Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Ride: ”De bästa banden är ofta ganska begränsade”

by

ride

Tjugo år efter deras senaste spelning är ett av 90-talets främsta band inom shoegaze-genren tillbaka. Ride bildades av Steve Queralt (bas), Andy Bell (gitarr), Mark Gardener (sång) och Loz Colbert (trummor) i Oxford 1988, och hann med att släppa fyra album innan de splittrades åtta år senare. Nu är de tillbaka och i sommar kan du bland annat se dem på Primavera Sound och Coachella. Kulturbloggen mailade lite med Andy Bell.

Det har ryktats om en Ride-återförening i flera års tid nu. När började idén att återförenas faktiskt ta form?

– Egentligen handlade det om att vi alla hade tid i våra scheman, och huvuden, vid rätt tidpunkt.

Hade band som My Bloody Valentine och Slowdive någon inverkan på ert beslut att återförenas?

– Jag har sett flera av mina favoritband återförenas under de senaste åren. The Stone Roses, The La’s och My Bloody Valentine var de tre som verkligen fick mig att fundera. Jag hade en sådan fantastisk känsla under de konserterna, att bara höra deras musik igen på ett sätt jag aldrig trodde skulle hända. Och att dela den känslan med dina vänner, det är en viktig del. På samtliga av de konserterna jag nämnde tror jag att jag sprang in i folk jag inte hade träffat sedan de ursprungliga spelningarna. All den glädjen. All den fantastiska musiken. Det får dig att tänka – varför inte? Innan de banden hade återförenats tänkte jag att risken för besvikelse var för stor. Men på sistone har det visat sig att jag haft fel på den fronten.

Har ni fyra i bandet hållit kontakten genom åren?

– Litegrann. Mark och Loz har jag förmodligen träffat någon gång om året. Steve, inte fullt så ofta.

Du har spelat i Oasis och Beady Eye – och på så sätt fått ännu mer erfarenhet från att spela live – medan Mark har jobbat en hel del med produktion. Tror du att det kommer påverka era spelningar?

– Utöver produktionen så har ju Mark gett akustiska spelningar runtom i världen, så han har hållit igång på den fronten han med. Till och med Steve, som inte ägnat sig så mycket åt musik de senaste tjugo åren, har haft väldigt lätt att hitta tillbaka.

Vad har Loz och Steve gjort sedan Ride splittrades?

– Det här är vad jag vet: Steve tog ett vanligt jobb när Ride splittrades, där jobbar han fortfarande, men inte så länge till antar jag; Loz har spelat i flera olika band och har även tagit en examen i musikteori.

Hur var första repet efter att ni hade bestämt er för att återförenas? Var det några låtar ni kom ihåg bättre än andra?

– På första repet ville jag inte spela någonting gammalt. Ville inte fastna i det. Jag var mer intresserad av om det fortfarande fanns en gnista. En känsla mellan oss som kan ge upphov till ögonblick såsom Grasshopper (en improviserad b-sida från 1992). Och jag kan säga att det fanns mer än en gnista!

Finns det några tankar på att skriva nytt material?

– För just den här återföreningen kände vi att vi ville hylla perioden mellan 1990 och 1992. Det kan komma att smyga sig in någon senare låt, men majoriteten kommer definitivt vara de tidiga sakerna. Det kommer tillbaka fina minnen. Om vi känner för det hoppas jag att vi under turnén kommer kunna spela in soundchecks som vi senare kan utveckla. Det var så vi skrev Leave Them All Behind, under ett soundcheck i Amsterdam någon gång 1991. Om vi kan göra det så kanske det leder till ny musik. Vem vet? Så länge det kommer naturligt.

Jag gissar att återvända till låtar som Chelsea Girl och Drive Blind som skrevs på 80-talet också innebär att återvända till minnen från den perioden. Blickar ni någonsin tillbaka till den tiden och känner nostalgi?

– På sistone, eftersom vi hängt en del i Oxford, har vi sprungit in i gamla vänner från den tiden. Men det är inte så mycket nostalgi som att försöka komma ikapp med vad alla haft för sig under de här åren och lära känna deras barn. Livet stannar aldrig. Jag sitter inte och tänker på den gamla musiken. På det sättet har jag inte förändrats. När det kommer till min musik, lyssnar jag bara på det som inte har släppts än!

Ride började som ett shoegaze-band men bytte gradvis musikalisk riktning. När du ser tillbaka idag, är det något steg i bandets utveckling du önskar att ni hade gjort annorlunda?

– Första halvan av vår produktion är så mycket bättre än andra halvan. I början definierades vi av våra musikaliska begränsningar, och vad vi gjorde fungerade väldigt väl på grund av det. Sedan blev vi för självmedvetna, försökte utvecklas och ta in stilar vi i själva verket inte var bra på. Shoegaze-soundet fungerade till vår fördel, och när det är så kan det kännas som att bandet är oslagbart. Så fort du ser en spricka i ett bands musikaliska rusting, kan det verkligen förstöra hur du känner för det bandet. De bästa banden är ofta ganska begränsade och specifika.

