Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

intervjuer

Välkommen till Kulturbloggen TV

by

Kulturbloggen finns nu också som webb-tv. Våra två första program är nu färdiga och du kan se dem här: Kulturblogggen TV.

I påskaftonens avsnitt gästas vi av skådespelerskan Shima Niavarani samt Christian Lilja och Henrik Nordström från indiegruppen The Pale Corners, som tillsammans med resten av bandet framför sina låtar REM och Fireflies.
> Se avsnittet här.

I första avsnittet träffade vår programledare skådespelaren Christopher Wagelin från Dramaten, Erica Lernehav, teaterchef på Odenteatern och musikern Thomas Stenström som framför låten ”Full av liv”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intervju med regissör och skådespelare från The Green Hornet

by

Att filmen “The Green Hornet” kommer i 3D på de svenska biograferna lär inte många ha missat. De gröna affischerna syns överallt. Filmen bygger på en radioserie som blev tv-serie under 1960-talet. Intressant för den som kan sin kampsportshistoria för att det var i den tv-serien en ung Hongkong-kines vid namn Bruce Lee upptäcktes i rollen som medhjälparen som kan kungfu. Nu är en nyskapad film på gång. I USA fick den rätt ljummet mottagande, men den svenska filmsajten MovieZine är riktigt förälskad i filmen och ger den betyg 4 och utropar: Serietidningspopcorn med hjärta.

TT Spectras recension, publicerad i Barometern, är dock betydlig mer sval än MovieZines recensent:

Filmens titel är missvisande eftersom filmen helt saknar sting. Gröna humlan? Nej, humlan flyger trots att den saknar förutsättningar. Här är det tvärtom, filmen lyfter inte en millimeter. Just det: “Gröna kalkonen”.

Kulturbloggens recensent är inte alls lika begeistrad och ger betyget 2 strömmingar.

Nåväl. Här är en intervju med både filmens regissör och flera av skådespelarna:

Divine – kommunikation bortom finrummen

by

å scenen i den dragiga aulan i Uppsala universitetshus står koristerna och övar koreografi. Jag och Gabriella Lambert-Olsson, Katarina Böhm och Caroline Gentele, medlemmarna i operatrion Divine, har bänkat oss längst bak i aulan under repetitionerna av nyårskonserten En Midvinterdröm.

Divine har varit verksamma som trio sen 2007. Den största fördelen med att jobba som en grupp och köra solo är enligt dem att man har väldigt roligt ihop och att man är aldrig ensam. Lite krasst och med utgångspunkt i kulturpolitiken kan man se det att det skett av ren nödvändighet att sångerskorna i trion har valt att vara självständiga entreprenörer. Å andra sidan är självständigheten ett mål i sig, att själva kunna styra över repertoar och spelplatser.

Den största drivkraften för Divine är kommunikationen med publiken. Just ordet kommunikation är ständigt återkommande under vårt samtal. Hur man förmedlar en känsla till publiken, hur man når kontakt och hur man bygger upp något hos dem som sitter och lyssnar. Katarina konstaterar det inte sällan händer att deras publik bryter ihop efter att ha berörts så djupt. Många gånger händer de att de framträder inför en tuff publik. Som den gången på shoppingcentret då ett gäng romska grabbar till en början hade gett sig in för att sabotera, men det slutade med att de satt kvar hela konserten för att lyssna.

En kärnpunkt är seendet, att våga titta på sin publik för först då är det möjligt att förmedla något. Det värsta Gabriella vet är när sångare ”masturberar med toner” det vill säga en själslös virtuositet som inte etablerar någon kontakt med publiken. En stor förebild för Divine är den danske pianisten Viktor Borge som lyckades kombinera virtuositet med publikkontakt.

Folklighet har blivit något av ett skällsord, inte minst i de finkulturella kretsar som länge har haft ensamrätt på den klassiska musiken. Men detta är inget som tycks bekymra Divine. Tvärtom så tycks det för dem finnas ett överordnat värde i att låta andra människor än den traditionella klassiska publiken få ta del av klassisk musik och opera. Det är rent utav en livsnödvändighet i ett samhälle där det offentliga kulturutbudet domineras av tv-idoler och listmusik.

