Kindness, Azalea
13 augusti 2015
Betyg: 3
Genren är för mig mycket välkänd, däremot inte Kindness aka Adam Bainbridge. Då jag hade noll koll på denne musikskapare gjordes research på nätet, där låter hans musik för det mesta riktigt tilltalande vill jag påstå. Några fakta: Britten har uppgett att han varit DJ i närmare tjugo år, släppt två fullängdare senaste åren, producerat för Black Orange, remixat Röyksopp & Robin och spelat på åtskilliga festivaler. Men det är ganska störande, rent av patetiskt, att programansvariga kallar honom en av världens främsta liveartister.
Denna långhåriga man går på i blå kostym när solen tagit Slottskogen i besittningen under eftermiddagen. Med sig har Bainbridge ett gäng kompetenta instrumentalister och två sångerskor. Sångerskorna har mycket att göra och gör det bra. Vi får veta att trummisen och en av gitarristen flögs in från New York enbart för denna spelning i solgasset. Inledningsvis hörs relativt strömlinjeformad soulfunk kryddad med slap bass. Tror mig kunna identifiera snygga alster såsom 8th Wonder, That’s Alright, duetten With You (med sampling från Massive Attack ) som var en aptitlig ballad och fullträffen Gee Up. En del låtar tassande, andra skapligt svängiga. Tar en kvart innan första märkbara gitarriffet infaller och ytterligare några minuter innan en tenorsaxofon gör sig gällande. Bandets mjukfunk är som en mer städad variant av 80-talets Rip, Rig & Panic. Längre in i deras set, när det blir mer markerade rytmer, går mina tankar till Galliano. Överlag måste vad de gör betecknas som oförarglig medhårsmusik, hände inget spännande i låtarna förrän i den vildsinta finishen. Avslutningen formade sig rent av till en trumorgie med många inblandade.
Efterhand infinner sig somliga problematiska inslag. För det första går Bainbridge i för mycket närkontakt med publikhavet. Han vill ha händer uppsträckta, medverkan i ordlös sång och givetvis handklapp. Det andra problemet handlar om att det blir för mycket av en exposé över en betydelsefull, mestadels svart rytmisk musiktradition, trots att det också innebär stämningshöjande partybeats. JB’s blåsarrangemang samplas, refränger från både Whitney Houston och Anita Baker förekommer. Blev emellanåt faktiskt lite såsigt! Måste ändå erkänna att finalen som ledde till ett häftigt crescendo var kul. Ingredienser var framför allt sugande dansanta rytmer, en läcker syntslinga och skickligt trummande i olika taktarter.
Text: Mats Hallberg
Foto: Olle Kirchmeier