Senast ni spelade live som Ride var 1995. Innan ni ger er ut på turné, och spelar på festivaler som Coachella och Primavera Sound, så kommer ni göra en akustisk välgörenhetsspelning i London.

– Det blev bara så. Det var den senaste konserten som bokades. En sista-minuten-grej. Och det är för en bra sak, War Child. Så vi tackade gladeligen ja. Dessutom hjälper det oss att förberedda oss inför de kommande konserterna.

På senare tid har filmer som Upside Down och Beautiful Noise vänt blicken till shoegaze-scenen. Tror du det har bidragit till att folk idag har en annan uppfattning om shoegaze jämfört med hur det var då?

– Det har nog hjälpt. Jag har bara sett Upside Down, men det är klart att sådana saker hjälper till att sprida ordet.

Många nya band hämtar inspiration från shoegaze-scenen. Kan du ibland höra ekon av Ride när du lyssnar på ny musik?

– Ja, fast det är snarare så att jag känner att många nya band gör musik som jag kan relatera till. Jag känner mig bekväm i paletten de använder musikalisk. Det känns som att det som influerade Ride även influerar de här nya banden. Vi delar samma musikaliskt arv, och av någon anledning verkar det som att det soundet har klarat tidens gång rätt bra.

Vilka nya band lyssnar du på?

– Nya saker – Panda Bear, Blood Orange, Warpaint, Arctic Monkeys, Brian Jonestown Massacres nya album, saker som Tame Impala, Jagwar Ma, DIIV, Daniel Avery, Erol Alkan, det finns massa bra band där ute.

Kan du berätta lite om din relation till Stockholm och svensk musik?

– Jag har en bra relation till Stockholm. Det är en stad jag känner mig bekväm i, och ofta återvänder till eftersom mina två äldsta barn, Leia (16) och Leon (11), bor där. Jag har själv bott där i sju år, så jag kan staden. Magnus Carlson och Robert Placzsyck är två av mina bästa vänner. Jag älskade att vara del av deras klubb Bangers and Mash. Musikaliskt och stilmässigt har Stockholm alltid varit före, ibland till och med före London, och jag är ett fan av flera svenska band. Speciellt Fever Ray. Det albumet är fantastiskt! Min dotter visade det för mig. Det är hon [Karin Dreijer] från The Knifes solo-projekt. Jag skulle älska om Ride kunde göra en cover på When I Grow Old. Det skulle vara coolt!

Shura: ”Det var som Djungelboken fast mindre vänligt”

by

shura

Shura, eller Aleksandra Denton som hon egentligen, slog förra året igenom med sin synthdrivna blandning av R&B och 80-talspop. Med blott tre låtar i ryggen var hon med när BBC presenterade nomineringarna till sin prestigefyllda Sound of 2015-lista. Nu är hon aktuell med en spelning på Red Bull Music Academy-scenen på Sonár Stockholm, som äger rum på Waterfront mellan den 13 och den 14 februari. Kulturbloggen fick en Skype-intervju med henne inför Sverige-besöket.

Stämmer det att du har jobbat med att sköta pumor i Amazonas?

– Yeah, när jag reste runt i Sydamerika ett halvår gjorde jag en månads voluntärarbete i jungeln. Då hände det att jag fick jobba med en puma. Vissa arbetade med apor, andra med konstiga små amarillo-varelser. Du kunde jobba med massa olika djur. Jag hade tur — det görs ett urval beroende på hur fit du är och vilken personlighet du har – och de tyckte jag skulle passa ihop med en puma. Så det stämmer, ryktena är sanna.

Det låter helt fantastiskt!

– Men inbland kunde det bli riktigt läskigt. Jag menar, du tror att pumorna ska vara läskiga på grund av deras tänder och klor, men aporna kunde vara ondskefulla. Det var särskilt en apa du var tvungen att undvika. Om du såg honom var du tvungen att springa och gömma dig! Han stal matpackning, slog folk i knät, en gång försökte han till och med dra ut min näsring. Det var som Djungelboken fast mindre vänligt.

Att gå ut med en puma, är det som att gå ut med hunden?

– Definitvt inte, med en hund är det du som styr takten medan vi var fysiskt sammankopplade, jag hade på mig en sele. Uppenbarligen är pumor bra på att vandra i djungeln. En människa är inte fullt så bra. En gång sprang han ner för en kulle, jag ramlade och försökte greppa tag om ett träd, men det hade taggar så jag rev upp handen. Och om en puma bestämmer sig för att sova i fyra timmar finns det inget du kan göra för att få den att vakna. Du kan bara sitta där och bli biten av myggor och vänta på att puman ska bestämma sig för att den vill gå hem.

