• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

White Lies

White Lies till Berns i november

2 juli, 2013 by Jonatan Södergren

whitelies

London-trion i White Lies återvänder till Sverige för en spelning på Berns i november. Med en spelning på Bråvalla i bagaget och sitt tredje studioalbum Big TV – som följer upp 2011 års Ritual – på ingång är de brittiska depprockarna med en förkärlek för svulstiga arrangemang och bombastika refränger åter i ropet. Den 24 november intar de alltså scenen på Berns i Stockholm.

Här kan du se musikvideon till bandets senaste singel There Goes Our Love Again:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Berns, Big TV, White Lies

Dagbok från en nystartad festival

29 juni, 2013 by Redaktionen

rammstein

Det första som möter mig när jag anländer till Norrköpings centralstation med tåg torsdagen den 26:e juni är informationen om att bussar och spårvagnar är inställda till och från Bråvallafestivalen som arrangeras av tyska FPK Scorpio på ett gammalt flygfält strax utanför centrala Norrköping på grund av strejk. En fem kilometer lång promenad följer.

Väl på plats är det svårt att tro att detta är en festival som arrangeras av en så stor aktör som Scorpio ändå är; bandutlämningen är oväntat ineffektiv, trots valet att bara låta besökare som köpt tredagars-biljett med camping hämta ut kvällen innan, och bara de med tredagars-biljett och torsdagsbiljett hämta ut denna första dag. Mycket otroligt! Och även om det såklart inte rör den gemene besökaren så tog det ändå oväntat lång tid för oss journalister att hämta ut våra presspass, trots att det bara var ett tjog skribenter i kön tog det ändå en timme. Därav fick jag höra Eldkvarn-konserten från den kön. Långtifrån optimalt. Detta är alltså någonting arrangörerna kan förbättra på alla sätt och vis till nästa år.

På den röda, en av totalt sex scener (varav två är belägna i gamla hangarer), scenen framträder sedan Miriam Bryant som slog igenom tidigare i år med debutalbumet Raised in Rain där hon använder sin änglalika röst för att hamra igång publiken som med ett ryck vaknar till. Som trollbundna av hennes sång vaggar hon senare varenda åhörare in i en sorts trans där hennes låtmaterial blir ledsagaren till en smått magisk spelning. Om något bevisar hon att hon är värd all hype, och att hon är större än sin hit Finders Keepers. Vilket alltid är ett gott omdöme.

På samma scen spelar senare Charli XCX – som skrev den otroliga hiten I Love It som hon gav bort till Icona Pop (utan att ångra sig, hon tyckte inte att den passade in på sitt album) – och nog klarar hon sig gott utan den låten. Efter att ha skrivit låtar åt den världsliga musikeliten har hon samlat material till sitt debutalbum True Romance som producerats av Ariel Reichstadt (som bland annat producerat åt Usher tidigare) och Patrik Berger (som jobbat med bland annat Robyn och Lana Del Ray) – och använder den skrala låtskatten för att skapa dans och fest. Hon lyckas verkligen. Dansen är kaxig och sexig, men aldrig billig. Det är en attityd som går hand i hand med hennes musik.

Även Icona Pop framträde på festivalens första dag, dock på den vita scenen, i lika fina som modernistiska klänningar designade av Ann-Sofie Back – och de öppnar starkt med hitsingeln We Got the World som fångar publiken från första sekund. Och eftersom de inte fixerar sig vid sina synthmaskiner utan dansar på scenen och framför sin egna sång engagerar de också sin publik mer än sedvanliga house-artister som lever på ganska så klena DJ-framträdanden snarare än artistisk spänning. Men de tar sig absolut inte på alltför stort allvar: de slår sig för bröstet (bildligt talat) när de stolt proklamerar att detta är den första svenska festivalspelningen för dem i år – och publiken jublar. Vilket de också gör när duon skriker ut att ”ni förstår inte hur bra det har gått för oss” och sedan följer några helt nya låtar som är delar av den nya stundande skivan som ska släppas senare i år. Dessa blandas också med några äldre som även de skapar feststämning, speciellt som duon skålar mot publiken och därefter tar in fadersgestalten bakom bandet – som får slå på trummorna medans äldre låtar framförs till många förtjusan. Det är nästan så jag tror att Charli XCX ska träda in på scenen när I Love It framförs – men hon uteblir. Det är dock inte till någon fördel då de gör den så fint själva – vilket publiken helt uppenbarligen håller med om. Även också att de är en väldigt produktiv duo som förtjänar all framgång de fått – och att det är fräscht att se dem både blicka bakåt samtidigt som de fokuserar på att fortsätta sin karriär framåt istället för att bara förlita sig gamla låtar och kräma det sista ur dem. Det gör dem svåra, för att inte säga omöjliga, att inte älska.

