Barcelona

Hon kommer förvisso från Katalonien, men Joana Serrats musik för snarare tankarna till den amerikanska västern. Senaste albumet Dear Great Canyon producerades av Howard Bilerman — bland annat känd för sitt arbete med Arcade Fires debutalbum — och gavs tidigare i år ut av Primavera Sound-arrangörernas egna label El Segell. Kulturbloggen fick en pratstund med den uppstickande singer/songwritern som du i sommar kan se på festivaler som just Primavera Sound och Jabberwocky.

Kan du berätta om dina amerikanska influenser? När började du lyssna på amerikansk musik, och när insåg du att du själv ville göra den här typen av musik?

Jag har gått igenom några olika perioder i mitt liv. Det tog en lång tid innan jag insåg att jag ville bli en singer/songwriter. Min första introduktion var pappas vinylspelare. Han brukade spela Neil Young, Roy Orbison, The Band och Creedence Clearwater Revival i hemmet. Jag sjung och spelade piano — ibland spelade jag även på mammas gitarr — men jag skulle inte säga att jag ville skriva låtar förrän första gången jag hörde Bob Dylan. Jag var tjugotvå och han hade en stor inverkan på mig. Nästa två år spenderade jag åt att lyssna igenom hela hans diskografi, och det var första gången jag sade till mig själv att jag ville bli en singer/songwriter. Jag började spela på några ställen runtom i min hemstad, men jag var inte tillräckligt självsäker, så jag väntade i fyra år och för tre år sedan hade jag ändrat mig. Jag kände mig som en singer/sonngwriter och lade ner all min kraft på det här albumet.

Det fanns en katalansk singer/songwriter som hette Xesco Boix, kan du berätta lite om hans betydelse?

Xesco Boix var en katalansk musiker som reste till staterna och återvände till Katalonien under inflytandet av Pete Seeger, Bob Dylan och Joan Baez som han hade sett live. Han åkte ut till skolor och framförde både amerikanska och katalanska låtar för barnen, så han bidrog med att sprida katalanska låtar och katalansk kultur. Han var pedagogisk och lärarna beundrade vad han gjorde för barnen. Själv beundrade han Woody Guthrie och jag skulle säga att han var min första musikinfluens. Jag älskade hans röst, han ingav ett lugn och fick mig att inte känna mig ensam. Så när jag var tjugotvå och började lyssna på Bob Dylan lät det väldigt bekant.

Lyssnar du på någon ny musik? Vad tycker du om Barcelona-scenen för tillfället?

När jag skrev låtarna till Dear Great Canyon lyssnade jag på The Deep Dark Woods, Band of Horses, Night Beds, Sera Cahoone, Futurebirds, Gregory Alan Isakov, Blaze Foley och den typen av musik. Jag skulle säga att musikscenen i Barcelona blir större och större. Det finns flera genrer — mycket indie — men jag är inte riktigt en del av den här scenen, jag är något av en outsider.

I och med släppet av The Relief Sessions för ett par år sedan lyckades du dra till dig den spanska pressens uppmärksamhet. Vad hade du i åtanke när du började jobba på en uppföljare och på vilka sätt skulle du säga att du utvecklats sedan dess?

När The Relief Sessions släpptes hade jag egentligen ingenting i åtanke, det var ett sätt att bli tillfreds med min relation till musik. Jag har haft några mörka år och varit väldigt ledsen. När jag ser tillbaks nu skulle jag säga att jag inte var säker på vad jag ville göra, så när The Relief Sessions släpptes var all respons från kritiker bara glädjande — jag hade ju inte förväntat mig någonting. Det var första gången jag tog kontroll över soundet — det hade jag inte gjort tidigare — så jag kände mig stolt över att jag gjorde precis vad jag kände för. Om det inte vore för The Relief Sessions hade jag inte skrivit Dear Great Canyon; The Relief Sessions förde in några viktiga personer i mitt liv, så jag har verkligen förändrats i det avseendet att jag nu ser mig själv som en singer/songwriter. Förut kunde jag inte identifiera mig som något, nu ser jag mig själv som artist. Nu när jag visste vad jag ville göra var jag tvungen att lägga ner allt på det här albumet eftersom det var en dröm. På så sätt känns det som att jag vuxit upp och jag skulle säga att det är den största skillnaden mellan The Relief Sessions och Dear Great Canyon. Låtarna är djupare, mognare och mer intensiv som följd av året jag gick igenom. The Relief Sessions är naiv och minimalistisk eftersom den representerar en tid då jag försökte lägga några mörka år bakom mig.

2008 flyttade du till Dublin ett tag, vad tyckte du bäst om med livet i Dublin?

