Primavera Sound

10 höjdpunkter från Primavera Sound

2 juni, 2015 by Redaktionen

Ett och ett halvt decennium efter att den grundades fortsätter Primavera Sound i Barcelona år efter år att rada upp åtminstone ett av Europas mest spännande festivalprogram. Kulturbloggen var på plats och här är våra tio höjdpunkter från årets upplaga av festivalen:

1. Sleater-Kinney

Efter tio års uppehåll återvände Sleater-Kinney, som föddes ur riot grrrl-rörelsen i mitten av 90-talet, med det imponerande comebackalbumet No Cities to Love. Trots att de får klassas som veteraner på Primavera inger Brownstein, Tucker och Weiss ett av festivalens piggaste och mest energiska intryck. De nya låtarna känns minst lika vitala som det äldre materialet. För en viss mjölkfri, svensk festival som satsar på jämställdhet känns Sleater-Kinney som en given bokning.

2. Unknown Mortal Orchestra

Efter att ha inlett med Like Acid Rain från senaste albumet Multi-Love hinner Ruban Nielson och hans Unknown Mortal Orchestra, som inför denna turné fyllt ut ljudbilden med en keyboardist, även spela flera höjdpunkter från sina tidigare album. Det blir allsång i refrängen i So Good at Being in Trouble och Ffunny Ffrends går verkligen hem live med sitt medryckande intro — även om det är finalen med just Multi-Love och Can’t Keep Checking My Phone som visar varför Unknown Mortal Orchestra är ett av världens just nu allra bästa band. Och när Ruban under Stage or Screen dumpar gitarren hinner han till och med gå ned i spagat och visa upp sina allra fräckaste Prince-moves.

3. Foxygen

Festivalens galnaste spelning stod Foxygen för. Efter att ha ställt in sitt förra besök 2013 gjorde Kalifornienbandet, med dubbelalbumet …And Star Power i ryggen, äntligen Primaveradebut. I andra låten, On Blue Mountain, dansar sångaren Sam France som en manisk ringledare, han är bortom all kontroll och det känns som att bandet är på randen till att falla isär vilken sekund som helst — samtidigt som det är så otroligt underhållande att se på. De väljer bort några hits; San Francisco spelas bara knastrigt upp på vinyl och How Can You Really får inte plats i låtlistan, men vad gör det nu när det nästan är så utflippat att det kokar över.

4. Tobias Jesso Jr.

Den kanadensiske pianosensationen gör festivalens charmigaste spelning. Efter att ha värmt upp med en cover på Big Stars Thirteen spelas såväl förra årets YouTube-demo True Love samt större delen av det 70-talsdoftande debutalbumet Goon. Ensam på scen lyckas han kanske inte riktigt överrösta allt som försiggår samtidigt på de angränsande scenerna, men han lyckas på något vis lösa detta och snarare vända det till sin fördel med hjälp av sin karismatiska scennärvaro.

5. Mikal Cronin

På sitt tredje soloalbum känns det som att powerpop-hjälten Mikal Cronin fått tillräckligt självförtroende för att verkligen leva upp till den potential som de tidigare albumen hintade om. På festivalens egen amfiteater inleder han med Turn Around och Made My Mind Up innan han river av Apathy från debuten. Därefter trappas stämningen bara upp innan ii) Gold följt av vi) Circle sätter punkt på vad som är en av festivalens mest övertygande spelningar.

6. Viet Cong

Danny Christiansen ansluter sig till de tidigare Women-medlemmarna Matt Flegel och Mike Wallace samt Monty Munro från Chad VanGaalens liveband, och tillsammans blandar de noise med komplexa, dekonstruerade melodier. Resultatet: den bästa postpunken på länge. Låtar som Continental Shelf och Silhouettes framförs med otrolig tyngd och mastodontavslutningen med Death går helt enkelt inte att värja sig emot. Missa dem inte på Stay Out West i sommar.

7. DIIV

Det har gått tre år sedan den tidigare Beach Fossils-gitarristen Zachary Cole Smith albumdebuterade med sitt drömska och shoegazeinfluerade projekt DIIV. Under dessa år har han skapat rubriker av flera olika anledningar, tyvärr har det inte alltid handlat om musiken, vad som är klart är dock att bandets popularitet ökat markant och uppföljaren är definitivt ett av årets mest efterlängtade album. Här blandas aggressivitet med melodier, några nya låtar bjuds det på under Primavera, även om höjdpunkten är avslutningen med Doused.

