• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Prometheus, recensionen till filmen som lär få många Oscarnomineringar för teknik och ljud

1 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Prometheus
Betyg 4
Sverigepremiär 1 juni

En varelse med vältränade muskler står i en värld som med mycket hav och stora vattenfall. Det känns som en slags ursprungstid – som innan jorden fått kontinenter. Varelsen stoppar något i munnen som gör att han faller i vattnet och där delas sig i miljarder små dna-spiraler som sätter fart på skapelsen.

Prometheus, Ridley Scotts på förhand väldigt upphaussade rymdepos, börjar oerhört storslaget. Tillsammans med musik och stora rena filmsvep över en orörd värld pirrar det av förväntan när filmen startar.

Noomi Rapace spelar huvudrollen, Elizabeth Shaw, en forskare under 2090-talet som under utgrävningar i berg i Skottland hittar inristade tecken och grottmålningar. Forskningsgruppen är övertygade om att de hittat en ledtråd till mänsklighetens ursprung: varelser från rymden ska i grottmålningarna lagt ledtrådar till var mänskligheten kan hitta sina skapare.

En rik man utrustar en expedition som beger sig ut i rymden till den planet där de varelser som skapat människorna ska finnas.

Flera intressanta filosofiska och existentiella frågeställningar tas upp. Det är intressanta paralleller mellan människans förhållande vill vad människan skapar och gudarnas förhållande till vad de skapat. En intressant frågeställning som Noomi Rapace karaktär tar upp är: Vem skapade de som skapade oss?

Rymdresan är fantastiskt filmad. Rymdskildringar passar 3D-tekniken så bra för. Michael Fassbender spelar en människolik robot – och som alltid är Fassbender så rätt i sin roll. Roboten är så lik en människa som något kan bli, men förutsätts inte ha känslor, eftersom han inte har någon själ. Fassbenaer låter oss ana att denna människans skapelse ändå kan ha känslor, djupt därinne.

Michael Fassbender lär få en Oscarnominering för sin roll. Filmen lär få flera Oscarnomineringar för tekniken och för musiken och ljudet. Noomi Rapace visar än en gång att hon är en stor skådespelare. Om rolltolkningen räcker för en Oscar

Men när rymdskeppet kommer fram till målet: den planet där skaparna ska finnas då faller filmen och blir en blandning av skräckfilm och rymdaction. Det är synd för om filmen hållit lika bra kvalitet i andra delen som i första delen hade Prometheus blivit ett klassiskt rymdepos tillsammans med Stanley Kubricks 2001. Dock ger jag filmen betyg 4 eftersom första halvan håller så hög kvalitet och skådespelarna står för gedigna prestationer. Bilderna är fantastiska, ljudet suveränt och 3D-tekniken används sparsmakat och intelligent.

Namnet på filmen kommer från den grekiska mytologin. Från Wikipedia om myten:
Prometheus var i grekisk mytologi en titan och son till Iapetos och dennes hustru Klymene. Namnet betyder ”den som tänker före” och han var bror till Epimetheus, ”den som tänker efteråt” (det vill säga, den omdömeslöse). Han var även bror till Atlas, ”den uthållige” eller ”bäraren”.
Prometheus beskrivs som intelligent och till och med slug. Från första början stod han i opposition till de högsta gudarna med Zeus i spetsen. Brodern Epimetheus var ansvarig för att ge positiva egenskaper åt varje djur. När det blev människans tur fanns det inget kvar att ge henne. Prometheus tyckte då att människan var överlägsen alla andra djur och beslöt att ge henne en gåva som inget annat djur hade. Han beslöt därför att stjäla elden från gudarna och ge den till människorna. För detta tilltag blev han bestraffad genom att bindas vid en klippa (på berget Kazbek i Georgien) där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen. Enligt myten om Herakles, då denne skulle hämta de gyllene äpplena, sköt han med sin pil ned örnen och befriade Prometheus från hans fjättrar.
Zeus förbud mot mänsklighetens nytta av eldens upptäckt kallades av grekerna för den oligarkiska principen.

