Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggens möte med Lykke Li

by

Kulturbloggen fick ställa några snabba frågor till den albumaktuelle artisten Lykke Li efter hennes framträdande på P3 Guld-galan i Göteborg.

Hur kändes det att uppträda på P3 Guld?

Lykke: Det är alltid lite surrealistiskt att spela på galor.

Vilka är dina känslor inför din kommande skiva Wounded Rhymes?

Lykke: Just nu är den ett minne blott.

Du spelade in den i USA?

Lykke: Ja, bitvis i Los Angeles men även i Stockholm.

Är den annorlunda från förra skivan?

Lykke: Den är annorlunda och mer ödesmättad.

Har du haft några influenser?

Lykke: Alan Lomax, en amerikansk musiker som skrev slavsånger.

Hur skulle du beskriva I Follow Rivers som du framförde tidigare i kväll?

Lykke: Som en mörk flod.

Varför valde du att framföra just den låten?

Lykke: För det är min nya singel.

Kulturbloggen intervjuar White Lies

by

White Lies består av Harry McVeigh på sång, Charles Cave på bas och Jack Lawrence-Brown på trummor. För två år sedan slog de igenom med To Lose My Life och den sjuttonde januari släpps deras efterlängtade uppföljare Ritual.

Trots ryktet om att de skulle vara en dyster grupp visade sig bandmedlemmarna vara överraskande charmiga och humoristiska.

Inför släppet av deras nya skiva hade de brittiska depprockarna en pressdag i Stockholm och Kulturbloggen fick träffa hela gruppen för en intervju.

Hur tror ni att er nya skiva kommer bli mottagen av fansen?

Harry: Jag är positivt pessimistisk och försöker hålla mig realistisk till hur vår musik kommer bli mottagen. Vi ser fram emot släppa den nya skivan, och det ska bli spännande att höra folks reaktioner, men det är omöjligt att förutse hur den kommer bli mottagen.

Skiljer den sig från er första skiva?

Harry: Den är väldigt annorlunda men har fortfarande kvar sina rötter i vad vi står för. Jag skulle säga att Ritual är mer ambitiös och fulländad vilket är en naturlig utveckling.

Man brukar prata om ”den svåra andra skivan”, kände ni någon press när ni arbetade med den nya skivan?

Charles: Den var faktiskt betydligt enklare att göra. Vi förvandlade framgångarna med To Lose My Life till frihet och möjligheter istället för begränsningar.

Harry: Vi såg det som en chans att göra precis vad vi ville för att det ändå skulle finnas folk där ute som var intresserade.

Charles: Varifrån kommer ens det där påhittet om ”den svåra andra skivan”. Det är något som journalister har hittat på och det är bara för de aldrig har gjort en andra skiva.

Harry: Fast många band vars debutskivor varit en succé har gått vidare och gjort en misslyckad andra skiva. Jag tror Glasvegas kan bli ett sådant exempel.

Hur var det att arbeta med Alan Moulder?

Harry: Väldigt trevligt för han är inte riktigt som andra musikproducenter och dessutom är han ett fan av bandet. Efter att han hade mixat vår första skiva gav han oss en rad komplimanger så det var ett naturligt val att han skulle få producera den nya skivan.

Jack: Han delar vårt sinne för humor så det var hela tiden en bra atmosfär.

Kan ni berätta om Bigger Than Us som är den första singeln från skivan?

Charles: Det var en självklarhet att Bigger Than Us skulle bli den första singeln från skivan eftersom det är den bästa inkörsporten. Även om låten är konventionell i sin struktur så tycker jag att den innehåller några av våra starkaste melodier.

Hur går det till när ni skriver låtar?

Harry: Det är en rätt så konventionell process, speciellt på den här skivan. Först samlades vi i mitt hus och skrev demos. Därefter gick vi relativt omgående in i studion och spelade in skivan vilket tog sex veckor.

Vad inspirerar er att skriva låtar?

Harry: Jag tror det är vår kärlek till musiken – det är världens bästa jobb. Att kunna leva på musiken har varit min ambition sedan jag var liten.

Charles: Om du gillar pengar skaffar du ett jobb på en bank och om du gillar ungar skaffar du barn. Om du inte bill ha ett riktigt yrke blir du musiker.

Har ni några favoritlåtar från den nya skivan?

