Sónar Stockholm

Shura, eller Aleksandra Denton som hon egentligen, slog förra året igenom med sin synthdrivna blandning av R&B och 80-talspop. Med blott tre låtar i ryggen var hon med när BBC presenterade nomineringarna till sin prestigefyllda Sound of 2015-lista. Nu är hon aktuell med en spelning på Red Bull Music Academy-scenen på Sonár Stockholm, som äger rum på Waterfront mellan den 13 och den 14 februari. Kulturbloggen fick en Skype-intervju med henne inför Sverige-besöket.

Stämmer det att du har jobbat med att sköta pumor i Amazonas?

– Yeah, när jag reste runt i Sydamerika ett halvår gjorde jag en månads voluntärarbete i jungeln. Då hände det att jag fick jobba med en puma. Vissa arbetade med apor, andra med konstiga små amarillo-varelser. Du kunde jobba med massa olika djur. Jag hade tur — det görs ett urval beroende på hur fit du är och vilken personlighet du har – och de tyckte jag skulle passa ihop med en puma. Så det stämmer, ryktena är sanna.

Det låter helt fantastiskt!

– Men inbland kunde det bli riktigt läskigt. Jag menar, du tror att pumorna ska vara läskiga på grund av deras tänder och klor, men aporna kunde vara ondskefulla. Det var särskilt en apa du var tvungen att undvika. Om du såg honom var du tvungen att springa och gömma dig! Han stal matpackning, slog folk i knät, en gång försökte han till och med dra ut min näsring. Det var som Djungelboken fast mindre vänligt.

Att gå ut med en puma, är det som att gå ut med hunden?

– Definitvt inte, med en hund är det du som styr takten medan vi var fysiskt sammankopplade, jag hade på mig en sele. Uppenbarligen är pumor bra på att vandra i djungeln. En människa är inte fullt så bra. En gång sprang han ner för en kulle, jag ramlade och försökte greppa tag om ett träd, men det hade taggar så jag rev upp handen. Och om en puma bestämmer sig för att sova i fyra timmar finns det inget du kan göra för att få den att vakna. Du kan bara sitta där och bli biten av myggor och vänta på att puman ska bestämma sig för att den vill gå hem.

När väcktes ditt intresse för musik? När började du skriva egna låtar?

– Jag började spela gitarr när jag var tretton. Eftersom min pappa spelade bad jag honom lära mig. Det var även då jag började skriva låtar. De var urkassa, men jag var aldrig intresserad av att spela andras låtar. Jag menar, jag älskade att lyssna på musik, men jag såg ingen poäng i att lära mig andras låtar. Jag ville skriva mina egna. Musik betydde så mycket för mig och jag ville betyda lika mycket för någon annan. Musik påverkade mig så starkt känslomässigt och jag ville också kunna påverka andra människor. Inte för att jag lyckades, de första tre åren handlade det mest om typisk tonårsångest – mitt-liv-suger-fast-ändå-inte. När jag var sexton stod jag på scen för första gången och började intressera mig av inspelning. Jag hade en minidisc hemma, min pappa använde den för att spela in låtar på skoj, så jag beslag tog den, och den lämnade inte mitt rum förrän jag flyttade iväg för att börja på universitetet.

Växte du upp i en kreativ familj?

– Min pappa gör dokumentärfilmer, men han spelade mycket gitarr för oss när vi var små. Jag tror han skulle vilja bli musiker – på sätt och vis är han det – för han brukar själv göra musiken till sina dokumentärer. Min mamma är skådespelerska, min storebror brukade DJ:a och min tvillingbror sjung och dansade. Så det var en kreativ familj. En bra miljö; det var aldrig konstigt om du låste in dig på rummet i sex timmar bara för att spela in en låt.

Du föddes i Ryssland…

– Det gjorde jag faktiskt inte! Av någon står det på internet att jag föddes i Moskva, men jag föddes i London. Det är lite roligt. Det är väl en myt som kommer ifrån att jag är halvryss. Men jag reste dit flera gånger under min uppväxt.

Växte du upp med ryska traditioner i hemmet?

– Jag växte upp med rysk mat. I skolan tyckte folk att jag och min tvillingbror Nick var konstiga eftersom vi levde i vår egen värld. Ibland försöker du bete dig normalt när folk tycker att du är konstig, men vi bestämde oss för att bli ännu konstigare eftersom det ändå inte fanns något hopp för oss. Vi var – och är fortfarande – väldigt stolta över vårt ursprung. Jag kommer ihåg att jag brukade gå till skolan iförd rysk fotbollströja och en halsduk med ryska flaggans färger. Det roliga är att jag känner mig väldigt engelsk när jag är i Ryssland, jag passar inte riktigt in någonstans.

Din genombrottslåt Touch släpptes för ungefär ett år sedan, blev du förvånad över vilket mottagande låten fick på internet?

– Självklart, jag tyckte låten var bra och trodde att folk skulle gilla den — att den kanske skulle få 10.000 lyssningar på ett år, vilket skulle varit mer än någon annan låt jag gjort tidigare — men jag kunde aldrig föreställa mig att det som hände skulle hända. Att musikvideon skulle få över fem miljoner visningar, att jag skulle sajnas av ett majorbolag. Jag är fortfarande chockad, jag försöker fortfarande fatta vad som hänt. Försöker vänja mig vid tanken att det här är mitt jobb nu och inte bara något jag gör för att jag tycker det är kul.