Relaterat: Recension i DN och DN1 och DN intervjuar Noomi Rapace. Recension i SVD och kändishyllartext i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Prometheus, film, Noomi Rapace, Michael Fassbender, filmrecension, filosofi, rymden, science fiction, existentiell frågor

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Existentiell fråga, Filmrecension, filosofi, Michael Fassbender, Noomi Rapace, Prometheus, rymden, Scen, Science fiction

Take This Waltz – Finstämt och färgrikt för den som vill känna efter lite

1 juni, 2012 by Redaktionen

Take This Waltz
Betyg: 3
Regi: Sarah Polley
Sverigepremiär: 13 juli

Den där komplexa tjejen. Henne har vi sett i många filmer. Hon som tänker för mycket. Hon som är barnslig och sexig på samma gång. Hon som gestikulerar stort och säger saker som får män att vilja smeka hennes kind. Hon som behöver någon att gömma sig i, när hon inte står ut med sig själv. Hon som mest av allt bara vill bli älskad. I Take This Waltz gör Michelle Williams det mest renodlade porträtt jag någonsin sett av denna klassiska indiekaraktär.

Handlingen är enkel; Margot (Michelle Williams) är lyckligt gift med en kokboksförfattande, stabil man (Seth Rogen) sedan fem år tillbaka. De repeterar ”I love you” likt ett mantra och ägnar varje ledig stund åt att kramas. Dock har det, så som det blir när någonting får finnas till ett tag, infunnit sig en känsla av vardag mitt ibland alla upptåg. Den ena kissar när den andre borstar tänderna och ingen tänker på det. En dag träffar Margot Daniel (Luke Kirby) på ett flygplan. Det finns en omedelbar attraktion mellan dem, och när det visar sig att Daniel bor i huset mittemot Margots uppstår en besvärlig situation. Hon slits mellan tillgivenhet gentemot sin man och ett svårkontrollerat begär. Steg för steg närmar hon sig gränsen.
Det är svårt att beskriva Take This Waltz utan att den låter som bara ett utdraget otrohetsdrama, och förmodligen kommer många att tycka att det är just precis vad den är. För mig blir den emellertid mycket mer än så. Filmen rör sig fram och tillbaka mellan överdrift och fingertoppskänsla. Ena stunden sitter jag och hetsar upp mig över att Margot är lite väl svår, och att hennes man helt enkelt är för oförstående. För att inte tala om Daniel, vars intensiva blickar ibland går alldeles överstyr.

Den andra stunden far rysningar genom min kropp och allt känns så väl fångat att jag vill drämma näven i armstödet och vråla ”Såja!”. Dessutom är hela filmen fylld med små estetiskt fulländade ögonblick. Som i öppningsscenen, där Margot tassar runt barfota i köket och bakar. Hon böjer sig ned och stoppar in plåten i ugnen, och plötsligt lyser solen genom de små fjunen på hennes överarm. Det är så vackert att varje cell i mig piper av förtjusning.

Något annat som jag verkligen uppskattar med filmen är att det finns något osminkat över den. En svag doft av svett. Människorna är verkliga. De klär sig som verkliga människor gör. Pratar, rör sig och äter som verkliga människor gör. Jag kan relatera till dem. Margot har glansig panna och en rejäl buske. Det tycker jag är fint.

Visst, ibland känns det tröttsamt med ännu en tjej i söta klänningar som slavar under sina egna känslor och mest av allt borde lägga lite tid på att hitta sig själv, medan männen får agera okomplicerade sängvärmare. Ändå gör Take This Waltz i sin helhet ett mycket gott intryck på mig. Den sätter fingret på en känsla som jag inte riktigt kan förklara men som har vibrerat i mig ända sedan jag såg filmen. Den är även stundtals otroligt rolig. Det är en film som man bör se. Och när man gör det ska man känna efter lite. Det vinner den på.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Moonrise Kingdom – skruvat roligt

21 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Moonrise Kingdom
Betyg 4
Regi Wes Anderson
Premiär 6 juni 2012

Redan det att få se Bruce Willis, Edward Norton, Francs McDormand, Tilda Swinton, Bill Murray och Harvey Keitel i samma film gör filmen sevärd. När regissören dessutom är den egensinnige Wes Anderson är det svårt att låta bli att se den.

Handlingen utspelar sig på ett scoutläger på en ö utanför New England sommarlovet 1965. Tolvårige Sam rymmer från scoutläger tillsammans med jämnåriga Suzy, som bor på ön. De träffades sommaren innan och har brevväxlat. Per brev har de gjort upp planen kring hur de ska rymma och bosätta sig ute i vildmarken.