8. Torres

Ensam med gitarr lyckas Mackenzie Scott, eller Torres som hon kallar sig, skapa ett av de här dagarnas mest hänförande ögonblick på en nedsläckt teater inne i stan dagen efter det att festivalområdet stängt ned. Jag saknar förvisso Cowboy Guilt med dess bubblande melodislinga (kanske hade den stört den intima stämningen) men imponeras desto mer av New Skin, Sprinter samt öppningslåten, Honey, från den två år gamla albumdebuten.

9. Kevin Morby

60-talet i allmänhet och Dylan, Neil Young och Leonard Cohen i synnerhet. Det är några av influenserna som går att urskilja i Kevin Morbys musik. Med två soloalbum i ryggen fick den tidigare Woods-basisten Kevin Morby, som precis sajnat till Dead Oceans, en av de mindre scenernas tidigaste slot. Även om det inte var festivalens mest knökfulla spelning så är låtar som All of My Life, Motors Running och Miles, Miles, Miles perfekta att avnjuta just när solen fortfarande ligger på.

10. Dan Deacon

Döm inte boken efter omslaget, som man brukar säga. Dan Deacon kanske mer ser ut som en tekniker än en musiker, men han är extremt underhållande på scen. Hans förmåga att interagera med publiken gör honom till en perfekt festivalartist. Han får oss att dela på oss och skapa en gigantisk dansring i mitten publikhavet — på en såpass stor scen ger det kanske inte samma effekt som på en klubb, men euforin är densamma.

Foto: Eric Pamies

Ride: ”De bästa banden är ofta ganska begränsade”

9 februari, 2015 by Jonatan Södergren

Tjugo år efter deras senaste spelning är ett av 90-talets främsta band inom shoegaze-genren tillbaka. Ride bildades av Steve Queralt (bas), Andy Bell (gitarr), Mark Gardener (sång) och Loz Colbert (trummor) i Oxford 1988, och hann med att släppa fyra album innan de splittrades åtta år senare. Nu är de tillbaka och i sommar kan du bland annat se dem på Primavera Sound och Coachella. Kulturbloggen mailade lite med Andy Bell.

Det har ryktats om en Ride-återförening i flera års tid nu. När började idén att återförenas faktiskt ta form?

– Egentligen handlade det om att vi alla hade tid i våra scheman, och huvuden, vid rätt tidpunkt.

Hade band som My Bloody Valentine och Slowdive någon inverkan på ert beslut att återförenas?

– Jag har sett flera av mina favoritband återförenas under de senaste åren. The Stone Roses, The La’s och My Bloody Valentine var de tre som verkligen fick mig att fundera. Jag hade en sådan fantastisk känsla under de konserterna, att bara höra deras musik igen på ett sätt jag aldrig trodde skulle hända. Och att dela den känslan med dina vänner, det är en viktig del. På samtliga av de konserterna jag nämnde tror jag att jag sprang in i folk jag inte hade träffat sedan de ursprungliga spelningarna. All den glädjen. All den fantastiska musiken. Det får dig att tänka – varför inte? Innan de banden hade återförenats tänkte jag att risken för besvikelse var för stor. Men på sistone har det visat sig att jag haft fel på den fronten.

Har ni fyra i bandet hållit kontakten genom åren?

– Litegrann. Mark och Loz har jag förmodligen träffat någon gång om året. Steve, inte fullt så ofta.

Du har spelat i Oasis och Beady Eye – och på så sätt fått ännu mer erfarenhet från att spela live – medan Mark har jobbat en hel del med produktion. Tror du att det kommer påverka era spelningar?

– Utöver produktionen så har ju Mark gett akustiska spelningar runtom i världen, så han har hållit igång på den fronten han med. Till och med Steve, som inte ägnat sig så mycket åt musik de senaste tjugo åren, har haft väldigt lätt att hitta tillbaka.

Vad har Loz och Steve gjort sedan Ride splittrades?

– Det här är vad jag vet: Steve tog ett vanligt jobb när Ride splittrades, där jobbar han fortfarande, men inte så länge till antar jag; Loz har spelat i flera olika band och har även tagit en examen i musikteori.

Hur var första repet efter att ni hade bestämt er för att återförenas? Var det några låtar ni kom ihåg bättre än andra?