Charles: The Power & The Glory gillar jag skarpt. Den får mig att tänka på vad vi kan göra framöver.

Jack: Den låten jag gillar mest att spela live är Strangers och min favoritlåt på skivan är, för tillfället, en låt som heter Turn the Bells fast det ändras hela tiden.

Harry: Jag gillar den sista låten på skivan, Come Down, för att den är annorlunda från våra andra låtar.

När ni slog igenom 2009 kändes det som att ni kom från ingenstans – när insåg ni att ni kunde bli så här framgångsrika?

Harry: När vi såg schemat för resten av året. Vi har jobbat hårt för att bibehålla framgångarna genom att hålla bra konserter och skriva bra låtar.

Innan White Lies bildades spelade ni tillsammans under namnet Fear of Flying. Vad är skillnaden mellan White Lies och Fear of Flying?

Harry: Till att börja med så var vi ett mycket yngre och räddare band. Vi var en sämre version av White Lies; vi var inte lika bra på att skriva låtar, vi var inte lika bra på våra instrument och vi var inte lika bra live.

Hur länge hade ni spelat ihop innan ni bytte namn till White Lies?

Charles: Den första inkarnationen av bandet började när vi var femton år, så det har alltid varit vi tre.

Hur lärde ni känna varandra?

Jack: Mina och Charles föräldrar var bekanta så vi har var vänner sedan barnsben och i högstadiet lärde jag känna Harry.

Harry: Det korta svaret på den frågan är i skolan.

När började ni spela musik?

Charles: Jag har haft ett intresse för musik så länge jag kan minnas. Min pappa brukade spela upp kassettband för mig och när jag var tio år började jag spela piano och klarinett.

Harry: Jag började när jag var sex år och har aldrig riktigt lämnat det. Förutom gitarr och keyboard kan jag spela fiol och theremin.

Jack: Jag och Charles brukade gå till en musikskola på helgerna där vi fick lära oss att spela instrument av fantastiska lärare så jag har spelat saxofon, piano och xylofon.

Charles: Jag spelade också xylofon i min skolorkester. Det är faktiskt knepigare att spela än vad det verkar.

Vilka är era musikaliska influenser?

Charles: De som fick mig att vilja plocka upp en gitarr var Black Sabbath.

Harry: På den här skivan har vi framför allt influerats av Nine Inch Nails och Tears for Fears.

Charles: Men man påverkas av olika saker från dag till dag. Ibland upptäcker man något gammalt band man inte hört tidigare och påverkas av det. Musik är en dyr och beroendeframkallande hobby.

Ni kommer tillbaka till Sverige för en spelning på Cirkus den 28:e februari, vad kan vi förvänta oss av konserten?

Harry: Vi ser fram emot att spela i Sverige igen. Senast vi var här spelade vi på Berns, som vi tyckte var en vacker lokal, men vi har hört är att Cirkus ska vara ännu vackrare.

Charles: Det kommer i alla fall garanterat vara en snygg publik.

Jack: Antagligen kommer det vara vår snyggaste konsert på hela året.

Charles: Det kommer vara ett gig fyllt med passionerade, aggressiva män och vackra, blonda kvinnor som ser ut som sjöjungfrur. Det enda stället som möjligtvis har en bättre publik är Island för där har männen mer skägg.

På turnén har ni med er Crocodiles som förband. Är ni vänner med dem?

Harry: Inte än men vi kommer att bli det eftersom vi i grund och botten betalar för att de ska vara vänner med oss.

Charles: Det är viktigt för oss att våra förband ska känna sig som jämbördiga, även om det är vi som står som huvudakt, för jag minns hur det var när vi brukade vara förband. De banden man kommer ihåg senare är de som har varit trevliga och behandlat en med respekt.

Här har Expressen intervjuat White Lies.

Här har Aftonbladet intervjuat White Lies.

Intervju med Tommy K Johansson, som försörjer sig som bloggare

by

Att några unga tjejer som har flera hundratusen besökare i veckan på sina bloggar får rejäla inkomster på att blogga, det är ju välbekant. Men det går att försörja sig som bloggare också för den som har en annan inriktning. En som lyckas med det är Tommy K Johansson som har Sveriges största IT-blogg.