När väcktes ditt intresse för musik? När började du skriva egna låtar?

– Jag började spela gitarr när jag var tretton. Eftersom min pappa spelade bad jag honom lära mig. Det var även då jag började skriva låtar. De var urkassa, men jag var aldrig intresserad av att spela andras låtar. Jag menar, jag älskade att lyssna på musik, men jag såg ingen poäng i att lära mig andras låtar. Jag ville skriva mina egna. Musik betydde så mycket för mig och jag ville betyda lika mycket för någon annan. Musik påverkade mig så starkt känslomässigt och jag ville också kunna påverka andra människor. Inte för att jag lyckades, de första tre åren handlade det mest om typisk tonårsångest – mitt-liv-suger-fast-ändå-inte. När jag var sexton stod jag på scen för första gången och började intressera mig av inspelning. Jag hade en minidisc hemma, min pappa använde den för att spela in låtar på skoj, så jag beslag tog den, och den lämnade inte mitt rum förrän jag flyttade iväg för att börja på universitetet.

Växte du upp i en kreativ familj?

– Min pappa gör dokumentärfilmer, men han spelade mycket gitarr för oss när vi var små. Jag tror han skulle vilja bli musiker – på sätt och vis är han det – för han brukar själv göra musiken till sina dokumentärer. Min mamma är skådespelerska, min storebror brukade DJ:a och min tvillingbror sjung och dansade. Så det var en kreativ familj. En bra miljö; det var aldrig konstigt om du låste in dig på rummet i sex timmar bara för att spela in en låt.

Du föddes i Ryssland…

– Det gjorde jag faktiskt inte! Av någon står det på internet att jag föddes i Moskva, men jag föddes i London. Det är lite roligt. Det är väl en myt som kommer ifrån att jag är halvryss. Men jag reste dit flera gånger under min uppväxt.

Växte du upp med ryska traditioner i hemmet?

– Jag växte upp med rysk mat. I skolan tyckte folk att jag och min tvillingbror Nick var konstiga eftersom vi levde i vår egen värld. Ibland försöker du bete dig normalt när folk tycker att du är konstig, men vi bestämde oss för att bli ännu konstigare eftersom det ändå inte fanns något hopp för oss. Vi var – och är fortfarande – väldigt stolta över vårt ursprung. Jag kommer ihåg att jag brukade gå till skolan iförd rysk fotbollströja och en halsduk med ryska flaggans färger. Det roliga är att jag känner mig väldigt engelsk när jag är i Ryssland, jag passar inte riktigt in någonstans.

Din genombrottslåt Touch släpptes för ungefär ett år sedan, blev du förvånad över vilket mottagande låten fick på internet?

– Självklart, jag tyckte låten var bra och trodde att folk skulle gilla den — att den kanske skulle få 10.000 lyssningar på ett år, vilket skulle varit mer än någon annan låt jag gjort tidigare — men jag kunde aldrig föreställa mig att det som hände skulle hända. Att musikvideon skulle få över fem miljoner visningar, att jag skulle sajnas av ett majorbolag. Jag är fortfarande chockad, jag försöker fortfarande fatta vad som hänt. Försöker vänja mig vid tanken att det här är mitt jobb nu och inte bara något jag gör för att jag tycker det är kul.

Sedan dess har du även släppt Just Once och Indecision, den sistnämnda var med i vår lista över förra årets bästa låtar. Kan du berätta någon rolig anekdot kring hur den låten kom till?

– Det finns ett roligt Sverigerelaterat faktum. De första tio sekunderna hörs ett konstigt ”aaaaah”, det är en fältinspelning jag gjorde på gatorna i Stockholm. Det är ett litet barn som skriker på sin förälder. Så det där gatuljudet som går genom hela låten är faktiskt upptaget i Stockholm, eftersom jag var där en helg för att träffa en producent.

Än så länge har alla dina låtar delat den här en 80-talsdoftande ljudbilden som gjort att du liknats vid artister som Madonna och Cyndi Lauper. Vart tror du ditt sound kommer ifrån? Växte du upp med den typen av musik?

– Madonna spelades helt klart väldigt mycket i huset när jag var liten. Jag minns att vi hade det här VHS-bandet, The Immaculate Collection, med alla hennes musikvideos. Mellan alla Disney-filmer brukade jag och min tvillingbror sitta och titta på Madonnas musikvideos. Jag idoliserade henne. Hon utgjorde en stor del av min barndom och fortsätter att vara en inspirationskälla idag, även om jag aldrig trodde att jag skulle göra popmusik på det sättet. Jag förvånas konstant av vad det är jag håller på med. Men hon var definitivt i huset — alltså inte fysiskt, hur häftigt hade det inte varit om hon faktiskt var i mitt hus?

Lyssnar du fortfarande på den typen av musik eller vad inspireras du av idag?