Jag frågar om det finns några risker med att eftersträva folklighet. Alla tre svarar omedelbart nej, det finns inga risker. Så länge man inte gör våld på de klassiska musikstyckena så finns det i sig inget som är riskfyllt eller dåligt med att vara folklig. Men gränsen går vid att göra teknoversioner av klassisk musik. I övrigt ser de inget fel med att förklara för en ovan publik, utan att klappa dem på huvudet, vad musiken handlar om.

Det brandtal från Katarina som kom att avsluta vårt samtal är kanske vad som bäst sammanfattar gruppens relation till sin konstart och till sin publik: Kultur är genomsyrande i samhället (”En man som kör långtradare varje dag utövar också kultur”), eller borde åtminstone vara det. Att särskilja kulturen från resten av samhället är som att hugga av en arm av samhällskroppen.

Börje Ahlstedt intervjuar Krister Henriksson

by


Odenteatern har en mycket intressant serie med lunchträffar. Börje Ahlstedt bjuder in skådespelarkollegor eller andra intressanta teatermänniskor och för ett utförligt samtal samtidigt som publiken får en lättare lunch, oftast en doftande soppa.

När det var dags för Krister Henriksson att bli dagens gäst blev det dubbelt intressant för mig: både Börje Ahlstedt och Krister Henriksson rankar jag bland de bästa svenska skådespelarna – men de är också två samhällsmedvetna skådespelare, dubbelt lockande alltså.

Vi fick möta en avslappnad tuggummi-tuggande Krister Henriksson. Varför han tuggade tuggummi? Det var nikotin-tuggummi, avslöjade han.

I slutet av oktober har “En handelsresandes död” premiär på Dramaten med Krister Henriksson i en av huvudrollerna. Han berättade att han har svårt att prata om den föreställningen nu, före premiär.
– Det går bra för mig att prata om en pjäs innan jag börjat repetera den och också efter premiären. Min inte när jag är mitt inne i repetitionerna. Då är jag mitt inne i något som jag inte vet vad det är, sade Krister Henriksson.

Han berättade också att han har ruggiga premiärnerver.
– Det hugger till i magen när jag hör att jag snart har premiär, sade han.
Det är baksidan av livet som skådespelare.
– Jag kan aldrig luta mig tillbaka och tänka att jag kan mitt jobb. Varje roll är ny, förklarade Krister Henriksson.

“En handelsresandes död” förde med sig något nytt för Krister Henriksson, rollen som den åldrande patriarken Willy.
– Jag har alltid upplevt mig som ung, men nu spelar jag en gubbe. Åldern smyger sig på en. Det märks när jag kliver upp på morgonen och är stel i hela kroppen, sade han.
Men han ser fördelar med åldrandet också:
– Man får acceptera att man blivit gammal. Det finns något fint i det. Man har rätt att koppla av lite och bara göra det nödvändiga.

“En handelsresandes död” är teaterklassiker från 1900-talet.
– Den har följt mig genom alla år, men jag tyckte inte den var särskilt bra förrän jag såg Widerbergs tv-föreställning med Carl-Gustaf Lindstedt i rollen som Willy Loman. Den var gripande och jag tycker nog det är Widerbergs bästa tv-produktion. Då blev den pjäsen levande för mig, sade Krister Henriksson.

I den uppsättningen spelade förresten Börje Ahlstedt en av sönerna.

“En handelsresandes död” handlar om livet när framgång och lycka beror på hur mycket pengar du har i plånboken.
– Det var synd att vi inte hade premiär före valet, sade Krister Henriksson. Kanske kunde pjäsen förändrat utgången av valet.

Krister Henriksson är kritisk till utvecklingen av samhället där allt mer bara bedöms efter vad vi har i plånboken.

– Jag har alltid varit socialdemokrater. Min pappa var fiskade och Socialdemokratins politik gjorde att jag fick möjlighet att utbilda mig, sade Krister Henriksson.

Tyvärr föll Socialdemokraterna i högerpartiernas fälla inför valet och pratade också för mycket om vad vi får i plånboken, menade Krister Henriksson.