Från ett stort festivaltält ser jag de framgångsrockarna i Ghost – som brukligt förklär sig i gothiska spökkläder. Och med sina klassiska låtar gör de en väldigt säker spelning, som ändå fungerar bra – speciellt med det fylliga ljudet som gör deras gitarrer och hårda trummor rättvisa. Showen erbjuder dock inte så mycket, och mellansnacket är inte någonting som kommer gå till historien på något sätt. En något platt konsert som helt förlitade sig på det musikaliska – vilket inte helt räcker på en festival som redan från start drar runt 46.000 besökare.

Några som däremot gör en riktig fyllig och intressant show är brittiska White Lies – som jag inte sett framträda sen de agerade förband till Coldplay på Stockholm Stadion 2009 – som först leverar flertalet äldre låtar med en hypnotisk ljusshow som dels förblindar publiken – och dels förminskar bandet till en skugga av en dröm – där de (rent bildligt) tar ett steg tillbaka och helt lyftar fram sitt starka låtmaterial som lockat ett publikhav som inte riktigt för plats i det tält som scenen är placerad i. Flera nya låtar framfördes också – vilket vittnar om en spännande utveckling av bandets sound som går utanför säkra mallar och att de absolut inte stagnerat efter två lika mörka som bombastiskt upplyftande album.

Kvällen avslutar jag, liksom många andra, vid den största scenen: Blue Stage – som då intogs av Rammstein lagom till nattens intåg. Inledningen med de flertalet fyrverkerier som lyser upp hela området är verkligen bara början på den bombastiska scenshow tyskarna bjuder på. Eld sprutar upp på scenen lite titt som tätt, speciellt när sångaren själv klär ut sig till en kock i blodiga kläder och först drämmer den glittriga syntharens huvud i sina instrument (som han spelar på samtidigt som han går på ett springband) och därefter eldar på när han står i en stor plåtskål med sin eldkastare. Att först se hur han brukar våld, och sedan trippar runt likt en ballerina är väldigt komiskt – och tydligt upproriskt mot en stereotypisk mansbild som vanligtvis sprids i media, reklam och filmer. Det är en känsla som också förstärks av när han senare i showen får ner en annan man på alla fyra för att därefter riva av byxorna på honom. Han visar på maktstrukturer och manliga ideal på ett lika kritiskt vis som välsammansvätsat med låtarna som framförs. Speciellt roligt blir det när han dessutom sprutar ut en vit smörja ur en behållare mot samma man – vilket såklart drar tankarna till sperma. Eller när han sjunger om att han har en stor kuk och därefter sprutar konfetti mot publiken ur en penisliknande kanon. Det gör konserten lika explosiv, och estetiskt välformulerad, som intellektuellt berikande. Vilket är lite ovanligt!

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bråvalla, Charli XCX, Ghost, Icona pop, Miriam Bryant, Rammstein, White Lies

Lyssna: White Lies – Getting Even

4 juni, 2013 by Jonatan Södergren

whitelies

London-trion White Lies, som du bland annat kan se på Bråvalla i sommar, släpper sitt tredje album Big TV via Fiction Records den 12 augusti. Ledsingeln There Goes Our Love Again ges ut den 5 augusti, men redan nu kan du förhandslyssna på albumspåret Getting Even.

Så här ser albumets låtlista ut:

1. Big TV
2. There Goes Our Love Again
3. Space I
4. First Time Caller
5. Mother Tongue
6. Getting Even
7. Change
8. Be Your Man
9. Space II
10. Tricky to Love
11. Heaven Wait
12. Goldmine

Du kan lyssna på Getting Even här:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Getting Even, White Lies

Fem nya namn till Bråvalla

13 februari, 2013 by Jonatan Södergren

whitelies

Brittiska trion i White Lies är ett av fem nya namn som är klara för Bråvalla i sommar. Även The Gaslight Anthem, Dada Life, Nicky Romero och Albin Myers ansluter sig till Norrköpngsfestivalens line-up.

White Lies slog igenom med sitt debutalbum To Lose My Life som gavs ut för fyra år sedan. Sedan dess har de hunnit ge ut ytterligare en skiva i form av 2011 års Ritual.

Så här skriver Bråvalla om White Lies på sin hemsida:

“1978 upptäckte Chris Parry en talangfull ung trio som spelade en mörkare postpunk med litterära referenser. Trion var The Cure och signades omgående av Parry till hans nystartade Fiction Records, och starten på en enastående karriär var ett faktum. Spola fram i tiden till 2009, 31 långa år senare när ytterligare en ung trio med en förkärlek till livets skuggsidor knöts till just Fiction Records.

Den här gången hette bandet White Lies, och med debuten ‘To Lose My Life’ slog de igenom med sin magnifikt gothiga postpunk ämnad för arenor. Albumet åtföljdes av tunga utmärkelser som årets bästa nya band av auktoritetstidningar som Q Magazine och MOJO, och när bandet spelade på Berns i Stockholm samma år yrde lovorden likt ett konfettiregn på en Coldplaykonsert.