– Jag lyssnar fortfarande på 80-talsmusik, men jag har en väldigt eklektisk smak. Mitt favoritalbum från förra året är The War on Drugs, vilket kanske inte är något du skulle gissa när du hör min musik, men jag inspireras av alla genrer och förhoppningsvis framgår det när jag släpper ett album. Det är inte bara 80-talsmusik; det är även shoegaze, electronica och indiemusik. Förhoppningsvis kommer även de influenserna att framgå.

Kretsar dina texter kring några återkommande teman? Touch tar till exempel upp efterdyningarna av ett förhållande.

– Jag lider nog av samma sjukdom som många andra låtskrivare som enbart skriver om hjärtesorg. Som tur är har jag skrivit ett par låtar som handlar om andra saker ockå. Film är en stor inspirationskälla. Som musiker är det ett sätt att koppla av och komma ifrån studiomiljön. Mitt sovrum är min studio, så det är trevligt att komma iväg till bion och se något annat. Jag såg nyligen Interstellar och grät igenom hela filmen. Sedan skrev jag en låt om de teman jag tog med mig därifrån: livet, tid, familjen och kärlek.

Kan du berätta lite om dina spelningar? Du spelade på Pitchfork Paris i höstas och nu är du aktuell med en spelning på Sónar Stockholm. Vad har du lärt dig sedan dess?

– Min främsta lärdom är att du kan göra misstag utan att världen går under. Du kommer inte dö. Jag var så nervös inför spelningen på Pitchfork Paris. Pitchfork är en stor blogg jag aldrig trodde att jag skulle bli omnämnd i. Jag trodde aldrig att jag skulle få spela på en av deras festivaler. Det som är bra är att folk inte känner till hälften av låtarna jag spelar, det är spännande. Utöver förväntningarna på Touch, Just Once och Indecision är det bara folk som upptäcker mig.

Låtarna publiken inte har hört än, behandlar du dem annorlunda från de tre du har släppt ifrån dig?

– Det finns ett element av nervositet eftersom du vill att folk ska tycka om dem låtarna också. Men de är också mer spännande. En publik är inte bra på att gömma sina känslor, antingen så gillar de det eller så gör de det inte. Det skapar ett spännande ögonblick. Jag vet att de som kommer på mina spelningar förväntar sig att få höra Touch, så när jag avslutar med White Light som inte har släppts än, och folk kommer fram efteråt och säger att den sista låten var höjdpunkten på hela spelningen känns det kul. Så naturligtvis är det annorlunda, på både ett bra och ett dåligt sätt. Det är nervöst, men också spännande.

Du nominerades till BBC Sound of 2015. Märkte du av någon skillnad efteråt gällande mediaexponering och antal lyssnare?

– Folk dök upp i min lägenhet och ville filma mig! Det var skumt att bli intervjuad av folk med kameror. Jag hade aldrig blivit intervjuad framför en kamera tidigare — jag har gjort en del intervjuer så här, över telefon eller ansikte mot ansikte — så det var lite konstigt. Och jag blev igenkänd på gatan i London för första gången, vilket både var skumt och kul! Jag vet att jag har fler Facebook-likes och att mina låtar fått fler lyssningar, men jag bor fortfarande i min studio och försöker jobba på som vanligt, så det känns inte som att särskilt mycket har förändrats. Jag antar att fler dörrar har öppnats. Kanske är det fler personer som annars inte hade hört min musik som upptäckt att jag finns, vilket är kul.

Sónar Stockholm: ”Vi tar den här gigantiska byggnaden och förvandlar den till en stor nattklubb”

by

sonar

Sedan musikfestivalen Sónar första gången ägde rum i Barcelona för mer än två decennium sedan har den kommit att etablera sig som en av de mest innovativa när det gäller elektronisk musik. Utöver Barcelona-festivalen äger Sónar idag rum på flera olika platser världen över. Kulturbloggen mötte upp arrangören Björn Steinbekk för att prata om Stockholmsupplagan — som med artister som SBTRKT, Kindness och hajpade nykomlingen Shura i progammet — går av stapeln på Waterfront mellan den 13 och den 14 februari.

Förra året var första gången ni arrangerade Sónar i Stockholm. Försökte ni blanda upp det typiska för Barcelona-festivalen med den lokala Stockholmskulturen?

– Vi arbetar tjugofyra timmar om dygnet med festivalen i Barcelona. Vi talas vid dagligen. E-mail, telefonsamtal. Vi gör inte bara en light-version av Sónar i Stockholm. Vi arbetar under strikta riktlinjer när det gäller hur vi porträtterar varumärkets image.

Upplever ni att Sónar-varumärket går hem väl hos Stockholmspubliken?