– Det är fantastiskt att få spela “En handelsresandes död” idag, den handlar om en man som är helt utan självförtroende när han inte får räkna livet efter plånbokens tjocklek, sade han.

Det var helt fullsatt och dessa samtal mellan Börje Ahlstedt och en teaterkollega är populära. Jag tror att en orsak är att det blir en avslappnad naturlig stämning, nära mellan skådespelare och publik, som alltid på Odenteatern.
Publiken får också chans att ställa frågor. Det är gott om tid också, närmare en och en halv timme. Verkligen något som går i motsats till de ofta snuttifierade intervjuerna i tv och kvällstidningar.

Givetvis hann Börje Ahlstedt och Krister Henriksson samtala om mycket mer, som Vasateatern, Wallander-filmerna, Johanna Sällströms tragiska självmord, pilgrimsvandringar och mycket annat.

Visste ni förresten att Krister Henriksson läste ett år på läkarlinjen på Karolinska?
– Där fanns verkligen duktiga människor, som kunde läsa en bok på tre timmar. Men när jag tänkte efter: vill jag tillbringa ett helt liv med dessa människor, insåg jag att det inte var det jag ville, berättade Krister Henriksson.

Som tur var träffade han människor med anknytning till teater och kultur under sin värnplikt. Tur för oss som gillar skådespelaren Krister Henriksson.

– Jag tycker förresten att det skulle vara ansökningsintervjuer till läkarlinjen. Att möta människor som är sjuka kräver att man har förmåga till empati, sade han.

Blir du nyfiken på dessa luncher med Börje Ahlstedt så hittar du mer info om dem här.
Så här ser de hittills bokade programmet för luncherna ut just nu:
11/10-2010 Lill Lindfors ( Utsålt)
18/10-2010 Jan-Olof Strandberg
25/10-2010 Basia Frydman
1/11-2010
15/11-2010 Sissela Kyle

Bilden ovan från Lunch med Börje är rätt usel i bildkvaliteten. Iphone i mörk lokal med strålkastare på scenen är inte de bästa förutsättningarna för bra bilder. Men ni kan se att det är massor av gäster i alla fall.

Höstens program på Odenteatern som pdf.

Här berättar Krister Henriksson och Lena Endre om “En handelsresandes död”.

Via Dramatens blogg.

Mer info om En handelsresandes död på Dramatens hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mer hårdrock av Mattias Lindeblad och Melker Becker tar oss med backstage till hårdrockens hjältar

by


Av biografin “Kizz – behind the mask” kan en läsare lära sig sensmoralen: “Tro pådig själv och dina visioner. Vill du sminka dig som ett monster? Gör det.”

Det skriver Melker Becker och Mattias Lindeblad i boken “Mer hårdrock – Smink, läder och headbaning” som är uppföljaren på deras första hårdrockbok, “Hårdrock”.

Det är en trevlig bok att läsa. Lättsamt skriven och vi får följa med författarna hem i köket hos hårdrockare och låter oss sjunka ner i soffor backstage.

I boken möter vi Mikael Åkerfeldt från Opeth, Oscar Dronjak från Hammerfall, Predrik Lindström och Per Sinding-Larsen, Jocke Berg från Hardcore Superstar, Johan Hegg från Amon Amarth, MeatLoaf, Twisted Sisters, Anders Fridén från In Flames, Lars Ulrich från Metallica, Justin Hawkins från The Darkness och många, många fler.

I och med att boken har en mängd illustrationer av Henrik Lange och bilder är boken rolig att också sitta och slöbläddra och läsa lite olika kapitel och delar.
Det känns som om jag sitter och pratar med författarna och de berättar om sina upplevelser som hårdrockfans och deras möten med hårdrocksmusiker.

Vi får läsa hur många av dessa hårdrockare tänker om allt möjligt. En rolig detalj för mig var att Mikael Åkerfeldt är uppvuxen i ett radhusområde där jag bodde några år i slutet av 1980-talet.

Mer hårdrock
Smink, läder och headbanging
Författare: Melker Becker; Mattias Lindeblad
Illustratör Henrik Lange
ISBN 9155256333
ISBN-13 9789155256333

Läs även andra bloggares åsikter om

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,