Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

brott

Tidningen Filter pekar ut en ny person som Palmemördaren

by

Christer Pettersson (som dog 2004) dömdes av Stockholms tingsrätt i juni 1989 som skyldig till mordet på Olof Palme i februari 1986 med frikändes i november 1989 av en enig Svea hovrätt. Trots det pekas han fortfarande ut av många som Palmes mördare. Nu har reportagemagasinet Filter granskat utredningen kring mordet och pekar ut en helt annan person.

På tidningen Filters hemsida rapporteras:
Efter tolv års efterforskningar fann journalisten Thomas Pettersson vad alla tidigare gått bet på. Det här är berättelsen om Skandiamannen och mordet på Olof Palme.

Inledningen av artikeln går att läsa men artikeln i sin helhet ligger bakom betalväggen.

SVT Nyheter berättar att journalisten Thomas Pettersson började sina sina efterforskningar om Palmemordet för tolv år sedan.
Sex år senare kom han i kontakt med Filters Mattias Göransson och de började nysta upp det de menar är ett polisiärt haveri, som fått konsekvensen att Olof Palmes mördare aldrig dömts:
Deras spår har lett till att de nu pekar ut den man som de menar är den sannolike mördaren.
En man som förekommit i utredningen från första början, men som avfärdades av polisen.

I Ekot hörde jag i morse att denna man som nu misstänks inte kan ställas inför rätta eftersom han avlidit. Men poliserna i utredningen hoppas att fler vittnen ska träda fram nu när de nya uppgifterna blivit offentliga.

Mannen som nu misstänks för Palmemordet var med i en skytteförening och hade tillgång till vapen, också tillgång den den sorts vapen som Palme mördades med. Mannen var med vid den döda kroppen på Sveavägen och påstod sig ha sett mördaren springa iväg.

Det är intressant att Filters journalist kunnat forska vidare kring detta. Att någon journalist i dagens klick-baserade medievärld har tiden att gå på djupet med något. Men det blir nog svårt att få allmänheten att tro på en ny mördare. För många är Christer Pettersson fastnaglad som Palmes mördare, med tanke på att Lisbeth Palme pekat ut honom.

Expressen fälls för vapenbrott – av Malmö tingsrätt

by

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och två av hans medarbetare fälls för vapenbrott av Malmö tingsrätt.

Ett pressmeddelande på Malmö tingsrätts hemsida berättar:
Malmö tingsrätt har i dag meddelat dom i vapenmålet, där Expressens chefredaktör, en nyhetschef och en reporter stått åtalade för vapenbrott och anstiftan till vapenbrott. Chefredaktören döms för anstiftan till vapenbrott, nyhetschefen för medhjälp till vapenbrott och reportern för vapenbrott. Samtliga döms till villkorlig dom och dagsböter.

Bakgrunden till målet är att chefredaktören i oktober 2010, en period när ett antal skottlossningar ägde rum på öppen gata i Malmö, bestämde att en reporter skulle åka till Malmö för att undersöka hur lätt det var att illegalt köpa ett vapen. Projektet genomfördes och reportern förvärvade från kriminella kretsar en halvautomatisk pistol med tillhörande magasin. Efter att ha transporterat vapnet till ett hotell i Malmö kontaktade reportern polisen, som kom och hämtade vapnet.

I målet hävdade försvaret bl.a. att det varit journalistiskt försvarbart att försöka ta reda på om det var sant som polis och politiker påstod, att det flödade av illegala vapen i Malmö.

Eftersom fängelsedomen är villkorlig betyder det i praktiken inte så mycket för de tre dömda rent personligt. Böterna lär deras företag betala.

Domen lär med största säkerhet bli överklagad.

Tidigare har journalister vid liknande fall sluppit åtal. Tingsrätten tar inte hänsyn till tidigare fall:

Inte heller den omständigheten att journalister som tidigare hanterat vapen, under andra tider och andra omständigheter, undgått åtal medför enligt tingsrätten att det finns skäl att frikänna. Däremot har tingsrätten vid bestämmandet av påföljd i mildrande riktning beaktat att vapnet frivilligt överlämnats till polisen.

Hur Expressen kommer att agera kommer chefredaktören Thomas Mattsson att redogöra för i sin blogg.

Hans första rapport berättar bland annat:
Klockan 11.00 i dag avkunnade Malmö tingsrätt dom i det så kallade ”Expressen-målet”:

Nyhetsreportern Diamant Salihu fälls för vapenbrott och döms till villkorlig dom och 30 dagsböter a´ 480 kronor.