– På första repet ville jag inte spela någonting gammalt. Ville inte fastna i det. Jag var mer intresserad av om det fortfarande fanns en gnista. En känsla mellan oss som kan ge upphov till ögonblick såsom Grasshopper (en improviserad b-sida från 1992). Och jag kan säga att det fanns mer än en gnista!

Finns det några tankar på att skriva nytt material?

– För just den här återföreningen kände vi att vi ville hylla perioden mellan 1990 och 1992. Det kan komma att smyga sig in någon senare låt, men majoriteten kommer definitivt vara de tidiga sakerna. Det kommer tillbaka fina minnen. Om vi känner för det hoppas jag att vi under turnén kommer kunna spela in soundchecks som vi senare kan utveckla. Det var så vi skrev Leave Them All Behind, under ett soundcheck i Amsterdam någon gång 1991. Om vi kan göra det så kanske det leder till ny musik. Vem vet? Så länge det kommer naturligt.

Jag gissar att återvända till låtar som Chelsea Girl och Drive Blind som skrevs på 80-talet också innebär att återvända till minnen från den perioden. Blickar ni någonsin tillbaka till den tiden och känner nostalgi?

– På sistone, eftersom vi hängt en del i Oxford, har vi sprungit in i gamla vänner från den tiden. Men det är inte så mycket nostalgi som att försöka komma ikapp med vad alla haft för sig under de här åren och lära känna deras barn. Livet stannar aldrig. Jag sitter inte och tänker på den gamla musiken. På det sättet har jag inte förändrats. När det kommer till min musik, lyssnar jag bara på det som inte har släppts än!

Ride började som ett shoegaze-band men bytte gradvis musikalisk riktning. När du ser tillbaka idag, är det något steg i bandets utveckling du önskar att ni hade gjort annorlunda?

– Första halvan av vår produktion är så mycket bättre än andra halvan. I början definierades vi av våra musikaliska begränsningar, och vad vi gjorde fungerade väldigt väl på grund av det. Sedan blev vi för självmedvetna, försökte utvecklas och ta in stilar vi i själva verket inte var bra på. Shoegaze-soundet fungerade till vår fördel, och när det är så kan det kännas som att bandet är oslagbart. Så fort du ser en spricka i ett bands musikaliska rusting, kan det verkligen förstöra hur du känner för det bandet. De bästa banden är ofta ganska begränsade och specifika.

Senast ni spelade live som Ride var 1995. Innan ni ger er ut på turné, och spelar på festivaler som Coachella och Primavera Sound, så kommer ni göra en akustisk välgörenhetsspelning i London.

– Det blev bara så. Det var den senaste konserten som bokades. En sista-minuten-grej. Och det är för en bra sak, War Child. Så vi tackade gladeligen ja. Dessutom hjälper det oss att förberedda oss inför de kommande konserterna.

På senare tid har filmer som Upside Down och Beautiful Noise vänt blicken till shoegaze-scenen. Tror du det har bidragit till att folk idag har en annan uppfattning om shoegaze jämfört med hur det var då?

– Det har nog hjälpt. Jag har bara sett Upside Down, men det är klart att sådana saker hjälper till att sprida ordet.

Många nya band hämtar inspiration från shoegaze-scenen. Kan du ibland höra ekon av Ride när du lyssnar på ny musik?

– Ja, fast det är snarare så att jag känner att många nya band gör musik som jag kan relatera till. Jag känner mig bekväm i paletten de använder musikalisk. Det känns som att det som influerade Ride även influerar de här nya banden. Vi delar samma musikaliskt arv, och av någon anledning verkar det som att det soundet har klarat tidens gång rätt bra.

Vilka nya band lyssnar du på?

– Nya saker – Panda Bear, Blood Orange, Warpaint, Arctic Monkeys, Brian Jonestown Massacres nya album, saker som Tame Impala, Jagwar Ma, DIIV, Daniel Avery, Erol Alkan, det finns massa bra band där ute.

Kan du berätta lite om din relation till Stockholm och svensk musik?

