygt en vecka ska musik- och filmbolag få rätt att jaga misstänka fildelare och kunna begära ut IP-nummer hos internetleverantören. Man må ha olika uppfattningar om fildelning och piratsajter: men att ge polisbefogenhet till en part i ett mål kan aldrig vara rätt väg.

När vi nu ser att polisen inte drar sig för att förvanska bevis, i vad de själva troligen anser är i gott syfte för att skydda sina informatörer, vad kan vi då inte vänta oss av musikbolagen? Kommer de att frestas att förvanska bevis?

I Danmark där de har liknande hårda antipiratregler som den svenska högerregeringen nu vill införa har jakten till och med fått människor att begå självmord. Satmaran bloggar om det och Rick Falkvinge.

Relaterat: SVT Opinion

Fler som nyligen bloggat om antipiratlagen:

Opassande |  Rick Falkvinge (pp) | ProjektPåRiktigt | Opassande igen | Nätkoll.se | Tommy K Johansson | Anna Troberg | Christian Engström (pp) | scaber_nestor | www.webhackande.se | PiratJanne | Minimaliteter | Argast Nu | PiratJanne igen | Högerkonspiration | Under den svarta natthimlen | SVT Opinion – redaktionsblogg | Farmorgun i Norrtälje |  | PiratJanne #3 | PiratJanne #4 | PiratJanne #5 | Mattias tycker och tänker | Basic personligt igen |  Svensson | V, fildelning & upphovsrätt |  Hax |  Daniel Scythe | Samtidigt i Uppsala | Klibbnisses Blogg | Intensifier igen | Hax igen | Svensson igen | Bitchslap Barbie igen | Dumheterna | Rick Falkvinge (pp) #5 | Rick Falkvinge (pp) #6 | Anna Troberg #3 | Motpol | Josef säger… | Christian Engström (pp) igen | Hax #3

Andra bloggar om: anitpiratlaget, piratfrågor, polis, upphovsrätt, juridik, lagar, Peter Althin, Nils-Eric Schultz

Arkiverad under: Scen Taggad som: anitpiratlaget, juridik, lagar, piratfrågor, polis, Upphovsrätt

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Längs Sveriges kuster görs en viktig del … Läs mer om Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Svenska Filminstitutet och … Läs mer om Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Filmrecension:

Om Inga Titel: Om Inga Betyg: 3 Visas på … Läs mer om Filmrecension:

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in