White Lies består av Harry McVeigh på sång, Charles Cave på bas och Jack Lawrence-Brown på trummor. För två år sedan slog de igenom med To Lose My Life och den sjuttonde januari släpps deras efterlängtade uppföljare Ritual.
Trots ryktet om att de skulle vara en dyster grupp visade sig bandmedlemmarna vara överraskande charmiga och humoristiska.
Inför släppet av deras nya skiva hade de brittiska depprockarna en pressdag i Stockholm och Kulturbloggen fick träffa hela gruppen för en intervju.
Hur tror ni att er nya skiva kommer bli mottagen av fansen?
Harry: Jag är positivt pessimistisk och försöker hålla mig realistisk till hur vår musik kommer bli mottagen. Vi ser fram emot släppa den nya skivan, och det ska bli spännande att höra folks reaktioner, men det är omöjligt att förutse hur den kommer bli mottagen.
Skiljer den sig från er första skiva?
Harry: Den är väldigt annorlunda men har fortfarande kvar sina rötter i vad vi står för. Jag skulle säga att Ritual är mer ambitiös och fulländad vilket är en naturlig utveckling.
Man brukar prata om ”den svåra andra skivan”, kände ni någon press när ni arbetade med den nya skivan?
Charles: Den var faktiskt betydligt enklare att göra. Vi förvandlade framgångarna med To Lose My Life till frihet och möjligheter istället för begränsningar.
Harry: Vi såg det som en chans att göra precis vad vi ville för att det ändå skulle finnas folk där ute som var intresserade.
Charles: Varifrån kommer ens det där påhittet om ”den svåra andra skivan”. Det är något som journalister har hittat på och det är bara för de aldrig har gjort en andra skiva.
Harry: Fast många band vars debutskivor varit en succé har gått vidare och gjort en misslyckad andra skiva. Jag tror Glasvegas kan bli ett sådant exempel.
Hur var det att arbeta med Alan Moulder?
Harry: Väldigt trevligt för han är inte riktigt som andra musikproducenter och dessutom är han ett fan av bandet. Efter att han hade mixat vår första skiva gav han oss en rad komplimanger så det var ett naturligt val att han skulle få producera den nya skivan.
Jack: Han delar vårt sinne för humor så det var hela tiden en bra atmosfär.
Kan ni berätta om Bigger Than Us som är den första singeln från skivan?
Charles: Det var en självklarhet att Bigger Than Us skulle bli den första singeln från skivan eftersom det är den bästa inkörsporten. Även om låten är konventionell i sin struktur så tycker jag att den innehåller några av våra starkaste melodier.
Hur går det till när ni skriver låtar?
Harry: Det är en rätt så konventionell process, speciellt på den här skivan. Först samlades vi i mitt hus och skrev demos. Därefter gick vi relativt omgående in i studion och spelade in skivan vilket tog sex veckor.
Vad inspirerar er att skriva låtar?
Harry: Jag tror det är vår kärlek till musiken – det är världens bästa jobb. Att kunna leva på musiken har varit min ambition sedan jag var liten.
Charles: Om du gillar pengar skaffar du ett jobb på en bank och om du gillar ungar skaffar du barn. Om du inte bill ha ett riktigt yrke blir du musiker.
Har ni några favoritlåtar från den nya skivan?
Charles: The Power & The Glory gillar jag skarpt. Den får mig att tänka på vad vi kan göra framöver.
Jack: Den låten jag gillar mest att spela live är Strangers och min favoritlåt på skivan är, för tillfället, en låt som heter Turn the Bells fast det ändras hela tiden.
Harry: Jag gillar den sista låten på skivan, Come Down, för att den är annorlunda från våra andra låtar.
När ni slog igenom 2009 kändes det som att ni kom från ingenstans – när insåg ni att ni kunde bli så här framgångsrika?
Harry: När vi såg schemat för resten av året. Vi har jobbat hårt för att bibehålla framgångarna genom att hålla bra konserter och skriva bra låtar.
Innan White Lies bildades spelade ni tillsammans under namnet Fear of Flying. Vad är skillnaden mellan White Lies och Fear of Flying?
Harry: Till att börja med så var vi ett mycket yngre och räddare band. Vi var en sämre version av White Lies; vi var inte lika bra på att skriva låtar, vi var inte lika bra på våra instrument och vi var inte lika bra live.
Hur länge hade ni spelat ihop innan ni bytte namn till White Lies?
Charles: Den första inkarnationen av bandet började när vi var femton år, så det har alltid varit vi tre.
Hur lärde ni känna varandra?
Jack: Mina och Charles föräldrar var bekanta så vi har var vänner sedan barnsben och i högstadiet lärde jag känna Harry.
Harry: Det korta svaret på den frågan är i skolan.
När började ni spela musik?
Charles: Jag har haft ett intresse för musik så länge jag kan minnas. Min pappa brukade spela upp kassettband för mig och när jag var tio år började jag spela piano och klarinett.
Harry: Jag började när jag var sex år och har aldrig riktigt lämnat det. Förutom gitarr och keyboard kan jag spela fiol och theremin.
Jack: Jag och Charles brukade gå till en musikskola på helgerna där vi fick lära oss att spela instrument av fantastiska lärare så jag har spelat saxofon, piano och xylofon.
Charles: Jag spelade också xylofon i min skolorkester. Det är faktiskt knepigare att spela än vad det verkar.
Vilka är era musikaliska influenser?
Charles: De som fick mig att vilja plocka upp en gitarr var Black Sabbath.
Harry: På den här skivan har vi framför allt influerats av Nine Inch Nails och Tears for Fears.
Charles: Men man påverkas av olika saker från dag till dag. Ibland upptäcker man något gammalt band man inte hört tidigare och påverkas av det. Musik är en dyr och beroendeframkallande hobby.
Ni kommer tillbaka till Sverige för en spelning på Cirkus den 28:e februari, vad kan vi förvänta oss av konserten?
Harry: Vi ser fram emot att spela i Sverige igen. Senast vi var här spelade vi på Berns, som vi tyckte var en vacker lokal, men vi har hört är att Cirkus ska vara ännu vackrare.
Charles: Det kommer i alla fall garanterat vara en snygg publik.
Jack: Antagligen kommer det vara vår snyggaste konsert på hela året.
Charles: Det kommer vara ett gig fyllt med passionerade, aggressiva män och vackra, blonda kvinnor som ser ut som sjöjungfrur. Det enda stället som möjligtvis har en bättre publik är Island för där har männen mer skägg.
På turnén har ni med er Crocodiles som förband. Är ni vänner med dem?
Harry: Inte än men vi kommer att bli det eftersom vi i grund och botten betalar för att de ska vara vänner med oss.
Charles: Det är viktigt för oss att våra förband ska känna sig som jämbördiga, även om det är vi som står som huvudakt, för jag minns hur det var när vi brukade vara förband. De banden man kommer ihåg senare är de som har varit trevliga och behandlat en med respekt.