White Lies

Det första som möter mig när jag anländer till Norrköpings centralstation med tåg torsdagen den 26:e juni är informationen om att bussar och spårvagnar är inställda till och från Bråvallafestivalen som arrangeras av tyska FPK Scorpio på ett gammalt flygfält strax utanför centrala Norrköping på grund av strejk. En fem kilometer lång promenad följer.

Väl på plats är det svårt att tro att detta är en festival som arrangeras av en så stor aktör som Scorpio ändå är; bandutlämningen är oväntat ineffektiv, trots valet att bara låta besökare som köpt tredagars-biljett med camping hämta ut kvällen innan, och bara de med tredagars-biljett och torsdagsbiljett hämta ut denna första dag. Mycket otroligt! Och även om det såklart inte rör den gemene besökaren så tog det ändå oväntat lång tid för oss journalister att hämta ut våra presspass, trots att det bara var ett tjog skribenter i kön tog det ändå en timme. Därav fick jag höra Eldkvarn-konserten från den kön. Långtifrån optimalt. Detta är alltså någonting arrangörerna kan förbättra på alla sätt och vis till nästa år.

På den röda, en av totalt sex scener (varav två är belägna i gamla hangarer), scenen framträder sedan Miriam Bryant som slog igenom tidigare i år med debutalbumet Raised in Rain där hon använder sin änglalika röst för att hamra igång publiken som med ett ryck vaknar till. Som trollbundna av hennes sång vaggar hon senare varenda åhörare in i en sorts trans där hennes låtmaterial blir ledsagaren till en smått magisk spelning. Om något bevisar hon att hon är värd all hype, och att hon är större än sin hit Finders Keepers. Vilket alltid är ett gott omdöme.

På samma scen spelar senare Charli XCX – som skrev den otroliga hiten I Love It som hon gav bort till Icona Pop (utan att ångra sig, hon tyckte inte att den passade in på sitt album) – och nog klarar hon sig gott utan den låten. Efter att ha skrivit låtar åt den världsliga musikeliten har hon samlat material till sitt debutalbum True Romance som producerats av Ariel Reichstadt (som bland annat producerat åt Usher tidigare) och Patrik Berger (som jobbat med bland annat Robyn och Lana Del Ray) – och använder den skrala låtskatten för att skapa dans och fest. Hon lyckas verkligen. Dansen är kaxig och sexig, men aldrig billig. Det är en attityd som går hand i hand med hennes musik.

Även Icona Pop framträde på festivalens första dag, dock på den vita scenen, i lika fina som modernistiska klänningar designade av Ann-Sofie Back – och de öppnar starkt med hitsingeln We Got the World som fångar publiken från första sekund. Och eftersom de inte fixerar sig vid sina synthmaskiner utan dansar på scenen och framför sin egna sång engagerar de också sin publik mer än sedvanliga house-artister som lever på ganska så klena DJ-framträdanden snarare än artistisk spänning. Men de tar sig absolut inte på alltför stort allvar: de slår sig för bröstet (bildligt talat) när de stolt proklamerar att detta är den första svenska festivalspelningen för dem i år – och publiken jublar. Vilket de också gör när duon skriker ut att ”ni förstår inte hur bra det har gått för oss” och sedan följer några helt nya låtar som är delar av den nya stundande skivan som ska släppas senare i år. Dessa blandas också med några äldre som även de skapar feststämning, speciellt som duon skålar mot publiken och därefter tar in fadersgestalten bakom bandet – som får slå på trummorna medans äldre låtar framförs till många förtjusan. Det är nästan så jag tror att Charli XCX ska träda in på scenen när I Love It framförs – men hon uteblir. Det är dock inte till någon fördel då de gör den så fint själva – vilket publiken helt uppenbarligen håller med om. Även också att de är en väldigt produktiv duo som förtjänar all framgång de fått – och att det är fräscht att se dem både blicka bakåt samtidigt som de fokuserar på att fortsätta sin karriär framåt istället för att bara förlita sig gamla låtar och kräma det sista ur dem. Det gör dem svåra, för att inte säga omöjliga, att inte älska.

Från ett stort festivaltält ser jag de framgångsrockarna i Ghost – som brukligt förklär sig i gothiska spökkläder. Och med sina klassiska låtar gör de en väldigt säker spelning, som ändå fungerar bra – speciellt med det fylliga ljudet som gör deras gitarrer och hårda trummor rättvisa. Showen erbjuder dock inte så mycket, och mellansnacket är inte någonting som kommer gå till historien på något sätt. En något platt konsert som helt förlitade sig på det musikaliska – vilket inte helt räcker på en festival som redan från start drar runt 46.000 besökare.

Några som däremot gör en riktig fyllig och intressant show är brittiska White Lies – som jag inte sett framträda sen de agerade förband till Coldplay på Stockholm Stadion 2009 – som först leverar flertalet äldre låtar med en hypnotisk ljusshow som dels förblindar publiken – och dels förminskar bandet till en skugga av en dröm – där de (rent bildligt) tar ett steg tillbaka och helt lyftar fram sitt starka låtmaterial som lockat ett publikhav som inte riktigt för plats i det tält som scenen är placerad i. Flera nya låtar framfördes också – vilket vittnar om en spännande utveckling av bandets sound som går utanför säkra mallar och att de absolut inte stagnerat efter två lika mörka som bombastiskt upplyftande album.

Kvällen avslutar jag, liksom många andra, vid den största scenen: Blue Stage – som då intogs av Rammstein lagom till nattens intåg. Inledningen med de flertalet fyrverkerier som lyser upp hela området är verkligen bara början på den bombastiska scenshow tyskarna bjuder på. Eld sprutar upp på scenen lite titt som tätt, speciellt när sångaren själv klär ut sig till en kock i blodiga kläder och först drämmer den glittriga syntharens huvud i sina instrument (som han spelar på samtidigt som han går på ett springband) och därefter eldar på när han står i en stor plåtskål med sin eldkastare. Att först se hur han brukar våld, och sedan trippar runt likt en ballerina är väldigt komiskt – och tydligt upproriskt mot en stereotypisk mansbild som vanligtvis sprids i media, reklam och filmer. Det är en känsla som också förstärks av när han senare i showen får ner en annan man på alla fyra för att därefter riva av byxorna på honom. Han visar på maktstrukturer och manliga ideal på ett lika kritiskt vis som välsammansvätsat med låtarna som framförs. Speciellt roligt blir det när han dessutom sprutar ut en vit smörja ur en behållare mot samma man – vilket såklart drar tankarna till sperma. Eller när han sjunger om att han har en stor kuk och därefter sprutar konfetti mot publiken ur en penisliknande kanon. Det gör konserten lika explosiv, och estetiskt välformulerad, som intellektuellt berikande. Vilket är lite ovanligt!

Text: Fredrik Gertz