– Vi behöver ytterligare några år. Jag menar, vi sålde ut Münchenbryggeriet fem veckor innan festivalen, men trots det dök folk inte upp. 70% av alla som hade köpt biljett kom på fredagen, medan lördagen var helt packad. För mig är det oförståeligt att du köper en festivalbiljett och inte går båda dagarna! Nu har vi en större lokal med kapacitet på mer än tretusen besökare; en lokal som ingen av våra artister spelat i tidigare. Så det krävs nog några år att etablera oss i Waterfront. Vi tar den här gigantiska byggnaden och förvandlar den till en stor nattklubb. Det tar tre, kanske fyra år att lära känna en ny marknad.

Hur kom det sig att ni valde Waterfront som lokal?

– Av nödvändighet. Müchenbryggeriet var inte tillräckligt stort. Vi bokar banden för två städer. De flesta flyger mellan Reykjavik och Stockholm. Och Reykjavik har en kapacitet på 3.500 besökare. Vi kan inte ha en mindre festival här, då skulle Reykjavik behöva stå för en större del av artistgaget. Vi behövde balansera ut så att det var ungefär samma storlek i Stockholm och Reykjavik. Problemet med Stockholm är att ni inte har någon musikhall. När vi arrangerar Sónar i Köpenhamn håller vi till på DR Koncerhuset, där har vi tre-fyra scener, och i Reykjavik håller vi till i Harpa Konzerthaus som har fem scener. Stockholm saknar den typen av konserthus, så vi gör om Waterfront istället.

Vilka tycker du är höjdpunkterna i festivalens line-up?

– Höjdpunkten för mig är SBTRKT, det är en headline. De är femton personer som reser runt, på scen är de sju personer, så det är en fullskalig show. Och de spelar i 70, kanske 90 minuter så du får alltså en hel SBTRKT-konsert på festivalen. Vi var måna om att få hit dem. De tackade nej först, men när vi hade gått ut med Paul Kalkebrenner och ytterligare några akter kom de tillbaka till oss och sade att de ville spela. Så vi är riktigt peppade. För mig handlar det också om den lokala scenen. Det är vår partner Luger som valt ut de lokala akterna, så jag får uppleva dem här på festivalen. Jag har hört att det går riktigt bra för Lorentz och jag är redan ett fan av Elliphant.

Sónar har även en konferensdel, är det något ni har som ambition att även införa i Stockholm?

– Vi kommer börja konferensdelen 2016. Vi har inte känt oss bekväma att införa det i verksamheten ännu, eftersom det är en annan best att ta sig an. Seminarier, workshops, boka talare. Det är ett hel annat element och vi lär oss hellre att gå innan vi börjar springa. Men jag skulle vara förvånad om vi inte infört det 2016.

Festivalen äger rum i februari…

– Den bästa tiden på året!

… medan de flesta andra festivaler äger rum på sommaren. Vad innebär det för skillnad i festivalens upplägg?

– Jag gör festivalen i Island samma helg och folk tror jag är galen, men för mig är det helt logiskt. Den här tiden på året har folk ändå inga planer förutom att åka skidor eller kanske ta en weekend någonstans där det är varmt. Det händer inget i ens socialliv, vilket gör det till en perfekt tidpunkt att anordna en festival. Vår målgrupp — de som i första hand intresserar sig för Sónar — är mellan 25 och 36 år. De har redan varit med om leran på Roskilde, de har bott i tält och gjort allt vad nu ungdomar gör när de går på festival. Här är du inomhus hela tiden, sedan går du bara över gatan och tar tåget eller en taxi hem. Det är en väldigt bekväm festival. Enda nackdelen är att det är svårare att boka band i februari eftersom alla är ute och turnerar under sommaren.

Något mer du vill tillägga?

– Vi älskar att prata om lokalen! När folk tänker på Waterfront och Sónar, och försöker förstå hur det kommer se ut, så är den bästa beskrivningen att du inte kommer kunna märka någon skillnad på en Sónar-scen i Barcelona och en Sónar-scen i Stockholm Waterfront. Det kommer vara identiskt, vi kommer ha LED-väggar och ljussättning. Det kommer bli en seriös produktion. Vi spenderar faktiskt mer pengar på produktionen här än vad vi brukar göra, eftersom vi vill försäkra oss om att vi levererar den rätta Sónar-känslan.

Om du bara får välja en, vilken är den bästa anledningen att besöka Sónar Stockholm?

– För mig är den bästa anledningen alltid att uppleva något nytt. Vi har ett välkänt varumärke och en lokal med stor kapacitet. Vi kan skapa en otrolig rörelse här. Om du ser på vart vi arrangerar Sónar i de nordiska länderna så gör vi det i Harpa som är en vacker byggnad och i DR Koncerhuset som också är en vacker byggnad. Stockholm Waterfront var i ärlighetens namn inte vårt förstaval, men det är en vacker byggnad. Den är perfekt lokerad och har allt utrymme som behövs för att skapa en helvetes produktion.

Är det en mötesplats?