Förre nyhetschefen Andreas Johansson fälls för medhjälp till vapenbrott och döms till villkorlig dom och 30 dagsböter a´ 450 kronor.

Jag fälls också för anstiftan till vapenbrott och döms till villkorlig dom och 30 dagsböter a´ 1 000 kronor.

Vi är alltså fällda av en tingsrätt, men – och det bör man kanske påpeka – detta är inte en lagakraftvunnen dom.

Det är givetvis av stor vikt att medier kan granska samhället och kan göra undersökningar som visar hur lätt det är att skaffa vapen. Å andra sidan ska medlemskap i journalistförbundet inte ge fritt fram att på redaktionellt uppdrag göra brott. Men jag tycker ändå att i det här fallet var det ett journalistiskt motiverat uppdrag, i allra högsta grad.

Relaterat:
Dagens Nyheter och Expressen och Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Dexters kamp är vår egen

by

Vinjetten är glasklar.

Närbilden på kniven som skär genom ägget. Den enstaka blodsdroppen i handfatet när rakhyveln kommit för nära skäggstubben. Händerna som drar åt skosnörena hårt, så hårt att knogarna vitnar. Spänningen mellan vardagliga morgonrutiner och den alltid lurande döden går inte att missa. Till slut äntrar huvudpersonen själv scenen, går med ett inställsamt leende ut genom dörren och tar sig an dagen. Vi vet redan hur den kommer att sluta: med orimliga mängder gladpack, någon fastnaglad på det berömda bordet – och en slaktarkniv genom hjärtat. En katharsis både för hjälten och oss som tittar. Han lyckades igen!

I Dexter är protagonisten nämligen inte bara snygg och kompetent (och kriminaltekniker – ett yrke som fullkomligt exploderat i TV-rutan sedan seklets början). Han är även seriemördare. En identitet som kommer inte från något överlagt val (även om hans döde insnöade adoptivfar lärt honom att bara ta kål på the bad guys), utan från en inre, kolsvart drift. Blodtörst. En ”dark passenger”, som får honom att njuta av att se livsgnistan slockna i sina offers ögon.

Det är alltså honom vi hejar på. Till skillnad från det oändligt antal polisserier (tänk Beck/Wallander/Holt med flera bara i Sverige) som går ut på att fånga den ena bestialiska psykopaten efter den andra, jublar vi varje gång Dexter kommer undan med ännu en liksäck. Ju utdragnare katt och råtta-kamp, desto gladare TV-publik.

Varför i hela fridens namn då?

En förklaring till Dexters omåttliga popularitet (i USA följs serien av 2,5 miljoner tittare) är – rafflande nog – sympati. Till skillnad från Hannibal Lector, en annan folkkär galning som vi fascineras av på film men knappast vill bo granne med, är Dexter en kille de flesta av oss gärna träffar över en latte en regnig dag. Att han är duktig på sitt jobb, håller sina blodprovstroféer prydligt ordnade och står ut med sin impulsiva syster är alla eftersträvansvärda egenskaper i dagens mångabollariluften-samhälle. Dexter är en kille att luta sig mot när det blåser. Bara att han jobbar inom polisen visar att han vill väl – egentligen.

Men så var det ju det där med mördandet. Som gör Dexters liv till en ständig kamp, för att jämka sin inre passion med omvärldens normer och krav.

Och det är här hemligheten ligger!

I Dexter lyser våra egna tillkortakommanden igenom. Liksom honom känner vi oss alla som riktiga UFO:n då och då, som att inte en levande själ förstår vad vi tänker och går igenom. På universitetet är vi rädda för att bli avslöjade som en intellektuell bluff, i mammagruppen för att inte ha tillräcklig pli på våra telningar, på Facebook för att inte få tillräckligt många likes på våra fredagsmysmedfinastebästisen-bilder. Och det lär inte finnas någon som inte har tvekat över om känslorna är de rätta inför livspartnern/karriärvalet/bostadsorten. När Dexter ser ett kramande par och konstaterar att ”They make it look so easy, connecting with another human being. It’s like no one told them it’s the hardest thing in the whole world.” slår en sträng av igenkänning an hos den mest förhärdade TV-tittare. Vem kan egentligen döma honom? Må den som är utan osäkerhet kasta första stenen.

Dessutom får han oss att slappna av. I jämförelse med Dexters livspussel ter sig våra egna dagishämtningar och evinnerliga vadskavihatillmiddag-frågor som riktigt överkomliga. Falukorven må ha blivit kvar på kassabandet i affären – vi behöver åtminstone inte manipulera bevis för att slippa dödsstraff. Efter Let’s Dance kan vi lugnt somna i TV-soffan, utan att behöva ge oss ut med båten för att dumpa ett lik i havet.

