å scenen i den dragiga aulan i Uppsala universitetshus står koristerna och övar koreografi. Jag och Gabriella Lambert-Olsson, Katarina Böhm och Caroline Gentele, medlemmarna i operatrion Divine, har bänkat oss längst bak i aulan under repetitionerna av nyårskonserten En Midvinterdröm.
Divine har varit verksamma som trio sen 2007. Den största fördelen med att jobba som en grupp och köra solo är enligt dem att man har väldigt roligt ihop och att man är aldrig ensam. Lite krasst och med utgångspunkt i kulturpolitiken kan man se det att det skett av ren nödvändighet att sångerskorna i trion har valt att vara självständiga entreprenörer. Å andra sidan är självständigheten ett mål i sig, att själva kunna styra över repertoar och spelplatser.
Den största drivkraften för Divine är kommunikationen med publiken. Just ordet kommunikation är ständigt återkommande under vårt samtal. Hur man förmedlar en känsla till publiken, hur man når kontakt och hur man bygger upp något hos dem som sitter och lyssnar. Katarina konstaterar det inte sällan händer att deras publik bryter ihop efter att ha berörts så djupt. Många gånger händer de att de framträder inför en tuff publik. Som den gången på shoppingcentret då ett gäng romska grabbar till en början hade gett sig in för att sabotera, men det slutade med att de satt kvar hela konserten för att lyssna.
En kärnpunkt är seendet, att våga titta på sin publik för först då är det möjligt att förmedla något. Det värsta Gabriella vet är när sångare ”masturberar med toner” det vill säga en själslös virtuositet som inte etablerar någon kontakt med publiken. En stor förebild för Divine är den danske pianisten Viktor Borge som lyckades kombinera virtuositet med publikkontakt.
Folklighet har blivit något av ett skällsord, inte minst i de finkulturella kretsar som länge har haft ensamrätt på den klassiska musiken. Men detta är inget som tycks bekymra Divine. Tvärtom så tycks det för dem finnas ett överordnat värde i att låta andra människor än den traditionella klassiska publiken få ta del av klassisk musik och opera. Det är rent utav en livsnödvändighet i ett samhälle där det offentliga kulturutbudet domineras av tv-idoler och listmusik.
Jag frågar om det finns några risker med att eftersträva folklighet. Alla tre svarar omedelbart nej, det finns inga risker. Så länge man inte gör våld på de klassiska musikstyckena så finns det i sig inget som är riskfyllt eller dåligt med att vara folklig. Men gränsen går vid att göra teknoversioner av klassisk musik. I övrigt ser de inget fel med att förklara för en ovan publik, utan att klappa dem på huvudet, vad musiken handlar om.
Det brandtal från Katarina som kom att avsluta vårt samtal är kanske vad som bäst sammanfattar gruppens relation till sin konstart och till sin publik: Kultur är genomsyrande i samhället (”En man som kör långtradare varje dag utövar också kultur”), eller borde åtminstone vara det. Att särskilja kulturen från resten av samhället är som att hugga av en arm av samhällskroppen.