– 25% av alla biljetter som sålts hittills är köpta av utlänningar, framförallt från London och Spanien. Det kommer folk från Litauen, Finland och Ryssland. På så sätt är det en mötespunkt. Det kommer säkert uppemot hundra journalister från utlandet och ännu fler branschfolk.

Eftersom Sónar är ett så välkänt varumärke kommer alltså folk till Stockholm som annars inte hade kommit hit.

– Förra året kom en tredjedel av besökarna från utlandet. 50% av biljetterna i Island köps av utlänningar. Det är varumärket!

Pond: ”Förvänta er att skrapas från marken som smält ost från en grill”

by

pond

Pond har delat ett par medlemmar med Tame Impala, men betrakta dem inte som ett sidoprojekt. Sedan de bildades 2008 har de hunnit ge ut flera album. Deras femte, Hobo Rocket, släpptes 2013 och de är nu aktuella med uppföljaren Man, It Feels Like Space Again. Den 12 mars gör de sin första Sverigespelning på Kägelbanan i Stockholm. Kulturbloggen mailade lite med bandets gitarrist Joe Ryan.

Kan du berätta lite om hur bandet har utvecklats sedan starten?

– Jag antar att vi har blivit bättre på att skriva låtar i takt med att vi lagt ner mer tid på ackordföljderna. Kanske är det vad som kallas att mogna, eller så är det bara tur.

Är den nuvarande banduppsättningen mer färdigutvecklad än de tidigare?

– Oh man, vi är som Spinal Tap. Vi har haft så många trummisar och medlemsbyten genom åren. Den nuvarande uppsättningen är så färdigutvecklad som vi någonsin kommer bli. Men vi har skalat ner inför nästa års turné. Nu är det bara jag, Nick, Jay och Jamie.

Märker ni av att ni har mer förväntningar på er nu?

– Bara våra egna förväntningar, men dem tänker jag inte gå in på. Vi bryr oss egentligen inte om vad andra tycker. Jag skulle tappa förståndet om jag började skriva musik för andra människor. Jag skulle bekymra mig så mycket över vad andra tycker, och det låter som en mardröm för kreativiteten.

Vad var startpunkten den här gången? Var det något ni ville göra annorlunda från era tidigare album?

– Vi vill att alla våra album ska skilja sig från varandra. Den här gången var skillnaden att vi visste att vi hade två veckor på oss att bli klara. Så mycket tid har vi inte haft sedan Beard, Wives, Denim. Dessutom var studion väldigt mysig, fylld med fantastiska synthar, leksaker, sällsynt utrustning och sjuka bandspelare som vi spelade in på. Och låtarna skrevs lite annorlunda. Det är svårt att beskriva. Jag tvekar att använda ordet moget, men kanske är det lite mer moget och färdigutvecklat.

Ni har redan delat med er av ett första smakprov från albumet, Elvis’ Flaming Star. Hur kom den låten till?

– Den låten har vi haft med oss sedan vi spelade in Beard, Wives, Denim. Jag har kvar en demo och den har inte förändrats särskilt mycket från sin ursprungliga struktur. Jag minns inte hur vi tänkte från början, men när vi spelade in den hade vi med både trummaskin och riktiga trummor. Tonvis med skumma synthar och ostämda pianon, jag skrev melodin på min irländska bouzouki. Vi försökte kliva ur gamla vanor. Vanligtvis lägger vi lager på lager med gitarr, men det lämnar inget andrum, vilket är viktigt i en inspelning. Så genom att använda andra instrument istället för gitarr lyckades vi sprida ut soundet och ge låten mer rymd.

Kan du berätta lite om låtskrivarprocessen? Är det en kollaborativ process? Har det förändrats genom åren?

– Det skiljer sig från album till album, men för det mesta skriver vi individuellt. När väl grunden eller strukturen till en låt är formad visar vi upp den så alla kan komma med förslag och sätta sin egen smak på det. Det är lättare att förklara för de andra om du visar upp en demo istället för att försöka hitta ord för vad det är du vill få fram. Men låt oss säga att jag skrivit en låt och gjort en demo, de andra kommer ändå ha en enorm inverkan på slutresultatet. Jay kanske föreslår ett bättre ackord, jag kanske slänger in en skum fras som Nick skriver en text kring. Vi är ett lag.

Ni har delat ett par medlemmar med Tame Impala, hur skulle du beskriva er relation med dem idag? Är det en vänlig rivalitet?

– Vi är bara bröder som knappt kan tro att vi får göra musik och åka runt i världen och spela den. Ännu konstigare att folk gillar oss. Så nej, det är ingen rivalitet oss emellan, det är för varmt i Australien för rivalitet.

Hur är musikklimatet i Australien nu? Är det olika i Sydney, Melbourne och Perth eller känner ni att ni är del av en psykedelisk scen?