Jag flyttade till Dublin eftersom jag var i behov av en förändring: jag var trött och behövde veta om det berodde på mig eller rutin; jag behövde en annan relation till mina föräldrar; jag behövde förstå mig på mig själv. Det var när jag var tjugotvå — samtidigt som jag började lyssna på Bob Dylan — så han var mitt sällskap när jag var borta. Sedan växte jag upp och lärde mig saker om mig själv, det kändes som att jag hade kontroll över mitt liv, så jag återvände något visare. Det var en viktig period i mitt liv eftersom det var då jag insåg att jag ville sjunga. Innan jag flyttade till Dublin testade jag på flera saker, men jag var väldigt rädd för att stå på scen, jag litade inte på mig själv och min röst. Innan hade jag bara sjungit jazz så när jag var i Dublin insåg jag att det var fel forum för mig; det var folkmusik min röst passade för. Det var som att jag hittade min röst och insåg att den var okej. Jag hade turen att jobba i en vinbar när jag bodde i Dublin, annars hade jag varit tvungen att flytta hem, och mitt liv kretsade till baren och folket som jobbade där. De var coola, vi kom bra överens med varandra, det kändes som en familj. Jag började sjunga på grillfester vi brukade ha och förlorade på så sätt rädslan över min röst.

Kan du berätta om Howard Bilerman. Hur kom du i kontakt med honom? Hurdan var inspelningsprocessen, hade du några särskilda sound i åtanke?

Jag skickade ett mail och bifogade fyra demos. Då hade jag precis hört hans artbete på The Wooden Sky-albumet och beundrade sedan tidigare vad han hade gjort med Wolf Parade, Vic Chestnut och Basia Bulat. Jag berättade att det var min dröm att spela in det här albumet, och att det vore en dröm om han ville producera, så när han tackade ja började vi diskutera låtarna. Jag gav han referenser till grupper jag lyssnade på; jag hade ett sound färdigt i mitt huvud och ville försäkra mig om att han förstod precis vad jag var ute efter. Så jag spelade in alla låtar innan han kom till Barcelona, och därefter Cadiz. När han fick låtarna tyckte han inte det fanns så mycket att göra, han tyckte det lät färdigt och behövde fundera över vad han kunde göra för att få dem att låta speciella. Howard är väldigt tystlåten, han säger inget om han inte tycker det är nödvändigt. Han ändrade bara på två saker; dels Green Grass — låten är exakt som när jag skickade den till honom, när vi repade försökte vi ändra på lite rytmsaker men han tyckte vi skulle hålla oss till originalversionen — den största förändringen gjorde han på Flowers on the Hillside — jag tänkte att det skulle vara en ballad i stil med Jim Cain av Bill Callahan, men han adderade beats och förvandlade den till en popsång. Jag trodde att han skulle ändra på massa saker i mina låtar, att han skulle experimentera med låtlängder och strukturer, men det gjorde han inte. Han tyckte att vi skulle spela in på band så vi spelade in allt live. Jag menar, han är ljudtekniker, hans främsta roll var att få låtarna att låta som de gör — sättet han mickade upp och sådant. Låtarna var ju redan klara när han kom till Cadiz. Jag är glad över att han fick låtarna att låta så internationellt.

De flesta av låtarna på Dear Great Canyon känns melankoliska, men vissa låtar – Green Grass till exempel – har en positiv energi. I vilken sinnesstämning brukar du vara när du skriver låtar och anser du att det har förändrats sedan du började skriva låtar?

Jag är van vid att skriva när jag är ledsen eller melankolisk — det är stämningen jag alltid är i när jag skriver låtar — men sedan jag skrev det här albumet har jag börjat distansera skrivandet från sinnesstämningen. Jag vill inte vara beroende av att känna mig på ett visst sätt för att kunna skriva låtar. Jag vill kunna skriva låtar oavsett vilket humör jag är på. Det har varit ett väldigt intensivt år och det är sant att flera låtar är ett resultat av det, men en låt som Green Grass hade jag aldrig kunnat sjunga tidigare. När du ägnar ett år av ditt liv åt att jobba bara så att du har råd att spela in ditt drömalbum kan det vara nyttigt att tänka positivt, till exempel genom att glädja sig över att få spela in med Howard Bilerman. Det är där Green Grass kommer in; låten handlar om känslan av att få ut det du vill av livet, en känsla av tillhörighet, det är en låt om min relation till musik Sedan skrev David Giménez texterna till Flowers on the Hillside, The Blizzard och So Clear. Jag gillar verkligen att skriva musik som är baserad på en text, för mig är det en intressant process eftersom jag då kan ta avstånd och liksom fantisera fram melodier som passar till texten. Det är viktigt att kunna ta avstånd och lära sig att skriva låtar även när du inte är ledsen. Jag har en känsla av att om du blir för beroende av att känna dig blå så kan det sänka ditt liv i allmänhet (på ett freudianskt sätt menar jag). Och det är ganska skrämmande, eller hur?