White Lies följde upp succédebuten med skivan ‘Ritual’, som var ett steg längre in i uppbrott, frustration och dunkla livsöden, allt storslaget och romantiskt orkestrerat. I låtar som ‘Strangers’ och ‘Bigger Than Us’ brister Harry McVeigh ut i refränger som gjorda för att eka ut över enorma publikmassor, medan en mer intim och nästan bedjande ton framträder i t.ex. ‘The Power & The Glory’.

Det är i motsatsförhållandet som White Lies kärna och styrka ligger, i sättet de låter eftertänksamma och djupa texter bäddas in i allsångsvänliga melodier, hur de i produktionen låter industriella element möta fjäderlätta gitarrslingor och synthmattor- i deras strävan att finna hopp i hopplösheten. Ett tredje album är utlovat att se dagens ljus under sommaren, precis som ett besök hos oss på Bråvalla Festival.”

Sedan tidigare är bland annat Rammstein, Green Day och Avicii klara för festivalen som pågår mellan den 27 och den 29 juni.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bråvalla, Dada Life, The Gaslight Anthem, White Lies

Washed Out är perfektion och Morrissey är trollbindande men White Lies är tråkiga (Hultsfred)

17 juli, 2011 by Jonatan Södergren

Band: Washed Out
Scen: Red Stage
Betyg: 5

Debutskivan Within and Without fick 8,3 i betyg av Pitchfork, så det var obligatorisk närvaro på Red Stage när chillwave-pionjären Ernest Greene gjorde sin första spelning i Sverige med Washed Out. Efter spelningen på Hultsfredsfestivalen kan jag, som så många andra musikälskare tidigare, slå fast att det här är det intressantaste som hänt musikvärlden sedan Animal Collective

Faktum är att chillwaven med största sannolikhet är här för att stanna. Det känns som att den genomgående trenden inom dagens musikklimat är att låta syntarna dominera och ju fler band som väljer att ta avsteg från det gitarrbaserade desto bättre.

Jämfört med på skivan så är låtarna inte alls lika lågmälda live. Även om en av låtarna heter just Soft så speglar det bara konserten i ordets mest positiva bemärkelse. Washed Out är perfektion och avslutningen med Eyes Be Closed var ren och skär magi helt enkelt.

Band: White Lies
Scen: Green Stage
Betyg: 2

White Lies var återigen på svensk mark, den här gången med en ny skiva i bagaget. Men tyvärr var sångaren Harry McVeighs nya hårfärg mörkare än bandets nya låtar som enbart kändes tråkiga, stela och känslolösa. Konserten inleddes med Farewell to the Fairground från debutskivan och även To Lose My Life avfyrades rätt så tidigt. Av de nya låtarna var det bara Bigger Than Us som kom undan med någon form av värdighet.

Band: Morrissey
Scen: Green Stage
Betyg: 4

Föga förvånande hade de flesta av festivalens tiotusen-nånting besökare samlats vid Green Stage för att se helgens största akt Morrissey spela låtar från hela sin karriär. Han bjussade på en hel del klassiska The Smiths-låtar, bland annat Panic som han öppnade konserten med och i refrängen ville alla vara med och hänga DJ:n.

I Know it’s Over var trollbindande, Meat is Murder mäktig och efter kvällens sista låt This Charming Man ville ingen att det skulle ta slut – dessutom har Moz även en gedigen solokarriär att plocka låtar ur. Låtar som Everyday Is Like Sunday, The First of the Gang to Die och Irish Blood, English Heart är ju riktiga indieklassiker.

Det faktum att nya låten People Are The Same Everywhere tillhör kvällens höjdpunkter tyder på att Morrissey, snart trettio år in i sin karriär, lyckats förbli intressant. Jag tror det har att göra med sångarens lika distinkta som oefterhärmliga röst samt motsägelsefullheten och kompromisslöheten i hans uttalanden. Vi kan uppskatta skönheten i hans musik och ironin i hans åsikter men vi kommer aldrig riktigt kunna förstå oss på honom.

Av de nya låtarna var Action Is My Middle Name tråkigast. Även den omotiverade covern på Satellite of Love (från Lou Reeds mest klassiska skiva Transformer från 1972) var ett lågvattenmärke. Förutom de två låtarna var konserten ett prov på gubbrock när den är som bäst och Morrissey gick av scenen med att vänligt tacka oss svenskar för vår naturliga skönhet.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hultsfredsfestivalen, Morrissey, Washed Out, White Lies

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Filmrecension:

Om Inga Titel: Om Inga Betyg: 3 Visas på … Läs mer om Filmrecension:

Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Mike Rosenberg, känd under artistnamnet … Läs mer om Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in