Han har haft ett bra år, Nick Mulvey. I år har han släppt sitt första soloalbum som dessutom blev nominerat till Mercury Prize, och för varje stad han besöker under sina turnéer upptäcker allt fler hans sofistikerade, världsinspirerade folkrock. Vid hans besök i Stockholm mötte jag upp honom för ett snack om året som gått och lite annat.
Om vi börjar med First Mind, ditt första soloalbum som kom ut tidigare i år efter att du lämnade Portico Quartet. Vad var anledningen till att satsa på en solokarriär?
– Det var en naturlig förändring. Två saker hände. Först, efter att ha varit med i Portico Quartet i fem år ville jag gå tillbaka till att spela gitarr istället för handtrumma. Det hade varit på gång i ett par år, men sedan blev det outhärdligt att inte spela gitarr. Förutom det så hade jag fått en hel del uppslag och det började bli en rejäl ansamling. Samma sak med texter och sång. De tre elementen gick inte att få ihop med Portico Quartet, och jag visste att det skulle bli för mycket att både vara kvar i bandet och satsa solo. De andra medlemmarna var på väg i en riktning och jag i en annan. Allt detta hände innan jag blev medveten om det, jag fungerade egentligen inte kreativt i bandet, så det var inte riktigt ett val jag gjorde. Men jag ville inte att vi skulle få ett förskott från skivbolaget till ett nytt album och vänta med att berätta för de andra efter allt vad det innebär, så jag hoppade av innan det gick för långt.
Skrev du låtarna till albumet under en längre period?
– Jag skrev dem under de två år som följde efter att jag lämnade Portico Quartet, men de fick växa under lång tid, särskilt några av gitarrpartierna. Sättet jag spelade gitarr gjorde det definitivt, de afrikanska influenserna, det sätt jag använder harmonier. Specifika saker jag använder i rytm och uttryck tog alla god tid på sig att växa fram.
Du spelar klassisk gitarr, var det ett självklart val framför stålsträngad?
– Det var ett val jag gjorde när jag var i tonåren, jag föredrog klassisk gitarr.
Använder du olika stämningar också?
– Inte mycket. Jag använder två olika capo, däremot, så ibland spelar jag i drop D-stämning. När jag använder det behöver jag inte ändra mina barréackord.
Till det här albumet tog du in Dan Carey som producent. Han är inte direkt känd för att arbeta med folkrockmusiker. Varför blev det just han?
– Antagligen därför att jag inte nödvändigtvis identifierar mig själv med akustisk rock. Jag träffade en massa producenter och gjorde en låt här, en låt där, bara för att få känna på olika studios och olika produktionstekniker. Jag släppte en EP med alla de experimenten, Fever to the Form, och på ett av dem åkte jag ner till Dan Careys hus i södra London där hans studio är inrymd i bottenvåningen. Under de två dagar det tog att spela in Fever to the Form där blev det uppenbart för mig att det var speciellt, det var meningsfullt att träffa honom och jag tror inte att det var av en slump. Vi hittade omedelbart kemin och han hade en rad av de specifika kvalitéer jag varit ute efter sedan jag lämnade Portico Quartet.
En sak jag noterat är att du använder en hel del dubblerad sång på albumet. Hur kommer det sig?
– Det finns några skäl. Jag försöker hela tiden distansera mig från den typiska singer-songwritern. All respekt i världen för det, men jag vill ha utrymme som artist. Jag gillar dessutom effekten, soundet som dubblerad sång skapar. Man känner att studioprocessen inte försöker låta helt naturlig, och det var viktigt för mig. Men jag använde det lite för mycket på den här skivan.
Jaså?
– Ja, personligen tycker jag att det andra ljudspåret ibland var för högt. Det gör fortfarande ont när jag hör det. Och för att vara helt ärlig, jag har alltid känt mig säker som gitarrist, men att få det självförtroendet som sångare har varit en längre resa. Idag tror jag att den dubblerade sången var ett sätt att kompensera det.
När man läser recensioner av First Mind görs en hel del jämförelser med klassiska singer-songwriters som Nick Drake, John Martyn och Paul Simon. Själv tänker jag lite grann på José González när jag hör den dubblerade sången. Vad tycker du om att bli jämförd med dessa artister? Är det en börda eller är det smickrande?