– Jag har en bra relation till Stockholm. Det är en stad jag känner mig bekväm i, och ofta återvänder till eftersom mina två äldsta barn, Leia (16) och Leon (11), bor där. Jag har själv bott där i sju år, så jag kan staden. Magnus Carlson och Robert Placzsyck är två av mina bästa vänner. Jag älskade att vara del av deras klubb Bangers and Mash. Musikaliskt och stilmässigt har Stockholm alltid varit före, ibland till och med före London, och jag är ett fan av flera svenska band. Speciellt Fever Ray. Det albumet är fantastiskt! Min dotter visade det för mig. Det är hon [Karin Dreijer] från The Knifes solo-projekt. Jag skulle älska om Ride kunde göra en cover på When I Grow Old. Det skulle vara coolt!

Primavera Sound släppte sin line-up genom mobilspel

21 januari, 2015 by Jonatan Södergren

I en överfull festivalmarknad räcker det inte att ha en mäktig line-up — det gäller även att sticka ut och Primavera Sound, som går av stapeln på Parc del Fòrum i Barcelona mellan den 28 och 30 maj, hittade ett kreativt sätt att fånga sina besökares intresse. De valde nämligen att presentera sin line-up för i år genom ett mobilspel; genom att styra en karaktär, och skjuta olika fiender fick du låsa upp den ena pusselbiten i programmet efter det andra. Sleater-Kinney, Interpol, José González och Ariel Pink är några av artisterna som gör sedan tidigare bekräftade bokningarna The Strokes och Ride sällskap i slutet av maj.

Du ser hela line-upen här nedan:

The Strokes klara för Primavera Sound 2015

12 november, 2014 by Jonatan Södergren

Primavera Sound har bekräftat den första pusselbiten i nästa års program. The Strokes kommer till Spanien för en spelning på Barcelona-festivalen som har femtonårsjubileum.

2014 års upplaga bjöd bland annat på spelningar från Arcade Fire, Nine Inch Nails och Kendrick Lamar. The Strokes är det första bandet som officiellt är klara för 2015 års festival, vilket bekräftades genom en banderoll som sattes upp i Passeig del Born igår kväll.

Tidigare i år släppte The Strokes-frontmannen Julian Casablancas ett eget album tillsammans med The Voidz. Det återstår att se om även de är klara för Primavera Sound, som äger rum i Parc Del Forum mellan den 28 och den 30 maj nästa år.

Intryck från Primavera Sound 2014

4 juni, 2014 by Jonatan Södergren

Med sitt enorma antal besökare är Primavera Sound i Barcelona en festival som både drar stor publik och samlar några av de mest intressanta banden som turnerar i sommar. Festivalområdet, Parc del Forum, ligger idylliskt längs kusten, en bit utanför stadskärnan, och att marken är av asfalt istället för gräs innebär att det förblir städat även om det regnar — vilket det gjorde förvånansvärt mycket i år. Barcelona-dygnen skiljer sig även från svenska festivaltider då de första banden börjar spela på eftermiddagen, och de sista akterna håller på ända in i morgonen.

Det första bandet jag hann se i år var Temples som gjorde en gratisspelning dagen innan festivalen officiellt drog igång. Britternas 70-talsdoftande musik möttes av ett såpass svalt mottagande att frontmannen James Edward Bagshaw innan Keep in the Dark kommenterade att man gärna fick applodera mellan låtarna. Även Sky Ferreira spelade på samma scen dagen innan festivalen drog igång, och på grund av vädret klev hon på en halvtimme efter utsatt tid. När jag recenserade hennes debutalbum i samband med den amerikanska releasen ifjol beskrev jag henne som “en Madonna med hipster-cred”, och det är intressant att hon både kan agera förband åt Miley Cyrus samtidigt som hon lyckats behålla sin kredibilitet hos indie-publiken. Hon radar upp flera starka poplåtar — såsom I Blame Myself, Everything is Embarrasing och avslutande You’re Not the One vars refräng folk fortfarande nynnar med i på vägen hem från festivalonmrådet — men även om hon definitivt har potentialen att bli en världsstjärna känns det som att hon ännu inte riktigt är där sett till framträdandet. När det uppstår tekniska problem avbryter hon till exempel låten abrupt och går snabbt vidare till nästa låt. Det blir på så sätt lite spänt, som att hon har mer att bevisa än vad hon egentligen skulle behöva ha.

