Mille Markovic: biografin
Författare: Deanne Rauscher och Beata Hansson
Förlag: Vertigo
ISBN 978-91-85000-97-5
Jag hade en hel del förväntningar på Mille Markovic: biografin. Gangstern Mille Markovic är den man som satt det svenska kungahuset i gungning. När Mille Markovic drev klubbverksamhet var kungen och hans vänner gäster i hans lokaler. De hyrde rum och enligt Mille Markovic förekom det många lättklädda unga kvinnor som utnyttjades och där fanns också knark. Mille har i svenska medier hävdat att han har bilder på den svenske kungen tillsammans med mycket lättklädda damer.
Det har skrivits en hel del om detta, framför allt i kvällstidningar. Finns bilderna verkligen? Enligt kvällstidningar ska vänner till kungen försökt att köpa bilderna och försökt köpa Markovic´ tystnad.
När hans biografi nu släppts är många nyfikna, ska vi äntligen få se någon av dessa bilder, ska vi få höra något som vi kan tro är sanning?
Nej, det får vi inte. En liten suddig bild är allt vi får se och det är omöjligt att se vad den bilden föreställer.
Mille Markovic har dömts för flera olika brott, från bokföringsbrott till narkotikabrott, misshandel och hot med mera. Han kan kategoriseras som livsstilskriminell och har valt att leva ett liv i kriminalitet. Fast när han talar om sig själv i biografin pratar han om att han utrotar ondskan. När han misshandlar människor så de nästan dör är det för att de är onda, menar han. Ljuger han för sig själv? Tror han själv på det?
Varför ger några journalister och ett bokförlag en sådan grov brottsling en chans att göra sig hörd? Varför ger de utrymme för hans sjuka resonemang? Det kan finnas ett intresse för sådant. Genom att höra hans berättelse, om hans liv, kan vi förstå mer om vad som sker, vad som händer när unga män väljer ett liv i kriminalitet. Kanske kan vi förebygga andras livskatastrofer genom kunskap om de mekanismer som för en ung man ut på brottets livsstig.
Nu tycker jag inte att biografin lyckas med det här heller. Delvis, eftersom den återkommer till Mille Markovic stora livstragedi. Hans mamma dog när han var liten. Mille Markovics första minne är när hans mor hittades död, hängande från körsbärsträdet i den lilla serbiska byn där han växte upp. Ingen vet om hon begick självmord eller mördades, utom möjligen den person som i så fall mördat henne. Detta har Mille Markovic burit med sig hela sitt liv, det har fyllt honom med hat mot pappan. Mille misstänker ofta sin pappa för att ha mördat hans mamma.
Det intressanta är inte att hans liv startade med en sådan katastrof. Nästan alla människor upplever någon gång i livet en katastrof som vänder upp och ned på allt i livet. Frågan är bara på vilket sätt vi går vidare och tar oss ur sorg och ilska, hur vi lever vidare efter katastrofen. Om vi inte kommer igenom det på ett bra sätt kan vi klamra oss fast vid katastrofen hela vårt liv och skylla allt dumt vi gör på det.
Något samhället och dess makthavare har något att lära av är Milles kraschade skolutbildning. Vid mitten av 1960-talet flyttade han med sin far till Sverige. Han bodde omväxlande i Sverige och i Serbien under sin uppväxt och fick aldrig någon riktig skolutbildning, han hängde varken med i svenska eller serbiska skolan. Där skapades hans känsla av utanförskap, tror jag.
Milles liv ser på pappret ut att ha samma bakgrund som många som lever sina liv i kriminalitet: slagen av pappan och med ständiga konflikter och fosterhemsplaceringar. Efter en karriär som boxare upptäckte han att det var både roligare och mer lukrativt att driva svartklubbar och strippställen.
Journalisterna Beata Hansson och Deanne Rauscher har intervjuat Mille och ett stort antal av hans familjemedlemmar, vänner och några få av hans fiender. Det är också där bokens svagheter är som tydligast. Det är ingen av alla som råkat illa ut, som blivit svårt misshandlade av honom som får berätta. Jag tycker också att kaptilen om de före detta fruarna blir lite tjafsiga och tjatiga.
Jag är förvånad över att bokförlaget Vertigo släpper igenom och publicerar biografin i det skick den är. Den är väldigt slarvigt skriven och slarvigt korrläst. Många avstavningar är så slarvigt gjorda att jag misstänker att ingen redaktör korrläst alls. Språket skulle må gott av att skrivas om. Det är OK att först skriva ner allt, men sedan måste det förbättras, stramas åt och bli stilistiskt bättre, annars är det ingen vits att göra en bok av det.
De delar av boken som jag tyckte var mest intressant var när de två äldsta barnen intervjuas. Hur är det att som barn växa upp med en pappa som har vapen hemma och som blir hämtad av polisstyrkor? Hur är det att som litet barn besöka sin pappa i ett fängelse?
Om jag vore bokförlagsredaktör hade jag bett de två journalisterna att fokusera mer på vad barnen har att berätta och så skulle jag se till att den skrevs om med bättre språk.
Bristen på nyheter uppvägs inte av porträttets blygsamma litterära kvaliteter. På torftig bruksprosa tecknas Markovic som en mafiosokliché: nyckfull, paranoid och storslagen i hat och kärlek. När han bjuder, bjuder han stort. När han straffar, straffar han grymt. Vid högtidliga tillfällen pyntar han sig med tunga serbiska smycken. Han pratar varmt om familjen och hur viktigt det är med lojalitet.
Biografin bygger mest på samtal med honom själv, och intervjuer med vänner och familj. Beroendet av en enda huvudkälla är naturligt för en biografi, men inte oproblematiskt. Dels för att Markovic verkar vara en storskrävlare, men också för att bilden självklart skulle bli en annan om man intervjuat bredare, bland hans fiender och offer.
Läs även andra bloggares åsikter om Mille Markovic, biografi, bokrecension, brott, kriminalitet