Polis och socialtjänst reagerar förstås och scoutledaren tar sina scouter med för att leta efter rymlingarna. Tilda Swinton spelar den elaka socialtjänstkvinnan som en slags parodi på sig själv och alla de elaka kvinnor hon fått gestalta på film. Som alltid när det är en film regisserad av Wes Anderson är scenerna överdrivna och berättade som parodier med en hel del blinkningar åt filmhistorien.

Handlingen kompliceras av att medan myndigheter, scouterna och föräldrar jagar rymlingarna närmar sig ett fruktansvärd oväder. Där någonstans blir på gränsen till överdrivet absurt. På grund av ovädret kommer några scener som är så där överdrivna att det blir för mycket. Fast det är en smaksak också, hur mycket man roas av blixtnedslag genom kroppar.

Ett stort plus har filmen förstår för att berättelsen inte är förutsägbar, den tar överraskande vändningar ett par gånger.

Att få se alla dessa skådespelare tillsammans i en skruvad historia är ett nöje. Alldeles speciellt gäller detta Bruce Willis, att få se honom spela en för honom ovanlig roll som en mjuk polis med stort hjärta är en sällsynt filmraritet. Rätt kul var det också att se Edward Norton som en rätt löjlig scoutledare.

De två unga skådespelarna är förstås väldigt duktiga. Jared Gilman spelar den snusförnuftige, något lillgamle Sam och Kara Hayward spelar Suzy. Svenska Dagbladet berättar att hon inte hade några skådespelarplaner tidigare utan bara testade att söka in:
Kara Hayward, som halkat in via en audition, finner det hela extraordinärt.

– Jag hade inga skådespelarplaner men nu vill jag inget annat, säger hon och hennes unge motspelare instämmer enhälligt.

Att Jared Gilman och Kara Hayward är så bra i rollerna som de två tolvåriga turturduvorna är en av pelarna som gör att filmen håller. Den underbart skruvade historien är en annan av filmens pelare.

”Moonrise Kingdom” var öppningsfilmen på filmfestivalen i Cannes och den är med i tävlingskategorin. Om den vinner eller inte vågar jag inte sia om, det är många duktiga filmregissörer som har filmer med som tävlar.

Moonrise Kingdom är en rolig film som jag blir glad av. Men fortfarande är ”Den fantastiska räven” förstås den hittills bästa filmen av Wes Anderson, om ni frågar mig. Men kul hade jag när jag såg ”Moonrise Kingdom” och allra mest roades jag av att de Bruce Willis som en riktig mjukis. Jag har alltid misstänkt att det finns en sådan ådra i honom också.

Läs även andra bloggares åsikter om Bruce Willis, Wes Anderson, film, filmrecension, komedi, absurt, scouter

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: bruce willis, Filmrecension, Komedi, Scen, scouter, Wes Anderson

Men in Black 3, recensionen

21 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Men in Black 3
Betyg 3
Regi Barry Sonnenfeld
Premiär 23 maj

Tommy Lee Jones och Will Smith är tillbaka i actionkomedin Men in Black 3. I svarta kostymer fortsätter jakten på illasinnade utomjordingar.

Jag föll pladask för första filmen – den var rolig och hade hjärta. Tvåan var lite mer en besvikelse. De första tio minuterna av trean fick mig först att sucka och fundera på om jag ens skulle sitta kvar i salongen. Jag blir så trött på överdrivna elaka utomjordingar som ser genomfula ut, har äckliga tänder och är totalt hjärtlösa och bara har som mål att förstöra jorden. Men efter inledningen landade filmen och det blev en berättelse värd att berätta.

Visst kan jag bli rejält trött på Will Smiths svada som agent J. När han nu inte längre är så jätteung kan det bli lite för mycket. Han fyller 44 i år och ändå ska han spela den unge assistenten till Tommy Lee Jones buttre, surmulne och fåordige agent K. Men en bit in i filmen glömde jag av att reta mig på Will Smith.