Förhoppningsvis.

Text: Annika Taesler

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mille Markovic: biografin – uppskruvade förväntningar infrias inte

by

Mille Markovic: biografin
Författare: Deanne Rauscher och Beata Hansson
Förlag: Vertigo
ISBN 978-91-85000-97-5

Jag hade en hel del förväntningar på Mille Markovic: biografin. Gangstern Mille Markovic är den man som satt det svenska kungahuset i gungning. När Mille Markovic drev klubbverksamhet var kungen och hans vänner gäster i hans lokaler. De hyrde rum och enligt Mille Markovic förekom det många lättklädda unga kvinnor som utnyttjades och där fanns också knark. Mille har i svenska medier hävdat att han har bilder på den svenske kungen tillsammans med mycket lättklädda damer.
Det har skrivits en hel del om detta, framför allt i kvällstidningar. Finns bilderna verkligen? Enligt kvällstidningar ska vänner till kungen försökt att köpa bilderna och försökt köpa Markovic´ tystnad.

När hans biografi nu släppts är många nyfikna, ska vi äntligen få se någon av dessa bilder, ska vi få höra något som vi kan tro är sanning?

Nej, det får vi inte. En liten suddig bild är allt vi får se och det är omöjligt att se vad den bilden föreställer.

Mille Markovic har dömts för flera olika brott, från bokföringsbrott till narkotikabrott, misshandel och hot med mera. Han kan kategoriseras som livsstilskriminell och har valt att leva ett liv i kriminalitet. Fast när han talar om sig själv i biografin pratar han om att han utrotar ondskan. När han misshandlar människor så de nästan dör är det för att de är onda, menar han. Ljuger han för sig själv? Tror han själv på det?

Varför ger några journalister och ett bokförlag en sådan grov brottsling en chans att göra sig hörd? Varför ger de utrymme för hans sjuka resonemang? Det kan finnas ett intresse för sådant. Genom att höra hans berättelse, om hans liv, kan vi förstå mer om vad som sker, vad som händer när unga män väljer ett liv i kriminalitet.  Kanske kan vi förebygga andras livskatastrofer genom kunskap om de mekanismer som för en ung man ut på brottets livsstig.

Nu tycker jag inte att biografin lyckas med det här heller. Delvis, eftersom den återkommer till Mille Markovic stora livstragedi. Hans mamma dog när han var liten. Mille Markovics första minne är när hans mor hittades död, hängande från körsbärsträdet i den lilla serbiska byn där han växte upp. Ingen vet om hon begick självmord eller mördades, utom möjligen den person som i så fall mördat henne. Detta har Mille Markovic burit med sig hela sitt liv, det har fyllt honom med hat mot pappan. Mille misstänker ofta sin pappa för att ha mördat hans mamma.

Det intressanta är inte att hans liv startade med en sådan katastrof. Nästan alla människor upplever någon gång i livet en katastrof som vänder upp och ned på allt i livet. Frågan är bara på vilket sätt vi går vidare och tar oss ur sorg och ilska, hur vi lever vidare efter katastrofen. Om vi inte kommer igenom det på ett bra sätt kan vi klamra oss fast vid katastrofen hela vårt liv och skylla allt dumt vi gör på det.

Något samhället och dess makthavare har något att lära av är Milles kraschade skolutbildning. Vid mitten av 1960-talet flyttade han med sin far till Sverige. Han bodde omväxlande i Sverige och i Serbien under sin uppväxt och fick aldrig någon riktig skolutbildning, han hängde varken med i svenska eller serbiska skolan. Där skapades hans känsla av utanförskap, tror jag.

Milles liv ser på pappret ut att ha samma bakgrund som många som lever sina liv i kriminalitet: slagen av pappan och med ständiga konflikter och fosterhemsplaceringar. Efter en karriär som boxare upptäckte han att det var både roligare och mer lukrativt att driva svartklubbar och strippställen.

Journalisterna Beata Hansson och Deanne Rauscher har intervjuat Mille och ett stort antal av hans familjemedlemmar, vänner och några få av hans fiender. Det är också där bokens svagheter är som tydligast. Det är ingen av alla som råkat illa ut, som blivit svårt misshandlade av honom som får berätta. Jag tycker också att kaptilen om de före detta fruarna blir lite tjafsiga och tjatiga.