Kulturbloggen är nyfiken på honom och på hur han gör, vi hoppas få tips och inspiration så att vi kan göra något liknande. Jag som driver Kulturbloggen har som ambition att försöka leva på att vara bloggare. Därför tog jag chansen att få ställa några frågor till Tommy K Johansson.

Försörjer du dig som bloggare?
– Ja, helt och hållet!

Sedan när?
– Jag avslutade mina externa frilansuppdrag någon gång runt omkring sommaren 2010, och sedan dess har jag enbart haft inkomster från bloggandet.

Hur får du inkomst på bloggen?
Mina inkomster kommer så gott som uteslutande från olika former av annonsintäkter. Jag använder till exempel Google AdSense, som fungerar väldigt bra för mig, och därutöver är jag med i annonsnätverket Tailsweep.

En majoritet av inkomsterna kommer från affiliatenätverk. Dels kör jag vanliga annonser, men jag arbetar också mycket med sponsorlänkar. Jag har upptäkt att en kombination av dessa fungerar bäst. Jag tror detta kan bero på att de grafiska annonserna är varumärkesbyggande och inger förtroende inför produkterna, medan det är själva sponsorlänkarna som genererar klick och sedemera försäljning.

Jag använder mig av ett egetutvecklat system för att visa sponsorlänkar relaterade till bloggposternas innehåll – skriver jag om säkerhet, visas alltså sponsorlänkar om antivirusprogram.

När började du blogga?
– Jag startade min första blogg runt 1998, fast då hade man inte hittat på termen ”blogg”. På den tiden kallades det nätdagbok. Men den första blogg jag tjänat pengar på, är min IT-blogg (blogg.tkj.se) som jag startade i maj 2007.

Hur mycket tid ägnar du åt bloggen?

Jag håller som regel vanliga arbetstider, mellan 8 och 17. Men eftersom min fru är sjuksköterska och har aviga arbetstider, får jag anpassa mig lite – vilket naturligtvis går utmärkt eftersom jag kan jobba var som helst och när som helst. I genomsnitt jobbar jag nog 40 timmar i veckan.

Hur jobbar du med annonser?

De flesta annonser sköter sig själva, till exempel Tailsweep och AdSense. Främst arbetar jag med affiliateannonserna genom att finjustera dem, testa nya program, och putsa och fila på annonser och länkar. Jag försöker ha gott om tålamod vad gäller affiliateannonser eftersom sådana annonser måste köras rätt mycket innan man kan läsa av vettig respons.

Säljer du själv annonser?
– Det händer, men det är inget jag gör aktivt. Jag är en brutalt usel säljare, så det är inget jag ska syssla med.

Finns det annat sätt att få inkomst som bloggare?
– Har du tillräckligt med trafik och en bestämd målgrupp, går det att tjäna pengar på att sälja produkter och tjänster. Det tror jag är det bästa alternativet till annonser. Det kan vara allt från att sälja in sig själv som frilansskribent, till att starta en e-butik inom ett visst område.

I mitt fall har jag skrivit en e-bok om datorsäkerhet för nybörjare, som säljs via SMS-betalning. Det är ett bra exempel på passiv inkomst som drar in lite pengar utan att jag behöver göra något. Jag kommer med största säkerhet att skriva fler e-böcker i framtiden; det är något som passar min målgrupp.

Vilka råd har du till den som vill försörja sig som bloggare?
– Du måste brinna för det du bloggar om! Och du måste ha tålamod och vara villig att jobba hårt – speciellt i början. Sprid dina risker genom att använda så många intäktskällor som möjligt. Med det menar jag att du inte ska förlita dig enbart på Google AdSense eller några affiliateprogram hos Tradedoubler. Använd många affiliatenätverk, och många annonsnätverk.

Se till att fokusera på det du är bra på. Personligen är jag en katastrof när det kommer till pappersarbete, så jag har en revisor som sköter allt det åt mig. Det kostar en slant, men det är det värt. Att vara dumsnål tjänar du ingenting på.

