Ride

Tjugo år efter deras senaste spelning är ett av 90-talets främsta band inom shoegaze-genren tillbaka. Ride bildades av Steve Queralt (bas), Andy Bell (gitarr), Mark Gardener (sång) och Loz Colbert (trummor) i Oxford 1988, och hann med att släppa fyra album innan de splittrades åtta år senare. Nu är de tillbaka och i sommar kan du bland annat se dem på Primavera Sound och Coachella. Kulturbloggen mailade lite med Andy Bell.

Det har ryktats om en Ride-återförening i flera års tid nu. När började idén att återförenas faktiskt ta form?

– Egentligen handlade det om att vi alla hade tid i våra scheman, och huvuden, vid rätt tidpunkt.

Hade band som My Bloody Valentine och Slowdive någon inverkan på ert beslut att återförenas?

– Jag har sett flera av mina favoritband återförenas under de senaste åren. The Stone Roses, The La’s och My Bloody Valentine var de tre som verkligen fick mig att fundera. Jag hade en sådan fantastisk känsla under de konserterna, att bara höra deras musik igen på ett sätt jag aldrig trodde skulle hända. Och att dela den känslan med dina vänner, det är en viktig del. På samtliga av de konserterna jag nämnde tror jag att jag sprang in i folk jag inte hade träffat sedan de ursprungliga spelningarna. All den glädjen. All den fantastiska musiken. Det får dig att tänka – varför inte? Innan de banden hade återförenats tänkte jag att risken för besvikelse var för stor. Men på sistone har det visat sig att jag haft fel på den fronten.

Har ni fyra i bandet hållit kontakten genom åren?

– Litegrann. Mark och Loz har jag förmodligen träffat någon gång om året. Steve, inte fullt så ofta.

Du har spelat i Oasis och Beady Eye – och på så sätt fått ännu mer erfarenhet från att spela live – medan Mark har jobbat en hel del med produktion. Tror du att det kommer påverka era spelningar?

– Utöver produktionen så har ju Mark gett akustiska spelningar runtom i världen, så han har hållit igång på den fronten han med. Till och med Steve, som inte ägnat sig så mycket åt musik de senaste tjugo åren, har haft väldigt lätt att hitta tillbaka.

Vad har Loz och Steve gjort sedan Ride splittrades?

– Det här är vad jag vet: Steve tog ett vanligt jobb när Ride splittrades, där jobbar han fortfarande, men inte så länge till antar jag; Loz har spelat i flera olika band och har även tagit en examen i musikteori.

Hur var första repet efter att ni hade bestämt er för att återförenas? Var det några låtar ni kom ihåg bättre än andra?

– På första repet ville jag inte spela någonting gammalt. Ville inte fastna i det. Jag var mer intresserad av om det fortfarande fanns en gnista. En känsla mellan oss som kan ge upphov till ögonblick såsom Grasshopper (en improviserad b-sida från 1992). Och jag kan säga att det fanns mer än en gnista!

Finns det några tankar på att skriva nytt material?

– För just den här återföreningen kände vi att vi ville hylla perioden mellan 1990 och 1992. Det kan komma att smyga sig in någon senare låt, men majoriteten kommer definitivt vara de tidiga sakerna. Det kommer tillbaka fina minnen. Om vi känner för det hoppas jag att vi under turnén kommer kunna spela in soundchecks som vi senare kan utveckla. Det var så vi skrev Leave Them All Behind, under ett soundcheck i Amsterdam någon gång 1991. Om vi kan göra det så kanske det leder till ny musik. Vem vet? Så länge det kommer naturligt.

Jag gissar att återvända till låtar som Chelsea Girl och Drive Blind som skrevs på 80-talet också innebär att återvända till minnen från den perioden. Blickar ni någonsin tillbaka till den tiden och känner nostalgi?

– På sistone, eftersom vi hängt en del i Oxford, har vi sprungit in i gamla vänner från den tiden. Men det är inte så mycket nostalgi som att försöka komma ikapp med vad alla haft för sig under de här åren och lära känna deras barn. Livet stannar aldrig. Jag sitter inte och tänker på den gamla musiken. På det sättet har jag inte förändrats. När det kommer till min musik, lyssnar jag bara på det som inte har släppts än!

Ride började som ett shoegaze-band men bytte gradvis musikalisk riktning. När du ser tillbaka idag, är det något steg i bandets utveckling du önskar att ni hade gjort annorlunda?

– Första halvan av vår produktion är så mycket bättre än andra halvan. I början definierades vi av våra musikaliska begränsningar, och vad vi gjorde fungerade väldigt väl på grund av det. Sedan blev vi för självmedvetna, försökte utvecklas och ta in stilar vi i själva verket inte var bra på. Shoegaze-soundet fungerade till vår fördel, och när det är så kan det kännas som att bandet är oslagbart. Så fort du ser en spricka i ett bands musikaliska rusting, kan det verkligen förstöra hur du känner för det bandet. De bästa banden är ofta ganska begränsade och specifika.

Senast ni spelade live som Ride var 1995. Innan ni ger er ut på turné, och spelar på festivaler som Coachella och Primavera Sound, så kommer ni göra en akustisk välgörenhetsspelning i London.

– Det blev bara så. Det var den senaste konserten som bokades. En sista-minuten-grej. Och det är för en bra sak, War Child. Så vi tackade gladeligen ja. Dessutom hjälper det oss att förberedda oss inför de kommande konserterna.

På senare tid har filmer som Upside Down och Beautiful Noise vänt blicken till shoegaze-scenen. Tror du det har bidragit till att folk idag har en annan uppfattning om shoegaze jämfört med hur det var då?

– Det har nog hjälpt. Jag har bara sett Upside Down, men det är klart att sådana saker hjälper till att sprida ordet.

Många nya band hämtar inspiration från shoegaze-scenen. Kan du ibland höra ekon av Ride när du lyssnar på ny musik?

– Ja, fast det är snarare så att jag känner att många nya band gör musik som jag kan relatera till. Jag känner mig bekväm i paletten de använder musikalisk. Det känns som att det som influerade Ride även influerar de här nya banden. Vi delar samma musikaliskt arv, och av någon anledning verkar det som att det soundet har klarat tidens gång rätt bra.

Vilka nya band lyssnar du på?

– Nya saker – Panda Bear, Blood Orange, Warpaint, Arctic Monkeys, Brian Jonestown Massacres nya album, saker som Tame Impala, Jagwar Ma, DIIV, Daniel Avery, Erol Alkan, det finns massa bra band där ute.

Kan du berätta lite om din relation till Stockholm och svensk musik?

– Jag har en bra relation till Stockholm. Det är en stad jag känner mig bekväm i, och ofta återvänder till eftersom mina två äldsta barn, Leia (16) och Leon (11), bor där. Jag har själv bott där i sju år, så jag kan staden. Magnus Carlson och Robert Placzsyck är två av mina bästa vänner. Jag älskade att vara del av deras klubb Bangers and Mash. Musikaliskt och stilmässigt har Stockholm alltid varit före, ibland till och med före London, och jag är ett fan av flera svenska band. Speciellt Fever Ray. Det albumet är fantastiskt! Min dotter visade det för mig. Det är hon [Karin Dreijer] från The Knifes solo-projekt. Jag skulle älska om Ride kunde göra en cover på When I Grow Old. Det skulle vara coolt!