Dag 1

Först ut på själva festivalen blev för min del Girl Band; den irländska kvartetten gjorde en “hemlig” spelning nere i en Heineken-sponsrad klubb inne på festivalområdet. Lokalen, som var upplysd i Heineken-grönt, var ny för i år, och för att få inträde till vissa av spelningarna behövde man hämta ut biljetter på ett visst ställe vid en viss tidpunkt (Ensam hemma-stjärnan Macaulay Culkins Velvet Underground-coverband med pizzatema — The Pizza Underground — skulle för övrigt också spelat i lokalen, men ställde in samma dag). På förhand var jag inte så insatt i Girl Bands musik, men framförandet var röjigt och lämnade mersmak. Men det var den Los Angeles-kvartetten Warpaint som med sitt självbetitlade andragiv i ryggen stod för dagens bästa spelning. Senast jag såg dem var i en intim London-klubb, så jag blev förvånad över att deras hypnotiska låtar gjorde sig ännu bättre på en festivalscen. Dansanta Disco//very var en höjdpunkt, likaså deras cover på David Bowies Ashes to Ashes som framfördes live för blott andra gången någonsin.

Primavera hade kanske årets mest imponerande line-up, men det innebar också att det blev en del jobbiga krockar. St. Vincent spelade samtidigt som både Neutral Milk Hotel och Future Islands. Innan Annie Clark — som hon egentligen heter — öppnar med Rattlesnakes hörs en robotröst säga “please refrain from digitally capturing your experience” vilket går i linje med Digital Witness, en annan höjdpunkt från senaste albumet. Efter att ha turnerat med David Byrne har hon överfört några av Talking Heads-mannens moves i sin egna show, och med såväl en futuristisk ny look som några av hennes starkaste låtar hittills har hon med sitt senaste album verkligen vässat sitt artistiska uttryck både musikaliskt och visuellt. Hennes närvaro på scen är i en klass för sig, ändå känns det inte riktigt som att hon är lämpad för festivalens största scen. Annat kan man säga om Arcade Fire; festivalens största band drog festivalens största publik. Folk kunde till och med sjunga med i de franska delarna av deras låtar. Låtar som Neigborhood #3 (Power Out), Rebellion (Lies) och Wake Up från debuten resulterar i allra mest allsång och känns redan som klassiker. Dock känns det under vissa av de nyare låtarna som att det snarare än bandets leverans är publiken som står för stämningen. Visst ser det snyggt ut, en glittrig “reflektor” inleder spelningen ute i publikhavet, men även om jag tycker att några av de nyare låtarna gör sig väldigt bra på skiva känns de inbland något utdragna live. Men utöver singlarna Reflektor och Afterlife från nya albumet fungerar framför allt Here Comes the Night Time med sina The Cure-doftande melodislingor och haitiska rytmer. Trots att spelningarna fortsatte ända in på morgonen blev det Lawrence-bröderna i Disclosure som avslutade dag ett för min del, kring tre-snåret, och vad som var mest imponerande var nog deras visuals. Senast jag såg dem var på Debaser för nästan två år sedan, så showen har blivit mer påkostad och publiken mer insatt i deras låtar. Bakgrunden till When a Fire Starts to Burn såg helt galen ut (i väntan på att bättre inspelningar dyker upp kan du spana in det här YouTube-klippet).

Dag 2

Julia Holter öppnade dag två redan klockan fyra på eftermiddagen med en överrumplande spelning i Auditori Rockdelux; en gigantisk inomhusscen precis utanför festivalområdet, och uppbackad av bland annat en saxofonist, en cellist och en violinist målade hon upp dynamiska ljudbilder som både var avantgardiska, drömska och kunde mynna ut i kraftfulla urladdningar. Materialet plockades främst från hennes senaste album Loud City Song, och jämfört med spelningen i Annedalskyrkan under förra årets Way Out West — då albumet ännu inte var släppt — kändes det som att hennes livesättning hade blivit mer samspelt. En äldre låt i form av Try to Make Yourself a Work of Art smög sig in i setlisten, men annars var höjdpunkten för min del hennes surrealistiska cover på Barbara Lewis 60-talshit Hello Stranger. Om Julia Holter drog en större publik än jag hade förväntat mig drog kanadensiska-via-Sao Paolo-men numera New York-bosatta Mas Ysa (Thomas Arsenaults scennamn) en desto mindre publik. Men hans EP är riktigt lovande, så det är nog bara en tidsfråga innan han får ett större genombrott. Bakom en massa trummaskiner, synthar och andra elektroniska instrument tar han efter en instrumental inledning i så mycket att det låter som att hans röst håller på att spricka. Här kan du se ett YouTube-klipp.