– Det är deras jämförelse. Jag antar att det är smickrande, men om jag verkligen kände mig smickrad skulle jag också känna av motsatsen, och det är bördan. Det är stort att nämnas i samma mening som dem, de är alla fantastiska artister, men jag tycker också att själva jämförandet är meningslöst. Artister och journalister ser saken på olika sätt, kanske.
När du skriver låtar, har du då ett arrangemang med fullt band i åtanke, eller är det mer av att låta det hända och se vart det tar vägen?
– Det här albumet skrevs helt avskilt från någon tanke på ett fullt band. Bara jag och gitarren, jag spelade inte med andra vid den tidpunkten. På skivan spelar jag de flesta instrumenten. En kille som heter Shahzad Ismaily spelade trummor och lade på lite syntar, Dan Carey bidrog med några saker. Det är därför det är så mycket nynnande. Som jag tänkte när jag var för mig själv skulle nynnandet ersättas i framtiden av andra instrument. När jag skrev tänkte jag på gitarr, sång och cello, men jag beslutade tidigt att jag inte skulle ha någon cello, för det skulle ha låtit väldigt likt Nick Drake. Så då ville jag istället ha analoga syntar, jag hade en slinga där en Prophet-synt skulle in, men när det var dags för inspelning hade nynnandet satt sig som ett eget kännetecken, och då fick det vara kvar. Däremot tror jag inte att jag kommer att göra likadant på nästa album.
Har du påbörjat arbetet med en uppföljare?
– Påbörjat låtar, ja, men att färdigställa låtar är något helt annat.
I år blev du också nominerad till Mercury Prize, men gick miste om det, precis som du gjorde med Portico Quartet för några år sedan. Ofta är inte priser så viktiga för artister, men kan man känna att det är trevligt att bli bekräftad för det man gör?
– Ja, men först av allt vill jag saga att orden “gick miste om det” inte fanns i mitt huvud någon av gångerna. Att bli nominerad för årets album kändes som ”holy fuck!”. Första gången var vi på samma lista som Radiohead! Otroligt. Det är ett fint erkännande from omvärlden, lite som att ”fortsätt så, du gör något rätt”. Jag har alltid haft en stark övertygelse om att jag ägnar mig åt det jag är bäst på. Rätt jobb, rätt plats. Och om en låt känns rätt för mig blir jag säker på mig själv, jag vet att den kommer att fungera. Men att ge ut musik är en helt annan grej, vet du. Skapa ett album, marknadsföra ett album, videos, formgivning. Allt det är nytt för mig och inte enkelt, så om något är nomineringen en bekräftelse på att jag gjort de rätta valen.
Du har turnerat en del med Laura Marling som verkar i samma genre som du. Lär ni er saker av varandra när ni åker runt tillsammans?
– Ja, definitivt. Jag njöt verkligen av att turnera med henne och jag såg henne spela varje kväll. Vanligtvis ser jag inte personen jag turnerar med varje kväll, men med henne visste jag att det skulle vara speciellt, att det vore ett misstag att inte se det. Men det har egentligen inget att göra med soundet, att vi båda spelar gitarr och sjunger. Det handlar mycket mer om hur hon är ärlig mot sig själv som person och som artist. Jag har nyligen turnerat med The Acid, och de har ett projekt som heter RY X. Hans vägval musikmässigt är helt annorlunda, men jag fick ut mycket av att turnera med honom. Det är väldigt uppmuntrande att se någon göra vad du gör och göra det bra. Och med Laura…
– Något specifikt jag lärde mig från Laura var att hon aldrig kände något tvång att förklara sig själv. Någonsin. Och det är så jävla coolt. Hennes fans avgudar henne för hennes musik. Hon ger dem… känner du till Joseph Campbells bok Hjälten med tusen ansikten? Jag minns att jag tänkte på den när det gällde henne, hon har så många olika ansikten. När konserten är slut har hon gett publiken så mycket av sig själv och sin värld, och ändå känner ingen till något mer om Laura Marling än de gjorde innan. Alla säger samma sak om Bob Dylan, att ingen vet vem han egentligen är. De flesta människor som inte själva är artister uppskattar inte hur mycket de ger. Om du kan frigöra dig själv från ditt vanliga reserverade jag, då är du fri att bli mycket mer användbar som artist eftersom du kan anpassa dig, anamma och experimentera med roller. Hon gör det verkligen jättebra.
Till sist, vad önskar du dig i julklapp?
– Jag önskar mig… Jag önskar mig verkligen semester. Faktum är att jag åker till Thailand i en hel månad med min flickvän, så jag ser fram emot det.