– Varje stad har sin scen och de är väldigt olika sinsemellan. Jag tycker inte att vi är del av någon psykedelisk scen och jag skulle inte säga att vi är psykedeliska heller.

Nästa år beger ni er ut på en världsturné som bland annat innefattar er första spelning i Sverige. Vad kan vi förvänta oss av spelningen? Något roligt turnéminne ni vill dela med er av?

– Jag har varit i Sverige tidigare och älskar det. Människorna är trevliga och ölen är berusande. Ni kan förvänta er att skrapas från marken som smält ost från en grill! Vi kommer göra vårt bästa för att vara både sjukdomen och botemedlet. Det är alltid vansinnigt när vi är på turné. Jag försöker komma på något turnéminne som inte är barnförbjudet, men jag håller mig till mottot ”what happens on tour stays on tour”.

Nick Mulvey: ”Jag försöker hela tiden distansera mig från den typiska singer-songwritern”

by

mulvey

Han har haft ett bra år, Nick Mulvey. I år har han släppt sitt första soloalbum som dessutom blev nominerat till Mercury Prize, och för varje stad han besöker under sina turnéer upptäcker allt fler hans sofistikerade, världsinspirerade folkrock. Vid hans besök i Stockholm mötte jag upp honom för ett snack om året som gått och lite annat.

Om vi börjar med First Mind, ditt första soloalbum som kom ut tidigare i år efter att du lämnade Portico Quartet. Vad var anledningen till att satsa på en solokarriär?

– Det var en naturlig förändring. Två saker hände. Först, efter att ha varit med i Portico Quartet i fem år ville jag gå tillbaka till att spela gitarr istället för handtrumma. Det hade varit på gång i ett par år, men sedan blev det outhärdligt att inte spela gitarr. Förutom det så hade jag fått en hel del uppslag och det började bli en rejäl ansamling. Samma sak med texter och sång. De tre elementen gick inte att få ihop med Portico Quartet, och jag visste att det skulle bli för mycket att både vara kvar i bandet och satsa solo. De andra medlemmarna var på väg i en riktning och jag i en annan. Allt detta hände innan jag blev medveten om det, jag fungerade egentligen inte kreativt i bandet, så det var inte riktigt ett val jag gjorde. Men jag ville inte att vi skulle få ett förskott från skivbolaget till ett nytt album och vänta med att berätta för de andra efter allt vad det innebär, så jag hoppade av innan det gick för långt.

Skrev du låtarna till albumet under en längre period?

– Jag skrev dem under de två år som följde efter att jag lämnade Portico Quartet, men de fick växa under lång tid, särskilt några av gitarrpartierna. Sättet jag spelade gitarr gjorde det definitivt, de afrikanska influenserna, det sätt jag använder harmonier. Specifika saker jag använder i rytm och uttryck tog alla god tid på sig att växa fram.

Du spelar klassisk gitarr, var det ett självklart val framför stålsträngad?

– Det var ett val jag gjorde när jag var i tonåren, jag föredrog klassisk gitarr.

Använder du olika stämningar också?

– Inte mycket. Jag använder två olika capo, däremot, så ibland spelar jag i drop D-stämning. När jag använder det behöver jag inte ändra mina barréackord.

Till det här albumet tog du in Dan Carey som producent. Han är inte direkt känd för att arbeta med folkrockmusiker. Varför blev det just han?

– Antagligen därför att jag inte nödvändigtvis identifierar mig själv med akustisk rock. Jag träffade en massa producenter och gjorde en låt här, en låt där, bara för att få känna på olika studios och olika produktionstekniker. Jag släppte en EP med alla de experimenten, Fever to the Form, och på ett av dem åkte jag ner till Dan Careys hus i södra London där hans studio är inrymd i bottenvåningen. Under de två dagar det tog att spela in Fever to the Form där blev det uppenbart för mig att det var speciellt, det var meningsfullt att träffa honom och jag tror inte att det var av en slump. Vi hittade omedelbart kemin och han hade en rad av de specifika kvalitéer jag varit ute efter sedan jag lämnade Portico Quartet.

En sak jag noterat är att du använder en hel del dubblerad sång på albumet. Hur kommer det sig?

– Det finns några skäl. Jag försöker hela tiden distansera mig från den typiska singer-songwritern. All respekt i världen för det, men jag vill ha utrymme som artist. Jag gillar dessutom effekten, soundet som dubblerad sång skapar. Man känner att studioprocessen inte försöker låta helt naturlig, och det var viktigt för mig. Men jag använde det lite för mycket på den här skivan.

Jaså?

– Ja, personligen tycker jag att det andra ljudspåret ibland var för högt. Det gör fortfarande ont när jag hör det. Och för att vara helt ärlig, jag har alltid känt mig säker som gitarrist, men att få det självförtroendet som sångare har varit en längre resa. Idag tror jag att den dubblerade sången var ett sätt att kompensera det.