Använd statistikverktyg som Google Analytics för att se vad dina besökare gillar på bloggen. Lär dig grunderna i sökmotoroptimering för att förbättra dina positioner i sökmotorer – härifrån kan du få många besökare, och den här typen av besökare är betydligt mer aktiva på att ta del av annonser jämfört med dagligen återkommande besökare.
Att vara yrkesbloggare handlar inte om att glida runt och shoppa och fika, och posta mobilfoton. Det är ett jobb precis som allt annat, och det kräver mycket arbete. Den största delen av min arbetstid går åt sådant som inte syns på bloggen – kontakter med läsare, samarbetspartners, PR-byråer och till exempel sådana här intervjuer. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Divine – kommunikation bortom finrummen

by

å scenen i den dragiga aulan i Uppsala universitetshus står koristerna och övar koreografi. Jag och Gabriella Lambert-Olsson, Katarina Böhm och Caroline Gentele, medlemmarna i operatrion Divine, har bänkat oss längst bak i aulan under repetitionerna av nyårskonserten En Midvinterdröm.

Divine har varit verksamma som trio sen 2007. Den största fördelen med att jobba som en grupp och köra solo är enligt dem att man har väldigt roligt ihop och att man är aldrig ensam. Lite krasst och med utgångspunkt i kulturpolitiken kan man se det att det skett av ren nödvändighet att sångerskorna i trion har valt att vara självständiga entreprenörer. Å andra sidan är självständigheten ett mål i sig, att själva kunna styra över repertoar och spelplatser.

Den största drivkraften för Divine är kommunikationen med publiken. Just ordet kommunikation är ständigt återkommande under vårt samtal. Hur man förmedlar en känsla till publiken, hur man når kontakt och hur man bygger upp något hos dem som sitter och lyssnar. Katarina konstaterar det inte sällan händer att deras publik bryter ihop efter att ha berörts så djupt. Många gånger händer de att de framträder inför en tuff publik. Som den gången på shoppingcentret då ett gäng romska grabbar till en början hade gett sig in för att sabotera, men det slutade med att de satt kvar hela konserten för att lyssna.

En kärnpunkt är seendet, att våga titta på sin publik för först då är det möjligt att förmedla något. Det värsta Gabriella vet är när sångare ”masturberar med toner” det vill säga en själslös virtuositet som inte etablerar någon kontakt med publiken. En stor förebild för Divine är den danske pianisten Viktor Borge som lyckades kombinera virtuositet med publikkontakt.

Folklighet har blivit något av ett skällsord, inte minst i de finkulturella kretsar som länge har haft ensamrätt på den klassiska musiken. Men detta är inget som tycks bekymra Divine. Tvärtom så tycks det för dem finnas ett överordnat värde i att låta andra människor än den traditionella klassiska publiken få ta del av klassisk musik och opera. Det är rent utav en livsnödvändighet i ett samhälle där det offentliga kulturutbudet domineras av tv-idoler och listmusik.

Jag frågar om det finns några risker med att eftersträva folklighet. Alla tre svarar omedelbart nej, det finns inga risker. Så länge man inte gör våld på de klassiska musikstyckena så finns det i sig inget som är riskfyllt eller dåligt med att vara folklig. Men gränsen går vid att göra teknoversioner av klassisk musik. I övrigt ser de inget fel med att förklara för en ovan publik, utan att klappa dem på huvudet, vad musiken handlar om.

Det brandtal från Katarina som kom att avsluta vårt samtal är kanske vad som bäst sammanfattar gruppens relation till sin konstart och till sin publik: Kultur är genomsyrande i samhället (”En man som kör långtradare varje dag utövar också kultur”), eller borde åtminstone vara det. Att särskilja kulturen från resten av samhället är som att hugga av en arm av samhällskroppen.

Anna Troberg, partiledare i Piratpartiet: Jag vill att människor ska förstå att vår politik handlar om deras vardag

by

Att värna om den personliga integritet är en av grunderna för Piratpartiet. Det är ingen liten fråga.
Integritetsaspekterna finns nästan överallt, i alla politiska frågor, säger Anna Troberg, nybliven partiledare för Piratpartiet.
Under hennes ledning kan vi nog vänta oss att partiet kommer att höras tydligare i den frågan.
Jag vill att människor ska förstå att vår politik handlar om deras vardag, säger AnnaTroberg.

När Rick Falkvinge avgår efter fem år som partiledare var det naturligt att Anna Troberg, vice ordförande, tar över. Kulturbloggen träffar den nyblivna partiledaren över en  fika på favoritcafét i Stockholm.