Jag är förvånad över att bokförlaget Vertigo släpper igenom och publicerar biografin i det skick den är. Den är väldigt slarvigt skriven och slarvigt korrläst. Många avstavningar är så slarvigt gjorda att jag misstänker att ingen redaktör korrläst alls. Språket skulle må gott av att skrivas om. Det är OK att först skriva ner allt, men sedan måste det förbättras, stramas åt och bli stilistiskt bättre,  annars är det ingen vits att göra en bok av det.

De delar av boken som jag tyckte var mest intressant var när de två äldsta barnen intervjuas. Hur är det att som barn växa upp med en pappa som har vapen hemma och som blir hämtad av polisstyrkor? Hur är det att som litet barn besöka sin pappa i ett fängelse?

Om jag vore bokförlagsredaktör hade jag bett de två journalisterna att fokusera mer på vad barnen har att berätta och så skulle jag se till att den skrevs om med bättre språk.

Aftonbladet skriver:

Bristen på nyheter uppvägs inte av porträttets blygsamma litterära kvaliteter. På torftig bruksprosa tecknas Markovic som en mafiosokliché: nyckfull, paranoid och storslagen i hat och kärlek. När han bjuder, bjuder han stort. När han straffar, straffar han grymt. Vid högtidliga tillfällen pyntar han sig med tunga serbiska smycken. Han pratar varmt om familjen och hur viktigt det är med lojalitet.
Biografin bygger mest på samtal med honom själv, och intervjuer med vänner och familj. Beroendet av en enda huvudkälla är naturligt för en biografi, men inte oproblematiskt. Dels för att Markovic verkar vara en storskrävlare, men också för att bilden självklart skulle bli en annan om man intervjuat bredare, bland hans fiender och offer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det som har det svårt ska straffas dubbelt

by

Föräldrar ska betala för de skador som uppstår när deras barn begår brott.
Det föreslår regeringen och justitieminister Beatrice Ask.
Ur Aftonbladet.

Högerregeringens ministrar förnekar sig inte. Alltid tror de att hårdare tag löser något.

Visst: människor måste se att allt i livet har någon form av konsekvenser. Visst är det så.
Det är inte bra att släta över när någon förstör.
Men varje människa är unik och speciell. Varför Jimmy slår sönder en busskur och varför Patricia tänder eld på ett sophus kan ha helt olika orsaker.
I vissa fall kan det ligga psykisk sjukdom bakom.
Jag tycker inte om låt-gå-mentalitet.

Men det går inte att låsa in 15-åringar och det går inte att hålla dem i koppel.

En del ungdomar kan bli våldsamma för att de under tidigare ålder mobbats och utsatts för våld av skolkamrater och det kan blomma ut i ångest och våldsamma handlingar när det gått några år.

Det finns en mängd olika saker som gör att ungdomar förstör saker.

Den lätta, bekväma vägen är att bestämma att föräldrarna ska betala. Att de sedan kanske skuldsätter familjer som redan har det svårt, det skiter moderaterna tydligen i.

Det behöver dock inte alltid vara familjer som har det svårt som är bakgrunden till att ungdomar förstör. Men lösningen är ändå inte att föräldrarna ska betala.
Röda Malmö skriver att förslaget är som att sparka på de som redan ligger.
I en del fall är det säkert så. Men inte alltid. Vi måste sluta att tro och dra den förhastade slutsatsen att alla ungdomar som gör något brottsligt kommer från socialt missanpassade familjer. Det finns en mängd andra orsaker som kan göra att ungdomar hamnar snett.
Föräldrarna är viktiga – men som vanligt vill Moderaterna styra dem med plånboksfrågor. Det verkar vara det enda sättet som en moderat kan tänka sig: allt ska tydligen värderas i ekonomiska termer.

För en förälder är det i de allra, allra flesta fall en tung börda när barnen hamnar snett. Istället för att föräldrar får stöd att ta itu med problemen ska föräldrarna enligt moderatmetoden straffas ännu mer. För den som inte lever i den värld som de styrande moderaterna lever är åttatusen kronor minus något som kan förstöra julen, göra det omöjligt med en semester. Det kan slå en familjs ekonomi i kras och göra att familjen tvingas ta dyra korta lån för att köpa mat och sedan är familjen fast i skuldfällan. Snacka om att skuldbelägga föräldrar och göra bördan tyngre och att förstöra för familjens möjlighet att komma tillrätta med situationen.

Kent Persson är moderat, så han håller som väntat med regeringsförslaget, men påpekar att Ask varit slarvig i sitt ordval:

Bea Ask har helt rätt, men visst är det väl ändå så att det är både pappor och mammor som har ansvaret för barnen och inte bara mamman… antar att Bea inte menade något speciellt med sitt ordval även om det visar hur många tänker. Självfallet ska även papporna ta sitt ansvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,