När man läser recensioner av First Mind görs en hel del jämförelser med klassiska singer-songwriters som Nick Drake, John Martyn och Paul Simon. Själv tänker jag lite grann på José González när jag hör den dubblerade sången. Vad tycker du om att bli jämförd med dessa artister? Är det en börda eller är det smickrande?

– Det är deras jämförelse. Jag antar att det är smickrande, men om jag verkligen kände mig smickrad skulle jag också känna av motsatsen, och det är bördan. Det är stort att nämnas i samma mening som dem, de är alla fantastiska artister, men jag tycker också att själva jämförandet är meningslöst. Artister och journalister ser saken på olika sätt, kanske.

När du skriver låtar, har du då ett arrangemang med fullt band i åtanke, eller är det mer av att låta det hända och se vart det tar vägen?

– Det här albumet skrevs helt avskilt från någon tanke på ett fullt band. Bara jag och gitarren, jag spelade inte med andra vid den tidpunkten. På skivan spelar jag de flesta instrumenten. En kille som heter Shahzad Ismaily spelade trummor och lade på lite syntar, Dan Carey bidrog med några saker. Det är därför det är så mycket nynnande. Som jag tänkte när jag var för mig själv skulle nynnandet ersättas i framtiden av andra instrument. När jag skrev tänkte jag på gitarr, sång och cello, men jag beslutade tidigt att jag inte skulle ha någon cello, för det skulle ha låtit väldigt likt Nick Drake. Så då ville jag istället ha analoga syntar, jag hade en slinga där en Prophet-synt skulle in, men när det var dags för inspelning hade nynnandet satt sig som ett eget kännetecken, och då fick det vara kvar. Däremot tror jag inte att jag kommer att göra likadant på nästa album.

Har du påbörjat arbetet med en uppföljare?

– Påbörjat låtar, ja, men att färdigställa låtar är något helt annat.

I år blev du också nominerad till Mercury Prize, men gick miste om det, precis som du gjorde med Portico Quartet för några år sedan. Ofta är inte priser så viktiga för artister, men kan man känna att det är trevligt att bli bekräftad för det man gör?

– Ja, men först av allt vill jag saga att orden “gick miste om det” inte fanns i mitt huvud någon av gångerna. Att bli nominerad för årets album kändes som ”holy fuck!”. Första gången var vi på samma lista som Radiohead! Otroligt. Det är ett fint erkännande from omvärlden, lite som att ”fortsätt så, du gör något rätt”. Jag har alltid haft en stark övertygelse om att jag ägnar mig åt det jag är bäst på. Rätt jobb, rätt plats. Och om en låt känns rätt för mig blir jag säker på mig själv, jag vet att den kommer att fungera. Men att ge ut musik är en helt annan grej, vet du. Skapa ett album, marknadsföra ett album, videos, formgivning. Allt det är nytt för mig och inte enkelt, så om något är nomineringen en bekräftelse på att jag gjort de rätta valen.

Du har turnerat en del med Laura Marling som verkar i samma genre som du. Lär ni er saker av varandra när ni åker runt tillsammans?

– Ja, definitivt. Jag njöt verkligen av att turnera med henne och jag såg henne spela varje kväll. Vanligtvis ser jag inte personen jag turnerar med varje kväll, men med henne visste jag att det skulle vara speciellt, att det vore ett misstag att inte se det. Men det har egentligen inget att göra med soundet, att vi båda spelar gitarr och sjunger. Det handlar mycket mer om hur hon är ärlig mot sig själv som person och som artist. Jag har nyligen turnerat med The Acid, och de har ett projekt som heter RY X. Hans vägval musikmässigt är helt annorlunda, men jag fick ut mycket av att turnera med honom. Det är väldigt uppmuntrande att se någon göra vad du gör och göra det bra. Och med Laura…

– Något specifikt jag lärde mig från Laura var att hon aldrig kände något tvång att förklara sig själv. Någonsin. Och det är så jävla coolt. Hennes fans avgudar henne för hennes musik. Hon ger dem… känner du till Joseph Campbells bok Hjälten med tusen ansikten? Jag minns att jag tänkte på den när det gällde henne, hon har så många olika ansikten. När konserten är slut har hon gett publiken så mycket av sig själv och sin värld, och ändå känner ingen till något mer om Laura Marling än de gjorde innan. Alla säger samma sak om Bob Dylan, att ingen vet vem han egentligen är. De flesta människor som inte själva är artister uppskattar inte hur mycket de ger. Om du kan frigöra dig själv från ditt vanliga reserverade jag, då är du fri att bli mycket mer användbar som artist eftersom du kan anpassa dig, anamma och experimentera med roller. Hon gör det verkligen jättebra.

Till sist, vad önskar du dig i julklapp?

– Jag önskar mig… Jag önskar mig verkligen semester. Faktum är att jag åker till Thailand i en hel månad med min flickvän, så jag ser fram emot det.