Sedan dess har du även släppt Just Once och Indecision, den sistnämnda var med i vår lista över förra årets bästa låtar. Kan du berätta någon rolig anekdot kring hur den låten kom till?

– Det finns ett roligt Sverigerelaterat faktum. De första tio sekunderna hörs ett konstigt ”aaaaah”, det är en fältinspelning jag gjorde på gatorna i Stockholm. Det är ett litet barn som skriker på sin förälder. Så det där gatuljudet som går genom hela låten är faktiskt upptaget i Stockholm, eftersom jag var där en helg för att träffa en producent.

Än så länge har alla dina låtar delat den här en 80-talsdoftande ljudbilden som gjort att du liknats vid artister som Madonna och Cyndi Lauper. Vart tror du ditt sound kommer ifrån? Växte du upp med den typen av musik?

– Madonna spelades helt klart väldigt mycket i huset när jag var liten. Jag minns att vi hade det här VHS-bandet, The Immaculate Collection, med alla hennes musikvideos. Mellan alla Disney-filmer brukade jag och min tvillingbror sitta och titta på Madonnas musikvideos. Jag idoliserade henne. Hon utgjorde en stor del av min barndom och fortsätter att vara en inspirationskälla idag, även om jag aldrig trodde att jag skulle göra popmusik på det sättet. Jag förvånas konstant av vad det är jag håller på med. Men hon var definitivt i huset — alltså inte fysiskt, hur häftigt hade det inte varit om hon faktiskt var i mitt hus?

Lyssnar du fortfarande på den typen av musik eller vad inspireras du av idag?

– Jag lyssnar fortfarande på 80-talsmusik, men jag har en väldigt eklektisk smak. Mitt favoritalbum från förra året är The War on Drugs, vilket kanske inte är något du skulle gissa när du hör min musik, men jag inspireras av alla genrer och förhoppningsvis framgår det när jag släpper ett album. Det är inte bara 80-talsmusik; det är även shoegaze, electronica och indiemusik. Förhoppningsvis kommer även de influenserna att framgå.

Kretsar dina texter kring några återkommande teman? Touch tar till exempel upp efterdyningarna av ett förhållande.

– Jag lider nog av samma sjukdom som många andra låtskrivare som enbart skriver om hjärtesorg. Som tur är har jag skrivit ett par låtar som handlar om andra saker ockå. Film är en stor inspirationskälla. Som musiker är det ett sätt att koppla av och komma ifrån studiomiljön. Mitt sovrum är min studio, så det är trevligt att komma iväg till bion och se något annat. Jag såg nyligen Interstellar och grät igenom hela filmen. Sedan skrev jag en låt om de teman jag tog med mig därifrån: livet, tid, familjen och kärlek.

Kan du berätta lite om dina spelningar? Du spelade på Pitchfork Paris i höstas och nu är du aktuell med en spelning på Sónar Stockholm. Vad har du lärt dig sedan dess?

– Min främsta lärdom är att du kan göra misstag utan att världen går under. Du kommer inte dö. Jag var så nervös inför spelningen på Pitchfork Paris. Pitchfork är en stor blogg jag aldrig trodde att jag skulle bli omnämnd i. Jag trodde aldrig att jag skulle få spela på en av deras festivaler. Det som är bra är att folk inte känner till hälften av låtarna jag spelar, det är spännande. Utöver förväntningarna på Touch, Just Once och Indecision är det bara folk som upptäcker mig.

Låtarna publiken inte har hört än, behandlar du dem annorlunda från de tre du har släppt ifrån dig?

– Det finns ett element av nervositet eftersom du vill att folk ska tycka om dem låtarna också. Men de är också mer spännande. En publik är inte bra på att gömma sina känslor, antingen så gillar de det eller så gör de det inte. Det skapar ett spännande ögonblick. Jag vet att de som kommer på mina spelningar förväntar sig att få höra Touch, så när jag avslutar med White Light som inte har släppts än, och folk kommer fram efteråt och säger att den sista låten var höjdpunkten på hela spelningen känns det kul. Så naturligtvis är det annorlunda, på både ett bra och ett dåligt sätt. Det är nervöst, men också spännande.

Du nominerades till BBC Sound of 2015. Märkte du av någon skillnad efteråt gällande mediaexponering och antal lyssnare?

– Folk dök upp i min lägenhet och ville filma mig! Det var skumt att bli intervjuad av folk med kameror. Jag hade aldrig blivit intervjuad framför en kamera tidigare — jag har gjort en del intervjuer så här, över telefon eller ansikte mot ansikte — så det var lite konstigt. Och jag blev igenkänd på gatan i London för första gången, vilket både var skumt och kul! Jag vet att jag har fler Facebook-likes och att mina låtar fått fler lyssningar, men jag bor fortfarande i min studio och försöker jobba på som vanligt, så det känns inte som att särskilt mycket har förändrats. Jag antar att fler dörrar har öppnats. Kanske är det fler personer som annars inte hade hört min musik som upptäckt att jag finns, vilket är kul.