Den superelake utomjordningen Boris Djuret som hållits inlåst på en bas på månen har rymt och fått tag på en tidsmaskinen. Boris Djuret tar sig med tidsmaskinen till 1960-talet för att döda agent K. Agent K sköt nämligen ena armen av Boris Djuret. Hans plan är att döda agent K innan armen blir bortskjuten. Genom att han gör det ändrar han också historien och hans elaka planer att förstöra jorden kan iscensättas. Det finns bara en sak att göra för agent J – han måste resa tillbaka i tiden och stoppa Boris Djuret från att döda agent K.

Agent J träffar ganska snart den yngre agent K när han rest tillbaka i tiden. Josh Brolin spelar den yngre agent K. Josh Brolin har verkligen lyckats enormt bra med att vara en yngre version av Tommy Lee Jones fyrkantige agent. Han rör sig som agent K och han talar så likt. Jag undrar om producenten i vissa citat faktiskt klippt in Tommy Lee Jones röst? Det är så likt.

Filmen är fylld av en hel del små roliga sidocitat, som inte har med handlingen att göra men som är en del av filmens behållning. Som när agent J vaknar upp och världen blivit helt annorlunda eftersom agent K dödades under sextiotalet. Agent J rusar till agent K:s lägenhet och när han ringer på där bor det en mamma med sitt barn där istället. Agent J tar barnet chokladmjölk och dricker upp och barnet kommenterar efteråt: ”Presidenten drack upp min chokladmjölk”.

Anledningen till att agenten hade så stort sug efter chokladmjölk får vi en vetenskaplig förklaring på lite senare i filmen. Men sådana där blinkningar åt nutidshistorien och sedan mot sextiotalets historia är roliga. Jag ska inte avslöja för mycket: men håll utkik efter vem agenten stjäl en bil av när han tagit sig till sextiotalet.

Filmen visas i 3D – och egentligen är det ganska onödigt. Visst kan 3D vara bra för att skapa effektfulla utomjordingar, några rymdscener och för att få fram känslan av svindel när agent J befinner sig högt upp, men det hade fungerat lika bra ändå.

Men in Black 3 är helt Ok, rolig, rätt så gullig och lite spännande också. Men jag hoppas inte filmskaparna gör en nummer 4 också, för det är alldeles lagom nu.

Läs även andra bloggares åsikter om MIB 3, Tommy Lee Jones, Will Smith, utomjordingar, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, MIB 3, Tommy Lee Jones, utomjordingar, Will Smith

The Cabin In The Woods – När Hollywood är överraskande bra

18 maj, 2012 by Redaktionen

The Cabin In The Woods
Betyg: 5
Svensk Biopremiär: 18 Maj 2012

En av årets mest framgångsrika skräckfilmer kommer äntligen, efter många om och men och en kampanj startad av SF-Bokhandeln, till Sveriges biografer.

Bakom detta omdiskuterade verk finner vi Drew Goddard, mannen som även gav oss briljanta ”Cloverfield”, och Joss Whedon som även är bioaktuell med ”The Avengers”. De visar sig bilda en oslagbar duo när de ger oss något som redan är en stark kandidat till årets film.

”The Cabin In The Woods” är som taglinen (”You think you know the story”) föreslår en annorlunda film som besökaren bör veta så lite som möjligt om för att kunna uppskatta till fullo.

Till en början kanske den inte verkar så märkvärdig när vi möts av en enda lång rad skräckfilmklichéer som överlappar varandra. Vi får, som vanligt sedan ”Evil Dead”, följa ett gäng ungdomar som ska på utflykt till en gammal stuga ute i skogen för att festa och självklart råka ut för en rad otrevligheter. Dessa händelser är dock inte mer än en täckmantel för filmens vansinniga handling.

Det här är mycket mer än en skräckfilm, om det nu ens kan kallas en skräckfilm. Det är en lekfull resa som går ut på att överraska men framför allt underhålla publiken så mycket som möjligt, ofta på skräckinslagens bekostnad men alltid till åskådarens förtjusning. Filmen kan lugnt kallas intelligent, ett begrepp som kanske inte brukar förknippas med Hollywood.

Så ju mindre du vet om ”The Cabin In The Woods” destå bättre blir filmen, undvik alltså förhandsvisningar och recensioner, utan gå direkt till biografen med ett öppet sinne, förberedd på en upplevelse att minnas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: bio, Skräck

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 540
  • Sida 541
  • Sida 542
  • Sida 543
  • Sida 544
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in