– Grattis, börjar jag min intervju.
När det blev klart att Anna Troberg blir partiledare för Piratpartiet har hon mötts av både gratulationer men också med viss tveksamhet och frågan om Piratpartiet inte är passé.

– Det ska bli jätteskoj, säger Anna Troberg. Men jag inbillar mig inte att det ska bli lätt. Jag ska visa att än finns det liv i oss.

Anna Troberg är litteraturvetare och har jobbat på bokförlag och har skrivit en roman. Hon stämmer inte alls in på den förväntade bilden av en piratpartist som en tekniknörd.
För första gången sedan Piratpartiet startade är det inget val inpå knutarna. Piraterna har fyra år på sig att bygga upp partiet, dess organisation och vidareutveckla politiken.

– Jag vill att vår politik ska kännas att den berör människor, politiken är till för människor av kött och blod, säger hon.

Övervakningen av medborgarna har ökat med nya lagar, som FRA-lagen.
– Jag tror folk har underskattat farorna, säger Anna Troberg.

När vi mailar fångar FRA upp alla våra mail med deras filter, när datalagringsdirektivet klubbas igenom i riksdagen kommer varenda telefonsamtal svenska invånare gör att sparas. Tidigare var det bara människor som misstänktes för brott som övervakades, nu är det vi alla, påpekar Anna Troberg och tar upp flera av riskerna.

Det medför en mängd problem. Vi vet att allt som samlas in på något sätt läcker.
Ett annat problem är ändamålsglidningen. När en övervakning införs sägs det att den bara ska vara för ett ändamål, efter ett tag glider det och får användas i fler sammanhang och av fler grupper och andra myndigheter.
Vad händer med källskyddet när alla telefonsamtal och SMS och mail registeras och sparas. Vem vågar tipsa medier då?

Hennes förhållande med Piratpartiet började med att hon var negativ. Hon var kritisk mot Piratpartiet och skrev ett blogginlägg om det.
Jag trodde att jag skulle få en massa arga kommentarer, berättar hon.
Hon fick många kommentarer, men de hade alla en trevlig ton och de diskuterade upphovsrätten sakligt.
Anna Troberg blev nyfiken, ville veta mer och ägnade flera veckor åt att fördjupa sig i Piratpartiets frågor och framför allt upphovsrätten.
– När de pratade om upphovsrätten insåg jag att de hade rätt. Jag kände igen problemen från förlagsvärlden.

Tekniken med bland annat Internet ger oss många nya möjligheter att kommunicera globalt, men det ger också makthavarna enorma möjligheter att öka övervakningen av medborgarna.
Världen över börjar människor få upp ögonen för hur den ökande övervakningen av medborgare och piratrörelsen är på frammarsch och finns nu i 42 länder.

Samma diskussioner som förs här, förs runt om världen, säger Anna Troberg.

Internet är alldeles för stor uppfinning för att få förstöras, menar hon.
– Det vore helt förfärligt om Internet ska begränsas för att en del vill tjäna pengar eller öka sin makt. Internet ska tillhöra oss alla.

Anna Troberg, personligt:
Född i Skåne, uppväxt i Borlänge.
Bor sedan fem år tillbaka i ett hus i Jakobsberg tillsammans med flickvännen.
– Vi hoppas få tid att gifta oss under året, fast vi jobbar nog för mycket båda två.
Har ni någon katt eller hund?
– Två katter och en hund.

Senast lästa bok: Livet en bruksanvisning av Georg Perec
Senaste filmen: Terminator 2 (för hundrade gången)
När var du på teater senast? Deborah Warners uppsättning av Shakespeares ”Julius Caesar” i Paris för alldeles för längesedan.
Vad lyssnar du mest på för musik? — Oj, svårt. Dolly Parton, Siobhan Fahey, Diamanda Galás, Björk och en massa annat.
När var du på konsert senast? — Kylie Minogue eller Dolly Parton. Minns inte vilken som var senast, men bägge var toppen.

Relaterade artiklar:
Det har varit bråda dagar sedan hon valdes, på måndagsmorgonen var Anna Troberg med i TV4:s morgonsoffa och på tisdagsmorgonen i SVT.
Sydsvenskan
Expressen
Kunskapssamhället
Pressmeddelande Piratpartiet
Christian Engström
Henrik Alexandersson

Läs även andra bloggares åsikter om , ,