Efter Mas Ysa spelade katalanska singer/songwritern Joana Serrat, amerikanska Speedy Ortiz, samt brittiska FKA twigs på samma scen. Den sistnämnda gör atmosfärisk R&B med elektroniska triphop-influenser, att hon ligger på samma skivbolag som The xx säger lite om musiken. Hon berättade att spelningen på Primavera var hennes första officiella festivalspelning, men trots det stod hon för en imponerande, och framför allt väldigt suggestiv spelning. Dansen spelade en viktig roll i hennes framförande. Att hon ännu inte har spelat så mycket live märks inte då både sången och dansen i symbios skapade en fängslande helhet, men att till och med bandmedlemmarna applåderade efter avslutande Papi Pacify tydde kanske på hur nervös hon var innan. Även en låt från hennes kommande debutalbum spelades, och det mesta talar för att hennes bästa verk fortfarande ligger framför henne. I sommar gör hon en klubbspelning på Way Out West, och inne i en mörk klubb kan det om möjligt nog bli ännu bättre, så det vill du inte missa.

Nuförtiden verkar det omöjligt för band att inte återförenas 1) för pengar, och 2) för att spela på större scener än när det ursprungligen begav sig. På Primavera var det gott om dem: Neutral Milk Hotel, Slowdive, Pixies och Television. När återförenade post rock-pionjärerna Slint — som nyligen släppte en deluxeutgåva av 1991 års Spiderland — intog ATP-scenen var det knäpptyst i publiken. Även om spelningen var bra kändes det inte som att Slint var ett optimalt festivalband, låtarna är inte lika transcendentala och upptrappande som exempelvis Mogwais varit de gånger jag sett dem. Höjdpunkten är Breadcrumb Trail som spelas redan som andra låt, men när spelningen är över känns det välbehövligt att gå till den amfiteater-liknande Ray Ban-scenen intill för att avsluta dag två med Nicolas Jaar Dave Harrington, som tillsammans utgör duon Darkside, och deras experimentella blandning av elektroniska produktioner och gitarrsolon.

Dag 3

Den tidigare Yuck-frontmannen Daniel Blumberg albumdebuterade förra året med sitt nya projekt Hebronix. På Primavera spelade han nya låtar som övergick i varandra så snabbt att publiken inte hann applådera emellan. Håret var avrakat och han satt på en stol hela spelningen igenom. Det var introvert, men på något sätt blev det rätt mysigt, det var en spelning perfekt att avnjuta just sittandes på marken. Därefter gjorde australienska talangskottet Courtney Barnett uppbackad av en basist och en trummis en ösigare spelning som avslutades med History Eraser.

Wisconsin-bandet Volcano Choir, med medlemmar från Collections of Colonies of Bees samt All Tiny Creatures och Bon Ivers Justin Vernon i spetsen, skapade sedan magisk stämning när mörkret lagt sig över Parc del Forum. Såväl helt nya som låtar från deras två studioalbum Unmap och Repave framfördes. Vernon, iförd röd hawaii-skjorta med asiatiska tecken på ryggen, sjung från vad som liknade en trädstam, men det var Dev Hynes och hans Blood Orange som för mig stod för dagens höjdpunkt. Tillsammans med sin funkiga banduppsättning öppnade han med Chamakay innan flickvännen (och Friends-sångerskan) Samantha Urbani sprang in och gästade på You’re Not Good Enough. Därefter återvände hon till scenen av och till genom hela spelningen. Efter att Uncle Ace försatt hela publiken i dans mynnade sedan avslutande Time Will Tell ut i ett fantastiskt medley där Hynes bland annat flirtade med Nine Inch Nails, som spelade på den största scenen parallellt, genom att sjunga textraden “I wanna fuck you like an animal” från Closer. Connan Mockasin kom upp på scenen och spelade gitarr, och Hynes sjung även rader ur hans I’m the Man, That Will Find You, samt Kindness House och Solanges Losing You.

Under Primvara Sound går även spelningar som är öppna för allmänheten av stapeln på Parc de la Ciutadela utanför Barcelonas zoo. I år hann jag inte dit förrän efter själva festivalen hade tagit slut, så jag hann bara med att se Dum Dum Girls, men tidigare år har jag bland annat sett Merchandise, Mac DeMarco och The Walkmen i parken.

Primavera Sound

Footer

Om oss